Emancipation

Ok, varvet runt. Marxismen tagen till nåder. Inte p.g.a. att den materialistiska historieskrivningen är korrekt. Att förutsägelserna om proletariatets maktövertagande har något med verkligheten att göra, eller att det är tänkbart med något sådant som kan rättfärdigas med att "revolution inte är en tebjudning".

Marxismen är dock en emancipatorisk historieskrivning. Den drömmer om det jämlika samhället, samhället i frihet. Den drömmer om en värld bortom alienationen, en verklig och närvarande verklighet. Vi skall inte tro att vi gör Gud glad genom att hålla folk kvar i sina bojor.

Den goda strävan måste kännas igen och bejakas. Då vi har fått ett exempel att följa som underordnar sig blir det också ett viktigt äkthetstest. Finns det utrymme för en rörelse under kristendomen, som står på de svagas och utslagnas sida mer än vi så finns det anledning, inte till aggression mot den andre, utan till självrannsakan, då har vi inte böjt oss tillräckligt långt ner. Då är det fortfarande av världen vi lever.

Så revolutionspoeterna tagna till nåder:

"Vi är kamrater
vi två,
poet, låt oss gå
och sprida ljus över detta grå
Universum.
Jag har mina strålar att lysa med,
och du poet
kan lysa med
dina verser."

(ur En ovanlig tilldragelse som hände mig, Vladimir Majakovskij, en sommar på landet. Majakovskij.)

"Jag skall finna dig.
Plåga dig.
Förfölja dig.
Ta ditt liv!

Där,
bortifrån stan
hörs ljud.
Dom firar julafton.
Än sen då!
Be dom visa sig!
Här behövs exekutivkommittéresolution.
Avskaffa min plåga,
konfiskera mitt lidande!
Tills
kärleken frälsande
kommer
till mig
över de vågor
som kallas Neva,
ska också du kärlekslös
irra omkring."

(ur Om det där, Majakovskij)

"Med klapprande steg trampar jag gatornas kilometrar.
Vart skall jag gå när det är i mig som helvetet brinner?"

(ur Ryggradsflöjten, Majakovskij)

Inte för sångernas skull
eller för röstens darr
men för att min gitarr
är utav sånger full.
Sånger som jordens hjärta,
blinda som duvor i natten.
Milda som heligt vatten
lindrar de döendes smärta.

Sånger måste man bruka,
säger min Violetta,
hela dom bittert sjuka!
Hon visste allt om detta.

Ingen gitarr alls åt er
som bara er själva berikar.
Denna gitarren jag ger
åt er som är mina likar.
Sångerna må höras väl!
Offra ditt liv för detta!
Sjung dem med hela din själ!
säger min Violetta.

Inte för ovationer
eller för kapital
men för en bit av jorden,
oändligt djup, fastän smal.

Allting ska ske oss på nytt.
Allting sker många gånger.
Sånger som har någon mening
är alltid nya sånger.

(Manifest, Victor Jara, i Cornelis Vreeswijks översättning)