Jag tänkte, dagen till ära, vika ut mig lite kring sakramentet dopet.
Dopet, som prästen i min församling sade idag, ger fyra saker: Medborgarskap i Guds rike, ett evigt hopp, en väg och en familj. Kort sagt Helig Ande. Man kan göra en uppdelning mellan andedop och dop i vatten. Man kan prata om troendedop och barndop.
Min syn på detta är att ritualen inte är magisk i sig. Ritualen är till för oss, för att vi skall förstå vad Gud har gjort för oss, och gör i oss. Edit: Vad menar jag då med detta? Det är inte vattnet som är aktivt, utan Gud som verkar genom vattnet. Gud är inte beroende av vattnet, men kan använda vattnet. Man kan heller inte skada Gud genom att använda vattnet ovärdigt, det är ju bara vatten. Gud kan också verka utan vattnet, döpa i Anden utan en ritual. Min vän Tubbo på flashback är en ett gott exempel på en person, odöpt, men tydligt rörd av Anden.
Att bli nedsänkt i vatten, att låta sin gamla människa drunkna, att vandra genom vattnet på väg in i öknen, mot det Heliga landet, är en kraftfull markering att något tar slut och något börjar. Bortom dopet är efterföljelsen. Ibland kommer ritualen på rätt tid, men vad skall man säga när det inte gör det? När man som jag inte lägger om sitt liv efter ritualen, eller när man redan följt Herren länge, utan ritualen.
Frågan är om det spelar någon roll. Omvändelsen och efterföljelsen måste väljas dagligen, och Herrens frälsningsverk är redan gjort. Om den Helige Ande är verksam i den som inte är döpt, kommer Anden göra mer efter dopet? De döpta som inte vänder om och följer, kommer behöva göra det förr eller senare.
Jag skulle dock inte säga att ritualen är onödig. Vi behöver all hjälp vi kan få för att förstå det underbara vi har i dopet, i den Helige Ande. Vi behöver ritualen att hålla oss i, för att förstå. Dopet är, precis som nattvarden, något underbart, i något mycket enkelt och simpelt - närmast banalt. Som en Gud som föds i som ett litet meningslöst barn.
4 kommentarer:
Men nog hände det något vid mitt dop. Har nog aldrig känt mig så ren som efter det.
Ojoj minns med gläjde mitt dop :)
Ja, detta är ju intressant. Samtidigt verkar det finnas de för vilket dopet inte gör ett särskilt bestående intryck på. I någon mening skulle jag förespråka troendedop. Samtidigt finns det en så stark tradition i kyrkans historia, och även i den första tiden döptes hela familjer pga att far i huset blev frälst. Tvångsdop är ju också något att fundera kring. Visst händer något i en mening, det blir en förtätning, en symbolisk laddning, samtidigt är det, för den som inte öppnar sitt hjärta, bara lite vatten som skopas på ett huvud/en kropp som nedsänks i vatten. Jag är inte riktigt färdig med mina tankar på området så diskutera gärna med mig :).
Jag har förtydligat lite (tror jag).
För min del så handlade det om att välja det kristna livet fullt ut. Det i sig är befriande. Sen så hände det något när pastorn bad för mig i vattnet. Jag försvann liksom och. Det var så underbart :)
Skicka en kommentar