Hösten har börjat med buller och bång (i skolvärlden är sommaren sommarlovet och hösten är liktydig med höstterminen) och trots att jag inte får gjort så mycket vettigt känner jag mig vansinnigt trött. Jag tror inte jag är den enda och det är inte detta som är min huvudsakliga poäng.
Trötthet lägger på något sätt sordin på hela mitt andliga liv känns det som. Eller vad menar jag egentligen, andligt liv skall ju inte vara en ansträngning. Jag ber mina tideböner men det är inte den där samlingen, den där glöden. Det är något jag saknar. Skall jag se på mitt övriga liv så är skillnaden inte så stor. Jag har ungefär samma motståndskraft mot synden, och älskar mina människor ungefär lika mycket. Men istället för att jubla i Kristus är jag trött i Kristus. Det är inte lika fascinerande. Till och med att gråta i Kristus känns bättre för att något rör på sig. Tröttheten är stilla, lite obekväm, och det är en prövning bara det, särskilt om det pågår ett tag.
Gerald Hughes skriver i "Den dolda skatten" att man om Gudsrelaionen är stel och det inte beror på trötthet bör man söka i sitt inre. Varför tycker han inte att man bör rota i tröttheten? Och varför blir relationen stel? Varför kan jag inte vila hos Gud, är det jag som inte är heliggjord nog eller är det för att Gud vill påminna oss om att vi inte skall jobba för mycket? Eller är det så att det faktiskt kräver en insats för att söka Honom?
Jag kan tänka att min ande och min kropp kan prisa Gud, jag kan utföra hans verk med mina medmänniskor men jag är för trött och okoncentrerad för att riktigt kunna samla mig och vara närvarande. På många sätt är detta inte ett avstånd. Men på ett väsentligt sätt är det det och jag det, vad det nu än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar