torsdag 26 juni 2008

Relation


Nu skall jag ta stora ord i min mun, kanske som ett förstadium till utlovad fördjupning i Kyrkans väsen, och uttala mig om det sunda relaterandet.

Relation är något som Martin Buber funderat en hel del kring. Buber likt flera tänkare sätter jaget i automatisk relation till något annat. Antingen till ett Du eller ett det. Man erfar detet, men är med att skapa Duet, och blir samtidigt skapad av Duet. Detet. Världen erfars och observeras, kategoriseras. Människor kan alltså också bli det. Men Duet kan inte vetas något om. Mötet mellan Jaget och Duet är en relation. Winnicott pratar om lekområde och Stern om delad uppmärksamhet. Öppensinnigt och fördomsfritt - dynamiskt.

Relaterandet är oändligt lätt och oändligt svårt. Människan föds hjälplös, i psykologisk symbios med Modern (som funktion). I mötet med besvikelser och verkligheten ikläder sig psyket kläder av skinn och skiljer i en serie utvecklingskriser ut sig från familjen. Hon lär sig distans. Har man inte tillgång till distansen, till sina gränser, så blir närheten hotfull, för att den löser upp psyket, och människan upplever att hon upphör att vara. Först när människan är trygg kan människan närma sig ett Du.

När vi möter en annan människa visar vi upp en fasad. Denna påverkar de förväntningar vi får på oss. Vi får en roll att fylla. När vi är i vår roll så är inte relaterandet öppensinnigt och fördomsfritt. Relaterandet är till ett det. Rollen stämmer mer eller mindre med hur vi verkligen är. När diskrepansen blir för stor så måste rollen antingen omdefinieras eller så får situationen hanteras genom resignation eller flykt. Detta leder till konflikter men är nödvändiga steg för att komma till relationen bortom rollen.

I konflikten bryts relationen. Kärleksfullhet byts mot aggression. Aggressionen leder till upptrappning. Denna kan konsolideras till ett kallt krig, eller att en sida vinner, vilket resulterar i skam och underordning, och långa skulder som skall betalas tillbaka så att rättvisan upprättas. Eller så kan man möta aggressionen med kärlek och söka försoning. I försoningen stryks ett streck över allt och man ställer sig på noll. Martyren måste dö för att försoningen skall kunna ske, som Gardell uttryckte det.

Efter hand så byggs en historia upp av konflikter och försoningar, minnen av kärlek, igenom vilka människan kan vara förvissad att den andre älskar trots konflikten, trots distansen osv.

Relaterandet till gruppen och organisationen följer samma mönster. Utvecklingen, där man måste klara av ett steg för att klara av nästa, relaterar man dyadiskt (mor-barn), triadiskt (mamma-pappa-barn), och sedan i större gruppe

En viktig funktion gruppen har är att bära varandras ångest.

Man brukar prata om fyra stadier i grupputveckling. Forming-storming-norming-performing. Gruppen hittar varandra, konflikterna börjar, statushierarki formas och regler bestäms, gruppen gör det den skall göra. Precis som roller behöver ibland regler och statushierarkier omdefinieras. Åsikter polariseras ofta i grupper, man kan projicera sin egen osäkerhet på andra i gruppen. Som etablerad fungerar gruppen omväxlande som vad Bion kallar arbetsgrupp och grundantagandegrupp.

ARBETSGRUPP - En sofistikerad och uppgiftsinriktad aktivitet som bygger på antaganden som går att pröva. Gruppen utnyttjar deltagarnas speciella kompetenser. Olikheter uppmärksammas, bekräftas och utnyttjas.

GRUNDANTAGANDEGRUPP - Känslomässiga aktiviteter som syftar till att tillgodose gruppens interna behov. Medlemmarnas kompetens utnyttjas inte. Likheter i gruppen betonas medan olikheter förnekas (utom när man behöver en syndabock)

Olika grundantaganden

Beroende - Gruppen skall bli räddad av en stark individ (karismatisk ledare?)

Flykt - Gruppen undflyr krav från någon eller någonting


Kamp - Gruppen attackerar någon eller någonting (som homosexuella, kommunister)


Parbildning - Gruppen grupperar sig i smågrupper
Oneness - Alla är ett och alla konflikter och dylikt sopas under mattan.

Osunt exempel - avspjälkning

Grupp under karismatisk ledare säger att alla som säger emot ledaren är djävulens hantlangare.

Osunt exempel - martyriet

Part drar inte ett streck över konflikt vid försoning utan behåller kränkning vilket sedan används för att nå fördelar, eller göra sig oantastlig. Det kan också användas för att låsa andra i roller. (passiv aggressivitet)

Osunt exempel - distans

Man börjar relatera till varandra som det, som roller och lever mer eller mindre parallella liv, rollerna blir till slut otillfredsställande och då är man ofta så långt ifrån varandra att det inte går att rädda.

Osunt exempel - kvävning
Rädsla för konfrontation leder till att tankeutrymmet krymper. Rädsla för förräderi gör att man inte tillåter att gruppmedlemmar närmar sig varandra.



Relaterandet kräver en oreserverad satsning.

Man kan fundera på vad det innebär att man inte kan veta att familjen skall hålla. Skall jag stå tillbaka med min karriär, när jag inte är säker på att den som har fått göra karriär är kvar? Det är kanske säkrast att lämna från början.

3 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Vad har du att säga om oundvikliga konflikter?

Rättfärdighet? Jag älskar och försonar mig med den som förtjänar det. Det gör de faktiskt inte alla.

Titta in på Kraxpelax, två nya viktiga teologiinlägg med anledning av påvens Marxkommentar.

Excelsis sa...

Krax: Att de är just oundvikliga. Det är inte konflikterna som för isär, det är oförmågan att försonas..

Jag skall kolla in Kraxpelax..

Tubbo sa...

Tycker för övrigt Bubers tankar om dialogen är intressanta..

• Den äkta • Den tekniska • Den till dialog förklädda monologen..

Hittade dessa ord i presentationen av honom på Wiki.. de öppnade mina ögon..

Inser att jag brister på denna punkt.. dialogen..

Säger en del om min kärlek..

Hur som helst..

Spännande tanke att försöka projicera din tankar om individ- och gruppdynamik på den tidiga kyrkan..

Ett inbjudande tankeexperiment.. minst sagt..