Förbön på pingstdagen

Tack himmelske Fader att du sänder den Helige Ande och så alltid finns närvarande mitt ibland oss, i våra hjärtan. Hör oss när vi kommer inför dig och ber.

Herre hör vår bön

Vi ber om Andens utgjutelse över världen. Att du kallar människor till dig och uppfyller dem med ditt återskens ljus. Vi ber om besinning i krig och visshet om din kärlek, i vilken varje liv är heligt, och i vilken vi är en mänsklighet, förbunden med din skapelse. Vi ber om frihet för Nordkoreas folk och om ansvar hos dess ledare. Vi ber om försoning på Sri Lanka och om medmänsklighet i den rådande ekonomiska krisen. Herre upprätta, i din Ande, din mänsklighet lär oss att dela idtället för att ta och lita istället för att ta till säkerhetsåtgärder.

Herre hör vår bön.

Vi ber om Andens utgjutelse över dem som söker dig. Väck oss ur vår tröghet, mana oss till efterföljelse och bind oss samman till det levande tempel som är din Kyrka. Styrk oss var och en och låt oss bli varse din röst så att Helig Ande, mer och mer, kan gestalta Kristus i våra liv. Öppna våra ögon för ditt Ord och ditt verk i vår vardag. Visa oss goda förebilder och låt kärlek, glädje och frid känneteckna oss. Stötta vår frösamling och ge oss enhet och ledarskap. Styrk oss i vår trofasta tjänst och ge oss ett tillitsfullt jämnmod inför världnes stormar. Ge församlingen urskiljning så att vi kan gestalta en godhet större än världends, med tålamod, vänlighet och kärlek till alla som söker dig. Undervisa oss och låt iss gå ut med evangeliet tom dig till andra. Ge oss åter en tro på din undergörande krat i vår tid och kom med din helande hand till oss alla. Herre i din Ande upprättas din skapelse och vi kan åter igen se dig och varandra i ögonen, så Kom Helige Ande.

Herre hör vår bön.

Herre vi ber om hjälp med allt det hos oss som står i vägen för din kraft och godhet. Vi ber för vår rädsla, vår bundenhet och bekymmer, för tvivel och sorg. Uppliva vår längtan efter dig och när vi vänder oss mot dig, famna oss i dina armar. Visa inte bort någon av dem som söker dig. Om vi faller förlåt oss och upprätta oss, och när livet är slut tag emot oss i ditt rike.

Herre hör vår bön.

Låt din Andes eld komma och smälta frusna själar och hårda hjärtan. Vi ber med alla dina heliga och den heliga Gudamodern. I din älskade son, Jesus Kristus, vår Herre och broders namn. Amen.

Ty när jag är svag, då är jag stark

Det finns en seglivad myt om människan som ett oskrivet blad. Tanken förs fram och är en idéhistorisk grund som gör empirismen möjlig (det får ju inte finnas nedärvd kunskap), samt liberalismen och sedermera kommunismen där man anser människan som i grunden god och all ondska är till följd av erfarenhet. Kommunisten eller liberalen behöver sällan stå till svars för detta, man glider lätt in i en värdenihilistisk position där man hävdar att inte gott och ont finns, vilket samtidigt gör utopin man företräder obegriplig. En konsekvens man har dragit inom socialliberalismen, dvs. folkhemsbygget, dvs. folkkyrkan är en del av det, är att samhällets uppgift är att skapa förutsättningar för alla människors lika möjligheter. Här ser man klass som för determinerande och pratar istället om socialgrupper, man ogillar sjukdomsbegrepp och skulle någon få en diagnos skall samhället kompensera för diagnosbärarens funktionsnedsättning så att alla människors lika möjlighet blir verklig. Givetvis siktar projektet mot en stor nivellering. Det är strukturer inte personer som orsakar det onda eftersom människan i grunden är god. Ingen personlig omvändelse behövs, kunskap och förståelse, och så borden någon lagstifta mot det. Jag är inte emot syndaren utan synden...

Socialliberalismen är djävulsk i meningen att individen försvinner. Ofta pratas det om det överindividualiserad samhället, och visst är det sant att vi lever i ett samhälle som dyrkar yta och njutning, ett i grunden egoistiskt samhället. Samtidigt pratar man inte i organisationer om personer, där är man funktioner. På samma sätt är man fråntagen sitt ansvar, det är strukturens fel. De strukturella synderna, som makrofördelningspolitiken, "diskrimineringen" (egentligen detta att vi alla inte är lika) eller ansvaret för miljön, löses med strukturell botgöring. Alla får vi fylla det svarta hålet, aldrig blir det fyllt, aldrig blir vi avlösta. En synd vi har ärvt, som vi begått för att vi är, och där inget kors hjälper. En del blir resignerade, hos andra mobiliserar hotet vi måste bli upplysta om, en väldig kraft. Ibland blir det så att vi i iver att hjälpa den vi inte ser stänger vårt hjärta för den vi ser, och gemenskapen med någon på stort ansvar blir en tillflyktsort när vi inte orkar med vår bänkgranne, vår kollega, mannen i affären eller kvinnan på jobbet. Miljöengagemang är bra, jag säger inget annat, vi har ett ansvar för vår jord och för varandra. Men låt det ske som ett resultat av ditt personliga möte med Gud, på grund av den förlåtelse du har fått, inte istället för. Låt oss inte predika miljö när det är människors hjärtan som behöver frälsas.

Det finns människor som misstar liberalismen och kommunismen, med dess bakomliggande filosofiska program, för att vara kristendom. Ibland blir bilden tudelad, man skall hjälpa "de svaga" samtidigt som synen på att man själv skulle ha mer kraft är ett säkert tecken på högmod, på babelstornsbyggande. Man säger att man skall bygga en svaghetens struktur, av de svaga, bland de svaga. Alla har ju egentligen samma förutsättningar, med rätt stöd. Eller i lutherdomen där människans största dygd är hennes oduglighet och nåden då skall trolla fram det som inte var givet från födsel eller skolning - hade Petrus ledaregenskaper eller valde Jesus den till synes mest olämplige? Ett förakt mot de gåvor Gud givit... I svenska kyrkan med sin lejda kader kan denna syn på svaghetens förträfflighet frodas - där behövs egentligen ingen.

Hur går det till i praktiken? Sätt tre missbrukare i ett rum och du har förr eller senare en konflikt. Sätt samma missbrukare med en trygg person, som de har förtroende för och en relation till, och samtalet kan gå hur bra som helst. Ge det några månader och en av personerna kan, med stöd av den stabila personen ha brutit med sitt missbruk och kan nu hjälpa till att stötta andra. Under tiden behövs tydliga gränser där den stabila personen behöver fritid och stöttning själv. Verklighetsförankring, levd erfarenhet. Människan är syndfull, människan är olika, har olika förutsättningar och är unik. Den goda strukturen är en där alla får plats. Samlade i ödmjukhet kring Rösten. De som finns kvar när alla dem som vill ta kontroll, vill uppfylla rummet med sig själv, må de vara sjuka eller friska, synd om dem eller inte, har avvisats - eller snarare när församlingen funnit en lugn plats. Må ingen av dem få falla bort, må ingen av dem bli en funktion eller uttryck för en struktur, utan en församling - Kyrka - av personer.

Uppbrottet för den ene är att sluta fly och faktiskt bo i sin kropp och i sitt hem. Uppbrottet för den andre är efterföljelse och kanske ledarskap inför fåren. Inte är det svaghet i förhållande till världens frestelser, eller ideologisk påverkan Paulus talar om när han skriver: Ty när jag är svag, då är jag stark (2 Kor 12:10 ff). Paulus styrka, i förhållande till världen, dvs. reell styrka, är hans svaghet i förhållande till Gud.

För i grunden är det evangelium att "alla skall med", det är ju det som kristna och socialliberaler vill, och troligtvis är det därför som vägarna ibland förvirras. Alla skall med, inte för att alla är lika eller kan prestera lika bra, utan på grund av Jesus och hans relation till varje individ precis sådan som den är. Detta är det enda sätt som både styrka och svaghet kan få plats utan undantag. Utan vare sig gränser mot dem som presterar för dåligt, eller i "högmod" faktiskt är dugliga till någonting.

Kärring mot strömmen

Emedan jag varken kan hålla mig till laissez-faire-teologi eller bokstavsbibeldom, känner jag mig återigen nödgad att klargöra min ståndpunkt. Det är inte genom att hålla sig till katekesens bokstav som vi är en traditionell kyrka, utan genom detta att Helig Ande verkar i oss och stund för stund reproducerar den Gudomliga uppenbarelsen, i vilken vi vet att de koncillära beslut som lett fram till t.ex. den katolska katekesen, är sanna. Utan anspänning eller prestige, lämnad åt sig själv kommer Anden uppenbara sanningen. Kyrkan måste alltså i varje stund likt en orm ömsa av sig det döda skinnet och låta det bestående i uppenbarelsen stanna kvar - med allt vad det innebär av otrygghet för människor av fariséisk natur. Till alla ges inte denna uppenbarelse varför en Andens aristokrati i någon mening måste uppstå enligt mönstret att fåren hör herdens röst. När Kyrkan, likt en orm (opassande bild?) slingrar sig fram över hälleberget lämnar hon kvar dogmatiska avtryck i form av ömsade skinn (ex.vis. katekeser och andra texter). Dessa visar en väg och ger jämförelsematerial, skulle man finna något ormliknande. Discretio handlar om magkänsla, en magkänsla man behöver öva upp och som enligt den helige Antonius är den högsta av alla dygder, denna profetens kardinaldygd.

Jag kan alltså inte när jag ser en öppet homosexuell kvinnlig biskop vända mig till bibelns bokstav och läsa av som ett facit. Jag måste känna - vad ger det för eftersmak - vad säger min själs inre våg - vad bringar frid - vad är kärlek i detta fall.

Utifrån detta står man ständigt som kärring mot strömmen. Förhoppningsvis i Anden mot världens strömmar och inte tvärt emot. Detta torde vara allas vårt mål.

Rena och orena

Vi har en öppen homosexuell kvinnlig biskop i Stockholm. Den konservativa kristenheten rasar.

Jag tänker i mitt stilla sinne, det måste väl finnas människor i vårt land med förmåga till urskiljning. Med principer där människor är rena och orena kommer man inte så långt i Guds rike, även om man hävdar att det är synden och inte syndaren man pekar finger mot, hatar och fördömer. Om nu den Helige Ande är med Eva Brunne låt oss följa henne, och böja oss under hennes ledarskap. Om du genom henne inte hör herdens röst låt oss låta bli att följa henne - också. Det torde kunna vara en princip för alla kristna att följa.

"Döm inte efter skenet, utan döm rättvist." Joh 7:24

Fast bara en sak behövs...

När man ser på sitt slarviga och trötta yrkesliv kan man bli lite förskräckt. Här skulle man ju gestalta Kristus i varje stund, som ett slags verkandets bön, som ett sätt att bära frukt som består. Istället går drömmar och tankar till vad som borde vara, skulle kunna vara. Alienationen är följaktligen ett faktum. Att i medgång som i motgång kunna utför Verket, är helighet. Att ha alla tältpålarna fastslagna i himlen, att redan i stunden förlåta och leva som om evigheten redan hade sopat bort varje spår av oförrätten.

Att få Andas med Gud. Jag kan drömma om det. Vissa dagar är man där, när man har fått vila och stilla sig. Då får man fatt i det levande och lekande i tron. Där lever Gud i mig och hans styrka får ta vid där min svaghet slutar. I det hektiska behöver jag min kontroll, vågar jag inte släppa taget, behöver jag mitt babelstorn.

När jag ser på mitt slarviga och trötta yrkesliv kan jag le. ..du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs...

Danmark...*suck*

Fler tror på reinkarnation än på Jesu uppståndelse i danska folkekirken. Båda talen under 20 % och den logiska konsekvensen är att man anser att kyrkan bör lära ut reinkarnation som ett möjligt utfall efter döden. Den parlamentariska teologin ställs på sin spets. Det finns muslimer anställda i svenska kyrkor, man talar om en allmänreligiös präst-/pastor-/imam-utbildning. Folkkyrka med betoning på folk, en kyrka som tar hand om alla svenskars andliga behov... Var månne detta sluta?

..gripa kring många ting han inte förstår..

Att hävda att ordet i sin ofullkomlighet aldrig skulle kunna bära Gud är lite som att säga att Jesus i sin kropp inte var fullt Gud. Stoftet må känna sin ofullkomlighet, men i Anden fullkomnas det till Gudomlig likhet. En inspirerad skrivare kan för ett par andeuppfyllda öron mycket väl vara den som förmedlar Gud själv. Systematiskt har dock tanken alltid sina brister.

Sedan uppenbarelsen lämnat oss är vi utlämnade åt ett ständigt refererade av dennes och dennes teologi. Den egna tanken är långt därifrån, i ett funderande kring "finns Gud" eller "är jag förlåten". Teologi är bekänd, inte reproducerad, varför också frukterna uteblir.

Den Gudomliga uppenbarelsen är, hur mycket vi än bortser ifrån den. Den rationalistiska naiviteten över empirisk skepticism. Teologen måste likt psykologen gripa kring många ting han inte förstår för att uttrycka det han förstår. Givet honom, inte genom experiment och upprepningar, inte genom sannolikhet, utan genom hans egen inre längtan efter mening och mönster.

av Du och Jag i Dig

Ett jag och ett du.

Det börjar i skillnaden.

Du är i relation, du slutar där andra tar vid.

Enligt detta sätt att se ÄR den basala enheten inte, den basala enhet som ordningen tycks kräva, men den var oss heller inte given.

Enheten i varats mitt är mångfald; en men ändå tre. Paradoxen som är varats möjlighet, i vars spänning intet delas i plus och minus, gravitation och energi, ordning och kaos, tyngd under den mimetiska friheten och nådens frihet under korsets tyngd.

Korset, detta vi iklär oss som den fångdräkt i vilken vi tvingas till frihet och ansvar till, fullhet och kärlek.
Korset i vilket rättvisan faller samman, offret faller samman, enhetten faller samman och byggs upp igen på ett förunderligt sätt.
Korset, med vilket Abraham kan låta Lot välja och med vilket Petrus inte skall bry sig om vad som gäller Johannes, - Du skall följa mig.

Vi bygger så ett rike, inte av vi, inte ens av Jag och Du,
utan av Du och Jag i Dig.

Bibeln om dårar...

När vi lyssnat färdigt på allt annat kan vi läsa bibeln och se att den befinner sig ganska nära det mänskliga och långt från det "fromma" medelklassmartyriet.

Vad är det som är tyngre än bly?
Vad har det för namn om inte "dåren"? (Syr 22:14)

Dårens utläggningar är som bördan under vandringen,
men att lyssna till den kloke är ett nöje. (Syr 21:16)

Smukt

Jaha, körresa blir det nu. Efter ett kort stopp i Lund (konsert imorgon kl 17), bär det av mot København för två konserter. Jag har hört att de säljer öl i Danmark, jag återkommer med om huruvida detta rykte stämmer.

Under tiden:

Ordet blir kött

Kärleken till Ordet är Andens frukt läser vi i en debattartikel i Dagen.

Den insinueras att den naturliga teologin leder fram till en annan Gud. Och visst är det så att uppenbarelsen krävs. Vi behöver gå utöver vad vi kan bli varse genom vårt förnuft genom att ta till oss det som uppenbaras för oss. Men man kan inte sätta naturlig teologi och religiösa urkunder mot varandra. Onekligen är det så att vi alla stött på felaktiga utläggningar utifrån samma det religiösa textmaterial som vi kallar bibeln.

Det påtalas att Ordet är oföränderligt. Kulturen är det dock inte. Som jag läser Jesus är hans markering mot objektiv lagmoral i riktning mot en dygdetik. Vad som är kärleksfullt är onekligen situationsbundet.

Jag får också en känsla av att artikelförfattaren likställer Ordet med bibeln. Detta är något som i allra högsta grad bör ifrågasättas. Jag vet inte om han råkat ut för en tankevurpa då han hänvisar till "Bibeln säger att Jesus Kristus är Ordet - Guds ord, som är Gud." Förhoppningsvis inser artikelförfattaren att Jesus inte är bibeln. Onekligen uppenbarar sig Gud i de texter som är bibeln, men som han själv skriver, "Är det inte så att enligt Bibeln är Gud bara en och därför har vi alla bara en enda helig Gudsbild att lära känna och närma oss genom vår tro?"

Ordet blir kött i första hand. Anden fullkomnar människan, Andens frukt är kärlek, en återklang av Ordet.

Edit:

Dag Hammarskjöld schreibt: Gud dör inte den dag vi inte längre tror på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.

Tankeprocesser

Det står mer och mer klart för mig att personligheten är en tankeström som blir mer integrerad och sammanhängande ju äldre man blir. Mer krävs för att nå en förändring, för att påverka, för att jag överhuvudtaget skall bry mig. Personligheten enhet är likt mycket annat illusorisk, och på samma gång determinerande - jag är vad jag bär i mitt huvud. Förhoppningsvis relaterar detta till verkligheten. Organisationer bygger också på att människor kan bära dem i sitt inre.

Två av de stora uppenbarelserna - imitatio Christi och Kyrkan - bygger till stor del på liknande tankeprocesser. När Han uppenbarar sig på detta sätt tar han vägen via helgonens hjärnor; en ren och stark bild av Kristus och Andens gemenskap.

Ecce homo...

I gryningsljusets enkla lätthet

Denna märkliga köpman nollar ständigt sina böcker. Han efterskänker det han lämnat ifrån sig, alla skulder. Skulle ha få betalt för varan han redan har levererat tackar han i sin enfald för "gåvan". Det är inte flathet, han är en hård och principfast man. Bara detta att han betraktar varje stund som en ny möjlighet; i gryningsljusets enkla lätthet. Hur kan han? Hur kan han inte, han har ju själv blivit förlåten.

Frälsning per kollektivanslutning

Många av tidens omständigheter presenterar sig som i grunden filosofiska problem, idéströmningar måste spjälkas och smältas, måste verbaliseras och återigen externaliseras för att komma bakom dess sanningsanspråk och förgivettagande som annars riskerar att ställa sig i vägen för Helig Andes upprättande av Kristi avbild i oss.

I min smutskastningskampanj av Luther fortsätter jag med ett citat från "Med tanke på Gud":

"Voluntarismen: Förnuftets betydelse för tron kom i skymundan i och med att man började betrakta tron i första hand som en angelägenhet för viljan. Huvudsaken var att man ville tro på Gud. Om man ville tro på Gud så skulle man alltså göra det, även om förnuftet protesterade. [..] Att tro på Gud blev för Ockham mer eller mindre detsamma som att med sin vilja underkasta sig innehållet i de bibliska skrifterna. [..] Tanken på Guds absoluta makt frammanade en bild av världen där både naturlagarna och de moraliska värdena var utlämnade åt en godtycklig gudomlig allmakt, som människan inte förmådde närma sig med sitt förnuft. [..] Luthers starkt negativa syn på förnuftets roll i den religiösa tron har sin upprinnelse här. Det är utifrån denna historiska bakgrund som man bör förstå Luthers ord om att filosofin inte vet någonting om Gud, att förnuftet är blint för trosfrågor och att förnuftet är djävulens hora."

Om ni undrar var kyrkan tappade kontakten med verkligheten så är väl här ett svar. Hur mycket av detta hyllande av den blinda tron och dogmdyrkan har vi inte i vår protestantiska kyrkosfär? Återigen visar det sig att Luther ingalunda vände tillbaka till någon ortodoxi. Filosofin bakom tron är rutten och hör nog mer hemma på den historiska sophögen än som fundament för en modern kyrka.

En tanke till: Frågan är om inte folkkyrkotanken är att betrakta som frälsning per kollektivanslutning. Efter att ATP tryggat pensionen tryggar tvångsanslutning i svk evigheten. Frågan är ifall Gud accepterar fackförbund och centrala förhandlingar som modell för att hantera försoningen. Det är hur som helst en central tanke i katolska kyrkan att Kyrkans tro och helgonens förböner får bära oss alla. Hur hanteras då eventuella avtalsbrott? Vi lär bli varse.

Ett mastigt skägg

Inom idrotten har man slutspelsskägg. Min bror brukar samla ett "julspelsskägg" till jul. Min skäggsäsong är sommaren. Jag går förvisso runt med ett välansat, men vad är väl det.

Som Oh Laura sjöng:

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me

Jag har börjat släppa på skägget något. När man har så dålig skäggväxt som jag måste detta planeras och arbetas på en del. Första inspirationen var förra helgens avnjutande av 300. Leonidas (ovan) har ett stiligt skägg. Hans Langseth (nedan) visar dock hur det skall se ut, ett mastigt skägg.

Från Spin city:
James: This moustache is fake.
Paul: But the respect you get is real.

Respekt.

Sekularism

"Religiösa idéer får inte inte påverka den etiska- och lagstiftande diskursen" "Rationella argument skall underbygga etiska ställningstaganden." "Sekulära värderingar är de enda som kan vara giltiga för både religiösa och ateister."

Jaså? Vad är det för rationellt med liberalismens individualitet? Med feminismens demonterande av könsrollen? Osv.

Visa mig de rationella argumenten om det är grunden för att religiösa stängs ute från lagstiftande och etiska diskussioner.

Filosofernas Gud

Har börjat bläddra i Ulf Jonssons, S.J., "Med tanke på Gud". För att beskriva den hellenistiska filosofi som kyrkan allierade sig med i sitt avståndstagande från den hedniska mytologin listar Ulf tre gudsuppfattningar, stoikernas, platonikernas och aristoteleanernas.

Stoikerna: "Stoikerna var främmande för den judisk-kristna föreställningen om Gud som transcendent och oberoende av denna värld. Istället betraktade man det gudomliga som en tanke- eller förnuftsprincip (gr. logos) som genomsyrar hela kosmos. Detta gudomliga logos ger världen dess ordning och struktur. Det utgör också grunden för viss fundamentala moraliska principer som finns nedlagda i människan som ett slags naturrätt."

Platonikerna: "[Platonikerna räknade] med existensen av en från denna värld avskild, evig, oföränderlig och helt immateriell gudomlig verklighet" och "Gud som det 'outsägliga Ena', som alltings ursprung och till vilket allting ska återvända." "Genom förvärvandet av kunskap återvänder själen fårn vår materiella värld till det immateriella gudomliga Ena."

Aristoteleanerna: "[Aristoteles talar om] Gud, 'den orörde röraren', såsom utrustad med förnuft och som föremål för människans längtan."

Är det helt slumparatat att det faller i de tre fält som kristna sedan brukar betona som etik, mystik och tillbedjan av en skapare? Eller är vår Herre god och bereder vägen för sanningen genom hedniska filosofer?

Filosofins Gud kan uppfattas kall och distanserad. Något annat än bacchanaler, och blodsoffer i tempel. Immateriell och opersonlig till skillnad från mytologins mänskliga gudar.

Veckans favorit, Gil Bailie, pratar med René Girard i ryggen, om två grundläggande principer för att lösa intressekonflikter - blood sacrifice or self-sacrifice. Antingen tar jag det jag vill ha med våld eller så ger jag. Om det reciproka våldet utgör någon sorts atropologisk basnivå, given av nihilism och anarki, är blodsoffret en räddning till mening och ordning. Det finns sedan en lång räcka av raffineringar där avpersonaliserade offer får bära problemen symboliskt, där juridik reglerar våldet, där döden symboliseras till uteslutande, där uteslutandet om vandlas till ett internerande (beskrivet i vansinnets historia av Foucault), och där till slut till och med offret som sådant symboliseras. Likväl rör det sig i den gamla ordningen om offer, om blod, om makt och rätten att ta det man vill ha. Den har ett medlemsskap som höjer sig över massan, varje ingroup förutsätter en outgroup, varje vi förutsätter den andre, varje torn mot himlen förutsätter någon att klättra på. Utifrån denna åtråvärda enhet kan man också förpassas. Överallt läggs ett omslagspapper av myt och retorik som rättfärdigar alltihop.

På korset får vi "se på honom som [vi] har genomborrat." Han förblir en person, fullkomlig oskyldig. En gång för alla har han dött och sätter på så vis yxan i roten på blodsoffret som sådant och allt som bygger på det; på våldet som organiserande princip, på makten. Gud offrar sig själv.
Det sakramentala i Kyrkan katolicitet blir otroligt tydlig här, som ett förbund förenat i underordnande kärlek, som i sig inte kan tolerera den andre som sådan utan att återigen avskilja sig från Treenigheten och försöka bygga ett babelstorn på blodsoffer.

Man kan då förstå varför man söker sitt språk i filosofin snarare än bland de lägre gudarna. Den transcendenta orörde röraren, vars logos uppfyller världen och vars enhet vi kan stiga in i genom bönen.

Jag låter Hjalmar Ekström avsluta med en utsaga om Gud som jag känner igen:

"Guds Vilja, hur får man veta den? Icke genom att följa ingivelser och underbara uppenbarelser. Sådana bör snarare prövas inför det uppenvarade ordet. Guds vilja är intet nyckfyllt, intet hit - och dit - farande. Guds vilja är det enklaste av allt, det stadigaste av allt, en jämn ström från Stam-trädets livs-saft. Blodet, som stilla och omärkligt och oftast för oss själva fördolt, flyter in i vårt inres fördolda människa och där verkar sitt verk både inåt och utåt, och detta utan buller och oro, utan att göra väsen av sig - även om det ofta blir buller och oro omkring en sådan människa."

Kaffepaus/Johan om våld och mytologi: 1, 2, 3, 4, 5

Satir

Små barn förstår inte ironi som man brukar säga. Jag finner det fascinerade med den satir bloggen Ingers blogg - sanningen måste fram - står för. Det spännande är att folk som kommer dit verkar ha svårt att skilja ironi från verklighet. Följande utspelar sig på bloggen:

excelsis

Bengt: Vad är föränderlig vetenskap mot biblisk sanning? Du behöver ta emot Jesus Kristus som din frälsare och sluta ditt okristliga verk. Men var lugn det finns förlåtelse!

Bengt

Biblisk sanning… Hmmm

Sanning är nånting som kan bevisas, allt annat är bara skrönor.

Är du verkligen 100% säker på att allt som står i bibeln sant, var nu ärlig emot dig själv och tänk efter.

Är verkligen allt som står i bibeln sant?

/Bengan

Tramsigt av mig, visst, och att sedan inte förklara för Bengt att jag skämtar leder nog till att han får det svårare med kristna i framtiden. Sådant är livet...

En annan kommentar påtalar att atomer inte står nämnda i bibeln och därför givetvis inte kan accepteras bara sådär..

Själv och person

Efter fyra timmar med Gil Bailie måste jag säga att jag är imponerad. Lite härligt högoktanig kontinental teologi filtrerat genom en bildad katolsk man med behaglig röst. För mig blir det en första ordentlig kontakt med René Girard och Hans Urs von Balthasar vilka är de som Bailie i första hand stödjer sig på.

Frågan för föredragsserien är: "Vi vet att vi Jesus Kristus är svaret, vi vet att det behöves inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen, men varför?"

Från von Balthasar till Karl Rahner, Küng, Benedikt XVI, Johannes Paulus II, osv. Föreläsningsserien är ett starkt bevis på att katolsk teologi i allra högsta grad är levande i all sin traditionalitet, då den alltjämt besvarar nya frågor. Det får mig lite att undra över det torftiga nödbrödet man serveras i Sverige.

I den sista delen lyfter Bailie fram skiljelinjen mellan själv och person. Begreppet självs utveckling beskriver Bailie med hjälp av tre personer, Augustinus, Descartes och Rousseau. Augustinus för att placera Gud i det inre, Descartes för att isolera sig själv från allt, och Rousseau för att dramatisera det hela genom att lyfta upp det isolerade irrblosset och låta det färdas "fritt".

Person kommer från hednisk teater där det användes för en mask, det utvecklades vidare av dem som ville konceptuealisera Treenigheten "där en hypostas (Fadern, Sonen eller Anden), ändå är en del av den gudomliga personen (väsendet) och helheten." Utan att ha något direkt grepp om denna teologi kan man se detta på två sätt. Hypostaser som basen, vilka sammanstrålar i en person - the God-head, eller väsendet (låter irreducibelt) /personen/masken som förgrenar sig i olika hypostaser. Den senare skulle föreslå en världsbild som den hinduistiska med aspekter av det Gudomliga, emedan den tidigare, där saker sammastrålar i Gud, så till den grad att de är ett, mer passar in i min spatiala förståelse av den kristna tron; Jesus drar alla till sig. Den frihet som personen visar på till skillnad från självet, är den av tillhörighet. Man blir del, man har en plats. Man tar på sig masken, blir del av det Gudomliga. Upplysningskritiken att "det är bara för att komma undan självständighet" är således sann, självständighet är inte frihet. Kärlek är tillhörighet, gemenskap. Frihet är att vara del av en struktur. "Det är en fråga om konsubstantiation eller nonsubstantiation." Vi blir fria genom den Helige Ande, eller så ställs vi inför den stora ensamheten och splittringen - fria i oberoendet.

Föredraget kunde lika gärna vara betitlat den Helige Ande.

Om kyrkan, om bön, om kärleken, om helgon, om inkarnationen

Landsförrädare

Johanna G påminde mig idag om att tullindrivarna var landsförrädare. I detta sammanhang får vi inte glömma att israeliterna får sin frälsning genom sin nationstillhörighet. Mer än antika Quislingar, är det personer som betraktade frälsningen för intet och istället sålde sig för något så banalt som rikedom. Att Jesus äter med dem är fruktansvärt provocerande för de rättroende.

Kan vi ana samma reaktion hos konservativa kristna i förhållande till t.ex. Jonas Gardell och hans förståelse av Jesus. Vad i fariséns hjärta har ändrats? Vad är mindre provocerande i Jesu agerande?

Frågan är inte som Luther-Jante-Sverige ofta ställer till dig, hur kan du tro att du vet mer än någon annan? Frågan är hur du skall kunna leva med den som vet mindre än du.

Tillsammans

Kverulansen känner ingen hejd i kyrkliga kretsar och jag har lätt att dras med. Märkligt att frids- och kärleksbudskap kan leda till så mycket splittring. Är det detta som menas med att han kommer med svärd? Jag önskar dock inget svärd genom min själ, eller snarare, jag önskar bort allt det splittrande. Är splittring mellan kyrkliga liberaler och konservativa och alla andra skiljelinjer du kan tänka dig Guds verk eller något som kastar isär?

Man kan önska nåden att få stå tillsammans i vanmakten runt korset, tillsammans i förundran runt krubban, och i glädjen på påskdagen och i den övre salen - tillsammans.

+

Fyndiga antikristna...

My god carries a hammer. Yours was nailed to a cross. Any questions?

mur

När en lag uppfattas som icke överensstämmande med det allmänna rättsmedvetandet, är onödigt krånglig eller orsakar frustration, korrigeras inte lagen utan de repressiva krafterna trappas upp. En mur byggs hellre för att tvinga medborgaren att gå på övergångsstället istället för att göra ett övergångsställe där människor faktiskt går.

Är inte detta en spegel av vårt samhälle. Fråga inte vad staten kan göra för dig utan vad du kan göra för staten.

Korsets mening

Sammanfattning av Gil Bailies "Why did it take the crucifixion to save us?" :

Korsets mening är att visa syndabockens meningslöshet.

Vi vet...

Vi vet att tvivlen kommer. Där vi får kasta oss ut, där vi får knyta våra händer i vrede, eller bara resignera. Vi vet att de kommer, vi vet att de passerar. Det kan vara tid att revidera vår tros innehåll, men inte vår tro som sådan. Det är inte där utan i trösten som vi vet vad vi tackar nej till. Må jag öppenhjärtigt utvärdera min tro där.

Tvivlen kan enligt ignatiansk vishet vara från Gud eller manifestation av en demonisk attack. Oavsett kan vi be med den 70:e psalmen: Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp.

Läsningsutmaning

Har blivit utmanad av Johanna G. Kul med utmaningar, det var ett tag sedan nu...

1.Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

- Härskarringentriologin - JRR Tolkien
Jag var ju inte mycket av en läsare under min uppväxt. Sagan om ringen lästes dock en sommar med stor behållning. Det var nog den första världen jag gick in i.

- Stiftelsetriologin - I Asimov
Ja, vad skall jag säga, fascination även här.

- Guerillakrig - taktik och strategi - Ernesto "Che" Guevara
Mina revolutionsdrömmar fick luft under vingarna med denna jordnära och handfasta guide till guerillakriget. I samma kategori finns Sun Tzus Krigskonsten och Machiavellis Fursten.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
- Bamse har jag läst under stora delar av min uppväxt. Det var ju lätt att lägga ett kommunistiskt tolkningsraster på detta varför man med gott samvete kunde fortsätta läsa småsyskonens tidningar även under högstadietiden... ;)

- Xmen. Stor fascination för superkrafter här...

- Jag minns också ett crossover DC comics-Marvel-album med spindelmannen och stålmannen mot Dr. Doom. Det var grejer det...

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?

Ernst Jüngers dagböcker från Andra världskriget. Det överraskande är att ett filosofiskt djup, en klassisk bildningstradition och någon sorts andlighet kan vara så nära integrerat i dagboksanteckningar, hur man kan röra sig från grekiska gudar till vardagsobservationer så flytande.

4. Musik eller inte när du läser?

Klassiskt ibland... Gärna något lugnare stycke, Vivaldi kanske.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Kommunistiska manifestet?

6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

Folk brukar tycka det är konstigt att jag tycker deckare är kräktråkiga/meningslösa (Dennis Lehane undantaget). Det jag pressat mig genom av Strindberg har också kännts meningslöst.

7. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Stiftelsetriologin hade nog kunnat bli spännande.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

Levande antar jag.

Stor kram: Påven
Öl: Påven
Stryk: Guillou?

9. Vem vill du utmana?

Jag låter bli.

Betonghäckar (S)

Store eloge till existens som åtminstone lyckats fånga känslan av frustration och förvirring inför dessa onåbara betonghäckar (S) med sina lärokommittéer, vaga hänvisningar till styrdokument och sedvanlig brist på verklighetsförankring. Offentlig verksamhet säger jag bara...

Markus Wallgren kommenterar.

Lögnare i Guds namn

På Flashback har det varit diskussion om youtubeprofilen VenomfangX. VenomfangX är "young earth"-kreationist och har nyligen klantat till det, beskrivet här. Han har beskrivits som Kent Hovind junior (denna länk är relevant, wiki). Följande refererade fb-inlägg lär reta upp en del men grundpoängen, förhållningen till sanningen och hederligheten i debatten måste lyftas. Det finns dem som anser att motstånd är bevis på sanning. Bakvänt resonerat blir det som är mest stickande i ögonen på världen (som en 6000 årig jord, eller intelligent design) är det sannaste. Detta citat kan elakt tolkat vara ett exempel på just detta. Att vara annorlunda, sticka ut, vara efterföljande genom att följa reglerna för den kristna subkulturen, lyssna på den kristna musiken, osv.. Att vara annorlunda genom att inte acceptera Världens sätt att se på verkligheten.

VenomfangX tar detta ett steg längre. Han tjänar pengar på det. På sina höga hästar, så född på nytt han är, har han svårt att hantera dessa pengar. Istället för att ödmjuka sig, och "krypa till korset", fortsätter han sin retorik och går istället till angrepp mot "ateisterna". Så nu fifflar han inte bara han för oss bakom ljuset, han ljuger, och gör det under kristna förtecken. Han gör anspråk på att var ledare och företräde.

En lögnare i Guds namn. Snacka om att vinna slaget och förlora kriget...

Inlägget:

Bedrägligt ekonomiskt beteende under kristen flagg, fritt förhållande till sanningen i båda fallen. Jag tycker som kristen att det är särskilt graverande att han är just kristen och på så vis drar hela kristenheten i smutsen. Dels genom sitt hycklande med pengar, att han använder det förtroendekapital han har bland evangelikala kristna genom att blåljuga, men också sin totala ohederlighet i förhållande till verkligheten. Förmodligen vet han att hans retorik har luckor, ändå skall han lugna massorna. Ett exempel på detta som är ännu mer graverande är William Lane Craig som, så doktor han är, för fram en statistisk modell, ur en hatt, med vilken han menar att Gud uppväckte Jesus är .97 sannolikt. Precis samma sak, helt överbevisad fortsätter han sitt resonemang som om inget har hänt, och lyckas med ohederlig debattteknik få det att låta som att han har rätt.

Ur rent moralisk synvinkel tycker jag att det är fruktansvärt att pcs [=posterboy for creationist stupidity=venomfangX] parasiterar på "the feeble-minded", vilket den evangelikala skara tyvärr allt för ofta uppträder som.

Mot ett kristet metafysiskt manifest

Hur fånigt är inte detta? Skall man inte låta Gud vara Gud? Följande punkter finner jag ur filosofisk och etisk synvinkel nödvändiga.

• Gud kan inte tillåtas att vara utanför världen. Det kan inte vara genom att extatiskt eller eskatologiskt lämna nuet som vi når Gud. Det måste vara i ett närmande till nuet, när verkligheten är som verkligast som Gud finns. Glädjen och riket måste följaktligen vara i detta livet - enl. "gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, idag hjälper Herren." - Därmed inget sagt om efterlivet. Eckharts sats "Gud är varat" är att betänka.
  
• Gud kan inte tillåtas vara materia, kan inte vara i det skapade. Han kan inte låtas vara av något, inte någon substans som delas med t.ex. vår själ. Han måste ändå ha en roll och tillåtas en påverkan. Gud måste spela roll trots att världen i sig själv går ihop. Om så bara genom Andens verk inom oss som tolkande agent i enlighet med Ordet.
  
• Gud kan inte tillåtas vara meningslös. Gud kan inte skapa fler frågetecken än han rätar Gud är istället meningens Gud. Satser som strider mot förnuftet får därför förkastas.
  
• Gud kan inte tillåtas vara ond.
  

En senmodern mytologi

Den nutida hjälten Brad Pitt spelar den klassiske hjälten Akilles.

En mytologi, kan det vara något? Jag låter wikipedia förklara lite (saxat ur olika källor):

I allmänhet är mytologi, i den andra betydelsen, muntligt traderade berättelser som bildar en gemensam världsuppfattning i en kultur.

En världsbild avser föreställningar om tillvarons beskaffenhet, världsalltets byggnad och om människans roll. Det kan gälla kulturers, samhällens, gruppers eller en enskild människas sätt att se på världen och de stora frågorna om dess ursprung, beskaffenhet och mening.
Den historiska världsbilden har förändrats under århundadena och utmärks av att perspektivet i tid och rum och tänkandet kring dess sammanhållande krafter har vidgats.

De flesta mytologier uppehåller sig inte någon längre tid vid människans skapelse, men uppehåller sig däremot vid hennes öden och dessas orsak.

I andra berättelser förekommer stora katastrofer som ett av gudarna utdelat straff för människans försyndelser. Denna katastrof tar sig ofta formen av en världsomspännande översvämning, vilken endast ett fåtal människor överlever och därefter befolkar världen på nytt. Sådana katastrofer är ibland ett straff för incest, och slutar då med att människan får lära sig hur man undviker detta. Vissa katastrofer som orsakas av kvinnor, som till exempel den bibliska Eva eller den grekiska Pandora får motivera kvinnornas lägre ställning i samhället. I andra fall anses kvinnorna en gång ha styrt världen, men att de även förlorat makten på grund av misskötsel. På liknande sätt motiverades vissa individers högre ställning, bland annat på grund av när de framträdde i samhället – där både sen och tidig ankomst ansett finast i olika samhällen – eller på grund av gudomlig börd.

Hjältar – vanligen manliga sådana – av olika slag förekommer flitigt. Den vanligaste är kulturhjälten, som lägger grunden till samhället. Hjältarna behöver inte vara människor, som till exempel den grekiske Prometheus som stjäl elden för att hjälpa människan – förövrigt en typ av hjältedåd som går igen i andra mytologier. Besläktad med kulturhjälten är skälmen, som överlistar sina fiender, ibland för att låta människan ta på sig en närmast gudalik roll. Ibland är skälmen dock klart destruktiv, och ställer mest till besvär eller rent av olycka för människan. Andra hjältar, som Cú Chulainn eller Aeneas, användes för att stärka den kulturella identiteten.

Mytologin bildar en världsuppfattning. Den förklarar vem människan är, vad lycka är, vad rättvisa är. Den ger varnande exempel och kommer med sensmoraler. Det är den samsyn som socialt konstruerar vår etik och är i den meningen företisk.

I mytologin träder arketyperna fram. I en traditionell kultur är det klassiska arketyper som träder fram: Narcissus, Oidipus, hjältar som Akilles, Hector och Messias, kvinnor som Jungfru Maria och Pandora. Skurkar som Judas och Pilatus.

Första världskrigets klämmiga entusiasm är möjlig utifrån en syn på mannadåd och mod. En sorts hjältar som är födda ur en lång tradition av krigare. En modern arketypi har ingen tradition att förhålla sig till och vi kan se att det predicerar en annan syn på världen och människan. Traditionslösheten torde innebära flyktighet. Tids nog kommer hjältarna te sig lika obegripliga som 68:ornas RAF, eller spartanernas föreställning att det omoraliska låg i att bli påkommen.

En modern tids hjältar kan kanske se ut såhär:

En kvinna man kan se som någon form av arketyp är artisten med det passande namnet Madonna. 51 år gammal, fysik som en 20 åring och ett utseende som med hjälp av plastikkirurgi konserverats väl. Hon är lyckad, glamourös, talangfull och gränsöverskridande. En vägran att bli vuxen är tydlig. Hon är den lyckade. Det är den råa talangen, de medfödda förutsättningarna som premieras. Perfektionen har ingen plats hos den lyckade vars framgångar inte skall behöva kräva tribut av hennes njutning, då mytologin är klart hedonistisk. Barnstjärnan och geniet är variationer på samma tema. Good Will Hunting är en hjälte.

Framgången har en dekadent baksida som i någon mening utgör en annan arketyp. Om man ser Madonna som någon med helgonlik aura är Britney Spears en fallen ängel. I kungahusen ser vi princessan Stefanie. Bland artisterna ser vi självförbrännande existenser som Kurt Cobain och Jim Morrison. Även här en vägran att bli vuxen, att underordna sig. Live fast die young. Död sjukdom och svaghet är givetvis inget som får drabba på djupet, knark är ju egentligen inte farligt, och påverkar ju inte nämvärt de artister som använder det.

Hjälten mod oddsen är en tredje sorts hjälte. Den som står emot samhället - mot alla odds, som aldrig visar svaghet, aldrig viker sig. Jan Guillou har gett oss en del av dessa hjältar. Otaliga kvinnor och invandrare som trots den förtryckande traditionen lyckas ta sig fram i samhället kan alla få tillhöra denna förfördelade hjälteskara. Miljökämpar kan också sällas till denna skara.

Upplysningsmannen, vetenskaparen, är, placerade vid sidan av samhället, den som tillhandahåller svar, lugnar, t.ex. genom att visa på genetiska förklaringar till allt, och skapar tekniska framsteg som underlättar livet och tar bort alla hot. Objektiva, opolitiska svar på existentiella frågor, han avslöjar också myter och löser från traditioner.

Hjälten är en evigt ung, talangfull, vacker, politiskt korrekt hedonistisk rebell.

Skurkarna enligt följande:

Som den stora företrädaren för systemet får pampen bära hundhuvudet. Emedan 68-rörelsens skurk var kapitalet och kapitalisten är kommunchefen, fackpampen, eller styrelsen och vd:n skurken idag. Pampen fifflar och skor sig, det ligger i hans natur och kan man få en av dessa mäktiga att falla är detta av godo. Det är oklart om pampen har skapat eller bara företräder det strukturella förtrycket/systemet. I någon mening kan man kanske se även pampen som ett offer som skall räddas från sin bild av manlighet. Pampen får inte förväxlas med den handlingskraftige affärsmannen och entrepnören vilka hamnar på hjältesidan. I pampens natur ligger en avsaknad av hjältens råa intelligens och handlingskraftighet.

Som representant för traditionen, och egentligen idén, står fanatikern som en skurk av vår tid.
Fanatikern är inte pragmatisk, inte rationell. Som en naturlig konsekvens av det irrationella är han också våldsam. Han reifierar gamla förtryckande system. System som står emot individens frihet och njutning. Usama bin Laden, George II W. Bush, Kim Jong Il.. Fanatikern är det också i någon mening synd om, han är offer för det system han reifierar.

Motbilden mot den fysiskt välskapte lyckade är inte den handikappade, vilken det är synd om och om den lyckas kan bli en hjälte mot oddsen, utan den psykiskt sjuke. Den psykiskt sjuke är oförutsägbar och kan när som helst göra ett våldsdåd. Man kan också använda ord som ond om dem. Hitler var psykiskt sjuk, ingen människa vid sina sunda vätskor kan göra som han. Mihailo Mihailovic attackerade helt ur det blå. Det är till och med så att den våldsamme är psykisk sjuk. Den psykisk sjuke skall botas, medicineras, förändras. Går inte det bör samhället i första hand skyddas.

Skurken är oberäknerlig, obändlig, ogin, våldsam och puritansk.

Ibland finns gamla tiders hjältar på bordet, Barak Obama bör kunna ses som en messiasarketyp.

Den borne skeptikern..

Som den borne skeptikern har jag lite frågetecken kring Jesusmanifestationen som de som var där gärna får räta ut. Succé för Jesusmanifestationen. Jesus[:?] folket (särskrivningen verkar vara konsekvent) intar Stockholm... 18000 i Kungsträdgården - och?

Har vi visat att kristendom inte är något att skämmas för, att vi kan samla vår egen prideparad, där vi kan tala i tungor och var urflippade? Är det andlig krigföring det handlar om? Mitt i Världen, som en motpride? jmf. Hans Weichbrodt är en representant för karismatisk kristendom inom Svenska kyrkan. Han uppmärksammades då han med 40 anhängare strödde salt i Mölndalsån som motbön mot en av Dalai lama välsignad sandmandala. Weichbrodts besvärjelse hejdade inte översvämningar hösten 2006.

Och varför i Stockholm? Hade det inte varit bättre, om man nu har någon annan ambition att synas i media, att samlas på olika platser.

Är det en kristen enhet eller en karismatisk kristen enhet? Krävs en frikyrklig bibelsyn och kyrkosyn som i oasrörelsen och hos andra som gör ekumeniska anspråk? Jag önskar inte att hamna i en diskussion om sann och falsk enhet men tungotalet och andedopen har mer än en gång fått göra den magiska gränsen inom de traditionella kyrkorna för vilka som får vara med. Fick man dricka öl t.ex.?

Känns det inte lite jippoartat? Menar man att religion är masspsykos måste man ha fått vatten på sin kvarn. Bli avpersonaliserad i mängden - och? Ytterligare polariserad mot världen? Eller det är kanske bara jag som ryggar för dylikt. För med tanke på de trovärdighetsproblem som kyrkorna i Sverige har känns det lite tveksamt, lite som att höja rösten när du blir motbevisad.

Detta är en fråga jag skulle bli glad om jag blev överbevisad på så visa gärna vilken frukt det har gett.

Är du då förtappad?

När den enda tro du har är otron.
När de enda handlingar du har är synden.
När den enda närvaro du känner är Guds frånvaro.

Är du då förtappad?

När du med den sista skärven av "Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig", knappt vågar blicka mot himmelen.
När du av kraftlöshet inte kan göra annat än att lita på hans nåd.
När ditt hjärta blir torrt och stelt.

Är du då förtappad?

När det inte går ihop.
När andras iver och goda handlingar väcker ont hos dig.
När andras tro inte ger någon tröst.

Är du då förtappad?

Filmtips: The Wrestler

Som stort fan av Darren Aronofsky redan efter Pi, var det med spänning The Wrestler besågs igår. En litet försök att samla tankarna kring filmen (dvs. varning för spoilers):

But he was wounded for our transgressions, he was bruised for our iniquities: the chastisement of our peace was upon him; and with his stripes we are healed. (Jes 53:5)

Slagpåse, en bruten man vars brustna hjärta också håller på att ge upp. The Ram eller Randy eller Robin som han egentligen heter är på väg ut. Allt han är är fake i någon mening. Hans muskler upprätthålls, trots hans höga ålder, av anabola steroider, hans betalar för kärlek och arbetar som pro-wrestler. I andras ögon är han en föredetting, han får utstå skämt om priset på tights, han kan inte ens få ihop relationen till sin dotter, jobbar i lager på dagtid. Vad världen missar är att han är en artist som arbetar hårt, för andras glädje. Det är inte många som kommer och vill ha autografer, men han sitter där. Han är mästaren som förmedlar yrkeshemligheter till nya förmågor. Om han i ringen är the Ram är han utanför ringen Randy, han fixar grejer, känner folk. Han har i en djup mening gjort sig ett namn. Han utstår förnedringen det innebär att vara pro-wrestler för där är han något. I den verkliga världen är han Robin, det är vad som står på pappren, han har glasögon och hörapparat och råkar som sagt ut för en hjärtattack. Robin, far till Stephanie som han svikit så många gånger.

Som parallell finns den stora kärleken den åldrande strippan Cassidy, eller Pam med drömmar om att flytta till ett område med bra skolor för sin son, som hon också är. Hon bjuder också på något som är på låtsas och får utstå förnedring för det. Även hon med yrkesstolthet. Det är något påfallande äkta över det fakeade, och det verkar som det verkligt fakeade för de båda ligger på ett annat plan.

Randy blir efter hjärtattacken rådd att avsluta sin wrestlingkarriär och låter Robin få mer plats. Han gör ett ärligt menat försök att reda ut denna dels affärer, han skaffar sig ett fast jobb i en chark och gör kontaktförsök med sin dotter. Han försöker också lära känna Pam, till Cassidys stora bekymmer. Randy kan han också fortsatt vara, han är någon i wrestlingvärlden.

Om han är en nolla som Robin och någon som Randy är det the Ram, eller bilden av the Ram som han älskar. Den jublande publiken, det anonyma fanet, strålkastaren. Det har gjorts ett nintendospel om honom, det spelar han gärna, 20 år gammalt, precis som hans storhetstid. Han lever i en förgången tid, en konstruerad värld. Uppvaknandet blir brutalt, eller uppvaknande, vem är han egentligen. Vem kan inte hata honom för att han försummat sin dotter och orsakat henne otaliga sår på grund av ett egoistiskt projekt. Samtidigt, vem kan låta bli att tycka synd om honom. Han har till slut inget att förlora, och trots att Pam och inte bara Cassidy till slut vill ha honom, finns det ingen återvändo, the Ram drivs slutligt ut ur lägret..

Podtips: teologiska rummet om mystik

Teologiska rummet handlade i fredags om mystik. Kan rekommenderas.

Edit: Existens om tungotal är också sevärt.