Om biskopsämbetet och lite samhällsanalys

Det sägs ibland med sådan självklarhet. Gamla medeltida föreställningar. Då trodde man på drakar, på ett helvete under jorden, och en himmel uppe i luften. Kollektivt var man helt dum i huvudet. De medeltida texter jag har läst måste ha varit undantag då, allihop, och att man, när väl renässansen kommer igång, kan få höra Luther med eftertryck såga all form av allegorisk tolkning med hänvisning till att Mose "skriver historia" måste vara undantag åt andra hållet. Dessa gamla föreställningar som några "gammalkonservativa" håller fast vid. Hopplöst otidsenliga, omoderna.

De nya bilderna, det nya språket, nya orden. Avmytologisering. Symbolisk jungfrufödelse.

Jag önskar inte göra någon sorts slippery-slope-argumentation, jag tror mycket väl att man kan klä tron i nya ord, det har man gjort i alla tider, men det är just genom att man har klätt samma tro i nya ord som har gjort det möjligt. Mitt antagande här: tron är sann, och där med inte föränderlig. Lite som när man observerar tyngdlagen, den har fungerat på samma sätt genom alla tider. Mitt vidare antagande: ingen dogmutveckling sker. Tron är och den behöver försvaras mot alla de krafter som vill förändra den enligt samma mönster som Johannes talar om i NT, förnekelse av att Jesus kommit i köttet och allt detta för med sig. Tro är inte något lätt engångsställningstagande, tron är en kamp och ett sökande. Den som inte kämpar flyter så sakteliga bort. Denna process, denna kultur, tron måste vårdas. Visa mig en tro, så skall jag säga dig om den är kristen.

Att tro att bibelns författare menar höjden som uppe i luften är en synnerligen konkret och obegåvad tolkning. Kan man höja sig lite över det uppenbara förstår man vad som menas, gör man det inte är man inte skickad att bedriva teologi. It's as easy as that.

Varför reagerar jag då så på Helle Klein, hon är ju intelligent, mediavan, färgstark, stryktålig. Hon har åsikter, ledarförmåga, osv.

Det har med biskopens ämbete att göra. Antagande här: Kyrkan är en metafysisk gemenskap, med en naturlig form, given av den Helige Ande. Biskopen är apostel i apostlarnas efterföljd. På honom eller henne, faller, mer än på andra, lotten att vara Kristi ställföreträdande. Varför? För att biskopen är enhetens ämbete. Biskopen bör ha vishet så att den kan skilja mellan andarna, med detta menar jag inte exorcism och annat trams, utan Guds vilja från alla de drifter och mänskliga idéer som vi alla går och bär på. Det bör vara en person med sådant förtroende i alla läger (alltså inomkyrkliga) att den skall kunna medla och jämka, få att samexistera i en Kristi kropp. Man behöver mod och kraft för att sätta gränser gentemot dem som tar på sig för stora kostymer och som sätter Kyrkan på spel. Man är också traditionsbärare.

Profilering, opinionsbildning, teologisk utveckling osv. faller på någon annan, kanske profeten, skulle vi få någon.

Synen går igen i Svks officiella dokument. Ur Svenska "kyrkans" kyrkoordning 08 läser vi:

BISKOPENS UPPGIFTER
1 § Den som innehar en befattning som biskop skall

1. förkunna evangelium i ord och handling,
2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning,
3. svara för ledning och tillsyn,
4. vårda och värna kyrkans enhet,
5. viga präster och diakoner,
6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt
7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen.

Men att faktiskt hålla sig till vad som sägs, eller står, att faktiskt ta dessa antika värderingar på allvar, är kanske lite väl mossigt.

Själv tror jag att det är en ängslig myt att allt är så annorlunda nu. En kvarleva av den gamla tro-och-vetande-debatten, när nu kyrkans män och "teologer" desperat försöker hålla sin akademiska värdighet, istället för att med klara ögon se på vad som varit Kyrkans lära genom alla år, blandat med upplysningsföreställningen om "den mörka medeltiden". Båda föreställningarna är något dessa lärda män och kvinnor borde kunna göra upp med. Inget är nytt under solen, vi har inga nya källor.

Jag skulle önska en stor summering av vårt 500-åriga projekt "reformationen" också. En analys, vad skall vi ta med oss av Luther, vad finns, i ljuset av de 500 år som gått, att ifrågasätta och kanske tänka vidare kring. Men det är en annan fråga.