Kroppen som tempel

En av prästerna har blivit sjukskriven så nu blir det inhopp som retreatledare till helgen. "Herren är i sitt heliga tempel" är temat. Det känns, trots det korta varslet (eller kanske på grund av), spännande. Ämnet känns också överväldigande på något sätt, hur kan man formulera sig kring en sådan sak?

Templet refererar ju till kyrkan i någon mening, man kan också tänka kring Guds vara, men det som kanske känns mest relevant på en retreat är väl vad som läses ut ur följande:

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. (1 Kor 6:19)

Guds närvaro inom oss.

Hur leder och visar man till det?

Jag har funderat lite på om man skall göra en vandring med Mose eller Elia upp på berget (jag gick ju själv upp på det fysiska berget för lite över en vecka sedan). Eller kanske i pingstdagen. Likväl lutar det nog åt en betraktelse kring Gud i oss, snarare än en ledd meditation, då bilderna inte riktigt räcker.

Sedan blir det premiär på mer strukturerade samtal i andlig vägledning (om nu någon väljer att tala med mig...) Det känns också spännande, inte minst för att jag nog någonstans ser mig själv i den rollen i framtiden.

Jag återkommer med min betraktelse eller vad det nu blir... :)

Ulf Ekman

Ulf Ekman har besökt vår lilla stad ikväll. Jag fann därmed anledning att göra min premiär i pingstkyrkan här. Jag vet inte vad jag gick dit med för förväntningar riktigt men vad jag än tänkte blev det bättre. Jag är vanligtvis en notorisk skeptiker. Jag har någon gåva kring att skilja mellan andar. Spindelkänslan slår till mot små nyansskillnader eller utelämnanden. Men i detta fall finner jag Ekmans förkunnelse, Gudsuppenbarelse osv. i allt väsentligt sann. Ekman måste ha haft upplevelser som varit lika mina då han talade om precis vad jag vanligen skriver om här, han till och med använde ord som jag använder och som kanske inte är så allmäna i kyrkliga sammanhang. Det hade varit intressant att höra om hans upplevelse av livet i Kristus, om efterföljelsens konsekvenser. Där har jag svårare att bedöma hur långt han har kommit men att han är där är jag förvissad om. Alla har sin åsikt om Ekman och min upplevelse av 80-talets trosrörelse (där jag förstått att det finns en del tveksamheter och ganska många brända) är obefintlig. Därför blir detta också ett inlägg om en person istället för om vad denne förmedlar av Gud. Mitt möte med honom idag har hur som helst stärkt hans aktier i min bok.

I all uppståndelse bad till och med en granne i raden om helande för min efterhängsna folcilit. Ja, så kan det gå.. :)

Sr Veronica, OP

Nu har jag varit på Pingst i Göteborg och lyssnat på Sr. Veronica. Dominikansyster bosatt på Berget i Rättvik. Spännande att lyssna på en kvinna som levt så mycket med och för Gud, som löpt linan. Totalt prestigelös lägger hon varje ord rätt. Det känns som att jag skulle vilja vara mer i hennes närhet men det kom inte för mig att prata med henne om något. Jag tror jag skulle vilja be tillsammans med henne.

Lite brottstycken återgivna med stor artistisk frihet.

"Gud drar sig tillbaka för att ge oss plats, plats att växa, bli oss själva, plats för att vi skall kunna vända oss mot honom ansikte mot ansikte."

"Jag var [som 13 åring] rädd att bli som en droppe i havet. Jag ville bli någon, inte försvinna ned i det stora havet. [..] Men Gud kallar oss att bli oss själva. Gud älskar oss, inte så allmänt 'Gud älskar alla' - kärleken är alltid individuell - Gud älskar oss en och en och en."

"Under mitt noviat, som varade i två år, var det underbart att be. Gud gav så mycket. Sedan försvann det, det blev tungt. Sedan dess har det varit så. Men tron är något djupare än känslorna som skiftar beroende på vädret t.ex."

"Anders Piltz säger att Platon och Sokrates kunde komma fram till att den högsta lyckan för människan var att älska Gud. Att Gud kunde älska människan hade man inte förstått."