En liten teologisk utsaga från en diskussion jag deltagit i, som kanske vandrar mot det spekulativa, likväl är det min tro. Har du en avvikande åsikt, kommentera gärna. Sammanhanget går att läsa här.
Har jag pratat om en vilja så menar jag den Guds vilja som verkar i oss. De tre viljorna är den del av oss som vill göra Guds vilja (att älska Gud och våra medmänniskor) och sedan två kategorier [djävulsk och djurisk, enl. Böhme] inom vilka de andra viljorna faller, dessa är motstridiga. Ingen vilja har jag nog aldrig hävdat, hänvisa dit i så fall.
Detta klargör varför Paulus drar slutsatsen att vi alla är beroende av Guds nåd, och varför Jesus skärper lagen till att gälla även viljeyttringen och ambitionen. Jag tänker mig att de agnar och skall skiljas från vetet är de övriga viljorna.
Den viljan kan också ses som synonym till Anden som ropar för oss. Tro kan alltså vara något annat än bön och bibelstudium. Utifrån de förutsättningar som finns idag är det inte så märkligt ifall människor inte släpper fram sin tro till medveten nivå utan tränger undan alla Gudsupplevelser som slumpvisa sensoriska retningar eller cortikal spontanaktivitet eller liknande.
[..]
Det är väl lite att jämföra med behovet av att gå på toa. Det är nedlagt i oss, men jag tror inte att någon låter bli att gå på toa bara för att någon annan nedlagt detta i oss. Det är också en målstyrning, hur och var vi går på toa är egalt för den viljan.
Viljan (alla typer, även den Gudomliga) är alltså fri men agerar i enlighet med vissa principer. Dessa principer är vad som kallas väsen i treenighetsläran och det som gör vilja Gudomlig är att det är samma principer (alltså det Ord-Namn-Väsen) som Jesus agerade enligt, hos honom renodlat, hos oss ibland igenkänneligt, tydligast bland dem vi kallar helgon. Det är att vara delaktig i "Det Goda" och är således inget isolerat och således något man kan vara utan att vara medveten om vad det är man är delaktig i - alltså, för att tala med C.S. Lewis: alla som gör en god gärning gör Guds verk. Flera principer verkar i oss samtidigt (flera viljor, Böhme som jag skrev om tidigare). Det är min erfarenhet att det alltså finns en del av mig som vill det Gud vill, alltså att min vilja förenas med Guds, sedan finns det sidor av mig som vill annorlunda (vad som i kristen språkdräkt kallas arvssynd). Det går alltså inte att prata om min vilja i motsats till Guds. Det är ett lite annorlunda sätt att se på personligheten men det går ihop.
Jag tänker mig min person i himlen som just den sidan av mig (vetet) renodlad.
Men friheten uppstår också i och med att denna vilja kan bejakas eller inte, i vilket fall människan kan följa vilka drifter och liknande hon vill (kanske av andras förväntningar t.ex.)
Detta är också förknippat med försoning och liknande då den Gudomliga viljan samtidigt innebär delaktighet i en metafysisk gemenskap (Kyrkan) och i denna gemenskap, gemenskap med Kristus i vilken vi dött och uppstått.
2 kommentarer:
Som jag ser det är vi skapade till Guds avbild. Inte kroppsligen då jag anser att Gud är en ande. Däremot har vi fått en fri vilja som vi kan använda för goda val. Men för att veta vad som Gud anser vara goda val måste vi läsa bibeln eller få vägledning av kyrkan. Vi kan inte säga och tro att om alla männsikor gjorde mot medmänniskan som de själva önskar bli behandlade så skulle det bli gott. Anledningen till detta är att det finns destruktiva människor som önskar bli illa behandlade och skulle de då behandla medmänniskan illa för att själva få bli det de önskar, illa behandlade, då gör vi inte enligt det som Gud anser som gott. Bergspredikan visar vad Gud lägger i begreppet gott. Men vi har även något mer som gör att vi liknar Gud. Viljan är ett. Men lika viktigt är valmöjligheten. Vi har en vilja att välja utefter skilda alternativ. Vi har alltid alternativ och kan välja utefter dessa valmöjligheter. Men när vi väljer bör vi välja det som Gud önskar vi skulle välja. Men människan är fri att välja vad denne önskar. Snabba tillfredsställelser vilka ofta blir det sämsta valet eller val efter vad som i längden blir bäst för en själv eller andra det svåra valet och som ofta är det goda valet det Gud önskar. Det hjälpsamma och oegennyttiga.
Rolf: Intressant att höra dina tankar. Det låter som att vi tänker ganska lika. Min tes angående Lagen är att den fyller en funktion fram till dess att man Anden talar i ens hjärta. Sedan bör man ge Anden tolkningsföreträde. Andens undervisning är alltså potentiellt divergent med Mose lag men aldrig med kärleken. Här har jag alltså avvikande åsikt gentemot t.ex. Luther och många SvKpräster som jag diskuterat med, men jag anser att jag har visst stöd hos Paulus.
Ang. personer med som vill bli illa behandlade tror jag att dessa är en marginell grupp och man kan nog tänka att sådana personer är ganska fragmenterade och att de egentligen skulle behöva och någonstans innerst inne önska ett gott bemötande.
Jag kan skriva under på Patric Casements tanke som han uttrycker i 'Att lära av sin patient' att klienter i terapi i regel leder terapeuten till "konflikten" eller "problemet". Det finns alltså på ett undermedvetet plan i människan en bild av vad som är sunt. Men givetvis räcker inte detta (i de allra flesta fall). Vi måste se Jesus, se den vi är en avbild av, för att vi skall minnas, för att vårat minne skall fullkomnas. För att se Jesus måste vi våga se honom sådan han är, och det kräver ett visst mått av mognad. Att närma sig Jesus är verkligen en process.. :)
Skicka en kommentar