Min församling nämns i dagens Dagen, och i positiva ordalag.
Analysen är väl inte riktigt fullständig. Som tillägg till kyrkbacken och ett modernare språk (och i det någon sorts insikt kring vilken kunskapsnivå man kan förvänta sig av svensken som vandrar in i kyrkan) så skulle jag säga att det finns teologiska skillnader gentemot svenska kyrkor i gemen.
- En församlingssyn som utgår i från den gudstjänstfirande församlingen.
- En syn på oss alla syndare och en koppling till nåd inte till skam.
- Ett fokus på Jesus, trons grunder och behovet av en personlig relation med Gud för frälsningen.
- Ett framhållande av bönen som den personliga relationen till Gud.
- En öppenhet för engagemang och en början till ett ifrågasättande av att kyrkan=de anställda.
- En intellektuellt hederlig och radikal syn på kristendomen som vi kan stå för som sann.
- Klassisk kristendom, klassisk liturgi osv. Inga koncept, inga trix, inga nymodigheter.
Vi är inte ännu vid någon direkt gemenskap inom församlingen men striderna har upphört och vi är där för att tillbe, det är en god bit på väg...
6 kommentarer:
Intressant att läsa om din församling och kul att ni fick uppmärksamhet i Dagen. Jag hoppas att ni kan fortsätta och utveckla gemenskapen så som du önskar.
Jonas: Tack för det. Jag hoppas att det är mindre av vad jag önskar och mer av vad Gud önskar. Eller snarare, jag önskar att det blir enligt Guds vilja.
Det är ju det med målbild. Att möta Gud och att möta människor, det sker redan. Nu önskar jag att Guds rike skall bryta fram, om än bara så lite. Kristus förklarad. Det ger oss skäl i att öva oss i lyssnande och trohet. Jag är ser inte de vitnande fälten riktigt (jag antar att det kommer an på min bristande helighet) men tids nog. I mina ögon är det inte riktigt en församling än. Vi, som grupp, trevar oss fortfarande fram emot Gud. På så vis känns det lite fånigt. Men vad jag kan känna viss tillförsikt inför är att det nu finns en grund som är trygg, tolerant, utmanande, öppen och fri. En grund som jag tror är stabil och som kan bära det som kommer. Då kan Guds kärlek strömma genom oss och vidare.
Jag antar att det är vad ni håller på med i er församling.
När jag läser vad jag skrivit blir det tydligt att det verkligen är en blandad välsignelse att tillhöra svenska kyrkan. Detta att jag har fått armbåga mig till någon sorts plats, annat än den passiva, är ju skrämmande i sig.
Men det får generationerna innan oss (Schartauaner och annat löst folk) skämmas för...
Intressant, låter som en spännande kyrka det där..
Inte döma syndare, det är viktigt. Något som hela kristenheten bör ta på allvar.
Du verkar ha haft tur att ha hamnat i en god församling. Många församlingar tycks ju nästan redan ha kapitulerat inför vad de betraktar som fait accompli i frågan om religionens död i Sverige. Alla konstiga och krystade försök att modernisera tilltalet med sofia mässor osv. för att locka folk kan nästan ses som dödsryckningar.
Tyvärr tror jag att lite av problemen ligger i att många kyrkor focuserar på förrättningar. En stor del av kyrkans medlemmar förblir ju i kyrkan just för att få tillgång till bröllop, dop och begravningar och då blir det lätt att kyrkan lägger för mycket focus på dessa. Detta tillfredställer förvisso kyrkoavgiftsbetalare, men det utarmar religionen om det sker på beostnad av mässor och böneverksamhet. Det låter som om ni i Uddevalla funnit detta och att ni tar tillvara på det som faktiskt är församlingen, nämligen de besökare som kommer för Gud och inte för en flott byggnad på bröllopsdagen.
Trevligt! Själv bryter jag tillsvidare all kontakt med kyrkligheten, det är för mycket efterblivet kraftlöst strunt, och det gäller ALLA samfund, jag blir bara irriterad, och går samma väg som är den allmänna trenden i samhället, blir privatreligiös, i mitt fall på gedigen katolsk grund.
Iskra: Ja, jag tror att du snuddar vid något mycket viktigt. Men det är ju inget som bara blir. Vi måste ständigt påminna varandra (eller vi som är lekmän måste hela tiden påminna de anställda) om att förrättningarna är en bisyssla.
Skicka en kommentar