Förbön på pingstdagen

Tack himmelske Fader att du sänder den Helige Ande och så alltid finns närvarande mitt ibland oss, i våra hjärtan. Hör oss när vi kommer inför dig och ber.

Herre hör vår bön

Vi ber om Andens utgjutelse över världen. Att du kallar människor till dig och uppfyller dem med ditt återskens ljus. Vi ber om besinning i krig och visshet om din kärlek, i vilken varje liv är heligt, och i vilken vi är en mänsklighet, förbunden med din skapelse. Vi ber om frihet för Nordkoreas folk och om ansvar hos dess ledare. Vi ber om försoning på Sri Lanka och om medmänsklighet i den rådande ekonomiska krisen. Herre upprätta, i din Ande, din mänsklighet lär oss att dela idtället för att ta och lita istället för att ta till säkerhetsåtgärder.

Herre hör vår bön.

Vi ber om Andens utgjutelse över dem som söker dig. Väck oss ur vår tröghet, mana oss till efterföljelse och bind oss samman till det levande tempel som är din Kyrka. Styrk oss var och en och låt oss bli varse din röst så att Helig Ande, mer och mer, kan gestalta Kristus i våra liv. Öppna våra ögon för ditt Ord och ditt verk i vår vardag. Visa oss goda förebilder och låt kärlek, glädje och frid känneteckna oss. Stötta vår frösamling och ge oss enhet och ledarskap. Styrk oss i vår trofasta tjänst och ge oss ett tillitsfullt jämnmod inför världnes stormar. Ge församlingen urskiljning så att vi kan gestalta en godhet större än världends, med tålamod, vänlighet och kärlek till alla som söker dig. Undervisa oss och låt iss gå ut med evangeliet tom dig till andra. Ge oss åter en tro på din undergörande krat i vår tid och kom med din helande hand till oss alla. Herre i din Ande upprättas din skapelse och vi kan åter igen se dig och varandra i ögonen, så Kom Helige Ande.

Herre hör vår bön.

Herre vi ber om hjälp med allt det hos oss som står i vägen för din kraft och godhet. Vi ber för vår rädsla, vår bundenhet och bekymmer, för tvivel och sorg. Uppliva vår längtan efter dig och när vi vänder oss mot dig, famna oss i dina armar. Visa inte bort någon av dem som söker dig. Om vi faller förlåt oss och upprätta oss, och när livet är slut tag emot oss i ditt rike.

Herre hör vår bön.

Låt din Andes eld komma och smälta frusna själar och hårda hjärtan. Vi ber med alla dina heliga och den heliga Gudamodern. I din älskade son, Jesus Kristus, vår Herre och broders namn. Amen.

Fast bara en sak behövs...

När man ser på sitt slarviga och trötta yrkesliv kan man bli lite förskräckt. Här skulle man ju gestalta Kristus i varje stund, som ett slags verkandets bön, som ett sätt att bära frukt som består. Istället går drömmar och tankar till vad som borde vara, skulle kunna vara. Alienationen är följaktligen ett faktum. Att i medgång som i motgång kunna utför Verket, är helighet. Att ha alla tältpålarna fastslagna i himlen, att redan i stunden förlåta och leva som om evigheten redan hade sopat bort varje spår av oförrätten.

Att få Andas med Gud. Jag kan drömma om det. Vissa dagar är man där, när man har fått vila och stilla sig. Då får man fatt i det levande och lekande i tron. Där lever Gud i mig och hans styrka får ta vid där min svaghet slutar. I det hektiska behöver jag min kontroll, vågar jag inte släppa taget, behöver jag mitt babelstorn.

När jag ser på mitt slarviga och trötta yrkesliv kan jag le. ..du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs...

ingen orsak

När bönen fyller en med en sådan glädje från djupet, hur härligt är det inte? När man inte själv kan mer, och det bara kommer till en. Av ingen orsak, brytande all kausalitet. Nåd, ren nåd.

Vad som än är, vad jag än står i - spelar ingen roll.

Om bön

Jag skall hålla ett föredrag om bön imorgon och tänkte att jag kanske kunde få lite feedback.

Utgåva 2 nu. Prästen i församlingen trodde att det var lite långt och skulle bli lite, ehm, obegripligt för de flesta besökarna. Nu får vi se...

Så: Tankar, någon?
---

Om bön
Disclaimer: Bön kan man tänka väldigt olika kring och det betyder olika saker på livsvägen. En del kommer säkert vara självklarheter för en del och obegripligheter för andra. Jag har försökt att hålla mig inom Traditionen utan att sväva ut i för mycket egna teorier. Håller ni inte med om något, så spara det så kan vi diskutera det efteråt.

Inledande appell: Bönen är verkligen en skatt som jag har funnit. Tänk att få sträcka sig mot Gud, tala med honom, vara med honom. Tänk en sådan möjlighet. Vi har alla den möjligheten och det är kanske lätt att rycka på axlarna och tänka än sen. Jag har varit där, men så, för fyra och ett halvt år sedan var det något som ryckte tag i mig, jag hade då varit med i kyrkan i 23 år. Jag skulle nog beskriva det som ett Gudsmöte, och efter detta möte började jag be. Visst hade jag bett innan, men detta var något annat. Nu är det del av min vardag, detta underbara, att vara med Gud. Det är utifrån mina snart fem år med Gud och de otaliga sidor litteratur jag läst som jag skall försöka tala lite om bön, vad den är och dess verkningar.

(Vad är bön?) Jag tänker utgå ifrån definitionen – Bön är att vara i gemenskap med Gud – Detta skall vi försöka bära med oss under dagen , och jag tänkte att jag skulle börja från början och förklara vad jag menar med detta ”frälsningshistoriskt”.

(figur ansikte mot ansikte)
1. Människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26). I paradiset kunde Adam och Eva leva inför Guds ansikte, och kunde utgöra den avbild, det återsken eller den spegelbild av Gud som vi är skapade att vara. Att leva i Guds kärleksfulla blick.

2. Syndafallet, där människan vill vara som Gud innebär att det blir fläckar här (måla fläckarna) som gör den kärleksfulla blicken brännande och människan vänder sig bort. "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." (2 Mos 33:20)

3. Det blir ohållbart att vara kvar i paradiset och människan sänds ut i världen, med på vägen får hon ett hårt skal, kläder av skinn (1 Mos 3:21), istället för den nakenhet hon tidigare ägde inför Gud. Hon är självförsörjande. (Rotationspil bort från Gud och en barriär dem emellan)

När vi då skall be börjar vi såhär:
(Rita två ansikten riktade åt samma håll, den med ryggen mot den andra med ett skal och med fläckar. Samt en rotationspil mot Gud benämnd ”bön”.)

Och bönen är alltså denna rörelse. Vi vänder oss tillbaka mot Gud och för att på så vis leva i Guds närvaro, i det paradisiska, här på jorden. På så vis går det inte med lätthet att skilja bönen från andra delar av det kristna livet. Allt hänger ihop. Vi som är skapade för bön återställer ordningen.

Den som någon gång försökt har kanske märkt att det inte är så lätt. Vi kanske söker och försöker, men Gud verkar avlägsen och tyst. Kanske är det något som ligger i vägen som gör att vi inte kan, eller vågar, kanske är det svårt att tro. Bön är att växa, något som man övar sig i. Bön är att jobba igenom sig själv. Den tar bort våra bilder och upprättar vem vi är och vem Gud är. Guds kärlek uppenbaras i sin fullhet men också hans helighet. Vad innebär det då att ”arbeta igenom sig själv,” att närma sig Gud?

Vad händer i människan när hon ber?
Jag tänkte att vi kunde börja i ett bibelord.

Matt 13:3-9
Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron."

(rita vildvuxen åker, i en freudiansk topografisk modell medvetet-omedvetet)

Människan är som en vildvuxen åker. Den som ägnat sig åt lite psykologi vet att det finns ganska mycket krafter som drar åt olika håll. Det är krav och måsten, drifter, förbjudna önskningar, rädslor osv. I denna vildvuxna åker försöker Gud göra sin röst hörd (rita rak pil), (hans vilja, Ordet, Anden (Ruach/Pneuma = ande, anda, vind, andning; heller ingen direkt åtskillnad gentemot den Helige Ande)).

I början är det bara som glimtar av närvaro. Den människa som blir varse detta har möjlighet att bereda sin åker. Hon kan plocka bort stenar och rensa lite i undervegetationen för att Anden skall kunna växa. Till slut kanske den når medveten nivå.

Man kan också använda en radiometafor. Gud sänder ut sitt Ord. Vi får fininställa oss själva så att det blir ett så klart ljud som möjligt.

Denna Guds vilja är vad som kallas Anden. Samspelar vi med denna vilja är det Guds verk som sker. Anden är del av oss men inte riktigt vi och ett bibelord som har varit viktigt när man vill förstå vad som sker är – där följande står:

Rom 8:26-27
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Det finns alltså något inom oss som ber, som kommer från Gud och som ber om vad vi egentligen behöver. Bönen är alltså något vi tar emot. Något som blir en källa inom oss.

Joh 4:14
Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Den andra punkten jag önskar att ni kommer ihåg är att: Bön är ett Andens flöde. Bönen pågår ständigt och en del av vår person är redan vänd mot Gud och ber ständigt . Det är en ström som det går att flyta med i. Det är denna Ande som måste få växa hos oss och när den växer växer vi i likhet med Gud, eftersom det är hans vilja vi hörsammar.

Alla som någon gång har varit i relation med en annan människa vet att det lätt blir fel. Det kan komma grus i maskineriet så att säga. Det finns därför teman som återkommer, till följd av vår natur, i bönen och som jag kort skall kommentera då det blir av vikt att tänka på för när vi sedan skall prata om kyrkans och församlingens bön.

(Bönens innehåll)

I det gamla förbundet, det mellan Gud och israels folk, fick Judarna en lag som skulle reglera deras kontakt med Gud. Judarnas tempeltjänst är direkt parallell till bönen. Följande offer omnämn.

1. Tackoffer
2. Gemenskapsoffer
3. Synd-/försoningsoffer
4. Högtidsoffer

Dessa delar behövs för att upprätta och underhålla relationen. Det som utfördes i templet i Jerusalem utför vi nu göra i våra hjärtan. Vi som sedan pingsten är det levande templet, Kristi kropp på jorden.

2 Kor 6:16
Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo och vandra mitt ibland dem och vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.

Och Kristus står i Bibeln omnämnd som vår överstepräst och vårt påskalamm. Översteprästen bär fram sitt folks böner, lammets blod räddar det från Guds dom.

Bönen så väl som tempeltjänsten upprättar relationen. Vi får återigen möte Guds kärlek, och får ta emot. Alltså bort med slagget och in med inspiration. Bön blir alltså en sorts andning (Ruach). Bönen ”syresätter” människan, på samma sätt som den syresätter kyrkan och församlingen. Och detta är den tredje punkten jag tänker att ni kan ta med er: Bön är att andas himmelskt syre.

Böneformer

Be kan man ju göra på otroligt många sätt.

1. Man kan be fritt.

2. Man kan be skrivna böner, t.ex. psaltarpsalmer

3. Man kan be tyst (kontemplativt)

4. Man kan lovsjunga

5. Man kan göra saker med kroppen korsteckna sig eller sträcka händerna mot Gud.

De två sista tänkte jag skilja ut lite då det kanske finns anledning att breda ut sig lite kring dem.

6. Man kan tungotala
Någon här som har denna gåva? Hur yttrar den sig? Vanlig sammanblandning med Xenolali. Paulus ber om ordning men den överdrivet restriktiva hållningen är kanske dumt. Det gäller väl dock att välja sina tillfällen. Man känner av.

7. Gör Guds verk
Att göra Guds verk, att vandra i en kallelse, förenar en i allra högsta grad med Gud. Detta är då enligt min definition bön och är kanske det enda sättet att hörsamma Pauli uppmaning att

1 Thess 5:16-18
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.

Kyrkans bön Den Ande som ber i människan är också den Ande som förenar oss till församling och i den världsvida Kyrkan och Anden verkar på samma sätt där. Bönen flödar ur kyrkan. På samma sätt som det inom människan finns viljor som sticker åt alla olika håll och en Guds vilja finns det inom församlingen och Kyrkan många viljor och en Guds vilja som vi har olika insikt i, men som vi alla, på olika sätt söker.

Anden är det som binder oss samman men man kan också säga att bönen, gemenskapen med Gud, binder oss samman. Det är den som gör den till en församling istället för en liten social klubb osv. Bönen är alltså en naturlig del av församlingen.

Tempelbilderna är kanske tydligare när man också pratar om församlingen. Kristus är vår överstepräst. Han bär alla människor på sin efod. Han är den som bär fram våra böner, och Anden som vi har hört ber vad vi egentligen menar.

Därför ber vi i Jesu namn.

Joh 16:23
Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.

Man skulle kunna göra en utläggning om vad det innebär att vara i någons namn men det är ett annat föredrag.

Till Fadern, i Sonens namn, genom den Helige Ande är en gammal formel för hur man skall be. I andra traditioner så ber man till Jesus och man kan be direkt till Anden. Inget är bättre än något annat. Men att be i Jesu namn påminner oss om detta som vi precis har sagt.

Alltså bön pågår, Anden i församlingen ber för oss med outsägliga suckar. Bönen stiger som rökelse. I det osynliga. Denna andliga verklighet vill bryta fram. Guds rike väntar på att uppenbaras. Därför behöver bönen uttalas. I bönen i kyrkan får vi söka att göra oss till ett med Andens flödet och klä det i ord.

Som hjälp har vi i Kyrkan blivit givna en struktur, en rytm. Kyrkan har en rytm för livet, en för året, en för veckan och en för dagen. Där förrättas bön i litrugins form, i tidebönernas form och sakramentens form. Som en liten del i detta ber vi även en specifik förbön. Här får vi bära alla dessa sorters offer som vi pratat om (tack-, gemenskaps-, försonings-, högtidsoffer).

En struktur som är vanlig är att börja med en liten kortare lovprisning. Sedan har bönen tre huvud delar, vi ber för världen, för kyrkan och för oss själva. Till sist avslutas bönen, eller den samlas ihop och signeras i Jesu namn.

Denna struktur är mindre viktig skall sägas och är väl mer att se som något tryggt man kan falla tillbaka på och vara i ifall man inte har några fantastiska idéer.

Förbönen bör vara ett sökande av Guds vilja. Är man osäker på vad Guds vilja är kan det var enklare att lyfta fram problemet och lämna det till den Högstes vishet vad som skall göras. Bönen anknyter till hela Kyrkans bön och anknyter på så vis oss till hela kyrkans bön.

Till sist lite tips:
Den som vill börja be gör gott i att skaffa dig en böneregel. Bön är lätt när det är flyt men så fort det blir motstånd faller den om det inte finns rötter. En böneregel är en typ av rötter. Att be morgonbön och aftonbön t.ex. är ovärderligt. Böneregler blir lätt för ambitiösa. Bön skall på sätt och vis bära sig själv även om det finns motstånd. Det skall vara en rytm som du skulle kunna tänka dig att fortsätta med resten av livet. Det är väl också bra att man under dessa böner ser till att man är ostörd.

Psaltaren är en underbar bibelbok som kyrkan ur alla tider bett ur. Den inspirerar och visar verkligen på hela djupet av vad bön kan vara. Att be med psaltartexter är alltså ett tips.

Läs god andlig litteratur.

Att även blanda in kroppen i bönen kan vara till hjälp. Om det rör sig om korstecken, eller att sträcka sina händer, lägga sig raklång eller knäfalla så mår kroppen bra av att få vara med i tillbedjan.

Var medveten om att perioder av torka kommer men de försvinner likaväl.

Men kanske framförallt: Lyssna. Det är Anden som är läraren.

Psalm 27 Av David.
Herren är mitt ljus och min räddning,
vem skulle jag frukta?
Herren är ett värn för mitt liv,
vem skulle jag bäva för?
När de onda kommer emot mig
för att slita mig i stycken,
mina motståndare och fiender,
då skall de själva snava och falla.
Om en krigshär hotar mig
känner jag ingen fruktan,
om kriget kommer
är jag ändå trygg.
Ett enda ber jag Herren om,
detta begär jag:
att få vara i Herrens hus
varje dag i mitt liv
för att se Herrens ljuvlighet
och söka svar i hans tempel.
Ty han gömmer mig i sin hydda
på olyckans dag,
han gömmer mig i sitt tält,
han räddar mig upp på klippan.
Nu kan jag triumfera
över fienderna omkring mig.
Jag vill offra i hans tält,
offra med segerjubel.
Jag vill sjunga och spela till Herrens ära.
Hör, Herre, när jag ropar,
visa mig nåd och svara mig.
"Sök Herren", manar mitt hjärta.
Dig, o Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig,
visa inte bort din tjänare i vrede,
du som varit min hjälpare.
Stöt inte bort mig, överge mig inte,
min Gud, du som räddar mig.
Om min far och min mor överger mig
skall Herren ta sig an mig.
Visa mig, Herre, din väg!
Led mig på en jämn stig,
jag omges av fiender,
låt inte mina ovänner sluka mig.
Menedare träder fram,
vittnen i våldets tjänst.
Men jag är viss om att möta Herrens godhet
här i de levandes land.
Hoppas på Herren!
Var stark, fatta mod
och hoppas på Herren!

Något ambitiöst såhär på lördagkvällen

Jag har fått den tacksamma uppgiften att skriva en förbön som också är ett beredelseord, samt någon form av hej och välkommen, då den av någon anledning hamnar i början av Gudstjänsten (det fanns någon tanke om att be för det nya kyrkoåret.) Hur som helst är det svårt att få det bra. Jag hade någon sorts ambition att teckna någon sorts bild kring inkarnationen, samt sedan bygga bönen kring "Jesus läser text i synagogan" i Luk 4 istället för inl, "vi ber för världen", "vi ber för kyrkan", "vi ber för oss själva"... Bättre lyss till den sträng...

Arbetsanteckningar nu:
--------
Evige Gud, du tillvarons orubbliga centrum, oskapade Ljus, som talar och det blir till. Som i enlighet med ditt väsen skapat oss att älskas och tjänas. Vi väntar nu, med den heliga Jungfrun, din ankomst när du, Väldige, avslöjar dig och fullkomligt visar vad Gudomlighet och sann mänsklighet är, då du låter dig födas genom mänskligt kött in i vår värld. Genom honom blir vi räddade.
Herre, vi träder in i ett nytt kyrkoår. Låt detta bli ett nådens år och låt inte dagen då du fullkomligt upprättar din skapelse dröja. Vi ber dig..

Herre, hör vår bön...

Herre kom med glädje. ..till alla dem som sörjer, som är ledsna, förbannade, eller orättvist behandlade. Till alla som är oroliga, till dem som är utsatta för finanskrisen och som är drabbade av flygplatsockupationen i Bangkok. Till en kyrka som tappat hoppet.

Herre, hör vår bön...

Herre kom med frihet. ..till alla som sitter fast i sammanhang eller vanor som binder dem. Som blir utsatta för grupptryck eller negativa förväntningar. Som är förövare. Som har svårt med missbruk. Som dras med jobbiga tankar eller sjukdomar.

Herre, hör vår bön...

Kom med klarhet. När vi själva eller andra trycker ned oss, visa oss det värde vi har i dina ögon. I konflikter, visa oss försoningens väg. Och när vi blåser upp oss själva, tillrättavisa oss. Vi ber om klarsynthet och vishet för politiker och andra i maktpositioner.
Öppna våra ögon för lidandet i världen. För det som syns, så väl som det som döljs väl.
Framför allt ber vi att du skall öppna våra ögon att vi klarare kan se dig.

Herre, hör vår bön..

Herre kom och ställ allt till rätta. Det finns så mycket orättvisor i världen där vissa har och andra inte. Vissa måste fly för sina liv, andra måste kämpa med sjukdomar. Vi ber om att få lämna allt det vi inte kan förstå till dig och att du i din vishet kan skipa rätt.
Vi ber om ett rättfärdigt rättsväsende och vi ber för dem som sitter i fängelse eller är i klammeri med rättvisan.

Herre hör vår bön.

Till sist ber vi att du skall sända din Helige Ande att vi må få del i din uppståndelse, bli lika dig och delaktiga i ditt verk. Du har då du tog mandom givit oss ett evigt föredöme. Vi tackar dig för detta och för att du ser med kärleksfulla ögon på det ofullkomliga i våra liv som inte är likt dig.

I Jesu namn, Amen.

---

Vid min egen förmågas gräns

Jag kan inte ta ett enda steg av egen kraft.
Jag behöver dig.
Så uppfyll mig, tag mig i bruk och drag mig till dig!

Små steg

Adam levde inför Guds ansikte, med blicken bar Gud honom, såg in i honom och gav honom ett värde. Adam såg tillbaka på den Mäktige, mötte blicken och ett uns tvivel föddes i hans själ. "Du Allsmäktige, vad vill du mig, skall du krossa mig i Din allmakt, förkasta mig, Du som intet behöver, fördöma mig, Du som är rättfärdig?" Adam slog ned sin blick.

Evangeliet är dock inte bara terapeutiskt. Ibland drar sig Gud tillbaka. Ibland kan jag i min blindhet få inse att jag är redo att ta ett steg till närmare Gud. När jag behöver omvärdera mig själv och det ansvar jag har. Där det som förr var min var min vardag kommer i ljuset som smuts och där bara stegen framåt mot den Älskade kan hjälpa mig. Resa sina tält i smutsen är mig otänkbart.

Här (men först här) rättfärdigas inte längre synderna utan syndaren.

Det är små steg på en oändligt lång väg.

..o Gud som dagens gränser satt..

I tillägg till att vara underbara stunder som bön betraktat så fyller tidegärden en funktion som gränser. En syster jag lyssnade på använde uttrycket "Arbete håll dig på din plats." När bönen börjar skall arbetet sluta och när kompletoriet börjar då når dagen sin fullbordan. Detta med gränser är ibland stressande men när vi lär oss acceptera dem så är de till skydd för oss. Så får alla grupper sluta vid nio så att vi kan gå hem och vila. Dagen skall vara skild från natten, arbetet från vilan. (Jag är inte jätteduktig på att stänga av och iakta tystnad efter kvällsbönen men hade jag inte haft den så hade det nog spårat ur mer.)

Bereda mark

Vilken snurrig vecka. Jag måste få lite kontroll nu annars känns det som att detta kan sluta illa.

Hur som helst.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag blivit tillfrågad om att bli böneansvarig (eller kanske BönO, bönombudsman) i församlingen. Detta har väl blivit något mer konkret. Jag kommer att välkomnas i kyrkan om ett par söndagar och har sedan i uppgift att utveckla bönearbetet i församlingen. Som jag förstår det kommer jag ingå i ett råd på tre personer (två präster och jag) som håller i Gudstjänstutvecklingen, en av prästerna håller dessutom i budgeten för Gudstjänstverksamheten så här finns nog påverkansmöjligheter. Jag inser vilken nåd det är att ha positiva och stöttande präster i församlingen något jag vet inte är självklarhet.

Då kommer vi till den stora frågan. Hur gör man detta då? Jag har lite tankar men jag skulle uppskatta synpunkter, förslag kommentarer.

Utgångsläget är att det är få bönevana. Det finns ingen kultur av att be tillsammans. Diakonerna har ägnat sig åt lite personlig förbön men det har bara varit ett par gånger och få går fram. Det är fortfarande en stor respekt för att tala eller synas i Gudstjänsten. Det börjar växa fram en liten meditationsgrupp (kontemplationsgrupp?) som träffas måndagar men som inte i någon större utsträckning är knuten det Gudstjänstfirande församlingen. Det finns dock plats för stillhet i och kring Gudstjänsten med ljuständning och möjlighet att lägga lappar i en urna eller klagomur. Viktigt är att säga att lovsång/musik även om det tekniskt sett är tillbedjan är ett separat spår.

Jag tänker mig bönen som en fördjupning. Bön är visserligen något väldigt naturligt och enkelt, men kan i sin enkelhet vara påfallande svårt och att leda tillbejdan och att be för personer så här i öppna sammanhang ser jag som något man kan växa i och som kräver viss mognad. Jag håller personligen den ordlösa bönen högt och ställer mig kritisk till pladdrighet i liturgiska sammanhang (man bör inte blanda ut saften för mycket). Jag avser inte att likrikta någonting men jag tror likväl att mina utgångspunkter kommer påverka utvecklingen. Jag ser bönen som en konstform, som poesi. För att kunna be behöver Anden tala och jag behöver klä dessa Andens rop i ord.

Jag tänker börja med att försöka engagera en grupp människor och det som då faller sig naturligt i nuläget är att göra detta kring ett uppdrag att leda kyrkans förbön. Jag tänker mig att en person får ansvar för varje söndag och har sedan stor artistisk frihet att vara fler, improvisera, kanske bara skriva, blanda in praktiska övningar osv. Jag har tänkt att jag skall ha ett litet föredrag och teoretisera lite kring bön och sedan vara med och stötta för dem som inte har vana.

Sedan är en sak jag tänker mig tidigt att ordna en låda eller dylikt där man kan lämna ämnen som sedan bes för under nästa veckas tideböner (skulle gå att göra på Internet också).

På sikt tänker jag att man skulle kunna organisera personlig förbön under Gudstjänst. I förlängningen kanske till och med någon sorts andlig vägledning.

Tidebönerna behöver byggas ut (och så kanske jag skulle kunna hitta någon som håller i någon av veckans dagar).

En helgonkalender har jag börjat fila på tidigare. Kanske man skulle försöka få tummen ur och skriva klart den.

Då det finns meditationskurser är det mer eller mindre en övning i bön, men det skulle kanske behövas utbildningsinsatser på något sätt.

Sedan är ju kyrkorummet en viktig sak. En kyrka eller ett kapell som är öppen dygnet runt för bön. Att det finns ljus. Ikoner är viktigt (de nuvarande är fuskade av en tidigare präst och är inte Rubljev direkt.) Att friden respekteras.

Man kan ju inte tvinga människor att be. Man kan inte forcera bön. Men man kan kanske ge förutsättningar.

Som att bereda marken.

VUV-kort: bön

"Bön är att sitta still, göra ingenting och tro att det hjälper." Hört det någon gång? Eller, "kloster är inte bra för de är så världsfrånvända?"

I ett samtal med en av prästerna i församlingen i veckan så säger hon lite brytt att hon gjort VUV-kort (verksamhetsutvecklingskort, i vilka organisationens mål formuleras och bryts ned i delmål) över gudstjänstens utveckling och arbetat ganska mycket med dem innan hon kom på att hon inte skrivit något om bön. Och ur ett mål-delmålsperspektiv, varför skulle hon? Vad leder den här bönen till?

Samtidigt är det min erfarenhet att bönen är totalt nödvändig.

Dagens evangelieläsning kanske kan sprida lite ljus över vad som försegår:

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne." (Luk 10:38-42)

Varför är du så världsfrånvänd Maria, sitter vid Herrens fötter och tror att det hjälper, när jag får slita?

Varför är det bättre att sitta vid Mästarens fötter? Varför är det bra för den församling som vill förnya sitt gudstjänstliv att be?

1. Gud vill ge. Vi kan producera församling, lura folk till kyrkan i diverse jippon, men detta är inte Guds rike. Guds rike återföljs av en frid, denna frid vill Gud ge oss var och en, sedan vill han gestalta sitt rike. Gud vill allts vara den aktiva parten, något som inte är möjligt om vi inte ger honom utrymme.
   
2. Gud vill tala. Gud har en plan, en fullkomlig plan, som han steg för steg vill genomföra. Som tjänare till en död Gud hade vi inte behövt lyssna men nu är Herren en Gud vars tält står mitt ibland sitt folk och för att vara hans folk behöver han få tala, hans vilja få råda.
   

Två syner på människan bryts, "människan är rationell, fullkomlig och god" och "människan är en fallen syndare". Den fullkomliga människan behöver inte få veta vad som är gott, behöver inte veta vad Guds vilja är, hon är själv gud.

Fortfarande kan jag inte se hur man skulle kunna sätta det på ett VUV-kort, kanske "utveckla verksamheten i enlighet med Guds vilja" delmål: "förbättra kommunikationen med Gud", "utveckla system för att motverka missförstånd och kapad kommunikation", "utveckla rutiner för kommunikationen", "utbildningsinsatser för att stärka den kommunikativa förmågan" och "anpassning av lokaler för att minska störning av kommunikation".

Friheten i Kristus

När hjärtat brinner av vrede, när hela mitt väsen vill upprättelse åt denna plats. Då erbjuder du mig en plats inför ditt ansikte, där jag kan sjunka ned och stilla mitt hjärta. Där jag inte behöver försvara mig, och framför allt dig. Där hjärtat igen kan sluta krampa, kan mjukna, och där glädjens källa återigen fritt kan få flöda.

Prisad vare du, Fridsfurste!

Tankar från denna och förra resan.

Ja, det skall ju stå klart för alla att jag inte är någon stjärna på detta område, men kanske kan det väcka lite tankar. Texterna är i kronologisk ordning så att en eventuell process går att följa och är ganska oredigerade till sin natur (dvs. högt och lågt är blandat)..

Det är liksom inte läge för självkritik om jag vill lämna något ifrån mig alls...

En del från 07 är redan publicerat i bloggen...

Taizé 08
Taizé 07

Jesu bror Jakobs ord till en 26-årig besserwisser

Kompletorium är för härliga... Kvällens text känns med de senaste dagarna i färskt minne värd att citera:

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

(Jak 3:13-18)

(Luther: Halmepistel? Träffade det en öm punkt?)

Rörelse från Gud

När bönen är en rörelse från Gud, hur skall jag då tillbe?

Ödmjukhet - min sämsta gren

Under kvällens kompletorium bads:

Ps 143:2

Ställ inte din tjänare inför din domstol,

ingen människa kan få rätt mot dig.

Jag pratar om ödmjukhet, men ödmjuk är jag knappast. Styvnackad. En 20 år äldre psykologkollega för fram en åsikt. Men jag vet att jag har rätt, aldrig i h-e att jag viker mig. Jag har delvis skrivit en del om det tidigare här. Det är inte så Kristuslikt. Följande bibelvers är värd att läsa.

Fil 2:6 -8

Han [Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Detta och alla andra tillkortakommanden, samt ibland bristande vilja, orsakar viss syndanöd. Vikten av konkretiseringen av och avståndstagandet från synden skall inte underskattas. Den håller kärnan ren. Kung David skriver i den 32a psalmen.

Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!

Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg din hand tung på mig,

jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för dig,

jag dolde inte min skuld.

Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren.

Och du förlät min synd och skuld.

[..]

Nåd behöver jag, nåd och nåd.. och ödmjukhet.

Samtidigt, om jag hade nöjt mig, accepterat, och böjt mig, hade jag aldrig varit där jag är idag. Det finns något i det profetiska som kräver total anspråksfullhet. Paulus är ett gott exempel. Han, som ett ofullgånget foster, kommer med anspråket om att ha sanningen, och att vara utsänd av Gud.

Som en skänk från ovan, som en livlina var följande text under kompletoriets textläsning:

Heb 12:2

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron.

Min bön blir:

Se inte till min synd, mina tillkortakommanden, min illvilja eller min stolthet. Se till mitt, varje gång, ärligt menade ja.

Morgonbön hela sommaren!

En liten skylt gjorde mig mycket glad idag.

Kyrkan kommer att vara öppen för morgonbön under hela sommaren.

Nu får jag utnyttja min möjlighet att flexa. Det är helt enormt vad mycket som har hänt på de två åren jag bott här. Det börjar bli ett Guds hus i den här kyrkan...

Helig Ande, Myself and I

Lustigt med bön, plötsligt bara skakar ens inre. Närvaro. Frid, en total trygghet i vilken jag kan lämna allt. Se på mig själv, mina misslyckanden och tillkortakommanden, med kärlek. Utan behov att försvara mig kan jag gå in i vad som helst. Hjärtat börjar slå, bli mjukt... Mitt lilla hårstrå av tro bär mig - gör all teori, alla ställningstaganden innehållslösa.

Jag kom att tänka på mitt "andedop". Egentligen måste jag börja tidigare än så. Jag var på ett Credoläger - Varberg - kanske 97 eller 98 - mitt sista. Det var en bönekväll och vilsen som man var stod jag framme vid någon scen. Plötsligt börjar en kille frusta, maniskt veva med armarna och hoppa på stället - bortom all kontroll. Även om jag inte sade mer än någon nervös kommentar till min kompis intill var jag livrädd. Det hade varit fler som reagerat och dagen efter tog ledarna till orda: "Det som hände igår var, hrm, den Helige Ande, så de är ingen fara." Ingen fara, jo tjena, min stilla bön var: "Låt aldrig detta ske med mig."

Jag tror det var här det började, ett stadigt förakt för all kristendom där man stänger av hjärnan, ger sig hän, frikyrkor, karismatisk väckelse, allt över en kam. Det var en kille med en ganska torr akademisk tro som åkte för att plugga i Lund.

Efter tre år i Lund, då har jag flyttat till ett kristet studenthem ett år tidigare, väcks en märklig längtan efter djup, efter liv. Under en semester i Turkiet formulerar jag det, jag vill tro, jag vill att det skall göra skillnad, Helig Ande, om du finns, (kom). Efter att ha sökt, bett och läst aktivt slår det i november ned som en bomb. Jag finner mig själv gråtande mitt i natten på mitt toalettgolv och tårarna vill inte sluta. Denna underbara känsla av beröring som sedan har tvingat mig omdefiniera mitt liv totalt. Helig Ande...

Bön

Jag har diskuterat bön idag - egentligen skillnaden mellan kontemplativ bön och meditiation. Jag skrev:

"Vi stiger inte upp i ett ingenting, verkligheten faller inte kring oss, verkligheten fullkomnas och vi kommer, i bönen, i kontakt med det Gudomliga subjektet. Detta är vad Johannes av Korset kallar det andliga bröllopet. Detta är vårat mål. Vishet och självbehärskning kommer av att vi fullkomnas, till den Guds avbild vi är skapade till att, men är inte ett mål i sig. Målet är skådandet."

Detta har jag sedan gått och sugit på och det har väckt en längtan efter den bönen, något som är mycket välkommet efter en period av viss torka. Bönen är egentligen det enda som kan håll tron levande och detta återvändande till Guds verklighet, åter till Jesus, det enda som kan rädda mig från att fastna i intellektualiserande teoribyggen, från moralism utan konsekvens för mitt eget liv, från kärlekslöshet och karaktärslöshet.

Det finns en vishet kopplad till sökandet efter det eviga som också måste göras till verklighet - jag känner på mig att kvällens kompletorium kommer bli något alldeles extra.

Frid bröder och systrar!

/Ex