Från födseln ser själen sin grund i sina känslor, var annars kan hon finna stadga? Kanske i lydnaden, det blir en hemvist för många. Hos några få upplysta blir viljan och valen själens grund.
När själen först får möta Guds vilja är den märklig och främmande, hon bekantar sig med den, lär känna den, och så en dag sker det kopernikanska skiftet. Guds vilja är inte främmande, det är mitt hjärtas innersta. Stillaståendet i mig själv är ett konstant kämpande mot Andens gravitation mot sitt eget centrum; Gud.
Där finns något bortom känslorna, bortom status, bortom rätt och fel.
Hur kan då detta komma sig? Vad är arvssyndens natur? Det ter sig som att de som kunde undfly Gud var förmågan att vara frånvarande, att vara där och då. Att bygga tankeborgar, att fly från det uppenbara. Att måla sin bild för sig själv och andra. Kunskapen på gott och ont.
Varandet, görandet och varat bildar tre nivåer. I mitten, Han som är, därefter vad du gör och ständigt mest fjärran, vad du tänker, vill, känner och önskar. Vad tjänar då världens kunskap till?
Detta lands kyrkanställda som med sin anställning tror att det är klart, att de inte behöver söka av all kraft, ta på sig korset och följa. Lärdomen måste leda någon vart, Pauli ord gäller dem lika mycket:
Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. (Rom 1:20ff-22)Det är inte kristna läror utan liv i Kristus vi behöver; Lebensmeister.
En tanke: kall är till ett verk, inte en gärning, kallet är att be, inte att blir munk, att leda, inte att bli biskop. Tänk: ditt hjärtas önskan och total frihet. Så kallar åtminstone mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar