"Martyrernas blod är utsäde för nya kristna", säger kyrkofadern Tertullianus. Detta, det absoluta priset, vad får någon att betala det? Att frivilligt gå in i döden, med ett kärleksfullt leende på läpparna. Enligt ickevåldets lagar så skapar ett offer efterföljare och medlidande. En ickeaggressiv seger över aggressionen. Den kärleken är totalt fri, oberörd av den kränkning som den får utstå. Tänk er den friden.
Lidandet med Kristus, offret, är till slut oundvikligt för den som vill vandra i Kristi efterföljd. Det är den fruktansvärda konsekvensen av Jesu ord i Johannesevangeliet: "
Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. (Joh 15:12-13)
Några av de helgon vars offers frukt vi är:
Maximilliam Kolbe, Dietrich Bonhoeffer, Edith Stein, Lucia, Justinius Martyren, Cyprianus av Kartago, Perpetua och Felicitas, Ignatios av Antiokia
Den sistnämnde skriver angående sin död:
"I am writing to all the Churches and I enjoin all, that I am dying willingly for God's sake, if only you do not prevent it. I beg you, do not do me an untimely kindness. Allow me to be eaten by the beasts, which are my way of reaching to God. I am God's wheat, and I am to be ground by the teeth of wild beasts, so that I may become the pure bread of Christ."
9 kommentarer:
Jag vet inte om dödsromantiserande är ett ideal.
Del av grunden till martyrskapet måste ligga i en vilja att efterlikna Jesu livsväg. Problemet med det är att martyrerna inte är Jesus.
Att en person påtvingas att i ickevåld offa livet för något livsavgörande är en sak, Ignatius brev är något annat. (Jag har förvisso inte läst den text som citatet är hämtat från)
Ja, det är möjligt att det spårade ut lite där en period. Perpetua och Felicitas skall ju i stort sett ha provocerat fram en avrättning. Jag är inte säker att det är fallet med Ignatios. Det spelar inte så stor roll. Det ärbara är ju inte döden i sig, utan obändligheten.
Men du har en tydlig poäng.
Paulus skriver i Fil 3:10-11:
"Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda."
Är texten relevant i sammanhanget?
De kristna martyrerna gick väl i döden när de vägrade avsäga sig sin tro. De stod fast och dödades de begick inte aktivt självmord. Detta till skillnad mot dagens fundamntalister som också står fast vid sin tro och går i döden för den men skillnaden är att dessa tar andra med sig andra in i döden genom självmordsattacker. Människor som varken delar deras tro eller säkert i många fall inget vet om varför de tas med i en terrorattacks helv..
Rolf: Välkommen. Ja, det är ju många typer av martyrium som inte är så sunt. Det är väl så att det börjar bli ganska noga vad man håller på med när det börjar kosta. Jmf. mitt inlägg om försynen..
Excelsis, ja den är säkerligen relevant och jag tror att många (om än långt ifrån alla) martyrer delat denna typ av tankar. Jag finner dem märkliga och förstår inte hur ett efterliknande av Jesus offerdöd skall kunna bidra till vare sig nåden eller förståelsen. Jesus offrade sitt liv för för att sona våra synder, på ett historiskt unikt sätt. För vem skulle Paulus eller de andra martyrerna offra livet, vad skulle de sona?
rolf, de fall där martyrerna dödades mot sin vilja för sin obändiga tro på Jesus är en sak. De fall då de söke sin offerdöd och romantiserade denna för dess likhet med Jesus är något annat.
Visst är det så. Men som jag vet blev de första kristna dödade på grund av att de stod fast i sin tro och vägrade avsäga sig den. Många dog på det sätter i Rom. De kastades till lejon och vilda djur.
Läste att år 401 efter kristus hade ca 2 millioner kristna avrättats på grund av sin tro. Vet faktiskt inte något ex på att kristna sökt martyrskap genom att gå in i döden frivilligt med berått mod. De ovan stod fast vid sin tro och vägrade avsäga den för att rädda sitt liv. De sökte ej döden de avrättades för sin övertygelse och är martyrer.
De som självmant söker döden på grund av sin tro är helt riktigt något annat. Ett rätt näraliggande ex är självmordflygarna som styrde in i trade center de reste in i evigheten i Allahs namn och tog många oskyldiga med sig. De ses även de som martyrer av de sina.
Jag tror inte det handlar om att sona skuld. Det handlar om närhet till Kristus, om att leva i honom. C.S. Lewis pratar i någon text om att inte vika bort blicken från ondskan. Vid kränkning reagerar djuret med fight or flight. Människan har ett val. Jesus reagerar i kränkningarna med kärlek. Den typen av kärlek går bara att visa i mötet med kränkningen. Eller den kränkning man inte flyr ifrån kanske är en kränkning som inte tar slut förrän i döden. Längtan är alltså en längtan efter att få älska för att man i kärleken har gemenskap med Herren.
Jag vet inte om det är förståeligt. Jag förstår det inte riktigt själv... :)
Skicka en kommentar