Två sorters makt

Kring år 30 möts två mäktiga män i Jerusalem. De står ansikte mot ansikte och följande konversation utspelar sig:

"Så du är judarnas konung?"

"Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?"

"Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?"

"Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag."

"Du är alltså kung?"

"Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst."

"Vad är sanning?"

Det är givetvis Jesus och Pilatus som möts. Två mäktiga män, men med väldigt olika maktbaser. Pilatus har samhällets lagar, militär makt, formell titel, statusmarkörer i kläder. Jesus har... något annat. Ja han är Guds son, men jag tror inte det är bara Jesus som detta gäller. Det är inte just det att han saknar världslig makt, det finns mängder av människor som dagligen trampas på just för att de kan trampas på. Det är annorlunda med Jesus. Det finns en respekt någonstans för någonting som går helt på tvärs. Jesus är fråntagen allt, all makt, men tycks ändå vara sitt eget centrum, tycks ändå bära en auktoritet. Han säger att han har sanningen. Som en man i trasor, en vettvilling från bergen som kommer ned och inte tar några hänsyn till den sociala pyramiden, till de formella teologiska utbildningarna, till risker. Som en medeltida narr. Men han behandlas inte som en narr. Pilatus har makt att tvinga, men Jesus tvingar inte, han vittnar för sanningen och den som vill kan höra. Pilatus kan förlora sin makt, vi kan se vad som händer när han försöker ta Jesu:

"Varifrån är du?"

-

"Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?"

"Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld."

Efter det svaret ville Pilatus frige honom.

Ett möte mellan två mäktiga män, en med riktig makt, oskiljbar från hans väsen, endast förgänglig ifall Jesus själv hade ändrat sig, en med makt som en klädnad och när den faller ingenting. Jesus är en stor människa, Pilatus kanske inte ovanligt liten men man växer oftast inte på den ledden särskilt mycket.

I den relativa världen så är det kvantiteten viktig. Det flest tycker är bäst. Så fort en person har sanningen kan han ha tusen motståndare. Kvantiteten förlorar sin betydelse.

Gud behöver inte antal. Han har valt att verka genom det minsta och bräckligaste genom hela historien. Hade Jesus ens kunnat haft en här? En översteprästtitel? En kungatitel? Vad hade då hänt, med hänsynslösheten och risktagandet? Med trovärdigheten?

Vad händer med vår trovärdighet?

Jag har några gånger i mitt liv mött människor med dylik ryggrad. Som står upprätt i medgång och motgång. Som säger sanningen oavsett konsekvenserna och som oundvikligt har fått bära dessa konsekvenser som ett sigill på deras ande.


Som tillägg

Wikipedia säger om Pilatus: Utombibliska källor ger en bild av Pilatus som en mycket våldsam och illa omtyckt ledare. Den judiske historikern Josefus skrev i detalj bl.a. om hur Pilatus sårade och retade judarna (se Ant. 18.35, 55-64, 85-89, 177, B.J. 2.169-177). Pilatus nämns dessutom dels av den judiske filosofen Filon av Alexandria (se Legatio ad Gaium 38), dels av den romerske historikern Tacitus (se Annals 15.44).