Personligt om opersonlíghet

Det slog mig i helgen vad som skorrar mitt i detta byråkratiska system. Detta system som personifierar upplysningsidealen av objektivitet och rationalitet framför det enskilda intresset. Detta system som befolkas av funktioner, var och en utbytbara.

Jag är.

Det mest avklädda: viljan till liv. Om jag skall göra en politisk gärning skall det vara denna att stå emot den byråkratiska organismen, till förmån för individen. Motstå uppdelningen i arbete och fritid. Vägra sälja min arbetskraft, till förmån för att som individ, med drivkrafter och själ, utföra arbete.

Är inte detta den marxistiska grundanalysen; alienation. Är inte den socialistiska reduktionen från funktion till statistik den kanske sämsta lösningen?

Svärmar

Piratpartiet är intressant ur organisatorisk synvinkel. I stadgarna kan man läsa: "det spontana svärmarbetet är det som bygger vår aktivism".

Praktiskt löses det enligt följande:

Här kommer den berömda "trepiratersregeln" in: om tre medlemmar är överens om att någon sorts opinionsbildning eller aktivism är rätt för partiet, så har de rätt att agera i partiets namn. De tre kan till och med få ersättning för utlägg i samband med aktivismen, så länge det är måttfullt (träpinnar, lim och färg är måttfullt; datorutrustning och en jätteskärm är det inte).

En "[s]värm är en typ av flockbeteende där individerna i högre grad än i ett stim följer varandra, med högre hastighet och intensitet. Inuti svärmen tycks varje enskild individs rörelser vara kaosartade, men utifrån sett beskriver de en sammanhängande form."

"Swarm intelligence describes the collective behavior of decentralized, self-organized systems, natural or artificial."

Som vanligt är teknologisk utveckling modell för mänsklig organisation. Det sätt på vilket torrentklienter är ett självorganiserande nätverk enligt en centralt beslutad standard, kan man också organisera människor. Internet, "Webben 2.0", där alla punkter är knutna till varandra genom en punkt, samtidighet över världen, gör det möjligt.

Platta organisationer och hierarkiska dylika har funnits i tusentalsår (kyrkan resp. romerska armén). Huruvida svärmen går att styra, hur den utvecklar sig, vi får se.

En svärmkyrka, hur skulle den se ut? "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20)

Dygd

Man kan styra på många sätt. Man kan fixera på ett mål, man kan följa en utstakad bana och man kan se till att allt är rätt ställt. Kristendomen erbjuder bilden av Guds rike, som ett mål i fjärran, men dit känner vi inte själva vägen. Vägen är given oss i Kristus, men dit han går kan vi inte följa. Vi kan bara, at best, se var vi står och möjligen nästa lilla steg. Vi är också kallade till Kristi likhet, och överensstämmelsen mellan vår och Guds natur kommer att leda oss på vägen. Guds natur kan vi ännu bara förstå som i en spegel men traditionen lär oss ett sätt att styra, dygden. Till de antika dygderna rättrådighet, tapperhet, vishet, måttfullhet kompletterades under medeltiden med dygderna tro, hopp och kärlek - ibland tillfogas ödmjukhet och kyskhet.

Dygderna. Givetvis måste de definieras, eller kanske inte så mycket definieras som utforskas. Vad är kärleken, vad är visheten? Svaret är kanske inte samma för alla, och det kanske inte skall vara det. För en är kärlek att samla pengar för att kunna ge vidare, för en annan att inte äga något. För en att stanna med sin familj, för en annan att bryta med den. Min tanke och tro är att dygden är det decentraliserade sättet att styra. Det sociala trycket följer men det är ett positivt tryck, man ser ett heligt habitus och vill bli del av den snarare än att göra det av rädsla för repression. Alla ställer sina segel, alla pixlar lyser sin färg och bildar så ett mönster.

Dygden möjliggör också ansvar. Istället för standardisering, lagar och kontroll erbjuder den en egen styrning, ett herravälde över sig själv och ett inre locus-of-control. Målet kan vi med detta inte se och det är kanske mindre viktigt. Vi kan då inte styra mot det klasslösa samhället, vi styrs dit kärleken, måttfullheten och rättrådigheten leder oss. Ett mer jämlikt samhälle styr vi mot genom att framhålla respekt osv.

Men dessa saker kan du inte besluta om i parlament. Där blir det onödiga hinder för byråkratin, där alla skall agera som en man. Man kan inte väva sin vision och baka in den i vackra ord, hitta på mätvärden som sedan tjänstemän kan manipulera för att uppfylla siffrorna och vidare bygga på illusionen av att vi lever i den bästa av världar. För hur blev det, blev det friare och mindre alienerade människor i Sovjet? Blev det mindre spänningar i världen efter kriget mot terrorismen?

Samtidigt verkar målstyrning genomsyra hela vårt samhälle. En känsla av att kunna kontrollera vad som händer. Dygden ger inte svar på fråga vart utan på frågan hur. Givetvis måste vi ha mål och syfte, men vi inte alltid vart vi skall. Det s.k. värdegrundsarbetet, och om så behövs, civilkuraget, är minst lika viktigt. Att i ändamålets namn helga ett avskalande av det tunna lager civilisation som skiljer oss från barbariet är otänkbart.

Organisatoriska visioner

Kolportören tipsade om att NOD har ett nummer från 2006 som ligger ute pga. diskussionen kring EC.

I tidningen finns en artikel om de olika organisationsrecept som man sedan 50-talet försökt implementera för att vända nedgången i medlemsantal i kyrkan. Spännande läsning. Jag läste en liknande genomgång i organisationspsykologin (Moderna organisationer, Rövik) som satte fingret på att man förändrar väldigt mycket men får väldigt lite effekt. Man rör på ytan, hittar på nya värdeord, ritar nya streck mellan rutor, men allt blir som det alltid har varit, nästan, för det rör på sig hela tiden och på sätt som är svåra att förutse.

Cellgruppen är en av dessa idéer som var allena saliggörande för inte så länge sedan (jag hör numer parallellt dem som fortfarande menar det och dem som påpekar att många har lämnat detta). Över huvud taget tycker jag att det är tveksamt att umgås på ett så konstlat och uppstyrt sätt. Var är det naturliga mötet, den naturliga relationen och viljan till densamma? Standardiseringen når efterhand en gräns då det inte längre finns samordningsvinster utan bara förluster i alla ärenden som inte är enligt modellen (och hur många passar verkligen in i mallen?)

Församlingsplantering är ett annat. Expansion är tydligen viktigt. Till synes viktigare än att kärlek, enhet och allt som nu skall vara det som skall expandera. För här är min analys. Kyrkan är inte trovärdig. Man har inte på ett trovärdigt sätt bemött upplysningen utan försökt bli del av den. Man är så rättfärdiggjord att man inte i gärningar har kunnat visa något av den kärlek och enhet som skulle vara tecknet - eller sagt med andra ord - man har inte låtit Anden verka, låtit Ordet bli kött.

För uppenbarligen har inte något av alla dessa organisatoriska trolleritrick fungerat. Samtidigt som det tar resurser i form av både tid och energi. Är det kanske dags för en organisatorisk nollvision?

Organisationsfrustration på rim

Låtsasjobb i låtsasvärld.
Livet blir en lång, lång färd,
vi trotsar den låtsade snårskogen,
tills dess det vänder hem igen,
till himmelrikshemmets härd.

Låtsaslik och låtsasvärd.
Vän och mild och ej för lärd.
Synfel belönas här förstås,
kejsar'ns nakenhet, vad bekommer den oss,
i enhetsgrötens smittohärd.

Låtsasomhuldad och låtsasnärd,
på tomheten välgödd till offergärd.
Luften med fraser skall fyllas;
samstämda nickar; viheten hyllas,
som storvulen trivselåtgärd.

Låtsasfri och sant beskärd.
För stora ord är glam och flärd.
Förvirring packad i kloka paket.
Som stoisk kommunanakoret,
kan man lätt bli en aning tärd.

Vad bör göras?

Värdegrund och människorsyn har jag och min chef pratat mycket om idag. Det är inte så att jag har misskött mig, snarare var det ett framåtriktat samtal av typen "vad bör göras?"

Värdegrundsarbete. Det kan betyda vad som helst. Vanligen är det att skriva papper som skall sättas i pärmar och dammas av en gång om året då den enligt lag skall revideras. I bästa fall handlar det om hur Jag och Du möts.

Det är något djupt restorativt, mötet med Gud. Teologi kan i sin kärna egentligen inte skiljas från detta värdegrundsarbete, det är därför vi håller på att tjata om att religionen är etikens grund (menar man att Lagen är etikens grund, eller att det inom oss alla egentligen finns något gott i någon sorts kosmiskt samvete skulle jag säga att man misstar sig.) I mötet med Gud möter vi oss själva som avbild. I mötet med Hans allsmäktighet möter vi vår intighet. I mötet med Hans kärlek lär vi oss vad kärlek är. Därför är en teolog inte bättre än han bemöter sina medmänniskor. En teologi inte bättre än dess frukt.

Värdegrundsarbetet är lika viktigt som eftersatt i vår kyrka. Jag skall nog fokusera lite på det, kanske börja med mig själv.

Funktionell struktur/Strukturerad funktion

När wikipedia skall förklara skillnaden mellan strukturalism och funktionalism (begreppen finns i fler diskurser och jag kan inte svara för alla) ställs följande upp:

En funktionalist som ska förklara varför dina ben rör på sig skulle fråga sig "varför har vi ben"? Och "hur hjälper benen oss att anpassa oss till vår miljö"?

En strukturalist skulle förklara varför dina ben rör på sig genom att undersöka hur musklerna, benen och hur hälsenan fungerar.

I kyrkan finns det funktion och struktur. Det finns ett pastorskap och det finns en pastor, det finns ett profetskap och "profeter", det finns biskopsskap och biskopar, Gudskunskap och teologer.

Skall jag tänka utifrån rollutveckling så utvecklas roller: likhet; särskilda förmågor/behov ger specialisering (funktion); rollen benämns och blir särskiljs; olikhet. Olikheten har en tröghet vilket innebär att även om specialiseringen inte finns kvar kan olikheten bestå. Det kan också gå i arv och liknande. I byråkratin (alltså Webers byråkrati) så erbjuds en struktur av roller som sedan skall fyllas. Detta görs mer eller mindre väl. Peters lag säger att den som kan hantera sin nivå blir befordrad varför alla kommer stanna i sin utveckling strax över sin kompetensnivå, eller på sin inkompetensnivå. Hur som helst det finns en diskrepans mellan roll och funktion. Det finns en tendens att hellre se till formell kompetens (roll) än faktisk kompetens (funktion), att se till ämbete (t.ex. präst) snarare än till funktion (lärare, herde, vad man nu säger att prästen skall göra). Strukturerna är inte kompatibla då de bygger mycket på in-/utgrupp, statusmarkörer osv. Strukturer blir generellt hotade av varandra.

Skall jag tänka kring historien tror jag att man i den tidiga Kyrkan, och i alla samfund då de är unga, har mer av ett funktionsfokus är ett struktrur/rollfokus. Strukturen förandligas. Samma sak går att se med sakramenten, dopet som från början var ett inträde i Kristi kropp, på ett konkret sätt hamnar allt längre och längre ifrån detta för att bli något närmast juridiskt, samtidigt kommer ett behov av en markering att man skall börja tro och leva med, konfirmationen, som sedan förandligas. Det kanske största problemet är när man bygger teologiska system för att låsa fast strukturerna. Påven blir något mer än bara en ledare för Kyrkan, det räcker inte med det. Och, är Påven de facto inte en ledare, är detta kanske inte så konstigt. Att man hittar på att han är det i någon sorts låtsasvärld ändå. Den formellt kompetente har papper på att han är kompetent, skulle verkligheten vara en annan har nog verkligheten fel, annars brakar allt samman.

Strukturen delar vi inte alla, där är vi plågsamt splittrade, men funktionen delar vi alla. Vi kanske kallar det olika saker, men i grunden har Kyrkan bara en struktur. Så får herden, ledaren, läraren, profeten, tröstaren, osv göra sitt verk bäst hon kan, trots de officiella strukturer som finns.

I den kyrka jag drömmer om, sammanfaller dessa. Eller åtminstone samspelar dynamiskt, dialektiskt. Där utgår vi från funktionen och rensar bort organisatoriskt slagg. Man säger att en byråkrati inte kan reformera sig själv. Men Kyrkan kan förnya sig, det är vår tro.

Tidigare inlägg om samma ämne.

Håller andan

En sammanbiten chef har kallat till ett überprioriterat informationsmöte för alla kommunalt anställda psykologer (fyra stycken) imorgon, hon vill inte säga vad det gäller men det kommer ta c:a 15 minuter. Vad i hela världen?

Det finns risk att jag kommer ägna kvällen åt att tänka igenom eventuella förseelser grava nog för ett dylikt möte. Min kollega gjorde tolkningen att det nog handlar om ekonomi eller organisation.

Ur något sorts andligt perspektiv fruktar jag att detta är någon form av utblottelse som Herre låter mig vederfara.

Usch...

Ordnung muss sein!

Jag har haft ett strukturfascistiskt slut på min vecka. Jag håller på att bli tokig på alla möten som driver ut i fikarumssnack och aldrig tar slut. På att beslut aldrig tas och skulle de tas kan man ge sig på att hälften suttit och snackat om annat och inte hört. På att man alltid fastnar i små obetydligheter och i en massa anekdotiskt "jag kände" och "jag tänkte".

Nej, mina vänner, till ordningen! Fika har sin tid och arbete sin och att veta ramarna ger trygghet och frihet, inte tvärt om.

Jag vet att denna min karaktärsbrist men än en gång kommer döma mig till mötesförordningens strängaste straff - ordförandeklubban - men vad gör man.

VUV-kort: bön

"Bön är att sitta still, göra ingenting och tro att det hjälper." Hört det någon gång? Eller, "kloster är inte bra för de är så världsfrånvända?"

I ett samtal med en av prästerna i församlingen i veckan så säger hon lite brytt att hon gjort VUV-kort (verksamhetsutvecklingskort, i vilka organisationens mål formuleras och bryts ned i delmål) över gudstjänstens utveckling och arbetat ganska mycket med dem innan hon kom på att hon inte skrivit något om bön. Och ur ett mål-delmålsperspektiv, varför skulle hon? Vad leder den här bönen till?

Samtidigt är det min erfarenhet att bönen är totalt nödvändig.

Dagens evangelieläsning kanske kan sprida lite ljus över vad som försegår:

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne." (Luk 10:38-42)

Varför är du så världsfrånvänd Maria, sitter vid Herrens fötter och tror att det hjälper, när jag får slita?

Varför är det bättre att sitta vid Mästarens fötter? Varför är det bra för den församling som vill förnya sitt gudstjänstliv att be?

1. Gud vill ge. Vi kan producera församling, lura folk till kyrkan i diverse jippon, men detta är inte Guds rike. Guds rike återföljs av en frid, denna frid vill Gud ge oss var och en, sedan vill han gestalta sitt rike. Gud vill allts vara den aktiva parten, något som inte är möjligt om vi inte ger honom utrymme.
   
2. Gud vill tala. Gud har en plan, en fullkomlig plan, som han steg för steg vill genomföra. Som tjänare till en död Gud hade vi inte behövt lyssna men nu är Herren en Gud vars tält står mitt ibland sitt folk och för att vara hans folk behöver han få tala, hans vilja få råda.
   

Två syner på människan bryts, "människan är rationell, fullkomlig och god" och "människan är en fallen syndare". Den fullkomliga människan behöver inte få veta vad som är gott, behöver inte veta vad Guds vilja är, hon är själv gud.

Fortfarande kan jag inte se hur man skulle kunna sätta det på ett VUV-kort, kanske "utveckla verksamheten i enlighet med Guds vilja" delmål: "förbättra kommunikationen med Gud", "utveckla system för att motverka missförstånd och kapad kommunikation", "utveckla rutiner för kommunikationen", "utbildningsinsatser för att stärka den kommunikativa förmågan" och "anpassning av lokaler för att minska störning av kommunikation".

Kyrkan

Ojoj, detta var betydligt svårare än jag trodde. Jag sticker kanske ut hakan en del i detta, men kommentera gärna och kom med synpunkter, vi kanske kan lära oss något båda två.

Det finns en del bibliska bilder för Kyrkan, jag tänkte att vi skulle kunna börja med en liten genomgång och miniutläggning kring dessa bilder, då de är centrala för att förstå Kyrkans väsen.

Kyrkan som kropp

Kyrkan är en organisk sammanslutning med Kristus som huvud. Vi kan glädjas med våra medkroppsdelar då vi vet att vårt syskons välgång kommer mig till del och att mitt syskons motgång blir mitt ansvar. De olika kroppsdelarna har givetvis olika funktion, men alla (utom möjligtvis blindtarmen :)) behövs.

Kyrkan som flock

Kyrkan är på vandring. Präglade på vår Herde, Kristus, följer vi självmant. Inga staket, men en käpp och en stav. Han för oss genom öknar och till oaser.

Kyrkan som folk

Gud samlar ett folk och ger oss en överstepräst i Kristus, som bär sitt folk på sin efod inför Fadern.

Kyrkan som tempel

Kristus är hörnstenen till vilken vi alla är fogade. Till skillnad från vanliga byggen är inte stenarna uniformt uthuggna utan skapade till att passa ihop (jmf. Hammarskjöld).

Kyrkan som brud

Kyrkan är en brud, intensivt älskad av Herren och smyckad och fullkomnad av Honom. De två skall bli ett.

Kyrkan som ersättningsfamilj

De kristna är syskon på ett ganska konkret sätt.

Kyrkan som plantering (åker/vingård)

Kyrkan är något som planteras som ett frö och sedan växer i det fördolda. Det kräver röjningsarbete, och frukten av det blir vin eller bröd, ett offer. Kyrkan behöver bördiga, välbearbetade och fullkomnade åkrarna att hämta utsäde ifrån, till de steniga, karga, åkrarna dit nybyggare kallas.

I själva verket är Kyrkan i sitt djup ingenting annat än världen stadd i förvandling, världen som i Kristus öppnar sig för paradisets fullhet.

[…]

Man kan kalla henne en pneumatosfär (av pneuma, ande) i vilken apostlarnas förkunnelse, det goda budskapet, förblir levande och aktuellt och för profeternas, apostlarnas och alla lärjungarnas vittnesbörd vidare. En tradition som på en gång är trofast och nyskapande vittnar alltså om Andens liv i Kristi kropp.

Olivier Clement, Källor

Verkliga människor som tillber och tjänar tillsammans – hur svårt kan det vara?

Egentligen finns det två dimensioner i kyrkan som går att läsa ut både i bibeln och förstå i den kristna erfarenheten. Den kristne, har fått Helig Ande och är döpt. Dessa bör givetvis höra ihop men redan i apostlagärningarna kan man se åtskillnader. (Ok, jag medger att texterna inte är självklara, jag får nog anledning att revidera denna punkt i sinom tid…)

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. […] Då frågade Petrus: "Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?" Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn…

(Apg 10:44-48)

[…] Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: "Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande." - "Vilket dop blev ni då döpta med?" frågade Paulus, och de svarade: "Johannes-dopet." Paulus sade: "Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus." Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

(Apg 19:1-6)

Denna dubbelhet går igen i kyrkans väsen. Anden står för det dynamiska, Ordets inkarnation i handling. Guds rikes korrelat i tiden, ett avtryck.

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

(Joh 3:8)

Likväl består en struktur. Kyrkan är Guds folk, Anden är fullkomligheten. Kyrkan är alltså ofelbar i den mening att den inte är Kyrka längre när den gör fel, bara en ofullkomlig skuggbild. Kyrkan måste hela tiden fullkomnas av den Helige Ande, för att kunna vara det fullkomliga rike hon är kallad att vara till redan här i tiden. Likadant är synd att avvika från Kristi avbild, och vi behöver erkänna och avsvära oss detta gång på gång. Den kristne, kyrkan och biskopen är ofelbara på samma sätt.

Anden verkar i varje person, i hörsamhet mot Andens ledning kan Guds plan ta form. Den kristne blir dock inte en viljelös marionett, Gud verkar genom delegation – vi får vara medkreatörer. Toppstyrning är alltså inte nödvändig där Anden är verksam, urskiljningen är dock viktig. För Kyrkans del är övergången till ett kontrollsamhälle alltså något positivt.

Alla, oberoende av ras, språk, klass, kön och egendom, är skapade på nytt i Kristus. Alla mottar samma gudomliga fullhet, som inte tillåter att någon skillnad görs mellan dem. I kyrkan är ingen på något sätt skild från den andre, alla är blandade med och i varandra, så att Kristus är allt i alla och blir den gemensamma grund som gör at ingen kan förbli ovän med den andre. Kyrkan är den synliga världens perfekta avbild, dess altarrum är himlen. Dess skepp är i all sin skönhet jorden. […] Hon är skapad till Guds avbild och likhet, dess skepp ger som kroppen möjlighet till praxis, dess altarrum liksom själen en andlig tolkning av det sinnliga, dess altare liksom anden, skådandet av Gud. Så är människan en kyrka.

Maximos Bekännaren (580-662)

Gudsfolket är en enhet, och i enheten, mångfald. För att citera biskop Carl-Axel Aurelius: vi är inte en åsiktsgemenskap, vi är en måltidsgemenskap. Mångfalden är att eftersträva, i enfalden kan man vara säker på att man dragit en gräns någonstans, eller att åsiktsmotståndare etc. inte får vara med.

Kristus har låtit gudomliga, helgande strömmar flöda över universum. Åt de törstande har han skänkt en källa av levande vatten från såret som lansen öppnade i hans sida. Det är Kyrkan som har trätt fram ur såret i hans sida, och han har tagit henne till sin brud. [Dopets vatten och eukaristins blod.]

Origenes, Kommentar till Psalm 77

Enheten är en enhet med Guds vilja:

Jesus Kristus med vilken vårt liv är förenat, han är Faderns vilja på samma sätt som biskoparna, utspridda ända till jordens ändar, är Kristi vilja. Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör, ty ert ansedda presbyterium är förbundet med biskopen som strängarna vid en cittra. Därför blir Jesus Kristus en sång genom er endräkt och samstämmiga kärlek. Måtte ni också alla bli en kör så att ni är samstämmiga i endräkt, tar tonen från Gud tillsammans och sjunger med en enda röst genom Jesus Kristus till Fadern.

[…]

Om någon inte deltar i församlingsgemenskapen är han redan övermodig och dömer sig själv. Det är ju skrivet: Gud står emot de övermodiga (1 Pet. 5:5).

Ignatios av Antiokia (biskop 69-107), ur brev till efesierna.

Kyrkan kan därför inte skiljas från Guds väsen, hon är ju förkroppsligandet av Ordet. Vi måste alltså förstå korsets princip. Gud, i sin bakvända vishet, har gjort det svagaste till det starkaste, förnedring till upphöjelse. Jesus visar vägen då han gör sig maktlös, underordnar sig. Han älskar sina fiender och ber för dem. Han blir den allra minste. Hans folk är de fattiga, de utslagna, de har underordnat sig och är alltså nära honom. De är fattiga och hemlösa och är därför nära honom. Den som drar en gräns, drar en gräns mellan sig och Gud då Jesus är bortom alla Babelstorn, utanför alla in-groups. Därför är ledaren i Guds rike tjänare, inte bara som ett äroepitet som påfallande många präster har mage att ge sig själva, utan som en verklighet, och den som följer ledaren följer av kärlek inte av tvång. Kyrkan blir ofullkomligt när detta bryts. Jag är evigt tacksam över de fem hemlösa som har hittat in i vår församling. Det är ett tecken på liv, någon sorts existensberättigande, jag hoppas att Gud fullkomnar oss ytterligare så att vi faktiskt också kan sträcka ut en hand till dem.

Kyrkan kan aldrig tvinga, aldrig vara aggressor, då upphör hon att vara kyrka. Kyrkan bygger på ett förnuftsvidrigt ömsesidigt beroende. Med alla ofullkomliga, som om de var fullkomliga. Den apostoliska egendomsgemenskapen, att vi skall lämna/ge allt och följa, att det är omöjligt för en rik att komma in i himmelriket, kärleken och budet att vi skall älska fiender – är fullt allvar. De få som lever detta är bevisen därpå. Att söka det tillräckliga istället för allt (jmf. Manna) Detta är den fullkomlighet som vi alla kan mäta oss själva emot. (Frestas inte nu att bli en kristen karriärist, babelstornet är inte bättre för att det kallar sig kristet, snarare värre. Sök istället Jesus, låt kärleken fylla dig, och gör vad den utmanar dig till.)

Kyrkan blir på så vis en motkultur mot det vackra och lyckade. De som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. De som håller fred de skall kallas Guds söner. De renhjärtade skall få se Gud. De som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. (Förföljelserna är en konsekvens av, inte ett bevis på rättfärdighet. De flesta som känner sig förföljda är bara galna.)

Gemenskapen är central. Det är frågan om det går att gestalta Kristus ensam. Även eremitens kall är ju för församlingens bästa. När relationen stelnar och formaliseras är kyrkan återigen ofullkomlig. Kyrkan är den enhet som man skall kunna lämna sin familj och följa, den som skall ger åkrar, systrar, bröder och mödrar hundrafalt igen, i tiden. Dopet är i detta viktigt. Det är en declaration of intent, där den döpte säger, jag vill dö med Kristus och träda in i den uppståndna, himmelska och fullkomliga kroppen. Ett synligt tecken efter vilket man kan ställa krav på den döpte, men där den döpte också har rätt till att ta del i den ömsesidiga kärleken.

Vi måste söka tillflykt i Kyrkan, dia vid hennes bröst och nära oss av Herrens skrift. Ty Kyrkan har planterats i världen som ett paradis.

Irenaeus av Lyon, Mot heresierna

I detta ligger en stor uppgift. Att älska våra ofullkomliga bröder och systrar, även om vi egentligen behöver bli älskade. Att ge, även om man inte är säker på att få tillbaka. Våra motståndare ser det som något ont att bli tvingad att älska och hur omöjligt är inte den utgivande kärleken om man inte först blir allt igenom älskad av Kristus. Här förenas två av kyrkans organisatoriska mål att […] älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. (5 Mos 6:5), alltså liturgi, och […] älska din nästa som dig själv… (3 Mos 19:18, det kan inte nog påtalas att detta, den utgivande kärleken, är den Guds väsen som vi blir lika i Anden), alltså diakoni, kärleken som strömmar från Gud ut till andra människor, det tredje är målet mission, att hjälp folken till efterföljelse.

Kyrkan har givetvis en lära. I Svk är det mycket fokus på privata trosbekännelser (tack även för detta, Luther…). Kyrkan har dock en tro, en ortodoxi. Ortodoxin består inte utav dogmer utan av en erfarenhet. Kyrkans ledare måste ha upplevt treenigheten för att kunna förmedla denna, annars barkar det iväg. När Kyrkans lära blir stela dogmer som behöver reproduceras, då behövs toppstyrning. Den personliga tron kan kämpa, brottas, tvivla, hamna rätt och hamna fel och Kyrkan kan tolerera felsteg ifrån den enskilde – barnet måste ju få lära sig gå - men hon får aldrig ändra sin tro. Tron – som den sanning den är – har genom historien tvingats formuleras i ett antal punkter i samband med de ekumeniska koncilierna. Trosbekännelsen är därför en viktig hjälp och innehållsförteckning över vad Kyrkan bekänner. Det skolastiska projektet är dock återvändsgränd då den högste inte låter sig fångas i detta.

Var och en som med ord försöker beskriva det outsägliga ljuset är i sanning en lögnare – inte därför att han hatar sanningen, utan på grund av det otillräckliga i hans beskrivning.

Gregorius av Nyssa (320-395)

Kyrkans uppenbarelse är alltså inte fullkomlig, den som säger det ljuger, först i himmelen blir den fullkomlig. Tillsammans söker vi. De som vandrar vidare, fine, det är bättre att det får söka och själv möta Herren än att Kyrkan slutar vara Kyrka genom att tvinga. Fåren skall skiljas från getterna, en viktig skillnad bland just dessa är att getter springer runt emedan fåren utgör en flock kring sin Herde. Det är sedan Herrens uppgift att döma läran, tro inte att de kyrkligas andlighet och tro är bättre än den som de som finns utanför den formella organisationen har. Jag har mött människor i vilka den Helige Ande verkar.

Tron är inte summan av det troendes tro utan den verklighet som vi bekänner. Andens verk i människor gör dock att kyrkan i sin kropp bär en uppenbarelse vilken kan testa ledare, och nymodigheter osv.

Det finns kall i församlingen som korresponderar mot kyrkans organisatoriska mål, liturg, diakon, lärare/apologet/missionär. I kyrkan i stort finns det två kall som går att följa igenom hela gamla testamentet. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg (Ps 23:4). Din käpp och stav, en käpp för att driva på och en stav för att föra in. Profeten manar på flocken, han går egna vägar, med Gud som ledsagar, och bräker vid källan. Biskopens stav håller tillbaka de som skenar åt fel håll och skiljer ut.

Kyrkan är en – organisationerna är många. Men det finns en himmelsk struktur där liturgi och organisation visar sig efter hand, allteftersom de fullkomnas. Sakramenten är en del av detta. Sakrament kan ses som en helig pedagogik, mysterium att begrunda, symbolhandlingar med en fullkomnad klangbotten.

Ofullkomligheten visar sig också då man ser diskrepanser mellan kall och ämbete. Det finns ledare i Kyrkan som inte är vigda, i frikyrkan agerar apostlarna hipp som happ. Funktionerna uppstår, men det är fullkomligt först de som är kallade också är de som har ämbeten. Apostoliska successionen är alltså fullt allvar, men i läran, i Anden, något bönen med handpåläggning får bli en bild för. ´

Anden har i denna text i första hand behandlats som Guds uppgörelse med vår fallna natur. Charismorna, Andens gåvor är dock en het potatis som inte får glömmas bort. Jag är inte rätt person att uttala mig om dessa då jag har erkänt svårt för många av de uttryck som de tar sig i dagens svenska kyrklighet. Som jag ser det så har i en gemenskap där Jesus är med en naturlig plats. Helandet är kanske den charisma jag har svårast för. Ofta ter sig helandet skränigt, lite stressat och närmast desperat. Förbönen för sjuka borde kunna genomsyras av frid och kärlek. Men detta är över mig som sagt. Värt att tänka på är dock att charismata ofta är skrämmande för dem som inte är vana.

Framförallt så får vi inte vara rädda att utvärdera den frukt vi åstadkommer som Herrens vingård.

Vi är det andra förbund. Det första är en förlaga, en grund att förstå det andra utifrån. Vi är på väg till himmelen (som organisation, genom dopet), och vi gestaltar himmelriket redan nu (i Anden).

Till sist innan Irenaeus besvarar alla frågor; en tanke jag fått med mig från C.S. Lewis:

Man kan inte älska och följa Jesus och ställa sig utanför kyrkan som metafysisk kropp. Man kan inte se sanningen utan att vara del av Logos, inte älska utan att göra den Högstes verk.

Kyrkans förkunnelse är överallt densamma och förblir vad den har varit, stödd på profeternas, apostlarnas, och alla lärjungars vittnesbörd från början till mitten och till slutet. Det finns kort sagt i alla den gudomliga planens olika utvecklingsstadier och Guds ständiga verksamhet, genom vilken han räddar oss och möter oss i tron. Och vår tro, som vi tar emot av Kyrkan och bevarar, upphör inte att föryngra sig själv under Andens inflytande. Den är som en dyrbar dryck och föryngrar också fatet som innehåller den. Det är av Gud som Kyrkan har fått denna gåva. Gud andades på kroppen han format för att alla dess delar skulle få liv. I denna gåva fanns fullheten i föreningen med Kristus, det vill säga i den Helige Ande, oförgänglighetens löfte, vår tros bekräftelse, stegen som leder oss till Gud. …Ty där Kyrkan är, där är också Guds Ande; och där Guds Ande är, där är Kyrkan och all nåd. Och Anden är sanningen.

Irenaeus av Lyon, Mot heresierna.

Gemenskap

Det finns så mycket att ha en åsikt om. Så mycket system och synsätt. Kanonisk lag med paragrafer som här. Eller tydliga regler och ordningar som här och här. (CT, Anders, David: no offense, verkligen, jag har stor respekt för både liv och kunnande, är er uppenbarelse mer fullkomlig, vägled gärna :).) Jag kan i mitt stilla sinne undra när det blev såhär och hur kan man veta det.

Präster och teologer talar ofta om kyrkan som Guds folk, men de facto utgår man allt som oftast ifrån den klerikala hierarkin som utgörande kyrkan. Tron är något som beslutas och som sedan skall efterföljas. Präster kallas, och kallar sig, fader trots Jesu uttalande om att en är vår Fader och en är vår lärare. Prästerna blir mer herrar än tjänare. De har sanningen, de vägleder inte till honom som är Sanningen. Samtidigt som prästerskapet får makt blir det också exklusivt. Jag tar hjälp av Per Eckerdal.

Under medeltiden hade det utvecklats teorier och teologier som ledde fram till vissa föreställningar i kyrkan. Man gjorde till exempel skarp åtskillnad mellan de vigda – klerus – och de som inte var vigda – folket – i kyrkan. Man menade att det fanns en kvalitativ skillnad mellan klerus och folket, som innebar att klerus stod närmare Gud. Att bli vigd var liksom att svinga sig från en nivå till en helt annan, med en högre status inför Gud. Som uttryck för detta utformades en ”trappstege” med sju olika vigningar från dörrvakt över bland annat vigning till subdiakon och diakon och slutligen prästvigningen. Bland prästerna utvaldes biskopar, vilket man ibland betraktade som ytterligare en vigning. Utifrån denna världsbild eller teologi växte olika ordningar och föreställningar fram. Kravet på celibat hänger delvis samman med denna föreställningsvärld. Idén om en oförstörbar gudomlig kvalitet, ”character indelebilis”, som gavs åt den som vigdes i och med vigningen är en annan konsekvens. Inom denna föreställningsvärld finns också idén där man kopplade samman varje vigningsgrad med speciella ”potestas”, möjligheten eller förmågan att förmedla gudomlig nåd genom bland annat sakramenten.

En sådan makt drar knappast till sig de ödmjuka och givmilda. Historien har allt för många exempel...

I Sverige har akademiseringen av teologin skapat ytterligare en barriär. Man kan ha formell kompetens i teologi, märkligt nog har denna kompetens ingenting med bön att göra. Man lär sig lagarna, man kan dogmerna utan att någonsin fråga sig: hur vet vi detta.

Exempel: 1500-tal, Svk bryter med moderkyrkan. Är det så att församlingsmedlemmarna samfällt ändrat sin teologiska uppfattning i enlighet med de åsikter som Luther för fram. Har bonden i Österrike och fiskaren i Halland så olik syn på transubstantiationen att man inte längre kan dela nattvardsbord.

Exempel: 2000-tal, samtalen mellan moderkyrkan och Svk går trögt. Samtidigt verkar protestanten och katoliken i gemen inte ha så mycket emot varandra. Ingen av dem förstår riktigt längre varför denna uppdelning. Över dem, två torn av klerikal hierarki som inte kan underordna sig varandra.

Samfundsskillnader är i första hand historiska artefakter.

Hade de teologiska skillnaderna varit utraderade hade likväl ingen återförening skett då rädsla genomsyrar kyrkohierarkin likt alla babelstorn. Är kristendomen en von oben-produkt, där präster, pastorer och biskopar lär sig tron vid lärosäten och sedan skall sprida denna till fårskallarna i församlingen finns det all anledning att vara rädda. Är det däremot så att varje uppenbarelse av Gud finns tillgänglig för alla människor, i bibeln och i bönen, hela tiden, och Herren är verksam i vår värld, så kommer kyrkan gå mot sitt fullkomnande och sarghållande kommer endast försvåra.


Skall alla få göra som de vill då?

Är vi inte skapade med fri vilja.


Hur går det då med alla trons sanningar?

Är de sanningar kommer de bestå.


Hur går det då med gemenskapen?

Kristuslikhet innebär en längtan efter gemenskap och ett underordnande inför den visare.


Jag har inte alla svaren men jag älskar Jesus och vet vad kärlek och gemenskap är. Om jag börjar där, älskandes alla, eftersträvandes gemenskap med alla, så får den som vill utestänga någon göra det på eget ansvar.

Hädanefter kommer inte jag eftersträva någon typ av sammanslutningar dit inte vem som helst kan komma som hon är.



Edit:

Vikten av kyrkans strukturkapital, den franchisekultur som kyrkan är, får samtidigt inte underskattas. Biskopens urskiljningsfunktion lika så. Friheten kräver organisation. Organisationen som sådan är god, men den måste fullkomnas. Den formella strukturen måste korrespondera med den verkliga.

Kontrollsamhälle

Utan att påstå att jag har läst eller till fullo förstått så känns det som att Gilles Deleuzes samhällsanalys om disciplin- och kontrollsamhället för tillfället är synnerligen aktuell.

I disciplinsamhället är chefen extern, chefen - läraren, majoren, föräldern står och gapar. Teknologin gör rummet mindre, med en telefon, eller via Internet har du kontakt med alla andra punkter på jorden. Detta gör det möjligt för färre att se över fler. Variabla oregelbundna stickprovskontroller kan minska de kontrollerande ännu mer.

Då individen inte har en extern chef längre krävs det av henne att tycka som makten kräver. Hon måste bli sin egen chef.

I organisationspsykologin kallas detta bemyndigande "empowerment". Delegation är nyckelordet. Arbetarna skall nätverka och ta ansvar. Självständighet är nyckelordet.

Skolan, som alltid är en spegel av samhället, har samma pedagogik. Grupparbeten och självständighet i yngreåldrarna, även om prefrontal cortex (hjärndelarna som hanterar planering och kontroll) inte är färdigmyeliniserad förrän i 25 årsåldern (när folk i regel sansar sig). Jan Björklunds nyfascism kan ses som ett steg tillbaka till något som inte längre är, men det är intressant att AD/HD (där en stor del av problematiken är just oförmåga till självkontroll och planering) och liknande inte var ett problem för ett bara ett 40-tal år sedan.

När vi nu bygger en utmärkt infrastruktur för kontroll (ja, Internet är i ofs inte FRAs fel) kan man fundera kring hur länge det tar innan man tar ett samlat grepp på brottsbekämpningen.

Det kanske är vägen framåt, vad vet jag, kontrollsamhället kan jag hur som helst känna igen mig i. Orwellsk är dessutom ett elegant ord. :)

Noll-kommunikation

I min organisation-i-upplösning framträder ett lite märkligt fenomen. Det har varit flera gånger de senaste veckorna. Vi sitter och pratar, kommer in på hur någonting känns - plötsligt, maniskt prat om väder, glasögon. Kommunikationsmönstret är tydligt två personer låser varandras blick mitt över fikarummet och fyller hela rummet med.. ingenting.

Samtidigt börjar det bli mer noga att alla skall vara med och fika. Alla skall vara med, ingen får kommunicera. Man kan undra ifall det är rädsla för allianser, eller en missriktad vilja att göra allting bra. Kanske ett förstadium till en oneness-grundantagandegrupp.
Kvar blir man, hur som helst, med en känsla av ensamhet.

Jag tänker att det tyvärr nog ofta är så att vi använder vårat språk mer för att förhindra kommunikation än att kommunicera. Undra om det var tänkt så.

Det finns dock två diken i detta, den socialt kompetenta förljugenheten, och den aggressiva ärligheten. Den aggressiva ärligheten rättfärdigas ofta med att "stämningen är rå men hjärtlig", eller att det snarast är en plikt och det enda som är rakryggat att säga sanningen, "hela sanningen". Sanningen i detta fall är att sanningen ofta används för att trycka ner, trycka till och nedvärdera. Mellanvägen, den kärleksfulla ärligheten, är betydligt mer lågmäld; kommunikation som kräver trygghet.

Identitet

Jag hoppas att ni alla har sett den fantastiska tv-serien the office (alltså BBC:s inte den amerikanska remaken). David Brent (karaktären på bilden) är en personifiering av dålig management och kunde mycket väl vara en del av min kommunalgrå vardag (även om man försökt piffa upp stadshuset med mässing och galon).

Skälet till att David Brent och the Office aktualiserats för mig är givetvis att jag är inne i min första stora omorganisation. Min enhet har varit i gradvis upplösning över ett och ett halvt år och nu finns inte längre någon tillhörighet att hämta där. Rykten säger nu att alla skall få söka om sina tjänster osv. jag behöver inte gå in på det närmare. Men otryggheten i situationen får mig att reflektera över identitet. Jobbet är uppenbarligen en sak som är ganska central i min identitet. Jag har inte så mycket annat att falla tillbaka på. Om jag hade tvingats fly och jobba som taxichaffis i Bagdad. Hur länge hade jag varit "egentligen psykolog"? Och då är ju ändå psykolog en profession, något jag tar med mig även om jag skulle bli arbetslös. Detta säger dels något om mina implicita värderingar (hellre psykolog än taxichaffis). Men, kanske viktigare i min situation, det pekar också på hur bräckligt det är. Vad händer om man inte är någonting, inga etiketter, inget.

Vissa saker som kön, ålder och etnicitet kommer man ju inte ifrån och jag har ju uppenbarligen haft en identitet innan jag hade ett jobb. Men då var jag ju elev, del i kompisgäng och barn i en familj.

Det är väl så att identiteten är något som andra ger en, som skapas i de förväntningar andra har på en. Detta internaliseras givetvis och de andras förväntningar styrs ju av deras tidigare erfarenheter av en. Vilket ändå skulle peka på att man ändå bär med sig identiteten. Kanske en reciprok förklaringsmodell är den som bäst beskriver det.

Så var glad att ni har förväntningar på er!