Och detta är kärleken...

Jag skall försöka släppa mina bibelfunderingar för ett tag så att jag inte tråkar ut er totalt, men innan dess kommer en liten tanke kring kärleken och Guds väsen. Grekiskan har olika ord för kärlek, även om jag hört flera teologer (bl.a. en av bröderna i Taizé) som inte önskar göra så stor åtskillnad. Det kan vara en poäng att kolla upp detta så att ingen får för sig att man skall känna förälskelsekänslor hela tiden.

Från en annan sida:
Philia - Agape
Natural - Learned
Emotional - Volitional
Discriminatory - Non-discriminatory
Conditional - Unconditional
Pleasure - Preciousness
Delight - Esteem
Liking - Prizing
Because of - In spite of
Fails - Never fails


---

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

Gud älskar. Är det på detta vis Gud förklarar sig själv? Kan inte allt förstås utifrån detta. Skapelsen, försoningen, allt. Johannes är den som främst bär den nyckeln. Första Johannesbrevets fjärde kapitel är en lång utläggning kring detta som jag kommentera lite.

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.
Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.

Att känna Gud och känna kärleken hör ihop. Att känna Gud och älska varandra hör ihop.

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.

Gud uppenbaras, Kärleken uppenbaras i Kristus. I Kristus ser vi den fullkomliga kärleken. Kristus som aldrig gifte sig. Gud uppenbaras genom att han ger sin Son, Sonen uppenbaras genom att han ger sig själv. Och igenom detta får vi liv. Genom att lära känna kärleken, möta den och att leva i den.

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Guds kärlek kräver inte ömsesidighet. Den fullkomliga kärleken är också Guds, vill vi älska fullkomligt får vi älska med hans kärlek. Kärlek, i fullkomlighet, är att ta emot.

Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.
Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss.
Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen.
Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud.
Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

[Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. (1 Joh 3:16)]

Varför måste vi också älska varandra? Det handlar om väsensgemenskap, det är att vara del av hans Ande. Om vi älskar varandra är Gud alltid i oss. Gud är kärlek, hans Ande är kärlek. Vi vet att vi förblir i honom inte bara därför att vi har Anden utan också därför att vi förstår vad kärlek vill säga.

I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen.
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.
Vi älskar därför att han först älskade oss.

Rädsla hör samman med straff. Kärleken fördriver den rädslan. Rädslan för Guds straff för att vi förstår hans kärlek. Rädslan för andra straff pga. kärleken tror gott och hoppas.

Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.
Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder. (1 Joh 4:7-21)

Johannes ord är tunga här. Du kan inte älska Gud, eller du kan inte vara ärlig då du säger att du älskar Gud om du inte älskar din broder. Vem som är min broder kan man ju bråka om. Min upplevelse är att varje gräns man drar måste förr eller senare flyttas. Jag kan ju inte älska någon jag inte känner. Inte? Jag kan inte älska någon som jag irriterar mig på. Inte? Jag kan inte älska någon som är min fiende eller som hatar mig. Inte?

Som Jesus visar i liknelsen i den barmhärtige samariern är denna nästa, din broder begränsad enbart av ditt eget hjärta ("Gå du och gör som han!" Luk 10:37). Lagen sammanfattas ju bekant med att "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. (Luk 10:27)"

Är det en dimension av att inte behöva vara rädd för domen?

Och detta är kärleken: att leva efter hans bud. Ja, detta är budet som ni har fått höra från början: att ni skall leva i kärleken. (2 Joh 6)

Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Rom 13:10)

Detta skall nog inte förstås med att den som nått den fullkomliga kärleken kommer att stena den som begått äktenskapsbrott, eller vad nu Lagen kan kräva. Nej, snarare är kärleken det som lagen syftade till. Redan på Jesu tid kunde en man säga detta (Luk 10:27, citerat ovan). Kunskapen fanns alltså och stod i motstånd till fariséernas bokstavstolkning av lagen, vilken både Jesus och Paulus gör upp med. Dagens judendom är arvtagare till fariséerna, det är värt att tänka på i dessa tider av villfarelser där man vill "göra upp" med traditionen för att avtäcka något mer genuint. Med bakgrund av detta är det djupt olyckligt med gammalkyrkliga, så väl som pingstkristna syndakataloger. Kärleken. Lägg energin på den istället för att inte använda sax eller tvätta på söndagen.

I fråga om offerkött vet vi att vi alla har kunskap. Men kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken. Den som tror sig ha kunskap har ännu inte fått den rätta kunskapen, men den som har kärlek, han är känd av Gud. (1 Kor 8:1-3)

Detta är ju givetvis inte kopplat till bara kunskap om offerkött...

Paulus delar Johannes uppenbarelse och håller kärleken som fullkomligt basal. Han skriver i första Korinthierbrevets trettonde kapitel :

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Jag kan verka hur helig jag vill, göra hur många gärningar som helst, avstå vad som helst, men det betyder ingenting, allt kommer an på min kärlek. Den naive kan läsa helgonberättelser och imponeras av extaser, under, av profetior och utläggningar men Kristusdoften kommer av kärleken. Allt annat går, men Kärleken kan inte fejkas. Och för att återta texten från tårdrypande bröllop så kommer här fortsättningen av 1 Kor 13:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Är den inte självisk? Är den inte svartsjuk? Är den inte utmanande, inte uppblåst? Tydligen inte.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (1 Kor 13)

---

Ok, kärleken är viktig. Kärleken är Guds väsen, Gud och gemenskap hör ihop. Man skulle kanske kunna sträckas sig så långt som till att Gud är kärleken, utan att detta på något sätt förminskar någon annan kvalitet (jmf. Eckeharts Gud är varat.) Att lära känna kärleken är således att lära känna Gud. Där kanske poeterna, författarna, sångarna m.fl. har mer att säga en de som kan bibeln utan och innan men inte levt i det.

Kärleken är en viljehandling. Kärleken är unilateral. Kärleken innebär att man inte har något eget som står i vägen för en relation, inga förbehåll, inga krav på förändring (men kanske en önskan om upprättelse), utan att se ned eller se något annat än det som är. Kärleken står kvar, oavsett vad som händer. Kärleken är lyhörd och följsam, den binder inte utan önskar frihet och växt. Kärleken är närvarande, den flyr inte genom nervöst prat eller drömmar. Den vågar satsa allt i varje stund. Dess fokus är i någon annan.

Jag citerar mig själv från ett gammalt flashbackinlägg (scrolla ned lite, tråden, Tubbos eminenta "En liten introduktion till kristen bön" är f ö mycket läsvärd):

Detta speglar min Gudsrelation också. Jag vet inte vart jag vill, vart jag skall, vet inte vad Gud vill med mitt liv. Men jag kan finnas inför hans ansikte och veta att det finns inget emellan oss. Vill han något vill jag det också. Vill jag något, i djupet av mitt hjärta, så är det ett resultat av vad Gud har skapat och den bana han satt sin skapelse på. Vad krävs då av mig, för att ha del i Kristus, del i hans vilja. Kärlek, sanning, lydnad. I dessa principer, dygder, blir livet ganska självklart, inte lätt, men självklart.

Jag har uttryckt det som kärleken som viljehandling tidigare, men det är inte riktigt sant. Det är en kärlek utifrån att min vilja är överlåten, det är alltså Guds kärlek. Är jag inte i den så har jag inte gemenskap med honom. Det är kärlek till den Guds avbild jag har framför mig. Sista utvägen: gör det som svar på den kärlek du fått; Jesus som proxy. [Alltså älska Gud i dem du möter..]"Av dig och genom dig och till dig är allting, din är äran i evighet."