Mötet mellan hjälparen och den hjälpta är ett intressant möte. Jag menar inte välgöraren som distanserar sig från den hon hjälper genom att göra offer/subjekt till någon det är synd om. Jag menar det som ligger bakom en god terapeutisk relation. På något sätt en föräldra-barn-relation. Det finns något tillitsfullt, kommunikationen är rak, den är inte alls jämlik men det görs ingen åtskillnad. Behovsriktningen är från den som har till den som behöver. Det är färdigheter det rör sig om, mästaren blir inte av med sina färdigheter för att lärjungen lär sig. Färdigheter i hur själens djup skall skådas, hur den inre vägen skall vandras. Det är inte en plats för konkurrens, föräldern kan lugnt glädja sig över barnets steg.
Hjälparen, vägvisaren, mästaren - kanske handledaren är ett bra ord, som vid skrivträning tidigare, handen greppas och rörelsen görs tillsammans, en säker hand och en utan kontroll. Det kräver följsamhet, för de två separata personerna behöver, för att det utvecklande mötet skall kunna ske, gå parallellt, tillsammans. Den som lär behöver uppbåda all sin kraft för att följa med, för att lära och tillägna sig, den som leder behöver vara precis där den andre är. Båda behöver ha stillat sina egna själar för att ha plats att vara uppmärksamma på den andre.
Det är en märklig dans. Andlig vägledning. Själsligt sökande. Psykologi och andlig erfarenhet. Starets och sökare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar