Tystnad

Senaste numret av pilgrim handlar om tystnad. Den yttre tystnaden skall föda en inre, friden. Friden är ett tecken på Guds närvaro, så tänkte jag mig det.

Sedan infinner sig ofrid. Jag får höra att Gud inte vill att jag skall älska honom för den frid han ger mig. Att önska närvaron och friden är blott ett lumpet effektsökeri från min sida. Gud kommer ta ifrån dig det du fått. Friden och tystnaden får du åstadkomma själv, om du är så svag i din tro att du behöver något, någon försäkran.

Det är din Fader i himmelen som gör detta. Det är han som skakar båten för att se om du håller. Om du trots allt var att lita på. Om du orkar själv, vilket du inte gör. Damned if you do, damned if you don't.

Det är inte du, det är jag, kan vi säga till Gud, får vi hjälp att säga till Gud. Det som sker, sker och Gud vill något med detta. Har försyn för mänskor och sparvar som dör av svält i det stora språnget. Han gör under i det lilla som små lagningar i det sjunkande skeppets skrov.

För att bli gudomliga måste vi bli tysta, som Gud. Obefläckade av världens smuts när vi går mitt i den.

Att välja det onda

Lars Anders Johansson skriver i min dagsfärska Axess om de Sade och att det är svårt att förklara bort ondskan i något som kan informeras bort, alternativt är sjukt. Markisen väljer något som hans samtid ser som det största onda och identifierar sig med det.

Jag tänker på en lågstadieelev som utan ingående kunskaper om ämnet som i sina svåra stunder, väljer att identifiera sig med Hitler. Inte för att han är stark, som kanske många tonårssympatisörer, utan just för att han är ond i samtidens ögon.

Det är en existentiell dimension av utanförskapsidentiteten, och ytterligare ett argument mot alla utopier som vill beskriva människan som god innerst inne.

Sic!

Jag har klara åsikter om hur världen borde vara, mer god och mindre ond. Jag har är postmodernt sekulariserad och har kunskaper i genusteori. Genom detta raster ser jag traditionernas negativa påverkan, själv är jag traditionslös. Jag har stora planer. Jag vill skriva en bok eller göra en skiva. Dessa skall bli klara på en gång, utan ansträngning eller övning - talang är något man har. Egentligen presterar jag ingenting, men får betalt, någonstans en rättighet.. Jag upprörs över världens ondska och stänger av när det blir för mycket. Jag tycker att Någon borde ta ansvar för detta och göra något åt det. Kanske mamma, kanske någon myndighet.

Vem är jag?

Excelsis bemöte kritik

Ibland är man inte så snabb. Broderskaparen och den "progressiva" socialdemokraten Anna Ardin har kommenterat ett av mina inlägg från i höstas och då man inte kan kommentera på hennes blogg (om man inte är medlem i hennes grupp), gör jag en liten kommentar här.

Anna skriver följande:

Bloggen närvaroattacker menar att du-reformen var av ondo eftersom det är en del av dekonstruktionen av hierarkierna i samhället typ: "nu får man gissa var man står i förhållande till varandra". Typiskt nog är det en snubbe som kallar sig "tokkristen" (som ofta snarare betyder "kristen höger" än "djupt troende", eftersom både ateister och kristen höger gärna ser den kristna högern som mer kristen än oss andra) med motstånd mot ett mångreligiöst Sverige, som kallar samtliga biskopar sedan Gustav Vasa till nu för pajasar och som kanske blir ganska ensam i sitt paradis när han definierat ut de flesta av oss andra.

Vad jag skrev i inlägget är följande:

Dureformen är ett utmärkt exempel. Förr visste man vem man stod nära, var vän med. Nu saknas den markeringen. Nu får man gissa var man står i förhållande till varandra. När vi har dekonstruerat hjulet får vi var och en försöka uppfinna det.

Min poäng var att ändringen av språket inte åstadkommit en förändring i verkligheten utan att statusolikheter verkar vara en del av hur vi människor är skapta. En del av att vara ett flockdjur.

Och jag får sannerligen hoppas att jag inte blir ensam i paradiset...

Transcendens

Man pratade om kommunism på radion idag. Om samhället under kommunismen. Om hur enhetskulturen fördummade undersåten. Jag tycker det var spännande med tanke på hur gemene svkanställd behandlar oss medlemmar och hur "sökarvänligt" också stavas "för idioter och småbarn". Kanske har man lyssnat för mycket på sina fördomar. Religiösa tror på sagofigurer. På något bortom det givna. Transcendens.

Transcendenser i vardagen, vilka är de egentligen. Att göra Stol (begrepp) av alla stolar vi sett är att vandra utanför det givna, är sanning i en mening. Stol (b) kan aldrig vara fri från stolarna, och ÄR kanske inte något annat än en social konstruktion, ett hjärnspöke. Orsak-verkan är på samma sätt transcendent, på samma sätt som kvarkarna är den omöjlig att observera direkt; det enda vi ser är en serie händelser. Men vår hjärna söker orsak-verkanssammanhang. Intention. Vi ser det i barnets slumpvisa rörelser, i "slumpen". Det är så djupkodat i oss, att söka mening, intentionalitet. Vi söker vårt livs mening. I den meningen är även hoppet transcendent, vår basala tro på att allt blir bra, även när vi leds mot gaskamrarna.

Ostrukturerat om kristendom

Det kan kännas mycket avlägset med det kyrkliga språket ibland. Som att man mest pratar luft. Skapar löften och ursäkter ur samma påse. Gud är här men han syns inte, han verkar fast det märks inte.

"Gud tycker som jag, även när jag byter åsikt", säger Christofer Hitchens raljant om säkerheten i de kristnas uttalanden, där vi på Guds uppdrag beter oss illa mot homosexuella, kvinnor, osv. Till varje pris är det vi, våra regler, värderingar och lagar. Akta er för fariséernas surdeg. Vad är denna surdeg om inte tron på att uppfyllandet av lagen skall lända oss frälsning.

Jag tänker på Hans Urs von Balthasar. Gud älskar människorna så mycket att han byter sida. Blir ett med dem som förråder Gudsfolket. Blir ett med dem som hatar hans son. Blir ett med oss; även om vi byter åsikt.

Det skymmer och vi ber att bränslet till vår tynande låga skall räcka. Det blir mörkare och snart kan vi inte se alls.

Kristendomen är ett hopp att det, trots att det mörknar och ser hopplöst ut. Trots att vi enfaldigt väntat i 2000 år. Tron att när natten är som djupast, brudgummen kan födas, lindas och läggas i vårt hjärtas krubba.

Smärta

Till slut är smärtan enda utvägen. De små dropparna av blod som pressas ut genom huden, snart nog är de det enda verkliga. Som Abels kan det ropa, ett tyst skri.. han öppnade inte sin mun.

Söndag kväll...

Inte kan det väl vara så att detta är vägen? Inte kan det väl vara så att ett stelfruset hjärta och vrede är frukten av att närma sig Gud.

Snarare förtappad. Hopplöst hopplös. Vill inte låtsas längre. Vill inte anstränga mig en enda millimeter för att uppfylla någons krav. Vill tvivla i fred, på mirakler, och bönesvar. Vill kämpa med tron i min hjärna, kasta mig i djupen och förkasta allt banalt nog att förstå. Inte en enda gång vill jag bli klappad på huvudet eller bli offer för koncept och modeller.

Bara vanlig, inför den högste, vill jag stå. Hjärtat blottat, inga ursäkter eller förskönande omskrivningar.

Det blåser

Jag läser Dag Tuvelius ledare i kyrkans tidning.

"Men lika viktigt som själva beslutet är hur kyrkan hanterar frågan efteråt. I den vardag som följer. Svenska kyrkan måste välja väg, det är ofrånkomligt. Inget nja är möjligt. Men när vägvalet är gjort handlar det om att leva vidare tillsammans. Insikten om att de som har en annan åsikt ändå tillhör samma kyrka.
Hur kyrkan förmår klarar åsiktsskillnaderna berättar lika mycket om Svenska kyrkan som själva beslutet. Resan är inte över efter vägvalet, det är bara en ny dagsetapp som har börjat."

"Nästa vecka fattar kyrkomötet sitt beslut. Blir det ett ja till kyrkligt äktenskap för homosexuella kommer beslutet knappast att rivas upp framöver. Kyrkan har valt väg. Med vigselrätten är det tvärtom. Väljer Svenska kyrkan att behålla den kommer frågan att väckas igen.

Kyrkans Tidning har tidigare på ledarplats tagit ställning för både bibehållen vigselrätt och ett ja till äktenskap för par av samma kön. Men ett råd till den som engagerar sig i frågorna. Gå in och läs både besluten och reservationerna i sin helhet. Om inte annat så finns de på Svenska kyrkans webbplats, under ikonen Kyrkomötet. Det är värt att ta sig den tiden.
Efter beslutet står Svenska kyrkan inför samma utmaning som ELCA gjorde tidigare i höstas. Även om det svenska kyrkomötet troligen präglas mindre av sorg över oenigheten och mer av glädje, stolthet, frustration och besvikelse. Men det som kan förena är omsorgen. Omsorgen om den andre, trots skilda åsikter, och omsorgen om kyrkans medlemmar. Som alla berörs av dessa beslut. På ett eller annat sätt."

Dag är en av opinionbildarna i Svk, hans tidning plattform för det etablissemang som är nöjda med kyrkan som hon är och utvecklas. Jag anar likväl ärligt menat utsträckt hand. När segern är vunnen är det en storstilad gest. Han hade inte behövt. Han hade som biskopsämnet Helle Klein kunnat hänvisa till andra kyrkor. Kravet blir tyvärr lätt felriktat. Den som blir överkörd får också ansvar för enheten. Storsintheten räcker så långt att man tillåts bekänna sin synd och anpassa sig.

Och vad skall man säga. Heterosexuella och homosexuella skall ha olika rättigheter. Män och kvinnor skall ha olika rättigheter. Olika människors röster är olika mycket värda. Vi har att göra med kulturella överideologier. Det går inte att vrida sig ur, med hur mycket kontext och ideologi man vill. Tomten kan ha varit man i 100 år, herr och damidrott kan vara uppdelad utifrån fysiska skillnader, organisationer som frimurarna kan ha varit för män sedan de startades - det spelar ingen roll, överideologin tar inga hänsyn. Samtidigt närmar sig klassperspektivets bäst-före-datum. Det är väl bara att köra på tills vindarna blåser åt något annat håll.

Undran

Vad innebär det att vandra under Herrens ok? Den stabila grunden är inte lätt att finna i vårt inre. Vi skapas i varandras ögon. Ingenting är stabilt och det ljus vi kunde hoppas på från höjden är bortom vår fattningsförmåga. Är det en aspekt av tilliten att släppa sina egna försök att förstå och definiera sig själv. Att meningen till slut står över vad vi kan förstå.

Jag är döden

"Jag är döden."

"Devetjag."

Döden är obegriplig för barn. Mången sekulär förälder säger att morfar är i himlen, för att det ger någon sorts förklaring som barn kan ta till sig.

Det hade varit intressant att se en "existentialism for kidz" som genom en sekulär myt kan förklara att barnen själva måste bära sin ångest. Det kanske redan finns, vem vet?

Tankedagbok Taizé 09

Tankedagbok från min vecka i Taizé. Jag är inte riktigt nöjd med den, men låt gå.

länk

Ord till en ung man

Strunta i tiden, unge man, strunta i höjden på ditt sandslott. Havets vågor och himlens vind kan du inte styra över, men ditt hjärta blev dig givet som det kungarike du själv skulle styra. Så ställ dit hjärta efter stjärnorna och se vart vinden bär dig. Och tiden, låt den komma, dess gång och dess slut kommer tids nog, lika säkert som att du en gång är född.

Morgontimmar

Man kan tala om mening och mål. Men vad vill man egentligen. Att handla med Jesus som måttstock - att förlåta, befria, hela och ge, och vara beredd att lida för det. Att hålla ögonen på det och se alla andra regler som stickspår. Vad väntar jag på? Ja, vad väntar jag på...

Lika självklart som tyngdlagen

Lika självklart som tyngdlagen. Simone Weil säger det flera gånger, det bara är så, när allt är avskalat. Vi skyr det nakna och avskalade. Nihilismen - att inget egentligen har värde eller mening, skepticismen - att vi egentligen inte kan veta något, och ensamheten. Man måste uppbåda fysikerns kyla när man skall se den - människans tyngdlag.

Som en sten genom historien, tillbaka till kunskapens träd, där vi ville bli gudar och själva skilja mellan gott och ont, och trängde bort honom från Hans tron. Redan Adam triumferar på nietzscheanskt vis över Gud. Här faller kontakten till tillvarons grund, vad kan vi sedan veta? Till gemenskapens sammanbrott i brodersmordet, utopins sammanbrott i Babel och det etiska sammanbrottet på Noas tid. Ensam utan mening, värde och kunskap - lika självklart som tyngdlagen.

Men Guds ande svävar över tomheten...

..gripa kring många ting han inte förstår..

Att hävda att ordet i sin ofullkomlighet aldrig skulle kunna bära Gud är lite som att säga att Jesus i sin kropp inte var fullt Gud. Stoftet må känna sin ofullkomlighet, men i Anden fullkomnas det till Gudomlig likhet. En inspirerad skrivare kan för ett par andeuppfyllda öron mycket väl vara den som förmedlar Gud själv. Systematiskt har dock tanken alltid sina brister.

Sedan uppenbarelsen lämnat oss är vi utlämnade åt ett ständigt refererade av dennes och dennes teologi. Den egna tanken är långt därifrån, i ett funderande kring "finns Gud" eller "är jag förlåten". Teologi är bekänd, inte reproducerad, varför också frukterna uteblir.

Den Gudomliga uppenbarelsen är, hur mycket vi än bortser ifrån den. Den rationalistiska naiviteten över empirisk skepticism. Teologen måste likt psykologen gripa kring många ting han inte förstår för att uttrycka det han förstår. Givet honom, inte genom experiment och upprepningar, inte genom sannolikhet, utan genom hans egen inre längtan efter mening och mönster.

av Du och Jag i Dig

Ett jag och ett du.

Det börjar i skillnaden.

Du är i relation, du slutar där andra tar vid.

Enligt detta sätt att se ÄR den basala enheten inte, den basala enhet som ordningen tycks kräva, men den var oss heller inte given.

Enheten i varats mitt är mångfald; en men ändå tre. Paradoxen som är varats möjlighet, i vars spänning intet delas i plus och minus, gravitation och energi, ordning och kaos, tyngd under den mimetiska friheten och nådens frihet under korsets tyngd.

Korset, detta vi iklär oss som den fångdräkt i vilken vi tvingas till frihet och ansvar till, fullhet och kärlek.
Korset i vilket rättvisan faller samman, offret faller samman, enhetten faller samman och byggs upp igen på ett förunderligt sätt.
Korset, med vilket Abraham kan låta Lot välja och med vilket Petrus inte skall bry sig om vad som gäller Johannes, - Du skall följa mig.

Vi bygger så ett rike, inte av vi, inte ens av Jag och Du,
utan av Du och Jag i Dig.