torsdag 4 december 2008

Madame Guyon och lidande tjänare


Madame Guyon skriver i Andliga strömmar att själen en bit på den andliga vägen (efter ett trettiotal år som hon skriver, hrm..) så blir Kristuslikheten sådan som i Getsemane där lärjungarna somnar, som på korset där till och med Gud övergivit honom. De känslor av Gudsnärhet man tidigare fått klingar av, tungotalet avstannar, den kraft till fullkomlighet man fått kläs av en (moder Theresa upplevde inte Gud under många av sina sista år, endast tjänsten var kvar). Vännerna drivs bort, allt kläs av. Kristuslikhet, inte i det konungsliga utan i den lidande tjänarens gestalt. Något hos honom är så fruktansvärt att man vänder sig bort. Han blir lämnad ensam.

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. (Jes 53:2-9)


Men tänk vilket löfte den högste ger strax därefter, eller kanske mitt däri:
Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes 53:10-12)

Är inte detta en dårskap för världen så säg... :)

Kalla mig galen, men något i mig attraheras av detta. Jag kan liksom se det framför mig. Inte det att det är smutsen, eller förnedringen som sådan som lockar, jag är ingen person lämpad för lidande, men jag är förälskad i den Kristus jag finner där.

2 kommentarer:

Peter Wiberg sa...

Bra inlägg,
Tomheten var också utmärkande för moder Teresa som vi hört om,

Jesaja 53 kan man höra ock läsa hur många gånger som helst...

Excelsis sa...

Peter: Tack. Detta sägs inte allt för ofta i kyrkliga sammanhang. Ibland kan jag få för mig att jag är ute och cyklar...