Jag ber om ursäkt till alla läsare för att jag har så smalt intressespann för tillfället. En sådan tur att det finns så många goda bloggar skriver om annat...
Glädje då.. Tillfredsställdhet till eufori. Det är inte det tillfälliga jag menar, det är glädje som en stabil egenskap, som en del i mitt vara. I en föränderlig värld är den plats där jag kan vara glad i motgång så väl som medgång de sällsamma stunder då jag gör min Faders vilja. Alltså inte i allmänna termer utan då Gud är verkligt nära och det finns ett specifikt uppdrag, en mening i det att en kvinna står och skäller på mig, att jag säger sanningen och får skit för det, att jag går fel och stannar upp och pratar med en sörjande person med följden att jag missar något jag borde. Då kan jag bära det med glädje för jag tjänar någon som är högre än mig själv och min kropp, någon som tar ansvar. Jag kan glädjas likt en hjälte som gläds åt att löpa sin bana (Ps 19:6).
Kan det vara så att friden, glädjen och rätten hänger samman? Att glädjen inte kan göra sitt intåg innan Fridsfursten står outmanad i våra liv, innan profetian är uppfylld;
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände. (Sak 9:10)
Men inte heller orättfärdigheten kan finnas. Den sanna glädjen kan inte finnas så länge det finns orättvisor, för Herrens Ande "[..] finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. (1 Kor 13:6)" Alltså orättvisor som jag är medveten om, eller delaktig i. T.ex. skulle en ovilja att dela med sig kunna vara ett sådant hinder även om jag i mitt sinne har en bild av att "jag har rätt till mitt, jag har ju tjänat ihop till det."
Jag känner ingen glädje om mina förväntningar är andra än det som sker. Högt ställda förväntningar är ett utmärkt sätt att bli besviken. Kanske är det till och med så att mina förväntningar gör att jag strävar emot något högre gott som vår Herre har tänk ut. Glädjen är alltså även här kopplad till följsamheten. Följsamhet kräver tillit-självkontroll-dumdristighet så att inga yttre hinder eller motstånd får stå i vägen. Följsamhet kräver en själ i jämvikt så att vi kan höra din röst, och det kräver att man lämnar även hoppet om egenviljan, alltså hoppet om att kunna styra mitt liv till det jag vill, som att skaffa familj, akademiska titlar, fina jobb, pengar, osv. vad jag nu kan tänkas vilja ha. För söker jag det finns det ingen plats att följa. Den vägen är åt andra hållet. Jag kanske får allt det andra på den vägen, men jag når aldrig den vägens mål på den breda vägen.
Det blir att satsa hela pengen på himlen. Ha skatten där vid målet. Ha hjärtat i himlen. Sänka ned rötterna i det eviga. Inte av denna värld, likväl i den. Då kan jag vara oberörd av klander, av opinioner, av beröm, av smärta. Glad i den Helige Ande, åt frälsningen, åt våra namn i Livets Bok, åt att Herren är med oss. Låt mig återkomma till detta när jag står där (eller när jag behöver korrigera något i mitt svammel).
Edit: Charlotte Therese har en gästbloggare som bloggar om samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar