Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli
ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas
och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som
du har älskat mig. (Joh 17:22-23)
I den tidiga kyrkan måste de olika församlingarna rört sig ut i alla möjliga olika riktningar. Man kan tänka sig olika läroutsagor, språk kring desamma, olika liturgi osv. likväl finns åtmistone bilden av en enhet. Denna enhet måste alltså konstitueras av något annat än det ovan nämnda - nämligen att man känner igen Anden i sina medkristna.
Enheten kräver fullkomlighet. Fullkomligheten ger enhet. Att vara i Jesus (väsen/Ord) är den plats där enheten är möjlig.
Enheten börjar alltså i församlingen. En församling (som inte definierar sig i förhållande till en annan grupp, exempel på hur ges här) där delarna lärt sig känna igen Guds rike och ser detta i sina bröder (de som är del av riket) når enhet och kan utan problem vara Kyrka tillsammans med andra kristna som kommer på besök. Detta är möjligt då man definierar sig som kristna (en egen kvalitet) och inte som en falang av kristna (vilka alltid är definierade i motsats till varandra).
Enhet måste alltid balanseras mot renhet i läran. Det finns ingen poäng med en enhet som inte har en gemensam kärna. Enheten sker på så sätt runt en person. Frågan om vem som är med eller inte blir då mindre intressant, då vi alla mer eller mindre "missar målet".
Hur är det då med tillrättavisningar? Pauli brev är ju fulla av dem och han går ganska långt innan han "överlämnar människor åt Satan". En blind kan ju inte leda en blind. Att balansera ödmjukhet, sanning och allt som drar i ens själ är en grannlaga uppgift och svårigheten därav visas väl i den splittring vi har i vår Kyrka, något som ger oss alla skäl till rannsakan. För är det inte så att vi alla tycker att enhet borde inte vara något problem, det är ju bara för alla att göra som jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar