Sångernas sång, av Salomo.
[Hon]Kyssar vill jag dricka ur hans mun!
- Din kärlek är ljuvare än vin.
Ljuvligt doftar din balsam,
som Turak-balsam är ditt namn,
och kvinnorna älskar dig.
Ta mig med, låt oss skynda,
för mig, konung, till ditt rum.
Vi skall jubla och glädjas över dig
och prisa din kärlek högre än vin.
Med rätta älskar de dig.
Jag är svart och skön,
ni Jerusalems döttrar,
svart som Kedars tält,
som Shalmas hyddor.
Bry er inte om att jag är svart,
att solen har bränt mig.
Min mors söner grälade på mig,
de satte mig att vakta vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte.
Säg mig, min käraste,
var du vallar din hjord
och var du rastar vid middagstid,
så att jag inte förirrar mig
till dina vänners hjordar.
(Höga v 1:1-7)
Hon är berörd, förälskad. Ljuvare än vin är kärleken, ljuvligt doftar Namnet och den smörjelse han ger. Han är åtråvärd och hon önskar bli tagen med, ryckt från den plats där hon är, det brådskar för hennes hjärta längtar. Svart är hon, svart som förbränt trä, svart som sot, svart som nyplöjd mark. Svart och skön, självklart trygg i den älskades ögon. Solen har bränt henne, men hon vill. Hon vill vara med honom. Hon bryr sig inte om det egna, den egna försörjningen, stoltheten, tryggheten. Den glädje det egna verket kan bringa är ingenting, intet att försvara. Det är inte hon själv som önskat vakta på detta. Hennes syskon grälar på henne, hur kan hon vara så oansvarig, så från sina sinnen? Hon har bestämt sig. Hon skall ge sig ut, hon skall lämna sitt allt och söka honom. Men det finns så många herdar där ute, hur skall hon finna den älskade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar