Vidlådande invektiv

Läser igen lite bloggar (internet hemma är trasigt!) och hamnar på Axessbloggen där Fredrik Svensk och Johan Lundberg har ett meningsutbyte.

Det har sagts förr om att postmodern kritik, i brist på egen tro på substans, måste ägna sig åt vidlådande invektiv av typen högerextremist, hederskultur, främlingsfientlighet, osv. Skrapa lite på det så kan du få ett svar som följande:

"Att inför frågan om hederskultur i konstvärlden har givitvis sina problem, och må vara väl spekulativt för din smak. Men hur du relaterar till heder och hat har jag faktiskt ingen aning om. Och det vore mig främmande att uttala mig om din person. "

Enligt min tolkning, som andra kan uppleva som spekulativ, är det heder och hat. En diskurs som inte har kontakt med verkligheten och ständigt återvänder till någon sorts bas i det mellanmänskliga, får så lätt vingar. Sedan är det upp till mobbmentaliteten att göra resten.

PK

Politisk korrekthet kan vara en obegriplig term för den som lägger all sin energi till att vara just politiskt korrekt. Hur skulle man kunna vilja vara något annat än Med. Ha rätt åsikter, ligga i linje med folkviljan, och då inte folket som folk är utan som det borde vara.

Wikipedia talar om två betydelser där den ena ligger nära användningen i USA där den i stort sätt betecknar vänstereufemismer (nyspråk och "förnyelse" verkar på något sätt hänga ihop). Den andra betydelsen är den vanligare i svenskan där "begreppet används [..] överfört om åsiktsströmningar som av kritiker anses göra anspråk på att vara de enda godkända och rumsrena" eller "som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle."

"Begreppet politiskt korrekt föddes i Sovjetunionen under utrensningarna på 1920-talet, då det användes för att klassificera vilka medborgarbeteenden som var korrekta eller inkorrekta utifrån den officiella partilinjen" och i dess svenska betydelse verkar den beteckna något som alltid funnits. "Det framstår exempelvis som svårt att, under 1950- och 1960-talen, driva frågor som miljövård och bevarande av äldre bebyggelse." I backspegeln kan man givetvis ifrågasätta självklarheten med vilken man rensade bort det gamla för att få plats med det nya och förmodligen förlöjligades kritikerna då också.

Wikipedia igen: "Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal utnämnde "Politiskt korrekt" till 2006 års främsta invektiv. Motiveringen löd: "Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. "Politiskt inkorrekt" har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.""

Cynism. Alldeles riktigt. Befriade från illusioner behöver vi skåda verkligheten som den är. Att beskriva det som bara negervitsar och blondinskämt är ett typiskt maktspråk från en som är fast i nödvändigheten att tänka på ett visst sätt. Vad jag reagerar på är förmodligen att vissa sätt att tänka förbjuds i den politiska korrekthetens spår. Partiet (eller dess efterträdare i åsiktsmakeriet) har beslutat vad som är rätt, vilka värden som gäller osv. Det finns alltid en visst patos med vilket den politiskt korrekta åsikten förs fram. I mitt inlägg om Paolo Roberto finns två exempel på den aggression med vilken åsikten förs fram och som bubblar ut om någon skulle avvika. Man kan helt enkelt inte tänka på något annat sätt. Vi måste riva all gammal bebyggelse för att bygga konsumkolosser i betong, eller? Jag kan ha de åsikterna men jag vill komma fram till dem själv, jag anser det nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Man kanske inte måste acceptera den feminismens analys av verkligheten som i första hand indelad enligt kön, löskopplingen mellan begrepp och verkligheten (socialkonstruktivismen) och synen på de sociala kontrakten som enbart kvävande. Men det säger jag väl bara för att jag vill dra blondinvitsar.

Ibland blir den politiska korrektheten fariséism på hög nivå. En miljöpartist i Stockholm som har 20 min i tunnelbanan till sitt jobb tycker att det är självklart att bensinen bör kosta 30 kr/l - det skulle ju äntligen minska bilåkandet. Att glesbygdsbefolkningen inte har tillgång till kollektivtrafik och att den aldrig kommer att kunna byggas ut i den graden (och då inte heller skulle innebära någon miljövinst) har man ingen insikt i. Samma sak när man som student fick förmanade tal om närproducerat och kravmärkt. Brasilianskt kött för 100 kr/kg eller svenskt för 200 kr/kg?

Det finns alltså ett socialt tryck att acceptera åsikten och synsättet. Att man har en åsikt som denna innebär inte med nödvändighet att man inte tänkt själv. Man kan kanske tycka att världsbilden är något trång när man inte ens kan förstå hur någon annan tänker och inte ställer samma aggressiva krav på sina medmänniskor att ändra sig. Jag vet inte om det är denna världsbild som gör det, men man kan dock ana en dubbel bokföring avseende åsikter. Antingen medvetet att "man vet hur man skall svara", eller att man säger en sak och agerar på ett annat sätt.

Kravet på aktion och utveckling ligger inbyggd i utopistiska världsbilder, "insikterna" leder till handling, ibland med religiösa undertoner som "kollektiv skuld" och avlat i form av mobiler i återvunnen plast. Krocken kan bli mellan olika utopier (skall landet tillhöra ett folk, eller skall skillnaderna utplånas mellan människorna. Men framför allt blir det en krock mellan dem som önskar stå still, som söker en inre frid och låter saker och ting ha sin gång och utvecklas i enlighet med sin inneboende potential och idé, och kanske ägna någon stund av dagen åt något annat än att uppfylla lagens krav.

Kyrkan då. Ur ett historiskt synsätt är inte alltid rådande idéströmning det som visar sig ge god frukt. Gamla testamentet (de lärde verkar tappat bort texterna bland sina fotnötter), är en lång historia om hur folket gång efter annan går vilse och hur de varje gång måste omvända sig. Människan är i sitt fallna stadium bortvända från Gud och gör av sig själv det som inte är rätt. Särskilt när makten och kyrkan slår sina påsar ihop finns det risker. Politisk korrekthet är att alltid göra som tidsandan tycker och jag ser inga tendenser till att man klarar göra något annat. Vad kyrkan skall sträva efter är inte att vara emot utan att stå fri att tycka vad hon vill, att stå still när allt vajar, att hålla huvudet kallt när hela samhället masspsykotiskt river kulturskatter och dekonstruerar det som tagit lång tid att bygga upp. Varför? På grund av den Gudomliga uppenbarelsen. Att den skall få största möjlighet att verka, för att vi tror på den och att den är Svaret.

Så kan Annika Borg söka sig en annan kyrka.

Sekularism

"Religiösa idéer får inte inte påverka den etiska- och lagstiftande diskursen" "Rationella argument skall underbygga etiska ställningstaganden." "Sekulära värderingar är de enda som kan vara giltiga för både religiösa och ateister."

Jaså? Vad är det för rationellt med liberalismens individualitet? Med feminismens demonterande av könsrollen? Osv.

Visa mig de rationella argumenten om det är grunden för att religiösa stängs ute från lagstiftande och etiska diskussioner.

Lögnare i Guds namn

På Flashback har det varit diskussion om youtubeprofilen VenomfangX. VenomfangX är "young earth"-kreationist och har nyligen klantat till det, beskrivet här. Han har beskrivits som Kent Hovind junior (denna länk är relevant, wiki). Följande refererade fb-inlägg lär reta upp en del men grundpoängen, förhållningen till sanningen och hederligheten i debatten måste lyftas. Det finns dem som anser att motstånd är bevis på sanning. Bakvänt resonerat blir det som är mest stickande i ögonen på världen (som en 6000 årig jord, eller intelligent design) är det sannaste. Detta citat kan elakt tolkat vara ett exempel på just detta. Att vara annorlunda, sticka ut, vara efterföljande genom att följa reglerna för den kristna subkulturen, lyssna på den kristna musiken, osv.. Att vara annorlunda genom att inte acceptera Världens sätt att se på verkligheten.

VenomfangX tar detta ett steg längre. Han tjänar pengar på det. På sina höga hästar, så född på nytt han är, har han svårt att hantera dessa pengar. Istället för att ödmjuka sig, och "krypa till korset", fortsätter han sin retorik och går istället till angrepp mot "ateisterna". Så nu fifflar han inte bara han för oss bakom ljuset, han ljuger, och gör det under kristna förtecken. Han gör anspråk på att var ledare och företräde.

En lögnare i Guds namn. Snacka om att vinna slaget och förlora kriget...

Inlägget:

Bedrägligt ekonomiskt beteende under kristen flagg, fritt förhållande till sanningen i båda fallen. Jag tycker som kristen att det är särskilt graverande att han är just kristen och på så vis drar hela kristenheten i smutsen. Dels genom sitt hycklande med pengar, att han använder det förtroendekapital han har bland evangelikala kristna genom att blåljuga, men också sin totala ohederlighet i förhållande till verkligheten. Förmodligen vet han att hans retorik har luckor, ändå skall han lugna massorna. Ett exempel på detta som är ännu mer graverande är William Lane Craig som, så doktor han är, för fram en statistisk modell, ur en hatt, med vilken han menar att Gud uppväckte Jesus är .97 sannolikt. Precis samma sak, helt överbevisad fortsätter han sitt resonemang som om inget har hänt, och lyckas med ohederlig debattteknik få det att låta som att han har rätt.

Ur rent moralisk synvinkel tycker jag att det är fruktansvärt att pcs [=posterboy for creationist stupidity=venomfangX] parasiterar på "the feeble-minded", vilket den evangelikala skara tyvärr allt för ofta uppträder som.

..hellre en död kyrka..

Rädslan för att något skall organisera sig i "församlingen" (dvs det geografiska området i sv"k"s organisation som leds av ett kyrkoråd), tycker jag mig se allt tydligare. Man är rädd för att ett vi skall utesluta ett de. Vi människor, det är ingen åtskillnad mellan den som vill ge sitt liv för Kristus och den inte kunde bry sig mindre. De är till och med viktigare, de onådda är vår målgrupp. På så vis väger ateistens och muslimens, eller varför inte den morgontrötte ungdomens åsikt tyngre än den strävsamma gudstjänstbesökaren som ännu inte hunnit knäckas. KG Hammar visar gott prov på sitt goda herdeskap i senaste Existens. Den som känner sig kränkt och rädd skall titta på sig själv och känna skuld, från sin herde har hon inget att hämta, han står och pekar finger med de andra.

Kristna tillhör den lilla grupp som det inte är synd om i socialliberal retorik. När det är synd om offer och förrövare finns det någon annan som får bära skulden: systemet och traditionen. Kyrkan och alla vita medelklassmän borde inse sin skuld för det struktruella förtrycket som får kvinnor att vilja vara hemmafruar och en psykiskt sjuk man att slå sin fru.

På helgens konfirmation fick jag höra att det är viktigt med församlingen - därför har vi med en kyrkvärd med vid konfirmationen - för det är ju så vi har två linjer i vår folkkyrka, en demokratiskt förtroendevald och en ämbetslinje. Att väldigt få av de folkvalda går i kyrkan nämns inte. När församlingens anställda på sina planeringsdagar suttit ned med de folkvalda heter det att man konfererat och förankrat i församlingen. Den lejde prästen som 40 timmar i veckan ägnar sig åt en liten del församlingsriktat arbete och en stor del åt pappersarbete och förättningar för människor som är kristna lite mer kulturellt, och bygdens starke man, socialdemokrat. Tänk så lätthanterligt...

Kan man ana ett annat skäl till denna stora öppenhet. Kan det vara så att man förlorar kontrollen, inte längre kan planera strategiskt, inte längre kan följa den ovärdiga organisatoriska klädnad kyrkoordningen innebär. Har man hellre en död kyrka än en man inte har kontroll på? Den öppnaste av alla kyrkor är som bekant ruinen.

Initiativen då? Man kan ju försöka påverka den demokratiska processen, starta ett parti... Man kan ju gå med i EFS och ansluta sig till någon av de organisatoriska frizonerna, frikyrka i folkkyrkan, i likhet med de kapitalistiska zonerna i Kina. För någonstans måste de ju kanaliseras in, frisläppt kraft skulle vara katastrofalt - vem har då kontrollen? Vem skall då tämja Lejonet av Juda till den kastrerade huskatt som idag, välgödd, sväljer allt staten föder den.

Politisk ockupation av kyrkan är kanske inte det värsta. Det värsta är det teologiska rättfärdigandet. Du skall inte tro att du är förmer, du skall inte stänga ute någon, vi måste alla komma överens, vi måste värna de svaga. En kyrka där alla Gud ger gåvor avvisas borde inte kunna bestå. Lejd kleresi håller skenet uppe. När reträttkriget nu på allvar börjar kommer den verkliga karaktären mejslas ut. Att vara "graceful in defeat, humble in victory" är viktigare än segern i sig.

Tro och vetande

Det är märkligt att det i vår kultursfär är så stort tecken på dumhet att vara troende. Tro skiljs från vetande. Vetande är i denna debatt liktydigt med positivism, på ett sätt som inte vetenskapen själv håller fast i (fenomenologi, hermeneutik, life sciences m.m. är alla del av den vetenskapliga familjen även om en och annan politisk positivist säkert ifrågasätter detta.)

Man kan inte i grunden belägga sin tro annat än som tro. Frågan är vad den starka värderingen kommer ifrån, när man skrapar på det så är ju det inte med verkligheten överensstämmande att alla intelligenta är ateister eller att alla religiösa är dumma osv. Likväl får man skämmas.

Är det i själva ordparet som problemet ligger. Lite som ordet olagligt förutsätter rätt och fel och någons rätt att döma. Tro och vetande. Irrationell. Anders Piltz - irrationell? Alistar McGrath - irrationell? Avklätt står vi ju alla där med våra frågor...

Det finns ofta en önskan om att attackera den fundamentalistiska, naiva tolkningen av bibeln. Vattnet täckte HELA jorden... Denna bild är lätt att göra sig av med. Jesus som går på vattnet är lätt att tvivla på. Ofta en påfallande frustration ifall något annat skall diskuteras. Jesus, hans mänsklighet, hans lidande. Är det lika lätt att göra sig av med som sagor, jämförbara med tekannor i rymden, rosa enhörningar eller spagettimonster? Är det så att den kollektiva barnatron, kyrkans eviga infantiliserande och sagoberättande, och förkastandet av den i 40-talisternas frigörelse och dess efterföljares frigörelse av den måste gå i botten, måste bibeln glömmas innan den återigen kan läsas. Barnens bibel, bilderboken om fantasifulla upplevelser, "den är så bra för man kan förstå, jag brukar använda den i predikan". Är den så bra?

Det är märkligt att en kyrkoriktning som lagt allt sitt krut på bibelundervisning har genererat banalitet. Är det ett alla-skall-med-perspektiv kanske, när tro är kunskap, i avsaknad av folkfromhet, av sakrament att begrunda, av praktiska sätt att uttrycka sin tro, av de Heligas exempel? För Jesus är inte banal. Inte den Jesus jag känner.

Några kritiska...

I: "Vårt folk tillber en gud som inte ger svar. Som lämnar det upp till var och en hur de vill handla."

II: "Det är jobbigt när man behöver svar."

I: "Det är kanske det pris vi måste betala för att vara fria."

Replikskiftet kommer från filmen Spartacus som gick för någon kväll sedan (alltså inte den med Kirk Douglas utan en nyare), och får stå som vinjett för ett inlägg med lite mer samhällsanalys. Jag ägnar mig åt det istället för tramsiga spekulationer kring gemensamma valutor, övervakning och streckkoder. (Stephan Christiansens historia om den europeiske forskaren är faktiskt underhållande, jag gissar, om det finns någon verklighetsgrund, att mannen på flyget insåg att detta var en man som tog sig själv på stort allvar och drev med honom...)

Egentligen är alla väsentliga tankarna tagna från P1:s teologiska rummet 080420 som fortfarande går att lyssna på. Kanske gör du bättre i att lyssna på det programmet än att läsa här.

Programmet handlar om sekulariseringen som man redan på 1700-talet trodde skulle gå fort. 300 år senare ser vi att så inte har skett och det finns egentligen inget som pekar på att religionen skulle försvinna. Programmets spaning är att det kommer bli mer privatreligion och mindre organiserad religion. Jag hoppas inte det, men man vet ju aldrig.

Några viktiga synpunkter lyftes fram. Människans framåtskridande, frälsningen av sig själv genom sin inneboende godhet, skulle när de gamla strukturerna föll i början av 1900-talet äntligen befria människan och skapa det goda samhället. Då kommer det värsta kriget någonsin, första världskriget. Efter andra världskriget säger människor det här får aldrig hända igen, nu har vi lärt oss, nu kan vi bygga det goda samhället (gärna genom Myrdahlsk social ingenjörskonst där svagsinta skulle tvångssteriliseras). Detta är precis samma sak som hamras in av "humanisterna". Om vi bara blir fria från de gamla strukturerna så kan det goda samhället stå, har vi bara en Gud som inte svarar kan vi göra det goda.

Nyheten i detta är oförmågan att just lära sig, om det inte fungerar första gången skriker vi lite högre. Frågan om etikens grund är inte ens längre levande. De helt godtyckliga värderingar som t.ex. att fostret får ett människovärde i en viss vecka motiveras på något märkligt sätt med vetenskap, och medicinsk forskning. Samma sak gäller egentligen alla frågor som lyfts fram (mänsklighetens inneboende godhet, civilisationens framåtskridande, så väl som syn på äktenskap och lycka). Omedvetenhet om motiven är i regel ganska riskabelt.

De konstruerade uppdelningarna kommer också upp. De mellan samfundskunskap och samhällskunskap. Det mellan religion och samhälle, politik och religion. Egentligen konsekvenserna av tro och vetandedebatten. Programmet påtalar att alla samhällen är starkt påverkade av den religion som ligger till grund för den, dvs. även de samhällen som kallar sig religiösa, uppdelningen är ur forskningssynpunkt en onödig stympning. Disciplinuppdelningen finns även inom teologin där man särskiljer den i vår världsända överflödiga erfarenhetssidan av religionen och kallar den religionspsykologi, emedan allt i den systematiska teologin blir tämligen meningslös verksamhet om den inte baserar sig i just erfarenheten. I religionspsykologin visar sig ganska klart att vetenskapens materialistiska axiom gör våld på tron, man kan verkligen fråga vad prästutbildningen gör på teologiska fakulteter. Uppdelningarna tjänar givetvis till marginaliseringen av den organiserade religionen i syfte att befria samhället (se ovan).

...för ateism är politik. Man kan motivera beslut helt med att vi inte skall styras av "gamla dogmatiska tankemönster", "traditioner" eller för att skydda oss från "fundamentalister". Man kan samla poäng på detta sätt. Detta oroar mig.


---
Jag känner att jag behöver gnälla lite på Luther också. Jag hoppas på lite tillrättavisningar från pålästa och rättroende Lutheraner:

Det goda samhället är också en gammal Luthersk slagdänga, där den goda despoten skall styra, ställföreträdande för Gud. Att göra uppror mot samhället är att göra uppror mot Gud, att hamna utanför samhället är att bli ställd utanför gemenskapen med Gud. Predikanten Stephan Christiansen (se ovan) nämde att man borde vara försiktig för att kalla folk antikrist, både påven och Luther kallade nämligen varandra för antikrist. Tänk om båda har rätt. Två kyrkosplittrare, en vars undermåliga teologi vi nu får dras med.

Lutherdomen kastar ut barnet med badvattnet genom att sätta tro emot handlingar, efterföljelse, konsekvenser osv. In i ditt slaveri under despoten! Inte nog med det, vilket läggs fram av Samuel Rubensson i senaste nummret av NOD. I sin iver att rättfärdiga sin egensnickrade definition av sakrament kallar han äktenskapet naturlig ordning och instiftat av Gud istället för ett förbund bland människor som Gud kan välsigna och som kan gestalta Gud i världen. I konsekvensens namn stängs klostren och församlingen smulas samman till folk som sitter som fågelholkar i en lokal, för att sedan ha sitt sociala umgänge i hemmet, med de andra rika och välbeställda.

Luther måste börja göras upp med ifall vi skall kunna kasta av oss folkkyrklighetens ok. Den tendens att avsluta all argumentation med att "det stämmer inte överens med vad Luther säger" som om Luther var den slutgiltliga uttolkaren av Guds ord (och inte Muhammed ;)), omöjliggör detta.

Klåpare säger jag. Svenska kyrkan av idag är mitt bevis.

Matt i allmän debatt

Jag blir lite matt i den allmänna debatten. Detta blir någon sorts fortsättning av ett tidigare inlägg. Jag försöker återge tankebanorna som jag uppfattar dem. Uppställt såhär borde argumenten gå att knäcka...

Religionen är en kognitiv parasit, ett virus som smittar människor och gör dem irrationella och potentiellt farliga. Barn är särskilt mottagliga för denna parasit. Barn måste skyddas. Slutsats: religiösa borde inte få ha kontakt med barn.

Barn är små rationella skeptiker, rena blad, som påluras massa ologiskheter. All ondska, alla irrationella saker man ser hos barn är irrationella vuxnas fel då de faktiskt lärt dem den ondska de inte bär med från födseln. Slutsats: vi kan med rätta anklaga t.ex. religionen för den ondska vi ser i världen.

Alla har en andlighet som är ett naturligt uppskattande av natur och musik t.ex. De etablerade religionerna sätter genom sina anspråk hinder för individens utveckling till en rationell andlighet. Individen måste skyddas. Slutsats: den etablerade religionerna måste begränsas så att de inte kränker individen.

Religionen kräver särrättigheter för att kunna fortsätta med sedvänjor som går ut på kvinnoförtryck och undertryckande av individen. Detta ställer sig emot individens frihet. Slutsats: det kan inte komma något gott ur att skydda den religiösa mångfalden.

Hur vänder man en ideologisk våg i ett samhälle? Var finns våra kyrkliga ledare i denna debatt?

Religionsfrihet och aborter

När blev religionsfriheten rättigheten att vara fri från religion. När man blir kränkt att folk bär slöjor. Av kyrkklockor. Av att man i en universitetskurs i liturgi blir kränkt av att man firar eukaristin. Vem inkräktar på vems handlingsutrymme?

Man skall inte bli påverkad. Det skall inte synas. Istället för att vara en lag som säkerställer tolerans blir det ett maktmedel för en sekulär majoritetskultur.

Märkligt.

En kommentar också till Annas eviga om abort: 37000 aborter är mycket på ett år. Knappast är alla dessa till följd av våldtäkt eller incest. Att säga att det är mord är starkt pga. att det är legitimerat i vår kultur, samtidigt som att ingreppet inte är motsvarande att klämma en pormask. Det blir dock tydligt i debatten att man har att välja på att flytta gränserna för att rättfärdiga det som är, eller hålla kvar vid(/återupprätta) en högre moral (i meningen strängare). Som kristen är det ouppnåeliga en självklarhet. Vi förhåller oss varje dag till bud vi inte kan leva upp till och lever i nåd och förlåtelse, på så sätt kan vi bära de höga idealen. Den som inte har detta måste förr eller senare anpassa sina ideal efter vad som är möjligt.

Argumentationen kring att det bara är män osv. är ungefär så irrelevant som det kan bli, lite i nivå med "män är djur". Att t.ex. akademier håller forskare som på allvar menar att det finns en allmän manlig konspiration som arbetar för att hålla kontrollen över kvinnor är på sätt och vis skrämmande. Vad vi ser är kulturella sedvänjor som vi alla är bärare av och som inte behöver ha upphovsmän (ett intolkande av intention som närmast är religiös). Att avfärda mäns åsikter bara för att de är män och som homogen grupp inte alls kan förstå problematiken (då kvinnan är så ogreppbar och bortom alla koncept, lite märkligt när män uppenbarligen går att klumpa ihop) eller inte har med kvinnans kropp (i vilken i vissa fall ett embryo, likt en pormask är en oönskad del) att göra är en åsikt jag inte på något sätt kan ställa upp på då det är argumentation och begränsning av argumentationen som bara är ogrundat maktspråk.

Är abort fel i alla fall? Självklart inte, och en sekulär stat bör få besluta som den vill. Är det att se som en synd? Jag skulle nog säga att det inte är i enlighet med Guds plan, men det måste vägas mot andra synder. Det är en synd på samma sätt som avundsjuka och stolthet är en synd. Detta skuldbelägger människor, jag vet, men det är inte jag som gör det, det är Gud som gör det, och Gud är också den som förlåter. Vi kan inte säga att avundsjuka är ok, även om vi alla är avundsjuka, och även om vi alla under särskilda omständigheter säkert skulle kunna drivas till en abort så kan det inte rättfärdigas på den grunden. Man måste skilja på etiska system här. Svea rikes lag skall uppfyllas, det finns ingen förlåtelse i detta system, därför måste lagen vara avpassade efter vad människor kan klara av, hjärtats lag är det föredöme Jesus gav oss, vilket vi aldrig kommer kunna uppnå och det är utefter denna som vi definierar synden (även om många kristna ledare vill hävda att vi skall använda bud och syndakataloger).

Vad blir då konsekvensen? 37000 aborter tycker jag är mycket på ett år. Lösningen måste vara mer sexualupplysning och större tillgänglighet till preventivmedel. F ö anser jag att kristna i högre utsträckning bör sköta sig själva och låta ickekristna vara och göra hur de vill.

Sleepaz inlägg om samma program.

Lite förnedring sådär på torsdagkväll

På soppköket idag finner jag mig häcklad av en av gästerna. En man i 45-årsåldern, påverkad. "Du, Jesus han gick ju på vattnet, över den här floden. Hur kan man tro på det?" Det var inte en fråga, det var förakt. Och vad säger man. Jag fick väl ur mig något i stil med, "ja det var ju inte vem som helst som gick där." Till inte så mycket nytta. Jag kunde lika gärna sagt "jag tror på tomtar och troll och spöken," som den osympatiska kvinnan under gårdagens Carin21:30 som riktade samma förakt mot Skytte.

Det blev lite diskussion om just den kvinnan och en präst frågade, "hur tänker hon." Jaha, alla kanske inte har analyserat retoriken.

Jag kan förklara. Religion är något ont. Religion innebär en irrationell världsuppfattning som får till konsekvens barnaga, terrordåd, motstånd mot vetenskap, människor som mår dåligt, våld osv. Detta är den riktiga religionen. Vi religiösa som inte utför terrordåd, gör inte detta för att vi inte tar det på allvar utan är sekuläriserade nollor som inte kommit riktigt hela vägen. Skulle man hitta någon som man skulle kunna framhålla som religiös och god så måste denna person egentligen dölja något. Så betonas moder Theresas inhumanitet och Dalai Lamas historia som rebelledare osv. Religionen sprider sig också som en sjukdom och har förhållandet till vetenskapen som mörker har till ljus. Genom bildning bekämpas detta mörker men det finns ekonomiska incitament (exemplet ofta televangelists) och konspirationer som motverkar detta och försöker snärja personer. Därför måste detta hot stoppas. Därför är det ens plikt som "humanist" att bekämpa den naturligt mänskliga aktiviteten religiositet med alla till buds stående medel (i toleransens namn förstås).

Tankefelet som torde vara uppenbart är den uniaxiala beskrivningen av religiositet där skalan går från rationell sekulär människa, till fundamentalistisk galning och där varje steg av hängivenhet innebär ett steg mot Usamaterroristen.

De stora polemikerna och krigshetsarna har enligt min uppfattning oftast en omogen tro i en subkultur i konflikt med normaliteten. När dessa möter Gud på riktig brukar kanterna slipas av. Så är det inte de trygga troende som är in-your-face, utan de nyfrälsta som uppmuntras att "vinna över världen" och "missionera" eller "evangelisera" - bomba staden med Jesusbudskap som en bekant sade. Hassen Khemiris "ett öga rött" pekar på att samma sak finns inom islam. Det lilla jihad (kriget mot de otrogna hundarna som Iraks infominister skulle sagt), är bara en banalvariant av det stora jihad (kriget i sitt inre).

Spridiningen av religion som en sjukdom, "vem som helst kan drabbas och har man väl blivit inlurad så har man tappat allt rationellt tänkande och är hjärntvättad" är också ganska långt ifrån min upplevelse av tron som snarast är fylld av tvivel och där varje steg i överlåtelse får värkas fram.

Vetenskapen och religionen går mycket väl att kombinera och goda människor som också är religiösa finns.

Tyvärr finns det gott om religiösa som är i det lilla jihad (kristna som muslimer), samfundsledare som utnyttjar och sjukligt kontrollerar sina medlemmar, som förespråkar aga, som är hjärntvättade och inte är i kontakt med sitt rationella tänkande osv. vilket ständigt ger "humanisten" vatten på sin kvarn.

Men vad kan man göra. Skytte log ett ganska kärleksfullt leende, jag log mot min vän. Vi "förlorade" debatten och så har det varit från början. Det är inte genom att slå tillbaka utan att älska trots att man blir föraktad och hatad som kyrkan har visat på sin särart. Det är inte genom att stå i detta en gång som man visar sig trovärdig utan genom att göra detta gång på gång.

Och säga vad man vill. Har inte jag på något sätt, intagit min plats tillsammans med Kristus som den lägste när de utstötta i samhället föraktar mig och är de som överger mig.

Edit: Dagens analys utifrån debatten.