Personligt om opersonlíghet

Det slog mig i helgen vad som skorrar mitt i detta byråkratiska system. Detta system som personifierar upplysningsidealen av objektivitet och rationalitet framför det enskilda intresset. Detta system som befolkas av funktioner, var och en utbytbara.

Jag är.

Det mest avklädda: viljan till liv. Om jag skall göra en politisk gärning skall det vara denna att stå emot den byråkratiska organismen, till förmån för individen. Motstå uppdelningen i arbete och fritid. Vägra sälja min arbetskraft, till förmån för att som individ, med drivkrafter och själ, utföra arbete.

Är inte detta den marxistiska grundanalysen; alienation. Är inte den socialistiska reduktionen från funktion till statistik den kanske sämsta lösningen?

Demokratifundamentalism

Jag har snuddat vid det förut. Det blir mer och mer tydligt att demokrati och yttrandefrihet inte är menat att vara för alla tankar och idéer. Nej, man måste vara överens om den demokratiska grundsynen. Vi demokrater mot alla fundamentalister, man kan i det läsa in vi liberaler (det tillåts både social- och vanliga så länge de inte står för någon större egentlig frihet) - mot socialister, nationalister, islamister osv. "Tänk om man slipper alla ismer" säger kanske en flicka i 17:årsåldern, "då skulle det inte vara några krig." Knappast demokrati heller, eller är det kanske det som är demokrati, alla tycker enligt den demokratiska grundsynen. Vi måste kunna enas om att alla skall få tycka som de vill, annars jävlar!

Tur att världen är svart och vit...

[dagen]

Söndag kväll...

Inte kan det väl vara så att detta är vägen? Inte kan det väl vara så att ett stelfruset hjärta och vrede är frukten av att närma sig Gud.

Snarare förtappad. Hopplöst hopplös. Vill inte låtsas längre. Vill inte anstränga mig en enda millimeter för att uppfylla någons krav. Vill tvivla i fred, på mirakler, och bönesvar. Vill kämpa med tron i min hjärna, kasta mig i djupen och förkasta allt banalt nog att förstå. Inte en enda gång vill jag bli klappad på huvudet eller bli offer för koncept och modeller.

Bara vanlig, inför den högste, vill jag stå. Hjärtat blottat, inga ursäkter eller förskönande omskrivningar.

Inför söndagens ödesval

Det skall bli så skönt när detta kyrkoval är över. Jag vet inte om det är skrämmande eller deprimerande eller vad det är.

Skiljelinjerna är tydligt uppdragna.

Olle Burell och socialdemokraterna önskar en kyrka som tycker som staten. Det skall satsas på förrättningar och den "religiösa elitens" dvs. de personligt troendes, inflytande skall begränsas. Socialdemokratin har räddat och moderniserat kyrkan och är nöjda med den som den är i nuläget.

I andra ändan finns några grupper där man inte ser det religiösa inflytandet över kyrkan som ett problem utan en naturlig sak (att denna diskussion ens behöver föras är horribelt.)

Givetvis finns det också en del grupper som i detta hänseende på om man faktiskt får vara religiös i kyrkan är vaga. Min gissning är att dessa grupper kommer alliera sig med socialdemokratin. Då det är en ödesfråga för kyrkan anser jag att man bör fråga sig var nomineringsgrupperna står i detta innan man gör sitt beslut.

Ödesfråga utifrån att den akademiska teologin allt mer skilts från konfessionell teologi samtidigt som den behållit sin plats som hierarki för att uttala sig i lärofrågor. Ödesfråga för att staten, av rädsla för en kyrka med egen vilja konsekvent tillsatt pajasar till biskopar, något som fått sin fortsättning utifrån dagens tillsättningsförfaranden. Kyrkan är under ockupation och frågan är huruvida de Kyrkan i svk kan kasta av sig sina förtryckare.

Att den liberala strömningen har premierats utifrån ockupationsmaktens söndra-och-härska-teknik skall inte ligga dess företrädare i fatet. Kyrkan måste verkligen sträva efter att bli en kyrka som kan samla, inte alla (som i statens allmänreligiösa myndighet för samtal om livet - folkkyrkan), utan alla kristna.

Att man från frimodig kyrka lyfter upp äktenskapet som den viktigaste frågan i intervju efter intervju anser jag vara att skjuta sig i foten. För mig är det en symbolfråga, inte mer. Det handlar om huruvida trosfrågor skall avgöras i riksdagen eller av de kristna själva, om riksdagen har befogenhet att ändra i en 2000-årig tradition osv. Jag tror inte heller att man samlar särskilt många röster på detta sätt.

Matematikprojekt

Svenska barn skall lära sig matematik - genom projekt.

Av en miljardsatsning från staten blir det som vanligt - en lärare som svischar in och ut under projektperioden, 90 % till nya kartläggningar och kontrollsystem som gör att ordinarie lärare får mindre tid, och en fingerborg.

Det torde tyda på att staten inte litar på något så lågt som kommunen. Och vem kan klandra dem.

Kommentar Aftonbladetgate

Aftonbladetgate har inte heller gått mig förbi. Jag håller yttrandefriheten högt. Jag tror att det aldrig skadar att vädra åsikter. Israel som sådant skall inte undgå granskning och judar skall inte särbehandlas, ens positivt.

Jag har också ett grundmurat kvällstidningsförakt. Det är tendentiös idiotjournalistik för idioter. En tidning som livnär sig på pöbelmentalitet och moralpanik (kanske deras syn på arbetarperspektiv?). Aftonbladet är väl den tidning i Sverige som ligger närmast nyhetsfabrikatören the Sun och detta fall är inget undantag. Att man skulle stå för någon sorts objektiv granskning av någonting som rör Israel är ytterst tveksamt. Aftonbladet driver en tes och i sin tveksamma pressetik skyr man inga medel.

Egentligen är inget nytt i detta. Någon känner sig ledsen, sårad och kränkt av kvällstidningens falska uppgifter. Genast springer man och gömmer sig bakom yttrandefriheten och något panikartat sprider sig i SVT:s morgontvsoffa. Yttrandefriheten är hotad. Kanske borde media ägna sig åt viss internkritik och inse att journalistiken idag är hotad. Så fungerade gillen och skrån under medeltiden. Så fungerar professioner idag. Man sköter sin egen självkritik, man får ett ansvar och är självständig under förutsättning att man faktiskt sköter det.

Man kan tycka att det borde vara så enkelt. Man klargör vad man står för. Vad som var fakta och vad som är de palestinska kvinnornas ogrundade åsikt. Man gör avbön, ber om ursäkt. Stora män ber om ursäkt. Aftonbladet tillhör inte dem. Istället fortsätter man framhärda i att det var en viktig artikel som belyser viktiga frågor. Allt tal kring att man inte skulle vara antijudisk (antisemitisk), att man inte bär särskilda antipatier mot denna nation motsägs av Aftonbladet och övriga vänsterns agerande (stoppa matcheninitiativet ett exempel, uttalanden om att de var de största krigsförbrytelserna sedan världskrigen ett annat). Är det något att skämmas för? Att man allierat sig med Palestina och fortsätter att stötta Hamas är knappast något man kan ifrågasätta. Att man ansluter sig till ett förakt med tusenåriga anor av ett folk, varför hymla med det? Självbilden är måhända hotad...

Regeringens agerande, både i ett avståndstagande från artikeln och i att inte lägga sig i, är enligt min mening korrekta.

[Dagen]

Gamla podcasts blir som nya

Lyssnade på en gammal podcast från lapplandsveckan 2008 där Anders Holmbom pratar på nyandlighet. För det första måste jag notera att han menar att nyandligheten fungerar (fast då genom onda andar), att han själv fått helandets nådegåva samtidigt som han förlöjligar reikihealing, samt att det norrländsk-frikyrkliga Jhée'sus genast skapar trovärdighetsproblem i min bok.

Det kanske mest osannolika i hela framställan är när han säger att ledarna för new age (inte namngivna) har som mål att bygga en bro till Lucifer, fast detta vet inte de flesta om... Man skulle önska en källa på det (som inte är en amerikansk southern baptist-hemsida).

Han hade någon egen teori om internet och nyandlighet som han tyvärr inte utvecklade, dessutom.

Fråga 1: behöver man hitta på för att kritisera nyandligheten? Har vi inte mer grund för vår tro än att vi måste ljuga för att "försvara oss" mot detta hot.

Fråga 2: var är självdistansen?

Fråga 3: varför handlar så mycket av undervisningen om att varna för allt från alpha, till Internet, magiska streckkoder, eu, sex, och falsk andlighet? Det är inte bara helt vanlig rädsla för det nya och okända när församlingsmurarna skakar av att tiden går sin gilla gång. Jesus sade: håller inlåsta i övre salen, där kan ni sitta och övertyga varandra och tycka att världen är hotfull, eller?

Dagen tyckte tydligen det var bra.

Nä, lyssna hellre på Inga-Märtas skärskådande av den egna rörelsen; en befriande bikt.

Birro med många citationstecken

Jag har förvisso inte följt Birros blogg den senaste tiden då jag tycker att den har varit lite mer pretentiös än vad som här hälsosamt i längden. Det är kanske därför jag har missat denna massiva nätmobbning (jag antar att det är "komikerbröderna" Schulman som åsyftas) som nu har lett till den gode Birros avslut av sin blogg.

Att "hedersprofeten" Birro (utsedd av svenska "kyrkan") också blivit otroligt haussad och har erhållit en kändisstatus jag kan tycka att han inte riktigt gjort sig förtjänt av, samt att detta att vara en pretentiös kändispoet per automatik innebär att människor kommer störa sig, är inget som Birro verkar ta i beaktande. Det stör mig att detta är riksnyheter där Birro skall gråta ut i diverse tidningar. Det stör mig att jag bloggar om det. Jag menar, andra bloggare har ju slutat utan att det skrivits ett ord om det.

"Han är ju känd." Ja uppenbarligen spelar det fortfarande mer roll vad kända människor tycker, för mer substans tycker jag inte att det är...

Andra kritiska röster om Birro: blackwater, Antigayretorik, Witchbitch, fjäderlös tvåfoting
Deepedition

Danmark...*suck*

Fler tror på reinkarnation än på Jesu uppståndelse i danska folkekirken. Båda talen under 20 % och den logiska konsekvensen är att man anser att kyrkan bör lära ut reinkarnation som ett möjligt utfall efter döden. Den parlamentariska teologin ställs på sin spets. Det finns muslimer anställda i svenska kyrkor, man talar om en allmänreligiös präst-/pastor-/imam-utbildning. Folkkyrka med betoning på folk, en kyrka som tar hand om alla svenskars andliga behov... Var månne detta sluta?

..hellre en död kyrka..

Rädslan för att något skall organisera sig i "församlingen" (dvs det geografiska området i sv"k"s organisation som leds av ett kyrkoråd), tycker jag mig se allt tydligare. Man är rädd för att ett vi skall utesluta ett de. Vi människor, det är ingen åtskillnad mellan den som vill ge sitt liv för Kristus och den inte kunde bry sig mindre. De är till och med viktigare, de onådda är vår målgrupp. På så vis väger ateistens och muslimens, eller varför inte den morgontrötte ungdomens åsikt tyngre än den strävsamma gudstjänstbesökaren som ännu inte hunnit knäckas. KG Hammar visar gott prov på sitt goda herdeskap i senaste Existens. Den som känner sig kränkt och rädd skall titta på sig själv och känna skuld, från sin herde har hon inget att hämta, han står och pekar finger med de andra.

Kristna tillhör den lilla grupp som det inte är synd om i socialliberal retorik. När det är synd om offer och förrövare finns det någon annan som får bära skulden: systemet och traditionen. Kyrkan och alla vita medelklassmän borde inse sin skuld för det struktruella förtrycket som får kvinnor att vilja vara hemmafruar och en psykiskt sjuk man att slå sin fru.

På helgens konfirmation fick jag höra att det är viktigt med församlingen - därför har vi med en kyrkvärd med vid konfirmationen - för det är ju så vi har två linjer i vår folkkyrka, en demokratiskt förtroendevald och en ämbetslinje. Att väldigt få av de folkvalda går i kyrkan nämns inte. När församlingens anställda på sina planeringsdagar suttit ned med de folkvalda heter det att man konfererat och förankrat i församlingen. Den lejde prästen som 40 timmar i veckan ägnar sig åt en liten del församlingsriktat arbete och en stor del åt pappersarbete och förättningar för människor som är kristna lite mer kulturellt, och bygdens starke man, socialdemokrat. Tänk så lätthanterligt...

Kan man ana ett annat skäl till denna stora öppenhet. Kan det vara så att man förlorar kontrollen, inte längre kan planera strategiskt, inte längre kan följa den ovärdiga organisatoriska klädnad kyrkoordningen innebär. Har man hellre en död kyrka än en man inte har kontroll på? Den öppnaste av alla kyrkor är som bekant ruinen.

Initiativen då? Man kan ju försöka påverka den demokratiska processen, starta ett parti... Man kan ju gå med i EFS och ansluta sig till någon av de organisatoriska frizonerna, frikyrka i folkkyrkan, i likhet med de kapitalistiska zonerna i Kina. För någonstans måste de ju kanaliseras in, frisläppt kraft skulle vara katastrofalt - vem har då kontrollen? Vem skall då tämja Lejonet av Juda till den kastrerade huskatt som idag, välgödd, sväljer allt staten föder den.

Politisk ockupation av kyrkan är kanske inte det värsta. Det värsta är det teologiska rättfärdigandet. Du skall inte tro att du är förmer, du skall inte stänga ute någon, vi måste alla komma överens, vi måste värna de svaga. En kyrka där alla Gud ger gåvor avvisas borde inte kunna bestå. Lejd kleresi håller skenet uppe. När reträttkriget nu på allvar börjar kommer den verkliga karaktären mejslas ut. Att vara "graceful in defeat, humble in victory" är viktigare än segern i sig.

Balansgång

Innebär korset att vi skall stuka oss själva? Som del av den martyriska klassen är det lätt att känna skuld för det ena och det andra, t.ex. för egen styrka. Den slås gärna ned som förmätenhet med en aggressivitet som vittnar om att det finns ganska många som kollektivt håller igen, som inte skall vara något.

Det kan ta sig absurda uttryck som när man får bära människor (i meningen ta ansvar för hela relationen) och sedan hålls den svagare parten upp som exempel. Är det den svagheten, svagheten att balla ur när man befinner sig i relationer, svagheten att inte kunna se konsekvenser och därmed skada andra omedvetet som är den i vilken styrkan fullkomnas. Det är inte en svaghet som leder till Golgata åtminstone. Kristi obändlighet för världen är karaktär i dess mest kondenserade form.

I vurm för den svage underlåter vi att bygga tak på pelarna i Guds rike. Istället får de erodera och nivelleras så att vi kan lägga taket direkt på golvet. Så att man inte behöver lämna sofflocket, rättfärdiggjord som man är.

Kanske är det kristendomens väsen. Kanske är det naivt av mig att hoppas på något mer än frälsning av akademisk betydelse och bönesvar förvirrande lika slumpen. Det verkar hur som helst vara en smal balansgång mellan förmätenheten och ingenting.

Hypotetiskt

Ok. Säg rent hypotetiskt att äktenskapsbalken blir antalsneutral (det är ju vuxna människor som älskar varandra och går in i det frivilligt, där alla kvinnor kan behöva samma skydd osv. dvs. samma argument som för homovigslar), skulle då kyrkostyrelsen, kyrkomötet och kyrkostyrelsens ordförande då kunna ha en egen åsikt? Finns det en gräns över huvud taget?

Formell kejsare

"Och den stumme kan bli kejsare om han bara säger till." sjunger Hoola Bandoola Band i den gamla proggklassikern '1789+0'.

I vår postmoderna värld är detta ordnat med kryssrutor. Man är fri att definiera sig som man vill. Hur? Man konsumerar sig till en identitet, som Foucault mycket riktigt analyserat. Vem man är anges inte längre utifrån så banala saker som yrke eller härkomst, utan av de märken man associerar sin kropp med. Är det därför som det i dagarna öppnar en affär för märkeskläder till åldrarna 0-10 år i Uddevalla. Man vill ju inte att ens barn skall vara en nolla direkt.

Men en sak som bildning då? Uppfostran? Vett och etikett? Uppskattning för konsten? Etik?

Ibland hör man anklagelsen mot kyrkan att man delar upp kropp och själ på ett gammalt sätt. Dagens neurovetenskaper har bevisat att själen kan reduceras till neurotransmittorsubstanser och elektriska impulser i vår hjärna. Vad man missar är att lika mycket som all psykologi är hjärnbiologi, är all hjärnbiologi också psykologi, och också andlighet. Man kan höra sådant som att en läkarbedömning skall till för att få en helhetsbild av hälsosituationen. En läkare arbetar med grova saker som kroppen - i många fall välbetalade hantverkare, men likväl hantverkare. Hjärnkirurger har aldrig hittat något sådant som en själ.

I en materialistisk värld är detta med bildning, uppfostran och etik inget. "Wovon man nicht sprechen kann darüber muss man zweigen." I en materialistisk historieskrivning är det tingen som kommer först och drömmarna om dem senare. Det är den torra jordens nödvändighet som sedan skapar en illusion av kontroll. Den makt vi har är att konsumera och med vår konsumtion visa vår status. Feta guldkedjor, i förfinad form. Bratskulturen är i denna mening andligen död.

Man kan se den passivt aggressiva socialismen som en del i detta. Man har skuld som del av den utsugande klassen och som svagare har man naturrätten på sin sida att göra uppror och ta det som "tillhör en" egentligen. När man kommer fram till att industriarbetaren tjänar långt mer än sjuksköterskan och bibliotekarien träder Bordieu in och fortsätter den skulddrivna nivelleringen. Medelklassens kulturella kapital gör dem till förtryckare. Som martyrklassen anammar givetvis medelklassen detta och kastar sitt kulturkapital över bord samtidigt som man behåller skulden.

En del i nivelleringen är den symboliseringen och förandligandet som den formella kompetensen innebär. Man kan se det inom barnpsykiatrin. Behandlingsassistenter ges en kurs i KBT och bedriver sedan terapier. Detta är en terapi på pappret lika mycket som den som genomförs av exempelvis en psykolog. Men då själen inte bryr sig nämvärt om den formella kompetensen, endast detta att bli sedd och älskad. Innebär det i praktiken en devalvering. Språket töms. Dekonstruktion.

Så gör som Norton I, kryssa i rutan och bli formell kejsare.

Mer gnäll om Svk

Jag skrev en kommentar till Bertil Gärtners senaste inlägg --> se blogglista, som väntar på modererning. Jag skriver det här också. Jag är verkligen ledsen och förbannad, omväxlande över SvK. Jag vill överge henne, men damnit, det är min kyrka. Hur mycket än RFSL och Gårdfelt, partistämmor och ryggkliare, liberalteologiska nordskånska klaner, bryter ned och skövlar henne. Och alla dess nickedockor...

Framskridande under "Gunnar" Wejeryds ledning bär väl det priset.

---

Ja, det är inte lätt att tro på enheten och det sakramentala i kyrkans struktur samtidigt som samma struktur fylls med klåpare som, helt omedvetet, trampar på allt som är heligt. Ofta önskar jag att jag blev utvisad. Nu är det min plikt att tro och hoppas, på det Gudomliga ingripandet, undret, deus ex machina.

En kyrka som inte längre ber, inte längre tror, inte längre söker följa Guds vilja. Vad skall man ha den till? Torra kvistar lägger man på elden.

Jag får dock påminna mig om att det har sett illa ut för Guds heliga innan. Svåra prövningar för den på vilken det är lagt att upprätta. Men prövningar som också mejslat fram våra största helgon.

Stora ord under solen

De stora orden har flugit det senaste.

Jag läste på en kommentar till dagens ledarblogg att vad som sker i Gaza är en av de största krigsförbrytelserna sedan andra världskriget... Naaääh...

Större än Rwanda, vad som hänt i f.d. Jugoslavien, Kongo, Vietnam, m.fl.? Det är ju faktiskt 800 döda..

I samband med "finanskrisen" så har man utropat kapitalismens död... Naaääh...

Med reservation för att man kanske skulle mena något annat så har jag mycket svårt att tro att något väsentligt i hur handel och ägande regleras kommer att ändras av denna kris.

Jag drar mig till minnes löpsedlarna, "I natt kommer fågelinfluensan till Sverige," denna pandemi som skulle förgöra oss. Eller miljörörelsens oavbrutna domedagsrop. Eller Jehovas vittnens.

Är man utan historia är varje händelse en förstagångsupplevelse.
Jag säger, inget är nytt under solen.

Tradition och svk

Hur kan man säga att någon tror fel? Om någon säger, för mig är Jesus bara en vanlig människa, eller jag tror inte på Jesu uppståndelse, men jag är kristen ändå. Vad kan man, i dagens Sverige säga? Och på vilka grunder, när folk läser bibeln som fan läser bibeln för att använda ett gammalt uttryck. För en sak står klart, skall det vara en religion kan folk inte tycka som de vill.

Saken är att kristendomen står på apostlarna vittnesmål, alltså traditionen och inte kontextlös läsning av text, och korrektivet är Helig Ande, den objektiva avstämning vi har är frukten. Vad som bär en kultur är självklart otydligt, men någonstans måste det vara de som vill stå i denna tradition och som är mer intresserad av den än vad man själv tycker som får anse sig kristna (då inte med automatik svensk folkkyrklighet utan i den rika tradition som finns).

Anders Wejeryd verkar under dagens intervju i P1 ha en mer politisk syn på vad svk är. Det som kyrkomötet beslutar ÄR det kyrkan står för. Sedan kan man göra beställningsverk av "teologer" på akademin vilkas slutsats på förhand torde vara ganska enkla att lista ut.

I all flackhet så utlovar Wejeryd fler frågor (förutom miljöfrågan) där svk kommer ta en tydligare ståndpunkt. Men de som inte tycker som Wejeryd och hans kompisar? Skall de lämna? Lyssnas de på? Kan man från toppen på en organisation med 6.8 milj. medlemmar, och med ändå vissa historiska förpliktelser, styra den ideologiska utvecklingen från toppen, eller tror han ärligt på den representativa demokratin i detta?

Jag blev lite tagen av att höra överrabbin emeritus i Stockholm prata om en text man tagit in i den judiska ritualen, där det hävdas att Gud skapat gott och ont, där man helt sonika säger att detta är inte den Gud som vi fått berättat för oss om, och inte den Gud vi känner. Därför kan bibeltexten inte ses som något annat än den profetens känsla och poetiska beskrivning av Honom som är bortom.

Vad händer med den traderingen, med konsensus, och när det är tappat, och varje konflikt är skäl för att skapa ett nytt samfund (Jud 19) för att undvika denna "falska enhet" som skulle innebära att man inte hade murar och kastade paj.

Man blir lätt misstänkliggjord i positionen jag här väljer (som traditionsunderground inom svk) man är ju säkert både fanatiker, kvinnoprästmotståndare, mot abort, för familj, emot homosexuella, och därmed inte alls värd att lyssna på. Men jag bryr mig inte så mycket om detta, jag kommer redan från fel stift och har bott på fel plats.

Jag blir bitter av detta. Den lösning jag kan se är att bli tyst.

Mer om Wejeryd: länk

Några kritiska...

I: "Vårt folk tillber en gud som inte ger svar. Som lämnar det upp till var och en hur de vill handla."

II: "Det är jobbigt när man behöver svar."

I: "Det är kanske det pris vi måste betala för att vara fria."

Replikskiftet kommer från filmen Spartacus som gick för någon kväll sedan (alltså inte den med Kirk Douglas utan en nyare), och får stå som vinjett för ett inlägg med lite mer samhällsanalys. Jag ägnar mig åt det istället för tramsiga spekulationer kring gemensamma valutor, övervakning och streckkoder. (Stephan Christiansens historia om den europeiske forskaren är faktiskt underhållande, jag gissar, om det finns någon verklighetsgrund, att mannen på flyget insåg att detta var en man som tog sig själv på stort allvar och drev med honom...)

Egentligen är alla väsentliga tankarna tagna från P1:s teologiska rummet 080420 som fortfarande går att lyssna på. Kanske gör du bättre i att lyssna på det programmet än att läsa här.

Programmet handlar om sekulariseringen som man redan på 1700-talet trodde skulle gå fort. 300 år senare ser vi att så inte har skett och det finns egentligen inget som pekar på att religionen skulle försvinna. Programmets spaning är att det kommer bli mer privatreligion och mindre organiserad religion. Jag hoppas inte det, men man vet ju aldrig.

Några viktiga synpunkter lyftes fram. Människans framåtskridande, frälsningen av sig själv genom sin inneboende godhet, skulle när de gamla strukturerna föll i början av 1900-talet äntligen befria människan och skapa det goda samhället. Då kommer det värsta kriget någonsin, första världskriget. Efter andra världskriget säger människor det här får aldrig hända igen, nu har vi lärt oss, nu kan vi bygga det goda samhället (gärna genom Myrdahlsk social ingenjörskonst där svagsinta skulle tvångssteriliseras). Detta är precis samma sak som hamras in av "humanisterna". Om vi bara blir fria från de gamla strukturerna så kan det goda samhället stå, har vi bara en Gud som inte svarar kan vi göra det goda.

Nyheten i detta är oförmågan att just lära sig, om det inte fungerar första gången skriker vi lite högre. Frågan om etikens grund är inte ens längre levande. De helt godtyckliga värderingar som t.ex. att fostret får ett människovärde i en viss vecka motiveras på något märkligt sätt med vetenskap, och medicinsk forskning. Samma sak gäller egentligen alla frågor som lyfts fram (mänsklighetens inneboende godhet, civilisationens framåtskridande, så väl som syn på äktenskap och lycka). Omedvetenhet om motiven är i regel ganska riskabelt.

De konstruerade uppdelningarna kommer också upp. De mellan samfundskunskap och samhällskunskap. Det mellan religion och samhälle, politik och religion. Egentligen konsekvenserna av tro och vetandedebatten. Programmet påtalar att alla samhällen är starkt påverkade av den religion som ligger till grund för den, dvs. även de samhällen som kallar sig religiösa, uppdelningen är ur forskningssynpunkt en onödig stympning. Disciplinuppdelningen finns även inom teologin där man särskiljer den i vår världsända överflödiga erfarenhetssidan av religionen och kallar den religionspsykologi, emedan allt i den systematiska teologin blir tämligen meningslös verksamhet om den inte baserar sig i just erfarenheten. I religionspsykologin visar sig ganska klart att vetenskapens materialistiska axiom gör våld på tron, man kan verkligen fråga vad prästutbildningen gör på teologiska fakulteter. Uppdelningarna tjänar givetvis till marginaliseringen av den organiserade religionen i syfte att befria samhället (se ovan).

...för ateism är politik. Man kan motivera beslut helt med att vi inte skall styras av "gamla dogmatiska tankemönster", "traditioner" eller för att skydda oss från "fundamentalister". Man kan samla poäng på detta sätt. Detta oroar mig.


---
Jag känner att jag behöver gnälla lite på Luther också. Jag hoppas på lite tillrättavisningar från pålästa och rättroende Lutheraner:

Det goda samhället är också en gammal Luthersk slagdänga, där den goda despoten skall styra, ställföreträdande för Gud. Att göra uppror mot samhället är att göra uppror mot Gud, att hamna utanför samhället är att bli ställd utanför gemenskapen med Gud. Predikanten Stephan Christiansen (se ovan) nämde att man borde vara försiktig för att kalla folk antikrist, både påven och Luther kallade nämligen varandra för antikrist. Tänk om båda har rätt. Två kyrkosplittrare, en vars undermåliga teologi vi nu får dras med.

Lutherdomen kastar ut barnet med badvattnet genom att sätta tro emot handlingar, efterföljelse, konsekvenser osv. In i ditt slaveri under despoten! Inte nog med det, vilket läggs fram av Samuel Rubensson i senaste nummret av NOD. I sin iver att rättfärdiga sin egensnickrade definition av sakrament kallar han äktenskapet naturlig ordning och instiftat av Gud istället för ett förbund bland människor som Gud kan välsigna och som kan gestalta Gud i världen. I konsekvensens namn stängs klostren och församlingen smulas samman till folk som sitter som fågelholkar i en lokal, för att sedan ha sitt sociala umgänge i hemmet, med de andra rika och välbeställda.

Luther måste börja göras upp med ifall vi skall kunna kasta av oss folkkyrklighetens ok. Den tendens att avsluta all argumentation med att "det stämmer inte överens med vad Luther säger" som om Luther var den slutgiltliga uttolkaren av Guds ord (och inte Muhammed ;)), omöjliggör detta.

Klåpare säger jag. Svenska kyrkan av idag är mitt bevis.

Dagens provokation (jag är på dåligt humör, ok)

Hur många nyfrälsta har jag inte träffat som har alla svar och som i sin iver att vinna själar för Kristus går på, för att snart, när inte omvändelsen kommer, borstar av dammet av skorna avvisar och går vidare på sitt korståg.

Jag tror jag har skrivit om det tidigare. Min syster arbetade på en mission i Indien, en systerstation till den min syster var på, en väletablerad och väl ansedd mission som drivit en skola där i decennium. Staden får besök av amerikaner som ställer sig på torget och börjar predika. Stadens människor blev så uppretade att den väletablerade missionen fick lägga ned. Man kan tänka sig att det på en amerikansk blogg skrevs att 10 000 indier tog emot (flygblad om?) Jesus. Man kan tänka sig att den arga stadsbefolkningen demoniserades som tjänare till djävulen (de är ju trots allt hinduer) osv. Är indierna närmare eller längre från Kristus?

Ja, se amerikaner. Men jag möter dem också i Sverige. Min vän med förflutet i pingstkyrkan berättar med viss vånda hur hon efter inledande bibelkurser uppmanas att gå ut på stan för att vinna själar. Tecknet på sanningen är ju att man samlar många (tänk vad Gud verkar i ishockey, i SvK verkar han oftare i konserter än böner).

Man skall ju åka till Afrika, det är fint. Man skall stå och predika på torg, det är fint. Man skall gå till dem man inte känner, trots att hela ens sociala status som man kämpat för i skolan blir raserad, trots att man i 9 fall av 10 får hån för det (så mycket bättre), det är fint. Att skapa förtroende, att gå in i relation med det icketroende och tvivlande, att bära deras bördor, att stå för något utan att tränga sig på, är snarare att inte dra sitt lass i den stora missionsuppgiften (budet före alla bud). Gud skulle ju aldrig kunna verka i det helt vanliga och normala, det extraordinära är ju Guds fält, trolleri och slumpvisa kontakter och insikter, ur det blå.

Ni skriftlärda och rättrogna protestanter och evangelikaler, hör vad vår Herre säger om er:

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva. (Matt 23:15)

Helle Klein

Jag brukar avhålla mig från att kommentera nyheter, men detta är så dumt...

Helle Kleins kall och särskiljning för att bli präst, vilken har prövats och funnits sann av Stockholms stift, har redan efter ett år tagits tillbaka av Gud, och det tidigare kallet som politisk journalist på aftonbladet är nu rådande.

Hon är "oändligt tacksam" för att hon fått möjlighet att "förverkliga" SIN "innersta längtan" och kommer att fortsätta vara präst på sin fritid. "Det känns bra"...


Jodå... SvK har ju ett affischnamn till åtminstone...


Han bär sin Guds lag i hjärtat, han går utan att vackla. (Ps 37:31)

Upprörd

Usla är de som hålls heliga i landet,
dessa väldiga vill jag inte veta av. (Ps 16)

Jag har gett KG Hammar "benefit of doubt" i många år. Jag har tänkt att kritiken är överdriven och att han tilltalar många. Men när jag sätt honom på kvällens Annas eviga blir jag lämnad med en känsla som närmar sig förtvivlan. Svenska kyrkan är död. Politiskt korrekt så att jag vill kräkas. Själlös, självförtroendelös, man omhuldar frihet kring grundvalarna, men håller sig dogmatiskt fast vid oväsentligheterna. Om man ändå kunde bli utkastad från denna kyrka, befriad från både delaktighet och ansvar, för inte kan väl något spira i detta kadaver...