söndag 29 juni 2008

Kyrkan


Ojoj, detta var betydligt svårare än jag trodde. Jag sticker kanske ut hakan en del i detta, men kommentera gärna och kom med synpunkter, vi kanske kan lära oss något båda två.

Det finns en del bibliska bilder för Kyrkan, jag tänkte att vi skulle kunna börja med en liten genomgång och miniutläggning kring dessa bilder, då de är centrala för att förstå Kyrkans väsen.

Kyrkan som kropp

Kyrkan är en organisk sammanslutning med Kristus som huvud. Vi kan glädjas med våra medkroppsdelar då vi vet att vårt syskons välgång kommer mig till del och att mitt syskons motgång blir mitt ansvar. De olika kroppsdelarna har givetvis olika funktion, men alla (utom möjligtvis blindtarmen :)) behövs.

Kyrkan som flock

Kyrkan är på vandring. Präglade på vår Herde, Kristus, följer vi självmant. Inga staket, men en käpp och en stav. Han för oss genom öknar och till oaser.

Kyrkan som folk

Gud samlar ett folk och ger oss en överstepräst i Kristus, som bär sitt folk på sin efod inför Fadern.

Kyrkan som tempel

Kristus är hörnstenen till vilken vi alla är fogade. Till skillnad från vanliga byggen är inte stenarna uniformt uthuggna utan skapade till att passa ihop (jmf. Hammarskjöld).

Kyrkan som brud

Kyrkan är en brud, intensivt älskad av Herren och smyckad och fullkomnad av Honom. De två skall bli ett.

Kyrkan som ersättningsfamilj

De kristna är syskon på ett ganska konkret sätt.


Kyrkan som plantering (åker/vingård)

Kyrkan är något som planteras som ett frö och sedan växer i det fördolda. Det kräver röjningsarbete, och frukten av det blir vin eller bröd, ett offer. Kyrkan behöver bördiga, välbearbetade och fullkomnade åkrarna att hämta utsäde ifrån, till de steniga, karga, åkrarna dit nybyggare kallas.

I själva verket är Kyrkan i sitt djup ingenting annat än världen stadd i förvandling, världen som i Kristus öppnar sig för paradisets fullhet.

[…]

Man kan kalla henne en pneumatosfär (av pneuma, ande) i vilken apostlarnas förkunnelse, det goda budskapet, förblir levande och aktuellt och för profeternas, apostlarnas och alla lärjungarnas vittnesbörd vidare. En tradition som på en gång är trofast och nyskapande vittnar alltså om Andens liv i Kristi kropp.

Olivier Clement, Källor

Verkliga människor som tillber och tjänar tillsammans – hur svårt kan det vara?

Egentligen finns det två dimensioner i kyrkan som går att läsa ut både i bibeln och förstå i den kristna erfarenheten. Den kristne, har fått Helig Ande och är döpt. Dessa bör givetvis höra ihop men redan i apostlagärningarna kan man se åtskillnader. (Ok, jag medger att texterna inte är självklara, jag får nog anledning att revidera denna punkt i sinom tid…)

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. […] Då frågade Petrus: "Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?" Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn…

(Apg 10:44-48)

[…] Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: "Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande." - "Vilket dop blev ni då döpta med?" frågade Paulus, och de svarade: "Johannes-dopet." Paulus sade: "Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus." Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

(Apg 19:1-6)

Denna dubbelhet går igen i kyrkans väsen. Anden står för det dynamiska, Ordets inkarnation i handling. Guds rikes korrelat i tiden, ett avtryck.

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

(Joh 3:8)

Likväl består en struktur. Kyrkan är Guds folk, Anden är fullkomligheten. Kyrkan är alltså ofelbar i den mening att den inte är Kyrka längre när den gör fel, bara en ofullkomlig skuggbild. Kyrkan måste hela tiden fullkomnas av den Helige Ande, för att kunna vara det fullkomliga rike hon är kallad att vara till redan här i tiden. Likadant är synd att avvika från Kristi avbild, och vi behöver erkänna och avsvära oss detta gång på gång. Den kristne, kyrkan och biskopen är ofelbara på samma sätt.

Anden verkar i varje person, i hörsamhet mot Andens ledning kan Guds plan ta form. Den kristne blir dock inte en viljelös marionett, Gud verkar genom delegation – vi får vara medkreatörer. Toppstyrning är alltså inte nödvändig där Anden är verksam, urskiljningen är dock viktig. För Kyrkans del är övergången till ett kontrollsamhälle alltså något positivt.

Alla, oberoende av ras, språk, klass, kön och egendom, är skapade på nytt i Kristus. Alla mottar samma gudomliga fullhet, som inte tillåter att någon skillnad görs mellan dem. I kyrkan är ingen på något sätt skild från den andre, alla är blandade med och i varandra, så att Kristus är allt i alla och blir den gemensamma grund som gör at ingen kan förbli ovän med den andre. Kyrkan är den synliga världens perfekta avbild, dess altarrum är himlen. Dess skepp är i all sin skönhet jorden. […] Hon är skapad till Guds avbild och likhet, dess skepp ger som kroppen möjlighet till praxis, dess altarrum liksom själen en andlig tolkning av det sinnliga, dess altare liksom anden, skådandet av Gud. Så är människan en kyrka.

Maximos Bekännaren (580-662)

Gudsfolket är en enhet, och i enheten, mångfald. För att citera biskop Carl-Axel Aurelius: vi är inte en åsiktsgemenskap, vi är en måltidsgemenskap. Mångfalden är att eftersträva, i enfalden kan man vara säker på att man dragit en gräns någonstans, eller att åsiktsmotståndare etc. inte får vara med.

Kristus har låtit gudomliga, helgande strömmar flöda över universum. Åt de törstande har han skänkt en källa av levande vatten från såret som lansen öppnade i hans sida. Det är Kyrkan som har trätt fram ur såret i hans sida, och han har tagit henne till sin brud. [Dopets vatten och eukaristins blod.]

Origenes, Kommentar till Psalm 77

Enheten är en enhet med Guds vilja:

Jesus Kristus med vilken vårt liv är förenat, han är Faderns vilja på samma sätt som biskoparna, utspridda ända till jordens ändar, är Kristi vilja. Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör, ty ert ansedda presbyterium är förbundet med biskopen som strängarna vid en cittra. Därför blir Jesus Kristus en sång genom er endräkt och samstämmiga kärlek. Måtte ni också alla bli en kör så att ni är samstämmiga i endräkt, tar tonen från Gud tillsammans och sjunger med en enda röst genom Jesus Kristus till Fadern.

[…]

Om någon inte deltar i församlingsgemenskapen är han redan övermodig och dömer sig själv. Det är ju skrivet: Gud står emot de övermodiga (1 Pet. 5:5).

Ignatios av Antiokia (biskop 69-107), ur brev till efesierna.

Kyrkan kan därför inte skiljas från Guds väsen, hon är ju förkroppsligandet av Ordet. Vi måste alltså förstå korsets princip. Gud, i sin bakvända vishet, har gjort det svagaste till det starkaste, förnedring till upphöjelse. Jesus visar vägen då han gör sig maktlös, underordnar sig. Han älskar sina fiender och ber för dem. Han blir den allra minste. Hans folk är de fattiga, de utslagna, de har underordnat sig och är alltså nära honom. De är fattiga och hemlösa och är därför nära honom. Den som drar en gräns, drar en gräns mellan sig och Gud då Jesus är bortom alla Babelstorn, utanför alla in-groups. Därför är ledaren i Guds rike tjänare, inte bara som ett äroepitet som påfallande många präster har mage att ge sig själva, utan som en verklighet, och den som följer ledaren följer av kärlek inte av tvång. Kyrkan blir ofullkomligt när detta bryts. Jag är evigt tacksam över de fem hemlösa som har hittat in i vår församling. Det är ett tecken på liv, någon sorts existensberättigande, jag hoppas att Gud fullkomnar oss ytterligare så att vi faktiskt också kan sträcka ut en hand till dem.

Kyrkan kan aldrig tvinga, aldrig vara aggressor, då upphör hon att vara kyrka. Kyrkan bygger på ett förnuftsvidrigt ömsesidigt beroende. Med alla ofullkomliga, som om de var fullkomliga. Den apostoliska egendomsgemenskapen, att vi skall lämna/ge allt och följa, att det är omöjligt för en rik att komma in i himmelriket, kärleken och budet att vi skall älska fiender – är fullt allvar. De få som lever detta är bevisen därpå. Att söka det tillräckliga istället för allt (jmf. Manna) Detta är den fullkomlighet som vi alla kan mäta oss själva emot. (Frestas inte nu att bli en kristen karriärist, babelstornet är inte bättre för att det kallar sig kristet, snarare värre. Sök istället Jesus, låt kärleken fylla dig, och gör vad den utmanar dig till.)

Kyrkan blir på så vis en motkultur mot det vackra och lyckade. De som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. De som håller fred de skall kallas Guds söner. De renhjärtade skall få se Gud. De som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. (Förföljelserna är en konsekvens av, inte ett bevis på rättfärdighet. De flesta som känner sig förföljda är bara galna.)

Gemenskapen är central. Det är frågan om det går att gestalta Kristus ensam. Även eremitens kall är ju för församlingens bästa. När relationen stelnar och formaliseras är kyrkan återigen ofullkomlig. Kyrkan är den enhet som man skall kunna lämna sin familj och följa, den som skall ger åkrar, systrar, bröder och mödrar hundrafalt igen, i tiden. Dopet är i detta viktigt. Det är en declaration of intent, där den döpte säger, jag vill dö med Kristus och träda in i den uppståndna, himmelska och fullkomliga kroppen. Ett synligt tecken efter vilket man kan ställa krav på den döpte, men där den döpte också har rätt till att ta del i den ömsesidiga kärleken.

Vi måste söka tillflykt i Kyrkan, dia vid hennes bröst och nära oss av Herrens skrift. Ty Kyrkan har planterats i världen som ett paradis.

Irenaeus av Lyon, Mot heresierna

I detta ligger en stor uppgift. Att älska våra ofullkomliga bröder och systrar, även om vi egentligen behöver bli älskade. Att ge, även om man inte är säker på att få tillbaka. Våra motståndare ser det som något ont att bli tvingad att älska och hur omöjligt är inte den utgivande kärleken om man inte först blir allt igenom älskad av Kristus. Här förenas två av kyrkans organisatoriska mål att […] älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. (5 Mos 6:5), alltså liturgi, och […] älska din nästa som dig själv… (3 Mos 19:18, det kan inte nog påtalas att detta, den utgivande kärleken, är den Guds väsen som vi blir lika i Anden), alltså diakoni, kärleken som strömmar från Gud ut till andra människor, det tredje är målet mission, att hjälp folken till efterföljelse.

Kyrkan har givetvis en lära. I Svk är det mycket fokus på privata trosbekännelser (tack även för detta, Luther…). Kyrkan har dock en tro, en ortodoxi. Ortodoxin består inte utav dogmer utan av en erfarenhet. Kyrkans ledare måste ha upplevt treenigheten för att kunna förmedla denna, annars barkar det iväg. När Kyrkans lära blir stela dogmer som behöver reproduceras, då behövs toppstyrning. Den personliga tron kan kämpa, brottas, tvivla, hamna rätt och hamna fel och Kyrkan kan tolerera felsteg ifrån den enskilde – barnet måste ju få lära sig gå - men hon får aldrig ändra sin tro. Tron – som den sanning den är – har genom historien tvingats formuleras i ett antal punkter i samband med de ekumeniska koncilierna. Trosbekännelsen är därför en viktig hjälp och innehållsförteckning över vad Kyrkan bekänner. Det skolastiska projektet är dock återvändsgränd då den högste inte låter sig fångas i detta.

Var och en som med ord försöker beskriva det outsägliga ljuset är i sanning en lögnare – inte därför att han hatar sanningen, utan på grund av det otillräckliga i hans beskrivning.

Gregorius av Nyssa (320-395)

Kyrkans uppenbarelse är alltså inte fullkomlig, den som säger det ljuger, först i himmelen blir den fullkomlig. Tillsammans söker vi. De som vandrar vidare, fine, det är bättre att det får söka och själv möta Herren än att Kyrkan slutar vara Kyrka genom att tvinga. Fåren skall skiljas från getterna, en viktig skillnad bland just dessa är att getter springer runt emedan fåren utgör en flock kring sin Herde. Det är sedan Herrens uppgift att döma läran, tro inte att de kyrkligas andlighet och tro är bättre än den som de som finns utanför den formella organisationen har. Jag har mött människor i vilka den Helige Ande verkar.

Tron är inte summan av det troendes tro utan den verklighet som vi bekänner. Andens verk i människor gör dock att kyrkan i sin kropp bär en uppenbarelse vilken kan testa ledare, och nymodigheter osv.

Det finns kall i församlingen som korresponderar mot kyrkans organisatoriska mål, liturg, diakon, lärare/apologet/missionär. I kyrkan i stort finns det två kall som går att följa igenom hela gamla testamentet. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg (Ps 23:4). Din käpp och stav, en käpp för att driva på och en stav för att föra in. Profeten manar på flocken, han går egna vägar, med Gud som ledsagar, och bräker vid källan. Biskopens stav håller tillbaka de som skenar åt fel håll och skiljer ut.

Kyrkan är en – organisationerna är många. Men det finns en himmelsk struktur där liturgi och organisation visar sig efter hand, allteftersom de fullkomnas. Sakramenten är en del av detta. Sakrament kan ses som en helig pedagogik, mysterium att begrunda, symbolhandlingar med en fullkomnad klangbotten.

Ofullkomligheten visar sig också då man ser diskrepanser mellan kall och ämbete. Det finns ledare i Kyrkan som inte är vigda, i frikyrkan agerar apostlarna hipp som happ. Funktionerna uppstår, men det är fullkomligt först de som är kallade också är de som har ämbeten. Apostoliska successionen är alltså fullt allvar, men i läran, i Anden, något bönen med handpåläggning får bli en bild för. ´

Anden har i denna text i första hand behandlats som Guds uppgörelse med vår fallna natur. Charismorna, Andens gåvor är dock en het potatis som inte får glömmas bort. Jag är inte rätt person att uttala mig om dessa då jag har erkänt svårt för många av de uttryck som de tar sig i dagens svenska kyrklighet. Som jag ser det så har i en gemenskap där Jesus är med en naturlig plats. Helandet är kanske den charisma jag har svårast för. Ofta ter sig helandet skränigt, lite stressat och närmast desperat. Förbönen för sjuka borde kunna genomsyras av frid och kärlek. Men detta är över mig som sagt. Värt att tänka på är dock att charismata ofta är skrämmande för dem som inte är vana.

Framförallt så får vi inte vara rädda att utvärdera den frukt vi åstadkommer som Herrens vingård.

Vi är det andra förbund. Det första är en förlaga, en grund att förstå det andra utifrån. Vi är på väg till himmelen (som organisation, genom dopet), och vi gestaltar himmelriket redan nu (i Anden).

Till sist innan Irenaeus besvarar alla frågor; en tanke jag fått med mig från C.S. Lewis:

Man kan inte älska och följa Jesus och ställa sig utanför kyrkan som metafysisk kropp. Man kan inte se sanningen utan att vara del av Logos, inte älska utan att göra den Högstes verk.

Kyrkans förkunnelse är överallt densamma och förblir vad den har varit, stödd på profeternas, apostlarnas, och alla lärjungars vittnesbörd från början till mitten och till slutet. Det finns kort sagt i alla den gudomliga planens olika utvecklingsstadier och Guds ständiga verksamhet, genom vilken han räddar oss och möter oss i tron. Och vår tro, som vi tar emot av Kyrkan och bevarar, upphör inte att föryngra sig själv under Andens inflytande. Den är som en dyrbar dryck och föryngrar också fatet som innehåller den. Det är av Gud som Kyrkan har fått denna gåva. Gud andades på kroppen han format för att alla dess delar skulle få liv. I denna gåva fanns fullheten i föreningen med Kristus, det vill säga i den Helige Ande, oförgänglighetens löfte, vår tros bekräftelse, stegen som leder oss till Gud. …Ty där Kyrkan är, där är också Guds Ande; och där Guds Ande är, där är Kyrkan och all nåd. Och Anden är sanningen.

Irenaeus av Lyon, Mot heresierna.

2 kommentarer:

Tubbo sa...

En väldigt bra text..

Fick en givande tanke då jag med en latin-kunnig person talade om bullan Regimini militantis Ecclesiae och hur den inledningsfras bäst skall översättas..

Jag hade antagit att det betydde: Till ledningen för den militanta Kyrkan..

Det var fel..

Det skall vara Till styrelsen av den kämpande Kyrkan..

..alltså kyrkan här på jorden,i motsats till den triumferande kyrkan i himlen och den lidande kyrkan i skärselden.

Intressant tanke..

Excelsis sa...

Tack.

Kämpande kyrkan, ja, det är vi ju i allra högsta grad.