Et Incarnatus est

Inkarnationen. Så ogreppbart, så stort. Gud själv född in i världen. Hur kan man förstå någonting? Jag tänker att jag skulle försöka samla tankarna något kring detta.

Försoningsverket når ju sitt klimax, Konungen kommer till oss, den rättfärdige härskaren som ställer allt till rätta... På många sätt är världen innan det lilla dramat ganska lik den värld som är efter som vi lever i. Den ovise skulle säga att det knappt är något skillnad. Har något skett så måste det vara av juridisk betydelse eller kanske teoretisk betydelse, hade den varit konkret hade den setts. Men det ogrumlade ögat ser...

Försoningen är inte en följd av Guds ofullständighet, Gud misslyckades inte då han skapade världen med en människa som inte är förmögen att göra något gott. Det är inte en försoning utifrån moraliska krav vilka Gud är bundna av (Han har ju makten att frikänna vem Han vill). Försoningen är inte att de smutsiga människorna Gud skapat fula skall lyftas till en ren andlighet där Gud bor. Det är inte ett upphöjande, det är ett upprättande. Efter syndafallet kunde inte människan längre stå inför den Högste. Kärlekens strömmar brände henne som vore det ett helvete. Guds räddningsplan tar sin början redan i begynnelsen:

Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.
Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid."
Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.
Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. (1 Mos 3:21-24)

Av med den tunna Kristusdräkten, bort med jungfruligheten, det är en tuff värld och Herren ger oss kläder av skinn. Skinn som sluter sig runt vårt hjärta vilket får Paulus att tala om hjärtats omskärelse (Rom 2:29), ett skinn som lägger sig över ögonen så att vi inte behöver se vår ensamhet, vår ondska, se Gud och se Guds verk. Människan skiljs från Gud, ett svärd och står mitt på Vägen till Livets Träd. Förlåten är upphängd. (Rom 5:12)

När det judiska folket skall närma sig Gud gäller det att hålla måttet. Folket skall renas, den som orenar folket måste dö. Guds närvaro är där avskiljdheten är möjlig. I det allra Heligaste, i de allra heligaste (som med Guds hjälp bär sin egen rättfärdighet), på Herrens berg. Sammanblandning får inte ske, gränsbrott innebär döden och Lagen är förutsättningen. Denna kultur där Gud bor bland sitt folk, sida vid sida, i rummet lokaliserad, slutar med Johannes döparen. Han har en fin härstamning, han bebådas i den organiserade religionens viktigaste centrum, han föds på ett onaturligt sätt ur det som man trodde var dött (både moderlivet och Lagen), han lever i Guds vrede till upprättelse, ett hårt liv, avskilt i öknen. Avskild för Gud, med Gud, i Gud av Gud. Ingen sammanblandning. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. (Matt 11:11) Han är störst för att han till skillnad från alla profeterna innan honom kan stå och säga: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd." (Joh 1:29)

Maria har enligt traditionen gjort tempeltjänst som liten, och vigt sitt liv åt Gud som en form liten flicka... Detta är möjligt och skulle kunna vara en förklaring till bombsäkerheten i hennes svar till ängeln: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Att hon efter noggrant övervägande och mycken övning överlåtit sig. Eller så är det att hon är naiv, närvarande, tillitsfull och faktiskt inte hunnit samla på sig så mycket att förlora. Jag tror jag gillar den Maria bättre än den lilla fromma katolska flickan. En mycket enkel flicka, för att inte säga vanlig.
Maria skall bli den första att säga ja till Jesus, att ta emot honom i sitt hjärta. Marias ja tåls att funderas kring (något jag gjort här och här). Hon är Förebilden. I henne tar Han mandom, men vem är han som kommer, ärans konung, väldig i strid (Ps 24:8)?

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. (Joh 1:1-4)

Ordet, det som utgår av Fadern, han som talar och allt blir till (Ps 33:9). Gud är, "Jag är innan Abraham var," säger Jesus i en mer bokstavlig tolkning av Joh 8:58. Gud är konstant, Gud är enkel i meningen inga föreningar finns i honom (det vill också säga att han är väsensskild från det vi ser, inte en mer komplex variant av det vi ser), han är enhet, och överallt. (Länk: Fördjupning om Guds egenskaper.) Hans vilja och hans Ord är att vi skall älska Herren av hela vårt hjärta, kraft och förstånd, och vår nästa som oss själva. Det är alltså denne Herre vi bekänner inkarnerad.

I Chalcedon bekände man Sonen som Gud och människa: "Kristus är sann Gud och sann människa. Efter Kristi människoblivande består personens enhet i två naturer, vilka är utan sammanblandning och förvandling, oupplösligt och oskiljaktigt förenade". I en kropp - världen och Himmelriket. Redan här är förlåten på sätt och vis itturiven, det som var separerat är nu ett - i honom. Från den tiden började Jesus förkunna: "Omvänd er. Himmelriket är nära." (Matt 4:17)

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.(Fil 2:6-11)

Han blir människa, återupprättad. Inte något annat än människa och likväl Gudomlig. Detta visar på en möjlighet. Möjligheten. Vägen bort från slaveriet under synden, bort från döden till livets träd. Men på den vägen står ett ljungande svärd, det vet vi, och han låter sig naglas fast på detta. För inkarnationen tar inte slut i och med julnattens mysterium. Jesus måste först vara trofast intill slutet och sedan besegra även slutet. Han är fortfarande fastnaglad på detta kors och i honom kan vi dö och uppstå till ett evigt liv. Han är avklädd kläderna av skinn och står där sårbar och törnekrönt. När nu förlåten är rämnad kan Helig Ande strömma in i världen och uppfylla varje väsen som tar emot det. Bli kött. Vi delar byggstenar med vår Herre, Han är i historien, i historiens mitt. Hans närvaro är en tillvarons hörnsten, och sedan dess byggs ett tempel av obearbetade stenar. Inte högt och högmodigt, höjden kommer bara långt ifrån Honom som är ursprung och mål.

Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt. (1 Kor 15:28) Och som det allt han är säger han: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." (Luk 23:34), och uppfyller på så vis profetian om att vara Guds lamm.

. . .

Samma fråga som Maria får ställs till oss idag och likt Maria går vi som har överlåtit oss till Gud igenom våra andliga trimestrar (lite snott från dagens predikan som f ö var mycket bra).

Wikipedia skriver

• Under den första trimestern genomgår embryot den grundläggande utvecklingen som gör att det börjar likna en människa mot slutet av perioden. De flesta missfall sker under den här tiden.
• Under den andra trimestern övergår embryot till ett foster. Fostret kan under den här tiden inte överleva utanför livmodern.
• Under den tredje trimestern börjar fostret förbereda sig för ett liv utanför livmodern och kan överleva en för tidig förlossning.

Det syns inte så mycket till en början, men...

Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. (2 Kor 4:6-7)

Och ett bräckligt kärl har Han i sanning använt, ett litet folk, en utsatt flicka, ett spädbarns gestalt. Som han börjat har han fortsatt. I de bräckliga kan han verka.

Men han svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. (2 Kor 12:9)

Vi bekänner att Kristus hade två viljor. Han prövades som vi, men var utan synd, dvs. trots världens splittring var han ansikte mot ansikte med Fadern, en vilja med honom. Den andra viljan fanns, precis som den gör för den som överlåtit sig, men han föll inte. Trots att han var trött, trots att han blev hatad och hånad. Trots "svagheten" unga år innebär.

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. (Heb 4:15)

Han är alltså utan synd. Han är heller aldrig sjuk i evangelieberättelserna. Kyrkofäderna gjorde en poäng av att hela andra och vara i behov av helande. Personligen kan jag tycka att det är en av förutsättningarna med att vara människa, men, men.

Några teologer (Tertullianus) menar att han var vanställd, utifrån profetiorna om den lidande tjänaren.

Det finns många lidanden som Kristus skulle kunna ha. Det lidande han får bära är att bära alla våra lidanden och tillkortakommanden, då han lever i oss och vi i honom.