tisdag 26 augusti 2008

Papperspåse.. på mitt huvud..


Ett meddelande till idag? Ja, det är min blogg, jag skriver vad jag vill..

Under kompet kom det över mig hur många gånger de senaste dagarna jag har pratat skit om andra, skrattat lite hånfullt eller på ena eller andra sättet distanserat mig. Det är faktiskt få sociala kontakter där jag inte gjort det. Skamkänsla har infunnit sig och alla tankar om att vara på väg någonstans är abrupt förbytt i en markant känsla av fundamental ruttenhet. Detta måste sluta nu.

Ljusglimten är att jag känner igen känslan. Kanske tydligast var det en dag för ett par år sedan när BB-Jessica var på var och varannan löpsedel. Jag var hemma hos ett par kompisar som tyckte att det hela var festligt. Men istället för att känna mig upphetsad över en översexuell snygg tjej kände jag bara stackare, skydda henne från detta. Jag kan inte säga att det är en känsla som hållit i sig och på detta område kan jag inte berömma mig med någon högre nivå än medelsvensken. Men ändå, att ett helt nytt område av synd medvetandegörs. När man kommit upp på berget kan man se nästa topp.

Heliggörandet är i denna mening en ytterst konkret process. I detta är inget magiskt, inget gratis, inget är något annat än vad det är. Du, och dina medmänniskor som du antingen älskar eller inte.

Ändå är det lite skönt att veta var jag står och att Anden bemödar sig med mig.

2 kommentarer:

Z sa...

En vän berättade för mig att hans erfarenhet är att man ofta reagerar på tomhet eller sorg, genom just ironi; när hans ena kärlek nobbade/gjorde slut, märkte han (kanske också genom omgivningens påpekande) att hans humor blev väldigt ironisk.

Tills han satte stopp för det och helt enkelt bestämde sig för att bli lite mer positiv.

Inget ont om ironi, i sig. Men det kan vara bra att hålla en lagom nivå.

Bra inlägg

Excelsis sa...

Ja ironin är ju i regel ganska aggressiv (om den skall vara rolig behöver den vara det). Jag menar aggressionen måste ta väg någonstans och att man hanterar små förtretligheter på detta sätt är en sak. Men när det försurar ens sinne är det nog läge att tänka om, vilket din vän verkar ha gjort.

Jag tror dock att det är skillnad mellan detta (hanterandet av känslor) och det som jag försöker ta i tu med, dvs. när en social umgänge delvis bygger på att definiera sig gentemot andra som inte hänger med, som inte förstår, som gör saker som inte "vi" gör och därför är värd mitt förakt. Det är mer av ett systemfel. Skall det syfta till något är det att sätta mig i en in-group och på så vis hjälpa min självkänsla.

Det kanske är en appell att ha min stolthet i Kristus. :)