Citat: Yttersta kärleken

Wilfred Stinissen citerar i Karmel 2009:4 Hans Urs von Balthasar, man måste älska den mannen.

[H] skriver någonstans att Jesu sista och avgörande gärning är ett drama i tre akter. Den första akten är fottvagningen, den andra instiftandet av eukaristin och den tredje Jesu död på korset. Dessa tre akter är ett, de utgör tillsammans ett drama, liksom Fader, Son och Helig Ande är en Gud. Dramats tre akter har samma innehåll, men varje akt uttrycker det på sitt eget sätt. Nyckelordet som sammanfattar hela dramat är kärlek, eller snarare yttersta kärlek. På tre olika sätt åskådliggör Jesus den yttersta kärleken. Den första akten visar oss kärlek är att vara allas tjänare, den andra att kärlek är att bli mat och dryck för dem man älskar, den tredje att kärlek är att ge sitt liv.

Citat från cyberrymden

Man vill inte bli religiös, man vill bli fri. - Freixenet

Excerpt: Magi, religion och vetenskap

Mer ur Humanismen som livshållning av Georg Henrik von Wright. Det är spännande att se skillnaden i argumentation mellan detta och vad vi vanligen finner hos Dawkins et consortes. Kanske detta är anledningen till de hårda nedslagen på Jesu under.

"Förhållandet mellan religion, magi och vetenskap är både idéhistoriskt och i sig självt utomordentligt intressant. Då det har betydelse också för vårt ämne, måste här några ord om saken inskjutas.

Frågan om religionens och magins inbördes förhållande på primitiva kulturstadier angår oss inte nu. Av vikt är däremot, att i det skede i den västerländska kulturens historia, som föregår den moderna vetenskapens uppkomst, religion och magi uppfattas som motsatser. I denna uppfattning ingår, vid sidan av allsköns tidsbetingat slagg, också en sanning av universell innebörd.

Man hamnar på fel spår, om man i religion och magi ser två konkurrenter på de mänskliga vidskepelsernas marknad , - låt vara att den sådan syn har ett visst fog för sig. Det är mera fruktbart att i religionens och magins historiska manifestationer, som på ett förvirrat sätt blandats med varandra, se uttryck för två motsatta mänskliga förhållningssätt. Mycket summariskt kunde man säga saken så: Religion är underkastelse, ett erkännande av människans litenhet inför makter, av vilkas nåd hon är beroende. En religiös inställning behöver, såvitt jag kan förstå, inte innehålla något som rätteligen kan kallas vidskepelse. Magi åter innefattar en tro, att de utommänskliga krafterna i tillvaron kan påverkas, att människan - i varje fall i någon utsträckning - har makt över dem. En magisk föreställning om hur denna makt verkar är emellertid, i motsats till en vetenskaplig föreställning om saken, en vidskepelse.

Denna syn på förhållandet mellan religion och magi är inte originell. (..)

I relation till nämnda idealtyper (den religiösa och magiska attityden), kan också vetenskapen placeras. Vi ser då att det inte är mellan religion och magi å ena sidan och vetenskap å den andra, som den djupaste klyftan består - utan mellan vetenskap och magi å ena sidan och religion å den andra. Vetenskap och magi har en gemensam trosbekännelse: tron på människans förmåga att betvinga "makterna". Magi är för-vetenskap. Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi.

Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappt skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallar alkemi.

I jämförelse med oss var grekerna från början ofantligt mycket mer rationella. Problemet att rationalisera magin till vetenskap existerade knappast för dem. Detta beror inte bara på att vår vetenskap tydligen bär på en tyngre magisk arvsmassa - från araberna - än antikens. Utan det beror också på att dess ursprungliga förhållandet till religionen varit ett annat. Vetenskapens förlossning ur sitt moderssköte i magin är i Europa förbunden med en strävan att rättfärdiga vetenskapen inför religionen. Det har gällt att visa, att den vetenskapliga attityden, i motsats till den magiska, inte är en förmätenhet eller hybris, som strider mot religionens krav på ödmjukhet, och att den vetenskapliga sanningen inte är oförenlig med den religiösa tron.

(..)

Försöken att rättfärdiga vetenskapen inför religionen har burit vatten, och de två makternas fiendskap tycks lika uppenbar som före renässansen. Med den stora skillnaden likväl, att det nu är vetenskapen som har övertaget. Den apologetiska uppgiften har överflyttats på religionen, som - med filosofiens eller poesiens medel - söker ursäkta sin existens inför vetenskapens majestät."

Hur placerar vi förresten helandepredikanter?

Så sant

Hört ang. den farliga påverkan från kristna i skolan:

-Jag har försökt få min man att bli kristen i 30 år.

Hemma igen.

Sommaren är över. Min sommar åtminstone. Nu börjar arbetet imorgon igen, tillbaka till rutiner, till stress, osv. För att maximera kontrasten har jag (och Rowan Williams) tillbringat en vecka i det franska klostret Taizé, och därtill veckan i tystnad. Under veckan har jag stiftat närmare bekantskap med Hans Urs von Balthasar genom den helt igenom underbara boken Heart of the world. Man kunde citerat hela boken här, men jag nöjer mig med ett litet smakprov enligt följande (samt en uppmaning att genast beställa boken).

There is a community of saints, and there is also a communion of sinners. Perhaps they are both one and the same thing - this chain, this wave that rolls on through days and centureis, a bloody stream of guilt, the blunderersä course of those who drag themselves down and pull themselves up again. One life of warm guilt and of warm remorse throbs through them all, and amid this dark stream of good evil suffering there flow also the redeeming drops of your blood, O Lord. You shall save them.

I have been expelled from thus communion of sinners. Stiff and frozen, rolled up lump-like, I cower to the side: my sin is without comparison. When those other fail, the angel of God weeps in their midst. For me there is no angel. When they fall, a secret vessel bursts in them and bitter longing is pired out like a sacrifice. But in menothing breaks any longer. Everything is hard and inexorably sealed off. When they have sinned they may still go on and pray. What prayer should I stull be able to utter that would not be accompanied by hell's mocking laughter? How am I still supposed to believe what I say to you? "I am sorry." "I want to love you." I have proof from experience that this is not true. In others the offended Holy Spirit still moans on. In me everything remains mute, and this, very likely, is what is called the sin against the Spirit. The others fall on their knees before the Cross. I've managed to get behind the Cross. The others persevere as men taught by God: "It was good that you humbled me, for thus I learned to know your justification." I have long since graduated from this school; in me sin no longer has any improving aspect. Sin in me is round and sated and unassailable from any side - a ball of fire and iron.

Leave me alone. Neither let your Mother touch me. I am no sight for you two. Do not waste your compassion on me: it would be missplaced. Let the inevitable come down on me. To the one on your right up there you promised Paradise. I heartly concede it to him. He has earned it. He did not know what he was doung. Be happy together in your eternal garden! But don't torture yourself over me. I'll always be the one on your left. And stop torturing me too with your torture. Try to forget me.

WAS THAT LIGHTNING?... (s. 148-149)

Om han är storm

När man har en fruktansvärd känslighet, en smärtsam irascibilité för dumheten, förtalet, orättvisan - då är det i sanning den fruktansvärdaste olycka att också vara tung, stel, föga rörlig. Då är fara för kvävning nära. Den som har en himmel av oupphörligt sig tornande förmörkande molnmassor kan vara lycklig: om han är storm. Så var Strindberg lycklig. - ur Agenda, Vilhelm Ekelund

Citat: Simone Weil om samhället

Makten hos det sociala. Endräkt mellan många ger en känsla av att vara på rätt väg. Det medför också en känsla av plikt. Att avvika från denna endräkt ter sig som synd. Därigenom blir alla avsteg från det goda möjliga. Känslan av samklang med andra kan ge illusion av nåden.

*

Den ateistiska materialismen är med nödvändighet revolutionär, ty sätter man ett absolut gott här på jorden som mål för sin strävan, då måste man förlägga det till framtiden. För att ingenting skall brista i hänförelsen, behövs då en medlare mellan den kommande fulländningen och nuet. Den medlaren är ledaren: Lenin osv. Han är ofelbar och fullkomligt ren. Förmedlat av honom blir det onda gott. Antingen måste man vara sådan eller älska Gud eller låta sig drivas hit och dit av vardagens småting på gott och ont.

*

Marxisternas och hela 1800-talets stora misstag var tron att man bara behövde marschera på rakt fram för att nå skyn.

Slottet byggt i sanden (om tro)

Låt oss tänka oss en människa, vars alla anhöriga dukat under för tortyr och som själv länge torterats i ett koncentrationsläger. Eller en indian på 1500-talet som ensam sluppit undan, medan hela hans folk utrotats. Om sådana människor har trott på Guds barmhärtighet, så tror de nu inte längre på den, eller också uppfattar de den helt annorlunda än förut. Själv har jag inte upplevt något dylikt. Men jag vet att det förekommer, och vad är det då för skillnad?
Jag bör sträva efter att få en sådan föreställning om Guds barmhärtighet att den inte utplånas, inte förändrar sig, vad än ödet må sända mig på min väg, och att den kan delges vilken människa som helst. - S. Weil

Jag vet inte om jag har rätt att sätta mig själv i samma position som den gode Simone. Men detta med att finna en Gudsbild som inte rasar är något som legat på mitt hjärta. Man kan se det som tvivel, det är ju det i sin kärna, tvivel på att min bild av Gud är sann. Tvivel på att jag bygger min trygghet på mina egna tankekonstruktioner. För den tron (min tro?) bär inte frukt och mals sönder likt Jobs hopp:

Liksom berget vittrar och rasar
och klippan rubbas från sin plats,
liksom stenarna mals sönder av vattnet
och skyfall sköljer bort gruset,
så krossar du människans hopp. (Job 14:18-19)

Människans egna hopp. Slottet byggt i sanden. Är det inte på sin plats att det faller samman. Vi önskar inte fantasivärlden. Att skaka världen så mycket så att allt som inte sitter fast också rasar, det är mitt sökande. Att pröva sjövärdigheten.

Då stormen kommer sveps den onde bort, men den rättfärdige kan aldrig rubbas. (Ords 10:25)

Den rättfärdige, vem är han, vems tro är det som håller (och därmed är sann?)?

"Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort." (Matt 7:24-27)

Den som hör dessa ord och handlar efter dem. Anar man ett mått av att Ordet måste bli kött, tron i första hand är praktik och den tro som kan bära en sådan aktivitet är sann. Som bär genom mötet med den som varit igenom dödsskuggans dal, som inget har. Som klarar av verklighetens stötar. Hur många av våra berg skall då inte falla? Kanske faller alltihop, där inget av våra egna trosföreställningar och trygghetsgrunder står kvar och vi är helt burna.

Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jes 54:10)

Att stå fast i tro och gärningar och låta trosföreställningarna nötas av verklighetenen. Att på en gång ha ett ontologiskt hopp samtidigt som all trygghet är just i detta hopp - av nödvändighet bortom denna värld. Diskbänksrealism och tjänande i det lilla, trots lidandet i världen, utan löften om räddning, bättring och frälsning, utan om hat - visst är tron något övernaturligt. Och visst är vi helt beroende av Honom. I Honom finns det enda goda vi är kapabla till, i honom kan vi välja lidandet för Ordet skall nå sin fullbordan.

Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit. Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan. Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus. Det är för detta jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig. (Kol 1:21-29)

Dagens Simone Weil: Nödvändigheten

Bättre än så här kan knappast Andens ledning beskrivas. Hade jag haft förmågan kunde jag skrivit det själv.

Lydnad är den högsta dygden. Älska nödvändigheten. I förhållande till individen finns ingenting som står så lågt som nödvändigheten (tvång, våld, en "hård nödvändighet"). Från den befriar den universella nödvändigheten.

*

Att göra sig fri från gärningens frukter. - Undvika detta som är oundvikligt. Hur skall det gå till?
Handla, inte för ett mål, utan på grund av en nödvändighet. Jag kan inte annat. Det är inte handling utan ett slags overksamhet. Handlande utan handling.
I viss mening är slaven en förebild (det lägsta - det högsta, alltid samma lag). Materien likaså.
Förlägga drivkraften för sina handlingar utanför sig själv. Vara driven. De fullkomligt rena motiven (de uslaste likaså - alltid samma lag) verkar komma utifrån.


Edit: "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort" - Jonathan Lejonhjärta

Vara trogen i tomhet

Petri förnekelse. Säga till Kristus: "Jag kommer att vara dig trogen", innebar redan det att förneka honom, ty det innebar att förutsätta trohetens källa hos sig själv och inte hos nåden. Eftersom han var en utvald , blev förnekelsen lyckligtvis uppenbar för alla och för honom själv. Hur många är det inte som skryter på samma sätt som han - och aldrig kommer till insikt om det.
Det var svårt att vara Kristus trogen. Det var att vara trogen i tomhet. Bra mycket lättare att vara Napoleon trogen intill döden. Bra mycket lättare för martyrerna (när deras tid kom) att vara trogna, ty då fanns Kyrkan redan, en makt, med timliga löften. Man dör för det som är starkt, inte för det som är svagt, eller åtminstone för det som - trots tillfällig svaghet - behåller en strålglans av styrka. Troheten mot Napoleon på S:t Helena var inte att vara trogen i tomhet. Att dö för det som är starkt berövar döden dess bitterhet. Och på samma gång - hela dess värde.

S. Weil.

Frigörelsen

Att ta till godo en tomhet hos sig själv, det är övernaturligt. Var finns kraft till en handling utan vederlag? Kraften måste komma annorstädes ifrån. Först krävs dock någonting förtvivlat, ett lösryckande, så först tomhet skapas.

*

För att nå fullständig frigörelse räcker det inte med olyckan. Det fordras en olycka utan tröst. Det får inte finnas någon tröst. Ingen föreställbar tröst. Då stiger den outsägliga trösten ned.
Förlåta skulderna. Ta tillgodo det förflutna utan att kräva vederlag av framtiden. Då tiden att stå stilla i ögonblicket. Det är också att ta till godo döden.
"Har har tömt sig [kenosis] på sin gudomlighet. [fil 2:7]" Tömma sig på världen. Ikläda sig en slavs natur. Förminska sig till det grand, till den punkt man upptar i rummet och tiden. Till ingenting.
Lägga av sin inbillade härskarmakt över världen. Fullkomlig ensamhet. Då har man sanningen om världen.

Simone Weil - Tyngden och nåden

Filosofernas Gud

Har börjat bläddra i Ulf Jonssons, S.J., "Med tanke på Gud". För att beskriva den hellenistiska filosofi som kyrkan allierade sig med i sitt avståndstagande från den hedniska mytologin listar Ulf tre gudsuppfattningar, stoikernas, platonikernas och aristoteleanernas.

Stoikerna: "Stoikerna var främmande för den judisk-kristna föreställningen om Gud som transcendent och oberoende av denna värld. Istället betraktade man det gudomliga som en tanke- eller förnuftsprincip (gr. logos) som genomsyrar hela kosmos. Detta gudomliga logos ger världen dess ordning och struktur. Det utgör också grunden för viss fundamentala moraliska principer som finns nedlagda i människan som ett slags naturrätt."

Platonikerna: "[Platonikerna räknade] med existensen av en från denna värld avskild, evig, oföränderlig och helt immateriell gudomlig verklighet" och "Gud som det 'outsägliga Ena', som alltings ursprung och till vilket allting ska återvända." "Genom förvärvandet av kunskap återvänder själen fårn vår materiella värld till det immateriella gudomliga Ena."

Aristoteleanerna: "[Aristoteles talar om] Gud, 'den orörde röraren', såsom utrustad med förnuft och som föremål för människans längtan."

Är det helt slumparatat att det faller i de tre fält som kristna sedan brukar betona som etik, mystik och tillbedjan av en skapare? Eller är vår Herre god och bereder vägen för sanningen genom hedniska filosofer?

Filosofins Gud kan uppfattas kall och distanserad. Något annat än bacchanaler, och blodsoffer i tempel. Immateriell och opersonlig till skillnad från mytologins mänskliga gudar.

Veckans favorit, Gil Bailie, pratar med René Girard i ryggen, om två grundläggande principer för att lösa intressekonflikter - blood sacrifice or self-sacrifice. Antingen tar jag det jag vill ha med våld eller så ger jag. Om det reciproka våldet utgör någon sorts atropologisk basnivå, given av nihilism och anarki, är blodsoffret en räddning till mening och ordning. Det finns sedan en lång räcka av raffineringar där avpersonaliserade offer får bära problemen symboliskt, där juridik reglerar våldet, där döden symboliseras till uteslutande, där uteslutandet om vandlas till ett internerande (beskrivet i vansinnets historia av Foucault), och där till slut till och med offret som sådant symboliseras. Likväl rör det sig i den gamla ordningen om offer, om blod, om makt och rätten att ta det man vill ha. Den har ett medlemsskap som höjer sig över massan, varje ingroup förutsätter en outgroup, varje vi förutsätter den andre, varje torn mot himlen förutsätter någon att klättra på. Utifrån denna åtråvärda enhet kan man också förpassas. Överallt läggs ett omslagspapper av myt och retorik som rättfärdigar alltihop.

På korset får vi "se på honom som [vi] har genomborrat." Han förblir en person, fullkomlig oskyldig. En gång för alla har han dött och sätter på så vis yxan i roten på blodsoffret som sådant och allt som bygger på det; på våldet som organiserande princip, på makten. Gud offrar sig själv.
Det sakramentala i Kyrkan katolicitet blir otroligt tydlig här, som ett förbund förenat i underordnande kärlek, som i sig inte kan tolerera den andre som sådan utan att återigen avskilja sig från Treenigheten och försöka bygga ett babelstorn på blodsoffer.

Man kan då förstå varför man söker sitt språk i filosofin snarare än bland de lägre gudarna. Den transcendenta orörde röraren, vars logos uppfyller världen och vars enhet vi kan stiga in i genom bönen.

Jag låter Hjalmar Ekström avsluta med en utsaga om Gud som jag känner igen:

"Guds Vilja, hur får man veta den? Icke genom att följa ingivelser och underbara uppenbarelser. Sådana bör snarare prövas inför det uppenvarade ordet. Guds vilja är intet nyckfyllt, intet hit - och dit - farande. Guds vilja är det enklaste av allt, det stadigaste av allt, en jämn ström från Stam-trädets livs-saft. Blodet, som stilla och omärkligt och oftast för oss själva fördolt, flyter in i vårt inres fördolda människa och där verkar sitt verk både inåt och utåt, och detta utan buller och oro, utan att göra väsen av sig - även om det ofta blir buller och oro omkring en sådan människa."

Kaffepaus/Johan om våld och mytologi: 1, 2, 3, 4, 5

Perfekt ännu i undergången

Men man kan ha hävdat sig väl både under dueller och rymdfärder och ändå "när allt kommer omkring", som Schleiermacher uttryckte sig, vara en nolla.
Detta är över huvud taget en av den moderna tidens tragiska figurer, ja kanske dess tragiska figur par préférence: människan som behärskar medlet men som misslyckas i fråga om substansen. Perfekt ännu i undergången.

- Ur Psykonauterna: Rus och droger, Ernst Jünger

Äppelträd

Om än världen skulle gå under imorgon, vill jag ändå idag plantera mitt äppelträd.

- M. Luther

Genomskinliga kroppar

Parakleten tar ett rent öga i besittning och kommer att visa honom i dig själv, bilden av den osynlige Ende ... Det är han som lyser i dem som har blivit renade från all orenhet så att de blir andliga genom gemenskapen med honom. På samma sätt som lätta och genomskinliga kroppar blir glänsande när ljuset faller på dem och reflekterar ett ljus från dem själva, så blir andebärande själar själva till ande när de upplysts av Anden och sänder nåden vidare till andra.

- Basileios av Caesarea (330 - 378)



Vinden blåser vart den vill -
så är det med var och en som är född av ande.
Och ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har icke fått makt däröver.
Som vind -. I den, med den, av den. Av den - även som segel, så lätt och starkt att, om än tyngt till jorden, det samlar all vindens kraft utan att hämma dess lopp.
Som ljus -. I ljus, genomlyst, förvandlad till ljus. Som linsen vilken försvinner i ljuset när den samlar detta till ny kraft.
Som vind. Som ljus.
Blott detta - på dessa vidder, dessa höjder.

-Hammarskjöld

Många omsorger

Den som är uppfylld av många omsorger kan inte vara mild och lugn. Ty han tvingas att ständigt söka sig till de ting som han tröttar ut sig för och att syssla med dem antingen han vill eller inte; de splittrar hans sinneslugn och hans inre frid. En munk skall stå inför Guds ansikte och alltid ha blicken oavvänt riktad mot Honom; så kan han hålla vakt om sin uppmärksamhet, rena och förvandla alla små impulser som uppstår inom honom, och i lugn och klarhet urskilja vad som kommer och går i hans själ.
Tro inte att du skall finna ljus i din själ om du inte har lagt av alla omsorger.

-Isak Syriern (640-700)

Säg inte...

Säg inte: Det är omöjligt att ta emot den heliga Anden.
Säg inte: Det är möjligt att bli frälst utan den.
Säg inte att man kan ha fått Anden utan att veta om det. Säg inte: Men Gud visar sig inte för människor.
Säg inte: Men människor ser inte det gudomliga ljuset, eller åtminstone är det omöjligt för denna generation.
Detta är något, mina vänner, som aldrig är omöjligt. Tvärtom är det helt möjligt för dem som längtar efter det.

- Symenon den nye teologen (949-1022)

Origenes: Om skriften och bokstavstron

Skrifterna har Gud gett oss inte bara för de fakta en bokstavlig tolkning av berättelsen framlägger. Ser man till själva textens bokstav har vissa saker som den påstår inte alls hänt, det hade varit irrationellt och ologiskt.
Det som bokstavligt talat faktiskt har inträffat är givetvis långt mycket mer än det som lagts till och endast rymmer en andlig innebörd.
Hur som helst blir läsaren generade när hon kommer till vissa sidor. Utan noggranna efterforskningar är det inte möjligt att komma fram till om det som vid en bokstavlig läsning tycks vara en historisk händelse verkligen är det, eller om den inte alls inträffat.
Genom att följa Herrens bud att "forska i skrifterna", är man skyldig att noga undersöka var den bokstavliga meningen är historisk och var den inte är det.
Inte allt i Skriften är historia i bokstavlig mening. Uppenbart är att en bokstavlig läsning i vissa fall är omöjlig. Men den Heliga Skrift har, i sin helhet, en andlig innebörd.

Origenes

..fullt levande..

"Guds ära är den fullt levande människan och den fullt levande människan skådar Gud."

-Irenaeus av Lyon

Tankar om uppenbarelse m.m.

Jag är lite långsam. Igår var temat Jesu dop, för några dagar sedan var epifania. Österns vise kommer och tillber ett oansenligt barn. Han uppenbaras, han ges gåvor till en kung, präst och profet, osv. Vanligt, vanligt. Det ovanliga var väl just de förvirrade flummarna från öst.

Jesus döps och han uppenbaras igen, nu med lite mer special effects. Inte alla förstår vad det är som händer, folk verkar åtminstone i Matteusevangeliet höra fel ganska ofta. Åska - Guds röst, Eli, Eli - Han ropar på Elia. Men för dem som tror är det uppenbarat.

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.
Men Johannes ville hindra honom och sade: "Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig."
Jesus svarade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten." Då lät han det ske.
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.
Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde." (Matt 3:13-17)

Ordalydelsen är precis densamma som ett tag senare, på förklaringsberget, där det verkar bryta igenom fullt. Vad är det som händer?

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma.
Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom.
Då sade Petrus till Jesus: "Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia."
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom."(Matt 17:1-5)

Ljuset bryter igenom allt mer. Är något förändrat?

Vad händer egentligen i Jesu dop. Villolärarna har hävdat både det ena och det andra om att det är här som Jesus adopteras av Gud osv. I någon mening är det en smörjelse. Anden sänker sig ned, Sonens smörjelse till Konung, hans avskiljning inför sitt verk. Men sedan då? Öknen. Frestelsen att vilja något annat än Guds vilja på så många olika sätt. Vandringen i trohet mot den Ande som blev hans. Först på andra sidan öknen började han förkunna att himmelriket var nära (och vi kan i efterhand sluta oss till att det inte var tidens slut han syftade på).

Det känns som att de separerade enheterna, tre personer, ett väsen, börjar bli ganska sammanblandade (till ett väsen? är detta betydelsen?) här. För på förklaringsberget är han ett väsen, här får lärjungarna budet från Fadern att lyssna på honom. Här lyssnar Mose som gav Lagen, och Elia, den främste bland profeterna på Ordet, Jesus Kristus. Jag längtar närmast till påsken så att man kan få breda ut sig lite om Guds största uppenbarelse.

Jag kommer att tänka på Paulus ord: Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft (1 Kor 15:43).


---
Och så lite annat:
---

Herre, du som gör oss fattiga i anden och utblottar oss på allt vårat eget.
Hjälp oss att i allt förtrösta på dig.

---

Källan sinar för att du skall be om det levande vattnet, allt blir till öken för att du skall be om det levande vattnet.

---

Något av det kanske mest frustrerande med tron är dess oresonlighet. Ingenting är omöjligt för Gud, och Gud älskar att verka i det svaga och utblottade. Vår svaghet ger oss således ingen pardon, utan Gud skördar där han inte har sått och samlar där han inte strött ut (Matt 25:24). Allt skall lämnas. Inte ens ens far får begravas först. Heder, kultur, ära, sedvänjor... Helt kompromisslöst. Följ mig, de lämnade sin far och näten, Petrus sin fru. Följ mig.

---

Med Hammarskjölds ord från 2 aug 1961:

Allsmäktige...
Förlåt
mitt tvivel,
min vrede,
min stolthet.
Böj mig
genom din nåd.
Res mig
genom din stränghet.