tisdag 3 februari 2009

Funktionell struktur/Strukturerad funktion

När wikipedia skall förklara skillnaden mellan strukturalism och funktionalism (begreppen finns i fler diskurser och jag kan inte svara för alla) ställs följande upp:

En funktionalist som ska förklara varför dina ben rör på sig skulle fråga sig "varför har vi ben"? Och "hur hjälper benen oss att anpassa oss till vår miljö"?

En strukturalist skulle förklara varför dina ben rör på sig genom att undersöka hur musklerna, benen och hur hälsenan fungerar.

I kyrkan finns det funktion och struktur. Det finns ett pastorskap och det finns en pastor, det finns ett profetskap och "profeter", det finns biskopsskap och biskopar, Gudskunskap och teologer.

Skall jag tänka utifrån rollutveckling så utvecklas roller: likhet; särskilda förmågor/behov ger specialisering (funktion); rollen benämns och blir särskiljs; olikhet. Olikheten har en tröghet vilket innebär att även om specialiseringen inte finns kvar kan olikheten bestå. Det kan också gå i arv och liknande. I byråkratin (alltså Webers byråkrati) så erbjuds en struktur av roller som sedan skall fyllas. Detta görs mer eller mindre väl. Peters lag säger att den som kan hantera sin nivå blir befordrad varför alla kommer stanna i sin utveckling strax över sin kompetensnivå, eller på sin inkompetensnivå. Hur som helst det finns en diskrepans mellan roll och funktion. Det finns en tendens att hellre se till formell kompetens (roll) än faktisk kompetens (funktion), att se till ämbete (t.ex. präst) snarare än till funktion (lärare, herde, vad man nu säger att prästen skall göra). Strukturerna är inte kompatibla då de bygger mycket på in-/utgrupp, statusmarkörer osv. Strukturer blir generellt hotade av varandra.

Skall jag tänka kring historien tror jag att man i den tidiga Kyrkan, och i alla samfund då de är unga, har mer av ett funktionsfokus är ett struktrur/rollfokus. Strukturen förandligas. Samma sak går att se med sakramenten, dopet som från början var ett inträde i Kristi kropp, på ett konkret sätt hamnar allt längre och längre ifrån detta för att bli något närmast juridiskt, samtidigt kommer ett behov av en markering att man skall börja tro och leva med, konfirmationen, som sedan förandligas. Det kanske största problemet är när man bygger teologiska system för att låsa fast strukturerna. Påven blir något mer än bara en ledare för Kyrkan, det räcker inte med det. Och, är Påven de facto inte en ledare, är detta kanske inte så konstigt. Att man hittar på att han är det i någon sorts låtsasvärld ändå. Den formellt kompetente har papper på att han är kompetent, skulle verkligheten vara en annan har nog verkligheten fel, annars brakar allt samman.

Strukturen delar vi inte alla, där är vi plågsamt splittrade, men funktionen delar vi alla. Vi kanske kallar det olika saker, men i grunden har Kyrkan bara en struktur. Så får herden, ledaren, läraren, profeten, tröstaren, osv göra sitt verk bäst hon kan, trots de officiella strukturer som finns.

I den kyrka jag drömmer om, sammanfaller dessa. Eller åtminstone samspelar dynamiskt, dialektiskt. Där utgår vi från funktionen och rensar bort organisatoriskt slagg. Man säger att en byråkrati inte kan reformera sig själv. Men Kyrkan kan förnya sig, det är vår tro.

Tidigare inlägg om samma ämne.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag delar din dröm..

Men samtidigt ser jag det kan finnas en poäng med den teologiska fastlåsningen av exempelvis ämbetsstrukturen, åtminstone ifall man som jag, accepterar synen på sakramentens "förmedling" av Guds nåd ifall det är en gåva vi emottar "gratis".. utan förtjänst. Och egentligen så är ju prästämbetet en konsekvens av eukaristin, troligtvis inte omvänt..

Jag tycker mig se en rimlighet med det där med 'ex opere operato' istället för 'ex opere operantis'.. men det är klart, denna fråga har ju redan delat kyrkan en gång( om nu inte Luther egentligen hängde upp sig på samma sak..

Det finns ju både fördelar och nackdelar med en så teologiskt strukturerad syn på sakramenten..

Om vi exempelvis ser på dopet så undgår man en annan av den tidiga kyrkans tendenser, nämligen att låta döpa sig i slutet av sitt liv eller rent av på dödsbädden för att inte riskera att smutsa ner dopets syndaförlåtelse. Nackdelen är att det riskerar att leda till andlig slapphet, eftersom man alltid har möjlighet bli emotta syndernas förlåtelse..

Samtidigt inser jag att jag strukturerar så till den grad att den sanna längtan efter lärjungaskap riskerar att försvinna bakom teologiska tankekatedraler av pompöst gigantiska mått..

Svårt..

Anonym sa...

Lite osammanhängande skrivet, märker jag..

Hoppas det går att förstå vad jag försökte säga..

Jacob Hjort sa...

Klar nog, Tubbo. Det är inga lätta frågor.