Om bön

Jag skall hålla ett föredrag om bön imorgon och tänkte att jag kanske kunde få lite feedback.

Utgåva 2 nu. Prästen i församlingen trodde att det var lite långt och skulle bli lite, ehm, obegripligt för de flesta besökarna. Nu får vi se...

Så: Tankar, någon?
---

Om bön
Disclaimer: Bön kan man tänka väldigt olika kring och det betyder olika saker på livsvägen. En del kommer säkert vara självklarheter för en del och obegripligheter för andra. Jag har försökt att hålla mig inom Traditionen utan att sväva ut i för mycket egna teorier. Håller ni inte med om något, så spara det så kan vi diskutera det efteråt.

Inledande appell: Bönen är verkligen en skatt som jag har funnit. Tänk att få sträcka sig mot Gud, tala med honom, vara med honom. Tänk en sådan möjlighet. Vi har alla den möjligheten och det är kanske lätt att rycka på axlarna och tänka än sen. Jag har varit där, men så, för fyra och ett halvt år sedan var det något som ryckte tag i mig, jag hade då varit med i kyrkan i 23 år. Jag skulle nog beskriva det som ett Gudsmöte, och efter detta möte började jag be. Visst hade jag bett innan, men detta var något annat. Nu är det del av min vardag, detta underbara, att vara med Gud. Det är utifrån mina snart fem år med Gud och de otaliga sidor litteratur jag läst som jag skall försöka tala lite om bön, vad den är och dess verkningar.

(Vad är bön?) Jag tänker utgå ifrån definitionen – Bön är att vara i gemenskap med Gud – Detta skall vi försöka bära med oss under dagen , och jag tänkte att jag skulle börja från början och förklara vad jag menar med detta ”frälsningshistoriskt”.

(figur ansikte mot ansikte)
1. Människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26). I paradiset kunde Adam och Eva leva inför Guds ansikte, och kunde utgöra den avbild, det återsken eller den spegelbild av Gud som vi är skapade att vara. Att leva i Guds kärleksfulla blick.

2. Syndafallet, där människan vill vara som Gud innebär att det blir fläckar här (måla fläckarna) som gör den kärleksfulla blicken brännande och människan vänder sig bort. "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." (2 Mos 33:20)

3. Det blir ohållbart att vara kvar i paradiset och människan sänds ut i världen, med på vägen får hon ett hårt skal, kläder av skinn (1 Mos 3:21), istället för den nakenhet hon tidigare ägde inför Gud. Hon är självförsörjande. (Rotationspil bort från Gud och en barriär dem emellan)

När vi då skall be börjar vi såhär:
(Rita två ansikten riktade åt samma håll, den med ryggen mot den andra med ett skal och med fläckar. Samt en rotationspil mot Gud benämnd ”bön”.)

Och bönen är alltså denna rörelse. Vi vänder oss tillbaka mot Gud och för att på så vis leva i Guds närvaro, i det paradisiska, här på jorden. På så vis går det inte med lätthet att skilja bönen från andra delar av det kristna livet. Allt hänger ihop. Vi som är skapade för bön återställer ordningen.

Den som någon gång försökt har kanske märkt att det inte är så lätt. Vi kanske söker och försöker, men Gud verkar avlägsen och tyst. Kanske är det något som ligger i vägen som gör att vi inte kan, eller vågar, kanske är det svårt att tro. Bön är att växa, något som man övar sig i. Bön är att jobba igenom sig själv. Den tar bort våra bilder och upprättar vem vi är och vem Gud är. Guds kärlek uppenbaras i sin fullhet men också hans helighet. Vad innebär det då att ”arbeta igenom sig själv,” att närma sig Gud?

Vad händer i människan när hon ber?
Jag tänkte att vi kunde börja i ett bibelord.

Matt 13:3-9
Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron."

(rita vildvuxen åker, i en freudiansk topografisk modell medvetet-omedvetet)

Människan är som en vildvuxen åker. Den som ägnat sig åt lite psykologi vet att det finns ganska mycket krafter som drar åt olika håll. Det är krav och måsten, drifter, förbjudna önskningar, rädslor osv. I denna vildvuxna åker försöker Gud göra sin röst hörd (rita rak pil), (hans vilja, Ordet, Anden (Ruach/Pneuma = ande, anda, vind, andning; heller ingen direkt åtskillnad gentemot den Helige Ande)).

I början är det bara som glimtar av närvaro. Den människa som blir varse detta har möjlighet att bereda sin åker. Hon kan plocka bort stenar och rensa lite i undervegetationen för att Anden skall kunna växa. Till slut kanske den når medveten nivå.

Man kan också använda en radiometafor. Gud sänder ut sitt Ord. Vi får fininställa oss själva så att det blir ett så klart ljud som möjligt.

Denna Guds vilja är vad som kallas Anden. Samspelar vi med denna vilja är det Guds verk som sker. Anden är del av oss men inte riktigt vi och ett bibelord som har varit viktigt när man vill förstå vad som sker är – där följande står:

Rom 8:26-27
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Det finns alltså något inom oss som ber, som kommer från Gud och som ber om vad vi egentligen behöver. Bönen är alltså något vi tar emot. Något som blir en källa inom oss.

Joh 4:14
Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Den andra punkten jag önskar att ni kommer ihåg är att: Bön är ett Andens flöde. Bönen pågår ständigt och en del av vår person är redan vänd mot Gud och ber ständigt . Det är en ström som det går att flyta med i. Det är denna Ande som måste få växa hos oss och när den växer växer vi i likhet med Gud, eftersom det är hans vilja vi hörsammar.

Alla som någon gång har varit i relation med en annan människa vet att det lätt blir fel. Det kan komma grus i maskineriet så att säga. Det finns därför teman som återkommer, till följd av vår natur, i bönen och som jag kort skall kommentera då det blir av vikt att tänka på för när vi sedan skall prata om kyrkans och församlingens bön.

(Bönens innehåll)

I det gamla förbundet, det mellan Gud och israels folk, fick Judarna en lag som skulle reglera deras kontakt med Gud. Judarnas tempeltjänst är direkt parallell till bönen. Följande offer omnämn.

1. Tackoffer
2. Gemenskapsoffer
3. Synd-/försoningsoffer
4. Högtidsoffer

Dessa delar behövs för att upprätta och underhålla relationen. Det som utfördes i templet i Jerusalem utför vi nu göra i våra hjärtan. Vi som sedan pingsten är det levande templet, Kristi kropp på jorden.

2 Kor 6:16
Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo och vandra mitt ibland dem och vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.

Och Kristus står i Bibeln omnämnd som vår överstepräst och vårt påskalamm. Översteprästen bär fram sitt folks böner, lammets blod räddar det från Guds dom.

Bönen så väl som tempeltjänsten upprättar relationen. Vi får återigen möte Guds kärlek, och får ta emot. Alltså bort med slagget och in med inspiration. Bön blir alltså en sorts andning (Ruach). Bönen ”syresätter” människan, på samma sätt som den syresätter kyrkan och församlingen. Och detta är den tredje punkten jag tänker att ni kan ta med er: Bön är att andas himmelskt syre.

Böneformer

Be kan man ju göra på otroligt många sätt.

1. Man kan be fritt.

2. Man kan be skrivna böner, t.ex. psaltarpsalmer

3. Man kan be tyst (kontemplativt)

4. Man kan lovsjunga

5. Man kan göra saker med kroppen korsteckna sig eller sträcka händerna mot Gud.

De två sista tänkte jag skilja ut lite då det kanske finns anledning att breda ut sig lite kring dem.

6. Man kan tungotala
Någon här som har denna gåva? Hur yttrar den sig? Vanlig sammanblandning med Xenolali. Paulus ber om ordning men den överdrivet restriktiva hållningen är kanske dumt. Det gäller väl dock att välja sina tillfällen. Man känner av.

7. Gör Guds verk
Att göra Guds verk, att vandra i en kallelse, förenar en i allra högsta grad med Gud. Detta är då enligt min definition bön och är kanske det enda sättet att hörsamma Pauli uppmaning att

1 Thess 5:16-18
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.

Kyrkans bön Den Ande som ber i människan är också den Ande som förenar oss till församling och i den världsvida Kyrkan och Anden verkar på samma sätt där. Bönen flödar ur kyrkan. På samma sätt som det inom människan finns viljor som sticker åt alla olika håll och en Guds vilja finns det inom församlingen och Kyrkan många viljor och en Guds vilja som vi har olika insikt i, men som vi alla, på olika sätt söker.

Anden är det som binder oss samman men man kan också säga att bönen, gemenskapen med Gud, binder oss samman. Det är den som gör den till en församling istället för en liten social klubb osv. Bönen är alltså en naturlig del av församlingen.

Tempelbilderna är kanske tydligare när man också pratar om församlingen. Kristus är vår överstepräst. Han bär alla människor på sin efod. Han är den som bär fram våra böner, och Anden som vi har hört ber vad vi egentligen menar.

Därför ber vi i Jesu namn.

Joh 16:23
Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.

Man skulle kunna göra en utläggning om vad det innebär att vara i någons namn men det är ett annat föredrag.

Till Fadern, i Sonens namn, genom den Helige Ande är en gammal formel för hur man skall be. I andra traditioner så ber man till Jesus och man kan be direkt till Anden. Inget är bättre än något annat. Men att be i Jesu namn påminner oss om detta som vi precis har sagt.

Alltså bön pågår, Anden i församlingen ber för oss med outsägliga suckar. Bönen stiger som rökelse. I det osynliga. Denna andliga verklighet vill bryta fram. Guds rike väntar på att uppenbaras. Därför behöver bönen uttalas. I bönen i kyrkan får vi söka att göra oss till ett med Andens flödet och klä det i ord.

Som hjälp har vi i Kyrkan blivit givna en struktur, en rytm. Kyrkan har en rytm för livet, en för året, en för veckan och en för dagen. Där förrättas bön i litrugins form, i tidebönernas form och sakramentens form. Som en liten del i detta ber vi även en specifik förbön. Här får vi bära alla dessa sorters offer som vi pratat om (tack-, gemenskaps-, försonings-, högtidsoffer).

En struktur som är vanlig är att börja med en liten kortare lovprisning. Sedan har bönen tre huvud delar, vi ber för världen, för kyrkan och för oss själva. Till sist avslutas bönen, eller den samlas ihop och signeras i Jesu namn.

Denna struktur är mindre viktig skall sägas och är väl mer att se som något tryggt man kan falla tillbaka på och vara i ifall man inte har några fantastiska idéer.

Förbönen bör vara ett sökande av Guds vilja. Är man osäker på vad Guds vilja är kan det var enklare att lyfta fram problemet och lämna det till den Högstes vishet vad som skall göras. Bönen anknyter till hela Kyrkans bön och anknyter på så vis oss till hela kyrkans bön.

Till sist lite tips:
Den som vill börja be gör gott i att skaffa dig en böneregel. Bön är lätt när det är flyt men så fort det blir motstånd faller den om det inte finns rötter. En böneregel är en typ av rötter. Att be morgonbön och aftonbön t.ex. är ovärderligt. Böneregler blir lätt för ambitiösa. Bön skall på sätt och vis bära sig själv även om det finns motstånd. Det skall vara en rytm som du skulle kunna tänka dig att fortsätta med resten av livet. Det är väl också bra att man under dessa böner ser till att man är ostörd.

Psaltaren är en underbar bibelbok som kyrkan ur alla tider bett ur. Den inspirerar och visar verkligen på hela djupet av vad bön kan vara. Att be med psaltartexter är alltså ett tips.

Läs god andlig litteratur.

Att även blanda in kroppen i bönen kan vara till hjälp. Om det rör sig om korstecken, eller att sträcka sina händer, lägga sig raklång eller knäfalla så mår kroppen bra av att få vara med i tillbedjan.

Var medveten om att perioder av torka kommer men de försvinner likaväl.

Men kanske framförallt: Lyssna. Det är Anden som är läraren.

Psalm 27 Av David.
Herren är mitt ljus och min räddning,
vem skulle jag frukta?
Herren är ett värn för mitt liv,
vem skulle jag bäva för?
När de onda kommer emot mig
för att slita mig i stycken,
mina motståndare och fiender,
då skall de själva snava och falla.
Om en krigshär hotar mig
känner jag ingen fruktan,
om kriget kommer
är jag ändå trygg.
Ett enda ber jag Herren om,
detta begär jag:
att få vara i Herrens hus
varje dag i mitt liv
för att se Herrens ljuvlighet
och söka svar i hans tempel.
Ty han gömmer mig i sin hydda
på olyckans dag,
han gömmer mig i sitt tält,
han räddar mig upp på klippan.
Nu kan jag triumfera
över fienderna omkring mig.
Jag vill offra i hans tält,
offra med segerjubel.
Jag vill sjunga och spela till Herrens ära.
Hör, Herre, när jag ropar,
visa mig nåd och svara mig.
"Sök Herren", manar mitt hjärta.
Dig, o Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig,
visa inte bort din tjänare i vrede,
du som varit min hjälpare.
Stöt inte bort mig, överge mig inte,
min Gud, du som räddar mig.
Om min far och min mor överger mig
skall Herren ta sig an mig.
Visa mig, Herre, din väg!
Led mig på en jämn stig,
jag omges av fiender,
låt inte mina ovänner sluka mig.
Menedare träder fram,
vittnen i våldets tjänst.
Men jag är viss om att möta Herrens godhet
här i de levandes land.
Hoppas på Herren!
Var stark, fatta mod
och hoppas på Herren!