lördag 27 december 2008

Marginalanteckningar i juletid


God fortsättning allihop. Efter att ha slarvat med sömnen tre nätter i rad så mår jag som jag förtjänar. Så kan det gå...

Detta får väl blir ett litet uppsamlingsheat med tankar sedan julhelgen.

Den förste som förtjänar en tanke är Josef. Tänker man på det är Josef väldigt följsam. Det är klart att ryktena skulle gå när flickan han var trolovad med redan var gravid. Att bryta upp och fly till Egypten på en föraning, en dröm... Josef är följsam. En person som inte riktigt är insläppt i det innersta rummet men likväl en förutsättning för det innersta rummet. Han förstår hur viktigt det är, skyddar, vårdar och försörjer från sin plats. En sådan tur för Maria att Josef sade nej till sina egna planer och ja till hennes ja.

Josef tar jungfrun och barnet till Egypten som skydd och en märklig parallell sker. Det första förbundet inleds med precis samma sak. Skydd i Egypten och ett uttåg därifrån. Egypten och dess köttgrytor får under det första uttåget stå i motsats till efterföljelsen, hoppet om det förlovade landet och brödet som kommer ned från himmelen. Det är till detta Egypten Jesus kommer. För att hjärtana inte kunde ge honom härbärge så skriver evangelisten: "Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget." Lindad, fördold in i vår verklighet, in i vårt slaveri vid Egyptens köttgrytor. Men uttåget kommer och trettiotalet år senare skall han vandra igenom dopet precis som hans förfäder gjort.

Vad skulle annars ske, om han inte blivit lindad. Den kanske störste profeten, Mose ställer frågan till Gud.
Mose sade: "Låt mig få se din härlighet!"
Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva."
Sedan sade Herren: "Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på [K]lippan!
När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.
Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se."
(2 Mos 33:18-23)

En annan sak som kräver en kommentar är de främlingar som kommer till Jesus vid början och slutet av hans liv (lindad blir han också i början och slutet), i slutet är det Simon från Kyrene som får bära Kristi kors. En främling, som utan hopp om lön eller ens kanske vetskapen om vem han är lättar bördan för vår Herre. De som kommer vid födelsen är herdarna som i sin enkelhet hör änglarnas bud och tillsammans med allt folk i stallet firar Kristi födelse. Ingen av dem visste något innan, efteråt fortsatte livet oförändrat, men de fick vara där och göra något så mycket viktigare än något vi kan göra; att hälsa Gud när han föds in i världen. Ett tag efter, något jag kan tycka är lite komiskt, kommer visa män från östern (Jerusalems teologer kommer inte alls trots att de vet precis i teorin), vidskepliga magiker som räknat ut genom astrologi att nu händer det grejer. Ambrosius av Milano (tror jag det var) har en predikan om att det var här som Gud fixerade stjärnornas banor, lite spekulativt men sätter proportionerna helt rätt. Jesus har inte kommit bara för de rättrogna. Han är allas frälsare, för ingen annan finns. Precis som Melkisedek var präst åt Gud den högste utan att tillhöra en organiserad religion, precis som Jakob gavs framgång i sin herdevidskepelse, precis som Centurionen var den som bekände vid korset, och den romerska officeren visade större tro, så är visar Gud att han kan skänka tro och rättfärdighet åt vem han vill oavsett våra mänskliga gränser. Främlingarna är de som ger Jesus något, vi ynkliga efterföljare får i lärjungarnas efterföljd bara ta emot.

Men kanske störst av allt. Det slog mig när jag körde bil på julaftonskvällen. Sann Gud och sann människa. Vad det säger om människans värde är oerhört. Vi är skapade till Guds avbild, inte som en del utläggningar vill göra gällande att det är kyrkan som är avbilden om vi är små och obetydliga delar, utan var och en, Guds avbild. Därför är det möjligt, Gud är vad vi kan vara. Gud är inte högt över, Gud är på precis samma nivå. Han har själv ödmjukat sig. Jag märker att jag skriver samma sak som tidigare men finner liksom inte andra ord för att beskriva storheten.

Orenheten blir därmed än svårare att bära. När det är så här att möta den inlindade Herren kan vi bara ana vad som väntar.

6 kommentarer:

Sleepaz sa...

God fortsättning käre broder.

Excelsis sa...

Detsamma. Du får krya på dig. :)

tubbo sa...

God fortsättning!

Funderade lite över detta du skrev:

"Gud är inte högt över, Gud är på precis samma nivå. Han har själv ödmjukat sig."

Tänker på det med Guds namn.. hur han gav det till Israel.. med en risk det innebär..

Vi känner hans namn liksom..

Han har öppnat sig.. blottat sig, riskerar att få sitt namn släpat i smutsen.. uthängd för spott och förolämpningar..

Ja.. han är redan i Israels uppenbarelse på samma nivå.. vi har hälsat på varann.. känner varandras namn.. vi tilltalar varandra "Du och broder"..

tubbo sa...

.. nästan i varje fall ;)

bokmalin sa...

...här är en till som har slarvat med nattsömnen...

Mer cred till Josef! Tänk hur han överlät sig. Hans trolovade bar ett barn han inte var far till, och han tog detta barn till sig och blev dess far. Hans goda rykte fick sig antagligen en knäck av det. Det står något i NT om att vara trogen i det som tillhör någon annan. Josef var verkligen det.

Excelsis sa...

Tubbo: Detsamma! Även om det från Guds sida varit så även i det gamla förbundet. Vem kunde tro det? Vem kan ens tro det nu efter att Jesus ödmjukat sig? Men det står klarare och klarare att det gamla och nya förbundet inte är så väsensskillda. Det är väl därför Jesus säger att han kommit för att fullkomna lagen.

Bokmalin: Precis.. (Vad vore förresten livet om man inte fick slarva med nattsömnen ibland.. :))