Stolt

Förutom ett förstelnat hjärta och tvivel så brottas undertecknad mycket med stolthet eller högmod.

Magnus Malm, skriver i sin bok, Fotspår i glastrappan, om Babelstornets princip - vi vill bli lika Gud och bygger ett torn för att komma upp till honom. I sin allra mest djävulska förklädnad så bygger vi ett andligt torn där vi presterar vår egen frälsning. Detta är jag mycket duktig på. Jag kan prestera insikt, andlighet och egentligen vad som helst, där egentligen den gemensamma nämnaren är prestationen. Man vill ju vara duktigt, man vill bli uppskattad för det man gör (jag vill inte riktigt ta till mig det, egentligen är det ju, jag vill ju vara duktig, jag vill bli uppskattad).

Malm placerar detta som den gnostiska andlighet som kyrkan stridit emot sedan den grundades. Vi frälser oss själv, vi vänder oss från världen, vi vänder oss från det naturliga och kött(sl)iga. Vi i kyrkan bär hemligheten och vägen, vi kan prestera det rätta... Nu var det var sig Malm eller gnosticismen som skulle avhandlas, utan stoltheten.

För den som vill sticka hål på sitt eget luftslott finns bara en väg - förödmjukelsens; att reservationslöst kapitulera och erkänna sitt beroende, och sin svaghet. Erkänna alla felsteg där man inte har haft täckning. Alla missar man skylt över. Det handlar om att se sig som man är, oavsett hur man är.

Ödmjukhet.

I ödmjukheten är lyssnandet möjligt, lyssnandet i mer vid mening, att kunna se vad kärlek är i stunden. Att uppfyllas, och att verkligen möta sina medmänniskor. Att tjäna, att göra något för andra, att leva för andra. Att inte hävda sin rätt, att avstå för andra. Att ta sitt kors...

Ödmjukheten, kärleken och korset hör ihop. Inte bara för att kärleken är provocerande. Inte bara för att trasiga människor behöver agera ut emot dem, som för dem blir faders och modersrepresentationer. C.S. Lewis lyfter fram den viljestyrka som krävs för att inte vända bort ansiktet, prata nervöst och inte vilja se, smärtan och ondskan. En står kvar vid korset. Den yngste, den minste, lärjungen som Jesus älskade. Han äger ingenting så han kan ingenting göra när hans mästare plågas. Petrus självbild låter honom inte stå där handfallen, han är ju handlingskraftig, stark, han bär ju de andra. Petrus kämpar sedan ända till sitt eget kors för att upprätta sig. Johannes dör av ålder. I ödmjukheten och sårbarheten går en väg rakt in i den djupaste ondskan, i de största såren. Där bara tilliten är kvar, tilliten till att Gud är god, och maktlösheten är så total att Gud ges utrymme att verka.