Torsdagsdeprimerad om dopet

I torsdagsdepressionen står att läsa att Eva-Lotta Grantén går i skarp polemik (eller hur var det nu med de olika perspektiven i KT) med AK "det är min tur att bli ärkebiskop" Hammar då hon menar att arvssynden inte skall avskaffas utan granskas kritiskt.

Jag känner mig mycket kluven till debattartikeln då jag tycker att den tar upp ett viktig konflikt för Kyrkan att hantera.

EL knyter arvssynden till en världsbild, till en kultur; den antika. I denna kunde man acceptera en perfekt utgångspunkt utifrån vilken världen kan ha fallit, något som är orimligt i förhållande till den vetenskapliga metodens landvinningar. Man kan lösa det genom att bli fundamentalistisk, eller genom att "inte intellektualisera" a. k. a. flumma. Ingendera lösning är särskilt bra. Eva-Lottas mer modernistiska approach är att skära bort all vidskeplighet i ljuset av den objektiva sanningen, ("Vi behöver dessutom tänka bortom fornkyrkans olika traditioner (som Hammar pekar på), eftersom de alla utgår från en världsbild som vi i dag vet är falsk.").

Den ursprungliga fullkomligheten är i den bibliska mytologin central för vår traditionell förståelse av Gud, människans relation till Gud, frälsningen och paradiset. Kort sagt hela den kristna teologin. Fullkomlighet som sådant ses med visst löje. Fullkomlighet (precis som allsmäktighet) är ett substantiverat adjektiv (eeeh..) som endast är möjlig i de platonska idéernas värld och måste därmed avvisas av den "upplyste". Världen är mer komplex än så, och följaktligen måste även ett paradis eller ett liv efter detta avvisas. Om inte, om det finns rum som Jesus går före för att bereda, enligt hans ord. Är det då inte rimligt att den mytologiska bilden (Eden) är framåtsyftande.

Vidare skriver EL "Men denna syn bygger på en antik människosyn, där man tänker sig att människans ”form” (tänk en pepparkaksform som varje människa stöps efter) är fördärvad, och att varje människa därför föds skadad. Denna kakformsmodell är numera ersatt av en människosyn där människor är ett resultat av en evolutionär och komplex dynamisk process." "Och precis som Hammar pekar på, uppfattas ståndpunkten att alla människor – och därmed också barnen – föds fördärvade, som djupt problematisk."

Det särskilda fokuset på barnen känns mest som effektsökeri, såvida nu inte EL ansluter sig till "tabula rasa"-tanken om det oskuldsfulla barnets formbarhet ("Erfarenheter av egna och andras tillkortakommanden leder till en bristande tillit till Guds, sin egen och tillvarons godhet" skulle kunna föreslå det). Detta kan dock lämnas därhän. Argumentationen är lite tillspetsat enligt följande, människan är skapade i en evolutionär och komplex dynamisk process och behöver därför ingen frälsning. Frälsningen skulle här syfta till att göra upp med något designfel för att skapa perfektion, som nu då inte fanns från början.

Arvssyndstanken tar här inte hänsyn till "tolkningen av människors erfarenheter", av Paulus uttryckt "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:19). Arvssynden har att göra med just det: Guds vilja. Människan behöver frälsning för att hon föds avskild från Gud inte för att bli perfekt. I mötet med Gud är det en allmän kristen erfarenhet att "Anden vill, men kroppen är svag." (Mark 14:38) Givetvis är den så vanligt förekommande medeltida bilden av Gud som domaren som dömer efter sina godtyckliga regler (uttryckta i GT) en rot till vidare misstolkningar.

Länktips: Filmvisning hos Kaffepaus

Se Rene Girard som Kaffepaus länkar till. Absolut briljant man.

Citatet: "Makt är frihet från mimetiskt begär" går att fundera mycket kring. Likaså syndabocksbegreppet.

Det är verkligen en god operationalisering av evangeliet, att det är slutet på utstötandet och avskiljandet. Att vi är ett, på samma sätt som det transcendeta, himlen, och immanenta, blir ett i Jesus Kristus. Och att vi kan vara oss själva, inte bara apa efter.

Ett intressant gifte av tro och vetenskap, i antropologin, i mytologin för att den är en spegel av människan. Precis så är ju även kyrkans förståelse av sig själv. Det är i människan det heliga sker. I mänskligheten. Se människan - Ecce homo.

Diabol

Edit: Se kommentar 2 för lite begeppsförklaringar.

Cogito ergo sum. Som skeptiker är det det enda jag kan vara säker på. Trossystem och plausibilitetsstrukturer byggs sedan ex nihil. Möjligheten att förklara, att förutsäga, skvallrar om ett ding an sich, något bortom den sociala konstruktionen. Religiösa trossystem har lerfötter av extra porös art. Den tron auktoriseras endast av tron i sig själv, skulle den vara mer skulle den vara del av "verkligheten", som den empiriskt kan upplevas. Visserligen överkorsas barriären då det hinsides, i den religiösa världsbilden, blir till i världen; epikles, inkarnation, emedan dess källor är kvar där.

Polariserat finns det en oföränderlig tradition med auktoritet, eller kulturella tolkningar. Objektiv sanning och renlärighet eller relativism. Man kan hävda att hållningslösheten också är en hållning och att inget historiskt visat sig essentiellt i kristendomen, eller att det kristna tinget, essensen, processen an sich borde, för att alls vara, erbjuda någon form av kontinuitet. Apofatik kontra katafatik. Kanske i grunden Aristoteles' "kristendomen är vad kristna gör", kontra Platons "kristendomens väsen hör hemma i idéernas värld, i himmelen."

Polariseringen är per definition diabol. Under tiden far människor illa...

Uppsala

Jag har varit i Uppsala i helgen och satsat på extremer. 60årsfirande av S:t Ansgarstiftelsen (helt slumpmässigt) Youthkonferens på Livets Ord (helt slumpmässigt) och sur kvinna i domkyrkoshoppen efter att jag + flickvän vandrat runt med turistmassorna i jättekatedralen.

Föga förvånande var avsaknaden av uppbyggliga böcker total i domkyrkan, likväl fanns en skrift till 50årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor, Annika Borgs 'Bibeln på mitt sätt' och en prästskjorta och tillhörande "elva" på en kvinnoformad skylt.

Jag kan inte låta bli att finna det lite spännande att Emanuel Swedenborg ligger i en stor kista inne i domkyrkan. Swedenborg är knappast "renlärig". I och för sig delar han detta öde med många mystiker av kyrkan och förmodligen är det så att man måste våga för att vinna. Samtidigt kan korrigerade mystiker skilja sig otroligt inbördes och Swedenborg hör väl till de mer utspacade. Det kommer an på urskiljning. Med tanke på språkets alla tänkbara möjligheter måste man kunna urskilja nyanser i läran och helst det innan vi har ett religionskrig eller en sekt på händerna. Uppgiften trode vara apostlarnas efterträdares, dem som tilldelats tron, setts som värdiga, utvalts och betts för med handpåläggning, generation efter generation, biskoparna. Ibland möter man åsikten att det är något magiskt i denna handpåläggelse, att det skulle göra något med karaktär eller något annat. Det hade varit så mycket enklare med en förandligad bild av det hela, om man som biskop inte stod där med ansvar för den apostoliska tron och enheten. De som kallar sig biskopar, som är vigda till det, borde ta detta ansvar. Vi kan se på dem och förargas, eller så kan vi se på dem som faktiskt tar detta ansvar, för enhet och kontinuitet. De som är de verkliga biskoparna. De vars makt sträcker sig så långt som människor är beredda att lyssna på dem, inte så långt det geografiska område kung och vapenmakt tilldelar.

Vidare då, Bo Brander och Ulf Ekman står på ett sätt på var sin kant, på ett sätt väldigt nära varandra. Från en grånad skara, lite fumlig liturgi och en lång helgonlitania (där vi bland annat bad 'salige Hjalmar Ekström' om förböner) på lördagen, till värsta välsmorda showen, med tusentals ungdomar, powerpointlovsånger och tungotal på LO på söndagen. Likväl märker man en noggrannhet kring de heliga tingen och en stor ödmjukhet inför Gud.

Båda talade om helgon. Båda om dess koppling till oss. Vi är helgon, eller helgon i vardande. Bosse pratade utifrån saligprisningarna. Ödmjuka, renhjärtade, fattiga i anden, vi som håller fred. Ulf om kontinuiteten, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Uppsala är en mycket trevlig stad som jag gärna bevistar fler gånger.

Jo, några nya böcker har jag köpt också. 300-talet ftw!

• Hexameron, Basileus den Store


• Om sakramenten, om mysterierna, Ambrosius


• Muslimsk mystik, Ur psykologisk synvinkel, Antoon Geel


• Fem teologiska tal, Gregorios av Nazianzos


• Vi skall se honom sådan han är, Arkimandrit Sofrony

Lösa tankar om syndafallet och humanisterna

Håller på och läser von Wrights "Humanismen som livshållning och andra essayer" (där begreppet filiströst redan använts vid ett flertal tillfällen). För v.Wr. är inte humanisten liktydig med scientisten och bulldozer-"upplysnings"mannen vilket är upplyftande. Humanisten kännetecknas istället av sin längtan till sanningen i alla dess former, samt sin kärlek till människan.

I den andra essayen, "Tre Myter", tar von Wright myten till hjälp för att klargöra något om människans förhållande till kunskapen. Den första myten är syndafallet där han huvudsakligen utgår ifrån bibeltexten och Miltons Paradise Lost (vilken jag inte läst).

Människan, i sitt naturstadium, är lycklig. Men i samband med att hon tar del av kunskapens träd, blir hon utkastad ur paradiset. Är det kunskap på gott och ont (dvs. kunskapen i sig, som sedan kan användas till gott eller ont), eller kunskap om gott och ont som är misshagligt i den Högstes ögon? Eller är det så att det var ett godtyckligt träd som Gud ville testa vår lydnad emot.

Hur vi förhåller oss till denna fråga kommer påverka mycket av vårt utlevande av den kristna tron. Är det kunskapen i sig själv som utgör problemet kommer vi gång efter annan lyfta fram hur tron är en dårskap för världen och sedan vandra på vid gott mod i denna dårskap. Är det kunskapen om gott och ont, alltså en moralisk medvetenhet, blir svaret ett annat. Hållningen att det var ett godtyckligt träd tycks mig för platt.

Den moraliska medvetenheten. Djuret som dödar är inte ont, det följer bara sina impulser. Vi kan förstå resonemanget. V.Wr. kallar det att leva bortom gott och ont (vilket måste vara en liten blinkning åt Nietzsche, och talar i ganska tydliga termer om vad en för långt dragen värderelativism leder till). Omedvetenheten som det paradisiska. Naturens grymhet värderingsfri så länge ingen har ett val. V.Wr. påtalar den inneboende dynamiken när detta bryts mot budet att vara fullkomliga. Det är intressant att lösningen blir den helt andra ändan, den totala medvetenheten i Kristus.

Eller är det så att syndafallet handlar om självtillräckligheten? Är inte det just humanismens (och vår tids) blinda fläck. Människan kan vara oändligt vis men kommer inte till sin rätt, blommar inte ut, förrän hon böjer sig inför Gud. Man kan tänka på det både i termer av gemenskap och djupast i Gudsskådande - theoria. I sökandet efter Gud är sanningskravet absolut.

Dogmatism är sanningens fiende enl. von Wright. Men dogmatism är inte liktydig mer religion per se. Han lyfter fram Tolstojs "brottning med en Gud han inte kan avvisa". Dogmer är inte med nödvändighet dogmatiska om de grundas i en erfarenhet. Tyvärr är det lättare att lägga sig till med en dogmatisk hållning än att göra dessa erfarenheter.

Komplext nog att vara verkligt

Hur kan mamma vara både snäll och elak, ond och god? Att få ihop sin värld med alla dess gråskalor är en av de stora utvecklingsuppgifterna under uppväxten. Att greppa detta att vi kan agera utifrån motsatta principer, ömsom sött och ömsom salt, lyckas inte alla med. Och de flesta av oss kan, när den mentala balansen sviktar, se världen i svart och vitt. Sagans värld med den onda häxan och den goda prinsen är just denna enkla värld. Vi avfärdar den gärna som för enkel. Vi vet att inget är så alltigenom gott. För den intellektuellt mogne ter sig kanske den platonska världsbilden med absoluta kategorier som "det goda" och "det onda" och med en Gud som en personifikation av den ena polen, just som ett omoget sätt att se på världen. Kanske man ser det som ett uttryck för människans egna projektioner och hopp om det goda snarare än att spegla en verklighet, kanske är det just det absolutheten i Guds egna anspråk när han möter oss, som gör det svårt för oss att ta honom till oss.

Samtidigt verkar det vara så att paradoxerna, komplexiteten i Guds uppenbarelse som får många att rygga. Hur kan man säga att han är god samtidigt som han står på Israels sida i krig, samtidigt som han förstockar faraos hjärta och sänder plågor till Egypten? Hur kan han vara tre och ändå ett? Hur kan han ha all makt och ändå ge utrymme för den fria viljan?

Förmodligen finns det en risk att Gud allt för mycket tar rollen av våra projektioner eller blir allt för ensidigt definierad. En del av missförståndet runt det hela härrör nog från den omkastning som sker i mötet med Gud. Från att definiera Gud utifrån (kanske inte alltid så) färdigdefinierade absoluter får man låta God, Kärleksfull och Rättvis formas efter mötet med Gud. Storheterna kan inte bära betydelse annat än på det sätt det fullkomnas i Gud.

För Gud kan ju inte vara annat än vad han är, precis som allt annat är vad det är. Världen är en. Är det inte hela liberalteologins angrepp på traditionen. När man hävdar att man är kärleksfull, rättfärdig osv. i Kristus, liksom utan att det påverkar oss. Vi ser hat men egentligen är det kärlek. Det liknar pseudokängurun, den som hoppar och på alla sätt är lik en kängru men till sitt väsen inte är en känguru. Nej, vill vi tala om andliga makter och demonisk påverkan får vi se den i vår verklighet. Allt för många mystiska dimensioner har skapats för att innehålla änglar och makter osv. Allt blir bara förandligat. Förångat, till dimmor, där det borde vara kött.

Den enade världen innebär inte att Gud och Världen är ett. Det är inte genom att Gud som en kosmisk Paul Anka erbjuder oss allt vi kan peka på till pris för vår frihet, som Han visar oss kärlek. Det blir ju lätt så när det handlar om det "kärleksbudskapet" och allt bara blir strukturer och politik. Valet står inte mellan självbedrägeri i självskapade andliga världar och framgångsteologisk socialt engagemang. Nej, Gud möter oss var och en och låter den inre människan växa till. Den inre människan är konkret i allra högsta grad som en psykisk struktur, den är det jag som formas efter det Du vi bara kan ana indirekt. En levande Gud, som i våra föreställningar kan uppfattas som både ond och god, ett subjekt komplext nog för att vara verkligt.

Rättfärdighet

Rättfärdighet. Rättfärdighet är kopplad till lag. Håller man Lagen är man rättfärdig. Om man gör som Gud vill åtnjuter man hans gunst.

Det blir så lätt. Göra rätt (inte sällan genom att försaka) -> belöning i himlen, göra fel -> straff. En begriplig bild utifrån mänskliga förhållanden. En fond för det som senare skall ske.

Utifrån denna bild kan man lätt få för sig att Gud är arg, att det är därför han vänder sig bort. Ofta var det tolkningen för Israels folk när man upplevde att Gud inte stod landet bi. Om Gud inte är arg blir det betydligt svårare att inse vad rättfärdighet innebär - varför behöver Gud laguppfyllelse för gemenskaps skull? Bilden blir ännu mer komplicerad när vi får veta att det inte var de stora männens gärningar som gjorde dem rättfärdiga, deras tro och tillit.

Israels folk hänvisade till folket, om inte jag är rättfärdig så se till dina löften, Kyrkan hänvisar till Kyrkans tro. Men fariséen som tackar för att han av Guds nåd hållits inom förbundet, blir tillrättavisad. Det är den som genom val ställt sig utanför frälsningen som gick därifrån rättfärdig. Är Gud kränkt och vill ha upprättelse? Att vi skall böna och be, är det vad som krävs?

Kanske är det det nya sättet att vara människa på, skatteindrivarens sätt att böja sig under, att rasera muren i hjärtat som leder till hans rättfärdighet. Precis som synderskan får han mycket förlåtet och kan gå därifrån och älska mycket. Precis som att han var sänd till dem som anser sig sjuka och syndare.

Är det ny kraft att handla enligt regler de får? Varför leder upprättande till kärlek? Vad är det som får bubbla fram? Vad är det som föds? Vad vi skall bli vet vi inte, men det skall uppenbaras.

Rättfärdighet till skänks, gemenskap till skänks. Det är så lätt att tro att det finns ett pris, och visst fanns det ett pris. För all rädsla, all skam och allt hat. Men detta pris är betalt. Kvar nu är barar friheten.

Pannkakor

Pannkakor är gjorda av ägg, mjöl och mjölk, en bloody mary av tomatsås och vodka. Lätt som en plätt. Allt kan reduceras till vad det egentligen är. All upplevelse är psykologi, all psykologi är neurologi, all neurologi är biologi, all biologi är fysik och allt går att reducera till naturlagar. Att det går att reducera är en bekräftelse på sanningen däri. Lätt som en plätt, eller?

Frågan är viktig i debatten med samtiden. Ett sammansatt koncept som kristendomen går inte att reducera ned till en bakomliggande orsak eller uruppenbarelse. Uppenbarelsen är kristendomen i sin helhet, i hela sin vaga och otydliga form. Inte bibel + religiösa ritualer + etiska regler. Inte systematisk teologi + exegetik + religionsbeteendevetenskap.

Antingen bildar kristendomen en kategori med t.ex. organisationer som nog kan anses som mer än individ

Adam var ar du?

Adam var ar du? Fragan ar befogad. Det ter sig rimligt att tanka att jorden ar aldre an 6000 ar, och att det darmed ar svart att tanka sig en faktisk Adam och Eva. Syndafallet maste da ses pa ett annat satt. Den text om syndafallet som tillsammans med Babelsberattelsen och brodersmordet sa val beskriver manniskans situation med Gud maste beskriva nagot annat. Pa vilket satt ar skapelsen fallen och hur gick detta till, i vilken mening var det inte del av en skapares plan? Om evolutionen ar det satt pa vilket skaparen skapat oss ar det ju en utveckling hit och manniskan som sadan ar inte skapad for att sedan degraderas. Det maste ligga i sjalva fundamentet. Ar det en forutsattning att for skapelsen att av Gud uppstar nagot som inte ar Gud och darmed ar kapabelt att ha en annan vilja. Ar det da inte en dialektik mellan Ordet och en annan princip, mellan det skapande och kaos. Entropin okar alltid till den ar maximal i ett slutet system. Boltzmann sprids med maskarnas hjalp. Allt statiskt faller, det magmatiska bestar - har nagon satt en skog som utan manniskans hjalp blir stokig? For principerna ar en nodvandighet. Platonska ideal, det ar sa vi far forsta Adam, som i forstlingen springer fram ur jordens stoff. Med detta Guds ord, manniskan som hon ar tankt, konstant brutet mot en skapelse, kan man verkligen tala om att ga fran avbild till likhet. Vi vet annu inte vad vi skall bli - Skada overmanniskan! Den Gudstillvanda, den till Guds likhet upphojda.


Reseupdate: I Constanta vid svartahavskusten. Vadret utmarkt, olen kall och allt fint. Har besokt UMUs dagcenter for gatubarn och en rumanskortodox samt en katolsk katedral. For att fa fulla bredden har jag last c:a 300 Lutherbrev utgivna av Artos - rekommenderas!

Ang. kränkningar

Man får väl anse det tillhöra bukvärlden att när de sociala koderna demonteras, i dureform och värderelativism, att kränkning definieras utifrån hur den enskilde känner sig. Och på kränkning följer förbud, och rättigheter. Snällhetsprofeten Einhorn vokaliserar det som det socialliberala samhället lovar, allas lika värde och möjlighet. Den fundamentala kränkningen är den av den Gud som bara gjorde oss till avbild, inte likhet. För det straffar vi honom med vår otro...

Auswiklung

Om man nu finner framåtskridandet och utvecklingen vara en upplysningens princip, vad är då den kristna hållningen. Att hävda att vår kultur inte står så mycket högre än antikens är kanske en sak, men jämfört med för 60 000 år sedan, då har det hänt en del. Och att encelliga organismer blivit människor är en utveckling vi tillskriver Gud som han själv kallar mycket god. Guds befallning till människan var att uppfylla jorden och lägga den under sig. Att vi löper mot målet, går från klarhet till klarhet, och låter vår inre människa växa till är utveckling. Israels folks växt från slavar till kungarike är också en utveckling. Trots utvecklingen finns något som inte förändras. Man kanske kan jämföra med ekar och fjärilar. Den ene börjar genom att planteras, växer, formas av omgivningen och blir till slut, om omgivningen är god nog, ett ståtligt träd. Den andre börjar i en ända och går från ett stadium till ett kvalitativt annorlunda - bådadera är principer för växt och utveckling som mycket väl kan samspela med nåden. Utveckling är något gott, utveckling är anpassning, är liv. Döda former är just döda, svensk högkyrklighet bör akta sig för följande:

Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. (Matt 23:5-7)

Vad är det då man reagerar på i utvecklingsivern?

Tre saker kan jag se:

Misstaget att se nyhet som ett egenvärde och att gammalt per automatik är dåligt (en tanke uttryckt på 80-talet kan omöjligt ha bäring idag). Det som är nytt är inte med automatik bättre. Måhända är det så inom mobiltelefonernas område, men det gäller inte t.ex. instrument. Vilhelm Ekelund skiljer förtjänstfullt på nyhet och nyhet där den senare betecknar den fräschör som finns i en rörelse när den är ny. Merton pratar i linje med honom om att klosterrörelser i regel är mest livfulla i början och att utveckling där alltid innebär att återvända till början. Alltså, vi måste ha ett annat kriterium, baserat på kvalitet snarare än datumstämpel för att undvika slit och slängkulturen.

Misstaget att låta flykten vara drivkraften bakom utvecklingen. Att sätta sitt hopp till utopin i framtiden hindrar oss att komma till ro och acceptera verkligheten sådan den är. Förvisso bör en för varm tröja tas av en sommardag, det är inte strävan mot det bättre jag vänder mig emot, tröjan skall inte tas av en kall vinterdag i förhoppningen att det skall fylla den inre tomheten.

Misstaget att inte ta Guds ordning, bl.a. nedlagd i människans natur, i beaktande vid förändringar. Att bygga med Gud, på Gud är en hela syftet med allt den kristne gör och det enda goda vi är kapabla till. Det innebär ett upprättande av synen människan och synen på skapelsen. Enligt formeln Gudomligt = sant mänskligt.

Mer om styrka och svaghet

Styrkan som fullkomnas i svaghet är inte styrka som är svaghet, eller svaghet som är styrka på något sätt. På sedvanligt sätt i kristendomen finns ett ordpar som på ytan syns vara motsatser men som vid skärskådande, i ljuset av Jesus, visar sig peka på något annat. Jesus var stark, tro inget annat, om så hans enda styrka var att till fullo lita på Gud, kräver detta enda all annan styrka; något våra misslyckanden visar. Den styrkan vad är den. Den bygger inte på något yttre, inga statussymboler, det är inte våldets styrka. Det är en styrka som fullkomnas i svaghet. Hur då? Vem blir starkare ju mindre han har att förlora? Revolutionären, ideologen, konstnären - andens män - de som drivs av det inre, av Ordet. Ge den socialistiske akademikern en god månadslön och även hans socialism kommer bli av akademisk betydelse. Ge konstnären en plats på en akademi och den eld som ledde till skapande kommer falna.

Styrkan och svagheten har också en meningsdimension i mötet med Gud. Där innebär svagheten ett beroende, en inställning av mottagande och lyssnande. Om att söka Guds vilja, göra den och glömma sin egen. Om tillit.

There will be blood och människans möjlighet

Jaha, så ligger man här och kan inte sova...

Jag såg There will be blood igår kväll. Dynamiken mellan Daniel Plainview och Eli Sunday är ganska slående. Båda förnedrar den andre när den får chansen, både attackerar sina egna familjemedlemmar, de är båda beredda att manipulera och att sälja allt som är heligt för bröd och linssoppa. Namnen är inte heller en slump, där Daniel Day-Lewis karaktär ser allt mer i sitt nyktra ljus - ett nihilistiskt evangelium - med den större ensamheten som pris. I filmens upplösning efter att Eli proklamerat "I am a false prophet and God is a superstition" uttrycker Eli att vi är bröder till den uppretade Plainview. Bröder...

Rovkapitalisten var i allra högsta grad en realitet i av 1900-talet och får väl ses som en delförklaring till socialismens uppgång. Precis som rövaradeln några hundra år tidigare tillskansade sig land (ex. Gustav Vasa). Enligt Foucaults utmärkta teori expanderar alla narrativ tills de stöter på motstånd och då istället riktar sin energi åt att konsolidera narrativet (t.ex. en stat som går från expansion till konsolidering och repression). När landet är ägt vänds uppmärksamheten mot det landet är fyllt av. Utifrån detta skriver Rousseau följande:

"The first man who, having enclosed a piece of ground, bethought himself of saying This is mine, and found people simple enough to believe him, was the real founder of civil society. From how many crimes, wars, and murders, from how many horrors and misfortunes might not any one have saved mankind, by pulling up the stakes, or filling up the ditch, and crying to his fellows: Beware of listening to this imposter; you are undone if you once forget that the fruits of the earth belong to us all, and the earth itself to nobody." - J-J Rousseau

Den underliggande tesen är att all makt baserar sig på att man tar från sin broder det som är hans enligt naturrätt. Det är ju det synsätt med vilket socialismen rättfärdigar mord och konfiskeringar av familjers egendom; man tar tillbaka det som blivit taget ifrån en.

Två Rockefellercitat är på sin plats: "The way to make money is to buy when blood is running in the streets." och "The ability to deal with people is as purchasable a commodity as sugar or coffee and I will pay more for that ability than for any other under the sun."

Oskorei, som exempel på en mer konservativ historiesyn, skriver följande i sitt inlägg om Ortega y Gasset:

Ortega y Gasset menar att det finns två huvudsakliga människotyper. Den ena strävar uppåt, och kan beskrivas som aristokratisk. Den andra är nöjd med sin nuvarande karaktär, och kan beskrivas som massmänniska. Han påpekar att dessa typer inte nödvändigtvis sammanfaller med sociala klasser, en vetenskapsman eller adelsman kan vara en massmänniska medan en arbetare kan ha personligheten hos en aristokrat.

There will be blood, tecknar en man i kraftig materiell expansion, emedan hans karaktär förblir. Vi kan förstå hur girighet leder till ensamhet och olycka. Frågan är ifall den vertikala dimensionen är en fernissa de priviligerade klasserna kan ägna sig åt enligt det gamla konceptet att den första generationen anskaffar med realpolitiska metoder, den andra förvaltar, den tredje blir konstnär. Ifall vår ärorika kamp för det goda, sköna och sanna parasiterar på ett samhälle byggt av en ond drift (judisk världssyn skull så vitt jag förstår det hålla sig i detta). Punkten är en av kärnorna i Simone Weils Tyngden och nåden, är vi utlämnade åt vår rovdrift, eller finns nåden som får oss att falla uppåt; i mer konkreta termer, är Moder Theresa och Dalai Lama charlataner likt Eli Sunday eller finns det något äkta i vilket de växer.

Gör det det finns det hopp, då finns det möjlighet för människan att växa, att höja sig (bli höjd?) över sig själv. Gör det inte det tjänar vi alla på en "plain view" av saker och ting. Vårat synsätt kommer predicera våra handlingar.

Slottet byggt i sanden (om tro)

Låt oss tänka oss en människa, vars alla anhöriga dukat under för tortyr och som själv länge torterats i ett koncentrationsläger. Eller en indian på 1500-talet som ensam sluppit undan, medan hela hans folk utrotats. Om sådana människor har trott på Guds barmhärtighet, så tror de nu inte längre på den, eller också uppfattar de den helt annorlunda än förut. Själv har jag inte upplevt något dylikt. Men jag vet att det förekommer, och vad är det då för skillnad?
Jag bör sträva efter att få en sådan föreställning om Guds barmhärtighet att den inte utplånas, inte förändrar sig, vad än ödet må sända mig på min väg, och att den kan delges vilken människa som helst. - S. Weil

Jag vet inte om jag har rätt att sätta mig själv i samma position som den gode Simone. Men detta med att finna en Gudsbild som inte rasar är något som legat på mitt hjärta. Man kan se det som tvivel, det är ju det i sin kärna, tvivel på att min bild av Gud är sann. Tvivel på att jag bygger min trygghet på mina egna tankekonstruktioner. För den tron (min tro?) bär inte frukt och mals sönder likt Jobs hopp:

Liksom berget vittrar och rasar
och klippan rubbas från sin plats,
liksom stenarna mals sönder av vattnet
och skyfall sköljer bort gruset,
så krossar du människans hopp. (Job 14:18-19)

Människans egna hopp. Slottet byggt i sanden. Är det inte på sin plats att det faller samman. Vi önskar inte fantasivärlden. Att skaka världen så mycket så att allt som inte sitter fast också rasar, det är mitt sökande. Att pröva sjövärdigheten.

Då stormen kommer sveps den onde bort, men den rättfärdige kan aldrig rubbas. (Ords 10:25)

Den rättfärdige, vem är han, vems tro är det som håller (och därmed är sann?)?

"Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort." (Matt 7:24-27)

Den som hör dessa ord och handlar efter dem. Anar man ett mått av att Ordet måste bli kött, tron i första hand är praktik och den tro som kan bära en sådan aktivitet är sann. Som bär genom mötet med den som varit igenom dödsskuggans dal, som inget har. Som klarar av verklighetens stötar. Hur många av våra berg skall då inte falla? Kanske faller alltihop, där inget av våra egna trosföreställningar och trygghetsgrunder står kvar och vi är helt burna.

Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jes 54:10)

Att stå fast i tro och gärningar och låta trosföreställningarna nötas av verklighetenen. Att på en gång ha ett ontologiskt hopp samtidigt som all trygghet är just i detta hopp - av nödvändighet bortom denna värld. Diskbänksrealism och tjänande i det lilla, trots lidandet i världen, utan löften om räddning, bättring och frälsning, utan om hat - visst är tron något övernaturligt. Och visst är vi helt beroende av Honom. I Honom finns det enda goda vi är kapabla till, i honom kan vi välja lidandet för Ordet skall nå sin fullbordan.

Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit. Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan. Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus. Det är för detta jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig. (Kol 1:21-29)

Drifter och sublimering

En följd av skillnaden i bilden av människan mellan Freud och kristendomen blir den på drifter och sublimering. Sublimering först. Säg den sexuella driften att föröka sig. Människan går från ett djur mot den kultiverade varelsen. I ett samhälle fungerar det inte att man knullar runt till höger och vänster (även om försök gjorts i modern tid) och individen får med hjälp av de av skam internaliserade strukturerna kanalisera in sexualiteten i en parrelation (där man också kan få ägna sig fritt åt projektioner osv, men det är en annan fråga). Klatt och betartt!

Enligt kristet sätt att se det är den gudomliga strukturen nedlagd i oss viljan till tvåsamheten och att leva gå in i massa kortvarig avancerad paronani ses som er pervertering av den "rena driften", den fullkomliga skapelsen som den var tänkt att vara. Denna teologi vänder sig emot alla former av svartmålning av världen [1, 2, 3] som kan vara vanlig bland kyrkliga ledare, utan ser skapelsen som god och att djälvulen inte själv har förmågan att skapa något, bara pervertera det som redan står där.

-----------

Det ter sig mer och mer klart för mig att Wittgensteins filosofiska program leder till att "det man inte kan tala om" mindre och mindre talas om (det kan också ha varit så hela tiden, vad vet jag). Kvar blir vi med någon sorts common-sense-bonnig hållning till alla stora frågor. Och med tanke på att vårt sätt att förstå vår verklighet direkt styr de val vi gör, och att det ingalunda är lite dökött runt de objektiva observationerna, utan för hela omvärldsförståelsen basala parametrar, är detta mycket riskabelt. "Man vet ju hur invandrare är." Samtidigt diskuterades en del av frågorna på 70-talet utan att det ledde någonvart.

Självbild (om Freud och sådant)

Om man inte har den banala förståelse av människan som upplysningen ger, (människan är god och ett oskrivet blad formad helt av sina upplevelser; liberalism, ibland gift med genteori till någon sorts dikotomisering sjuk-normal; socialliberalism) är det goda chanser att du har en syn på människan i enlighet med den psykodynamiska teorin. Den psykodynamiska teorin har kallats ovetenskaplig (av samma människor som attackerar religionen), och Freud avfärdas ofta lättvindigt som en galning, eller helt enkelt för att teorierna har mer än 60-ish år på nacken.

I Freuds teori är människan lite mer komplex än tanke-> eventuell distorsion av valfri sort --> handling. Där finns skilda motiv och lager av medvetenhet som på ett revolutionerande sätt (och med introspektion och fallstudier som datainsamlingsmetod) beskriver psyket. Freuds omvärldsförståelse påverkar dock den egensinnige mannen. T.ex. kunde ångmaskinen användas som modell för tryck och mekaniken som modell för det mänskliga fungerandet, på samma sätt som datorn idag ter sig mycket mänsklig.

Två saker är av intresse, viktorianismens prydhet och den koloniala antropologin med utveckling från primitivt till civiliserat. En tankemodell Freud använde var att människan i sin utveckling gick igenom evolutionen/civiliserandet igen. Människan som i grunden är ett djur som alla andra, med starka drifter i sexualitet, hunger, makt osv.; detet. Detet är vad som har och ger energi. Detet tämjs av samhället som internaliseras genom i första hand föräldrarna; överjaget. I det viktorianska samhället sker detta till en nivå som orsakar andra psykiska besvär - ex. hysteri. I ett samhälle där kontroll är problemet är emancipation lösningen. Således handlar det om att se sina drifter, acceptera och bejaka dem. Att nå samstämmighet, helhet, blir på tankarnas bekostnad - känslorna är som de är. Känslorna är Du.

Har man läst lite mystiker kan man se att det är samma psyke man beskriver men man har inte hållningen till känslorna att det skulle vara individens djupast identitet. Snarare är, i Platons efterföljd, viljan själens kärna. Denna skillnad viljan kontra känslorna blir i högsta grad relevant när din vilja (eller Guds) ber dig göra något som gör ont, är det en orealistisk vilja, eller känslor som skall uthärdas. Din självbild kommer att påverka utgången.

I terapier där för lite mentala strukturer är problemet, som med psykotiska människor, behöver en annan metod utvecklas och här visas en viss svårighet. Det psykodynamiska idébygget har ingen tydlig norm för fungerande. När frigörandet från det som binder är slutfört behöver något annat ta vid. Som kristen har man Kristus som förebild och mål, som psykiskt fungerande i sin prydno. Helt under viljans kontroll, i enlighet med Ordet, utan att för den skull vara känslomässigt avstängd eller ägna sig åt psykologiska försvar.

Den enhet vi inte själva kan skapa

Människan är i grunden splittrad, lika självklart som tyngdlagen. Den basala gemenskapen, där människan jämför sig och önskar vadhelst den andre har är sammanbruten.

Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. "Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp", sade hon. Därefter födde hon Abel, Kains bror. Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.
Herren sade till Kain: "Varför är du vred, och varför sänker du blicken?
Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
Herren sade till Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?"
Herren sade: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."
Kain sade till Herren: "Mitt straff är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig."
Herren svarade honom: "Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom.
Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. (1 Mos 4:1-16)

Förlusten av gemenskapen ger rotlöshet, rastlöshet och fruktlöst arbete. Till detta rädsla, men korsets tecken (tau) skyddar Kain. I själva verket är det hela en direkt fortsättning på efterspelet till den kända scenen i lustgården. När Gudskontakten bryts faller gemenskapen människor emellan samman.

Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?"
Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig."
Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?"
Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt."

[...]

Till mannen sade han:
"Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli."
Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever.
Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.
Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid."
Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.
Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. (1 Mos 3:9-24)

Redan brottet med Gud förebådar splittringen, det var inte jag...

Brottet med Gud leder till gemenskapens sammanbrott, lika självklart som tyngdlagen. Egoistisk, rastlös, rotlös och rädd skall människan klara sig. Hur löser vi det? Vi:et uppstår.

Bibeln förklarar det för oss med hjälp av följande anekdot:

Hela jorden hade samma språk och samma ord.
När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig.
"Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck.
De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden."
Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde.
Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.
Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger."
Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden.
Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden. (1 mos 11:1-9)

Det som skulle rädda oss leder till mer splittring. Vi:et skapar ett de. Ingroupen skapar en outgroup, lika självklart som tyngdlagen.

Detta är den människa Gud igen gör ett folk av. Han tar först hand om ett vi, israels folk, och ger dem seger. Men den fridskonung man väntade sig skulle ge den slutgiltiga segern ställs utanför muren, blir ett med det avskilda och brutna, det utanför. Nedslagenheten i den övre salen går inte att ta miste på. Rastlöst och skräckslaget, skillt från Gud, med kläder av skinn och bommade dörrar. Minst av allt i enhet med någon annan. Sådan är människans utgångspunkt.

Vi ber om den enhet vi inte själva kan skapa ber vi om i tidegärden. Förstår ni nu pingsten? Förstår ni vilken profanering en begränsning av pingsten till enbart givandet av diverse trollkonster är?

För vad händer?

När pingstdagen kom var de alla församlade.
Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen.
När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?
Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar." (Apg 2:1-11)

Kontakten med Gud är upprättad, den basala gemenskapen möjliggjord (Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig. - Joh 21:22) och nu, slutligen, reverseras splittringen folken emellan. De har olika språk, men kan förstå varandra. I ett vi utan syndabockar i Kristus. Vi måste förstå Kyrkan och hennes enhet som ett sakrament i ljuset av detta. Som den fullkomlighet vi är totalt beroende av nåden för att skapa. Att detta även bringar ett slut på rastlöshet, rotlöshet, alienation och rädsla är en naturlig fortsättning.

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apg 2:41-47)

Vi hade det ju så trevligt

"Vi hade det ju så trevligt, kom nu inte här och förstör..." Så kan jag känna när man från t.ex. Aletheia pratar om sann och falsk enhet. Någonstans ligger det ekumenikens väsen att göra vissa avkall på det egna och på så vis öka takhöjden. "Vi vill ju alla väl", eller "vi menar nog samma sak, men med olika ord" eller det viktiga är ju att man älskar Jesus" kan vara vanliga åsikter, då man menar sig öka tankefriheten. Enheten nås genom att slå en ring runt det befintliga, alla samfund som heter kristna, förutom givetvis mormoner och jehovas vittnen (eller?), med alla medlemmar med olika samstämmig tro. Skrapa inte på fasaden, blottlägg inga olikheter, vi får tycka olika och ingen skall behöva stå till svars. I själva verket dör diskussionen.

Jag undrar huruvida en bakomliggande tanke, i tillägg till konflikträdslan, är att det kvittar vad man tycker. Det är den materialistiska historieskrivningen. Skeenden påverkas av materiella förutsättningar och tankarna och idéerna efterhandskonstrueras. Enligt denna syn är arbetet vi utför, lokalerna vi befinner oss i och de strukturella systemen viktigare än hur vi formulerar vår tro, huruvida våra hjärtan är vända mot Gud och vi förlåter våra syskon.

Skrapar man på ytan finner man åsikter som inte samtidigt kan vara sanna. Postmodernisten menar kanske att det inte finns någon sanning eller att vi inte kan uppnå eller veta något om sanningen, att vi har diverse olika kristendomar och ingen kan säga om den ena är mer eller mindre sann än den andre. Mot detta bryts trosuppfattningen om den Gudomliga uppenbarelsen. Om Gud inte förmedlar sig, hur har vi då kunnat veta någonting? Och vilket värde har då ett sanningsanspråk som det som säger att vi inte kan veta något om sanningen. Frågan blir då vem som har rätt. Krig har bekämpats över detta. Kyrkan har hållit enheten högt. Så inte hos reformatorerna; passar det inte, sök inte en lösning, dela i mindre enheter, där ni har helt rätt och alla andra har fel. Det är dock svårt att tänka någon annan än Kristus som har helt rätt.

Får vi inte söka vår identitet i vår gemensamma strävan efter att finna sanningen?
Hur skall vi då förhålla oss till före detta ärkebiskopar som högaktas och uttrycker en tro på det eviga livet som ett uttryck för att Gud kanske minns oss. Som säger sig söka men inte verkar finna något av det som traditionen pekat ut för oss. Här testas ju verkligen min egen takhöjd och jag finner inget svar...

Magnus Malm skriver bl.a. i sin senaste bok, "Ett hjärta större än världen" om tre sätt att se på kyrkan, som gräns, som kärna eller som riktning.

Gränsen är väl svenska kyrkans huvudsakliga sätt att se på det och eftersom vi är en folkkyrka och medborgaren enligt socialliberal logik är ett vårdpaket flyttas gränsen; alla skall med - en lära som redan Origenes fick kritik för.

Min gamla själasörjare Bo Brander talade i en predikan om gränser och menade att "vi kan sänka ribban hur mycket vi vill, till två meter under marken, det kommer ändå vara högre. Jesus har ingen ribba, han går ut och söker människor." Som jag ser det bör gränsen inte vara mot människor och deras åsikter - det kan vi lämna åt Gud. Det handlar om att bedöma den frukt som blir för att kunna se vägen framåt, och var vi är på väg in i en återvändsgränd. Gränsen bör vara ett letande efter den Helige Andes verk. Detta trode vara biskoparnas uppgift, som det enheten ämbete de är.

En kärna har Kyrkan i Kristus, som vi bör söka och försöka förstå. Jag anser att vi måste vara öppna för Herren och hans verk, var vi än må finna det.

Vi måste dock förhålla oss till att det finns dålig frukt och det finns ett utanför Herrens verk. Det dogmatiska är på intet sätt allvarligare än det praktiska. Kanske kan man säga att det dogmatiska är att söka i först när det praktiska skorrar. När en kyrka inte längre manar till efterföljelse. När medlemsantalen sjunker drastiskt och samhället hon befinner sig i avkristnas i hög takt. När stora delar av medlemmarna mycket sällan deltar i någon religiös ritual. När debatten avstannat och det blir mycket lågt till tak. Då kanske något är ruttet i dogmatiken, då kanske det är dags för urskiljning.

Dialog och förståelse - då kan vi se vad som kan försonas, där kan vi se om det är samma Gud vi tillber. Det är inte alltid en så trevlig process. Kanske får vi alla möta att det vi håller hårt i hela tiden var fel.

Lika självklart som tyngdlagen

Lika självklart som tyngdlagen. Simone Weil säger det flera gånger, det bara är så, när allt är avskalat. Vi skyr det nakna och avskalade. Nihilismen - att inget egentligen har värde eller mening, skepticismen - att vi egentligen inte kan veta något, och ensamheten. Man måste uppbåda fysikerns kyla när man skall se den - människans tyngdlag.

Som en sten genom historien, tillbaka till kunskapens träd, där vi ville bli gudar och själva skilja mellan gott och ont, och trängde bort honom från Hans tron. Redan Adam triumferar på nietzscheanskt vis över Gud. Här faller kontakten till tillvarons grund, vad kan vi sedan veta? Till gemenskapens sammanbrott i brodersmordet, utopins sammanbrott i Babel och det etiska sammanbrottet på Noas tid. Ensam utan mening, värde och kunskap - lika självklart som tyngdlagen.

Men Guds ande svävar över tomheten...

Ordet blir kött

Kärleken till Ordet är Andens frukt läser vi i en debattartikel i Dagen.

Den insinueras att den naturliga teologin leder fram till en annan Gud. Och visst är det så att uppenbarelsen krävs. Vi behöver gå utöver vad vi kan bli varse genom vårt förnuft genom att ta till oss det som uppenbaras för oss. Men man kan inte sätta naturlig teologi och religiösa urkunder mot varandra. Onekligen är det så att vi alla stött på felaktiga utläggningar utifrån samma det religiösa textmaterial som vi kallar bibeln.

Det påtalas att Ordet är oföränderligt. Kulturen är det dock inte. Som jag läser Jesus är hans markering mot objektiv lagmoral i riktning mot en dygdetik. Vad som är kärleksfullt är onekligen situationsbundet.

Jag får också en känsla av att artikelförfattaren likställer Ordet med bibeln. Detta är något som i allra högsta grad bör ifrågasättas. Jag vet inte om han råkat ut för en tankevurpa då han hänvisar till "Bibeln säger att Jesus Kristus är Ordet - Guds ord, som är Gud." Förhoppningsvis inser artikelförfattaren att Jesus inte är bibeln. Onekligen uppenbarar sig Gud i de texter som är bibeln, men som han själv skriver, "Är det inte så att enligt Bibeln är Gud bara en och därför har vi alla bara en enda helig Gudsbild att lära känna och närma oss genom vår tro?"

Ordet blir kött i första hand. Anden fullkomnar människan, Andens frukt är kärlek, en återklang av Ordet.

Edit:

Dag Hammarskjöld schreibt: Gud dör inte den dag vi inte längre tror på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.