Annandag pingst

Gudstjänst igår. En ungdomskör någonstans ifrån tjotahejti.

Reportoar:

Färger i en vind
We are the world
För att du finns

Nog för att kyrkan är viktig för kulturen, men en allmän konsertlokal för grötmyndiga pophits bör den enligt mitt förmenande inte vara.

Jag tycker att det är lite lustigt, detta med läropsalmer. Dag Sandahl skriver om Hum-Björn&FI-Bennys mässmusik, Ulf Ekman pratar om Jesus-is-my-girlfriend-genren, och nu har de moderna tiderna kommit till Bohuslän.

Vi får höra allt har en själ, allt hänger samman. Disneyanimism säger något. Bygdens son, Stefan Edman, förklarar: "alla världsreligioner har sin gemensamma grund i vördnad inför naturen". JO Wallin stämmer in i den naturromantiska nonsenskören:

"Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar, som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar och lever, doftar allt." (Sv. Ps. 196:2)

Väderpsalmer är inte några läropsalmer. Förundran inför naturen må vara en uppenbarelse, men i tiden när gaia-teorin på allvar förs fram i vetenskapliga kretsar bör man ta det lite lugnt. FYI: Moder jord blir inte arg, ety moder jord är inget väsen. Förundran är vad som är kvar när systemet är stängt. När inte Gud kan verka kan vi vörda honom som skaparen, den distanserade demiurgen protestantismen som öppenhjärtligt tagit till sig.

Vad då om den Helige Ande, denna heliga annandag pingst.

Vad annat att skriva om än filioque. Det och Sonen tillägg i Nicenum som vid första anblick kan ses som en petitess.

Fadern älskar Sonen och dHA är relationen eller kärleken dem emellan. Känns bilden igen? Den härstammar från Augustinus och Stinissen skriver i enlighet katolsk tradition ofta detta. Anden är inte riktigt en person, han har inte riktigt en funktion. Att vara lik Jesus, att växa i det, är inte att bli del av det Gudomliga väsendet utan att bara efterlikna. Kyrkan är Kristi kropp och inte det som blåser genom folket. Det är inte honom vi ser i Varat, i mötet här och nu.

Lägg till lite rationalism, lite lågpannad bibelläsning, och 200 år av modern exegetik, så har du ett totalt dogmatiskt vakuum avseende Anden. Då kan den bli lite vad som helst. Lite magiskt tänkande. Lite trolleri. osv.

Och Sonen. Visst sänder Sonen sin smörjelse vidare. Visst bör vi i hjärtat glädjas över detta.

Ljud

"Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?"

Frågan kan anses befogad. Att med lim försöka foga samman en bild som en gång blivit krossad är mödosamt och den gnagande känslan av att din konstruktion är just det, din konstruktion, ett dött ting. Bildstormare sökes.

Inför det trånga får vi säga, "Tear down this wall!" Vi blir äldre, visare, mer blasé, mer agnostiska för varje mur. Hur kan någon födas på nytt? Ta emot Guds rike som ett barn?

Genom vatten och ande, säger han. Bli dränkt i kaosmakterna och jag skall ge dig nytt liv.

Tystnad

Senaste numret av pilgrim handlar om tystnad. Den yttre tystnaden skall föda en inre, friden. Friden är ett tecken på Guds närvaro, så tänkte jag mig det.

Sedan infinner sig ofrid. Jag får höra att Gud inte vill att jag skall älska honom för den frid han ger mig. Att önska närvaron och friden är blott ett lumpet effektsökeri från min sida. Gud kommer ta ifrån dig det du fått. Friden och tystnaden får du åstadkomma själv, om du är så svag i din tro att du behöver något, någon försäkran.

Det är din Fader i himmelen som gör detta. Det är han som skakar båten för att se om du håller. Om du trots allt var att lita på. Om du orkar själv, vilket du inte gör. Damned if you do, damned if you don't.

Det är inte du, det är jag, kan vi säga till Gud, får vi hjälp att säga till Gud. Det som sker, sker och Gud vill något med detta. Har försyn för mänskor och sparvar som dör av svält i det stora språnget. Han gör under i det lilla som små lagningar i det sjunkande skeppets skrov.

För att bli gudomliga måste vi bli tysta, som Gud. Obefläckade av världens smuts när vi går mitt i den.

Funnit frid med Gud

Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån. 1 Mos 5:23

Att leva i gemenskap är en blandning av aktivitet och passivitet. Man är i relation men relationen kräver samspel, annars är det ingen relation. Samtidigt är det något man bara är, kravlöst. När man kastas mellan Guden som älskar dig precis som du är, och Guden som hatar dig, går du in och ut ur gemenskapen, Du själv gör det. Du kan distansera dig hur mycket du vill, likväl, du är ännu inte framme.

Jag är inte arg på Gud, jag tvivlar istället. Så rör jag mig ut och in i gemenskapen. Jag tänker mig att Henok hade blivit färdig med detta vankelmod. Funnit frid med Gud.

Teologiskt grundad godhet bortom socialdemokratin

Jag har den senaste tiden mött två personer talat om sammanhang som samlar "alla kristna, utan några särskilda etiketter" som vänster eller höger, hög, låg, gammal, konservativ eller liberal. Det ena sammanhanget visar sig sedan vara uppbyggt kring rättvisemärkt, storhushåll och enkel livsstil a la hippierörelsen. Den andra företräder biståndspolitik och kollektiv skuld utifrån "historiska missförhållanden". I mina öron är båda ganska vänster, och vad jag förstår av sättet att prata om Jesus är det både ganska lågkyrkligt och teologiskt konservativt. Själv ser man sig dock bara som kristen och stora delar av svensk lågkyrklig, teologiskt konservativa vänsterkristendom skull nog skriva under på att det är bara kristendom. Detta med grupperingar har diskuterats otaliga gånger och behöver inte upprepas. Men det monopol vänsterdiskursen har på godhet är något som inte tillräckligt diskuteras. Visst kan man peka på egendomsgemenskaper i Apostlagärningarna, men det finns också Paulusord där den sociala ordningen förblir intakt under det att de kristna också är herrar och slavar på det kristna sättet. Herrar på ett kristet sätt, en god slavägare, måste ändå vidga godhetsbegreppet något utanför utplattandet av alla ojämlikheter, och "strukturell social rättvisa". Ser jag till Jesus uppfattar jag inte hänsynstagande till de ansiktslösa kollektiven i första hand, utan snarare att varje individ blev sedd och fick växa. Den berömda entreprenörsandan i "frikyrkan" är bara den ett exempel på hur ägande kan ses ur ett annat perspektiv än nollsumma och skuld.

Så, hur kan den se ut, den teologiskt grundade godheten, bortom socialdemokratin?

mystisk

Jag tror att det ligger mycket i det att vi har den Gudstro vi kan, och orkar. En tro måste ses som en personlig utsaga om Gud som får vissa konsekvenser. En tro som genom livets färd genomgår stålbad efter stålbad. Den lilla plantan skall tuktas hårt om häcken skall bli tät. Fäder i tron (av båda kön) och bekännare är de vars häck är just så tät att något vackert kunnat formas utav den. De vars egna bild av Gud bestått mot världens stormar och ändå förmått ge god frukt.

Mystisk den kausalitet som gör vatten till vin, död till liv. Mystisk den kännbare som inte är sin egen skapelse. Mystisk den evighet vi lovats.

Klass, kön, etnicitet

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Gal 3:28

Kristendomen är en konstruerad härkomst. Ett folk kallat ur alla folk. Det är ganska svårt att föreställa sig hur självmedvetenheten såg ut innan absolutism och nationalism. Förmodligen kan svensken som dansken, göten som sveonen(?) etc. spåra sitt ursprung i stammar. Expanderande till dess att motståndet från andra kulturcentra blir sådant att kraften vänds inåt, konsolidering. Krigsherrars ätter blir adel, kungen blir höjd över likarna, blir allsmäktig, nationalstaten vill skapa enhetskultur, dalkarlen blir svensk från dalarna, språkhygien skall tvätta bort det provinciella för enhetssamhällets framväxt.

Parallellt med den nationella identiteten finns en klassidentitet. Visst vi har röda stugor, Lasse Berghagen och nubbe på midsommar gemensamt, men högre klasser har nog alltid blickat ut, sett bröder i de av samma status i andra kulturer. I korsfarartider kunde Saladin och Rickard Lejonhjärta umgås som likar. Vetenskapsmän och kulturpersonligheter har inte känt några sådana gränser. Inom arbetarrörelsen fanns en stor förhoppning att arbetarnas dylika sympati skulle vara starkare än den nationella identiteten under första världskriget. Blodet visade sig dock vara tjockare än vatten. Pol Pot:ska visioner om att samla världen på botten, är kanske ändå inte vägen. Kanske istället om alla kunde vara någon, i förhållande till andra, äga något, fria subjekt.

Genus och maktstrukturer kopplat till dessa måste antingen uppstått i en mycket tidig fas i människans utveckling eller i någon mån vara kopplad till hennes biologi. Detta då maktstrukturerna, i nära nog alla fall, är sådana att männen har makten.

Radikaliteten i Paulus uttalande är egentligen obegriplig. En mänsklighet, en klass, ett kön. En härkomst i ett uppbrott, ett hemland i himmelen, syskonskap och jämlikhet.

Utifrån detta är upplysningsidealen och mänskliga rättigheterna något mycket gott, och xenofobi, och överdriven nationalism något verklig djävulskt. Samtidigt måste man veta var man kommer ifrån...

Kristliga kraftkarlar etc.

Var kan man vara ridderlig någonstans? Var hövisk och gudfruktig? Var kan man vara helig?

Vissa adjektiv är uppenbara anakronismer. Man kan kanske tro att ett adjektiv skall beskriva ett fast definierat objektivt värde, för att vara något att kunna prata om enligt Wittgenstein. Synen på att världen kan vara en och objektiv har förtjänstfullt nedgjorts av postmodernismen. Måhända kan enheten och konsensus upprätthållas kring det allra mest regelbundning och konkreta. Sedan blir det mer eller mindre taffliga försök till definitioner, om man inte rör sig inom kultursfärer, då kan man vara tämligen överens även om kanske detaljerna skiljer något. En samlad kyrka kan ha varit en sådan sfär. Där kan man blivit lärd "det kristna sättet att leva". Att vara kristligaste kraftkarlen i mannaminne betyder idag helt uppenbart olika saker inom t.ex. stockholmsteologin, anabaptismen, credo och på Laurentiistiftelsen.

Jag har funderat lite kring Spenglers syn på kulturer som slutna system. Han syftar förvisso på en väldigt hög makronivå. Jämförelsen är inte bra, jag vet. Hur som helst, min tanke var att värderingssystem är stationer på olika vägar, tillhörande olika värderingssystem, som är dels exklusiva, dels samexisterande, i så måtto att individen bara kan följa en väg, men de existerar och kommunicerar i samhället. Den ödmjuka megastjärnan, den helige rovkapitalisten, skulle enligt denna tanke vara anomalier.

Vishet i vårt sekulära samhälle, är det en anakronism?

Rand om känslor

Såg på Phil Donahues intervju av Ayn Rand från sent 70-tal, för någon dag sedan.

Rand säger att alla känslor kan hänföras till bakomliggande ideologi. Jag tycker att uttalandet är intressant, vi väljer ideologi, en kultur, som sedan avgör de känslor vi får. Känslorna är inte översättningsbara mellan olika kulturer.

Frälsningen medför därmed känslomässig instabilitet.

Om att följa en stjärna...

Det kommer liksom krypande, behovet att lyckas. Det jagar upp sig till en hel mani, mitt ego, Jag, skall expandera. Bli bättre, smartare, mer omtyckt, "lyckad". I samma andning säger jag att jag inte duger som jag är, en oduglighet som andas en i nacken. Snart nog är människor mig till hjälp eller hinder, dugliga, eller en växande skara odugliga. Himlen är full av stjärnor att följa.

Någon stjärna leder till rikedom, någon till berömmelse. En av dem leder till ett stall, till Betlehem, som vår kyrkoherde talade om igår. Oansenligt så det förslår. Den utlovar inget av det som jag jagar efter, utan frid och evigheten. Vem vill ens ha det?

Finns den rösten i mitt hjärta, som sett stjärnan och önskar vad den lovar? Finns viljan att sålla mig till dem som funnit friden, till helgonen. Svagt, hjärtat svarar, det finns liv under all sten...

Borde vara det...

Man kan tänka mycket om mycket i bibeln. En sak består för mig, något som rör vid något gudomligt även om det inte skulle vara Sant: nedstigandet. Att någon mäktig, kraftfull och upphöjd, någon ren och oskyldig, skulle göra sig liten. Varför? Att bli hånad och inte bita tillbaka, att bli korsfäst och inte ens försvara sig. Varför? Varför betjäna, varför tvätta fötter?

Man kan på samma undra varför fadern till den ursinniga tvååringen inte slår tillbaka. Tvååringen vill inget hellre än att dra en gräns för sin far, markera sitt oberoende. Den svagare partens önska blir inte uppfylld i detta. Tvååringens vrede möts av ännu större tålamod och kärlek. Den starke markerar vi är ett, om det så är genom att du slår på mig, viker jag inte blicken. Om du så dödar mig tar inte min kärlek slut.

Om det inte är sant, borde det vara det.

Bortgjord

Finns det något försvar när kristna gör bort sig? Bör vi slå bort uppmärksamheten mot oss själva genom att hänvisa till alla andras brister? Är det kanske till och med djävulen som sätter Världen mot oss?

Det aktualiseras bl.a. i den senaste pedofilskandalen inom katolska kyrkan. Sexuella övergrepp mot barn är inte acceptabla för någon. Pedofilen och den som skyddat dem, är värda allt klander, inte bara för gärningen i sig, utan också för att hela Kroppen har del i deras lidanden. Paulus uppmanar:

Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds
församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte
mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade. 1 Kor 10:32
-33

Missta inte detta för radikalitet. Missta inte självpåtagen slutenhet med godhet, er själva med Jesus. Honom hatar världen för att han är ljus. Pedofili är inte detta ljus.

Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att
dess gärningar är onda. Joh 7:7

Det borde givetvis inte vara så. Vi borde samla goda gärning, andra till del, för att tala med reformatorn Philip Melanchton. Ljus, av ljus. Det måste ju ändå vara det som är att vara Kyrka. Att vara den kropp som gör Kristi gärningar på jorden. Vad vi är lovade för detta är främlingsskap i världen om.

Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. Om världen hatar er, kom
då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen
älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er
ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er:
tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att
förfölja er. Har de bevarat mitt ord kommer de också att bevara ert. Joh
15:17 -20

Kanske är det inte att lysa själv, utan att likt linsen, som Hammrskjöld skaldade, i sig själv bli osynlig. Detta beroende, så sublimt, så svårt att finna. Linsen kan inte vara medveten av sig själv, endast ljuset får skina.

Kasta din börda på Herren, han skall sörja för dig.
Aldrig låter han den rättfärdige svikta. Ps 55:23

trappa ned

Jag gillar Augustinus, kanske mycket för att han går att relatera till, han är del av mänskligheten. Det är inte lika lätt att säga om pelarhelgon och stora asketer. I veckan efter söndagen tillägnad Johannes Döparen ringer fortfarande evangelieläsningen i mina öron:

Johannes döparen har kommit, och han äter inte bröd och dricker inte vin, och då säger ni: 'Han är besatt.' Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och då säger ni: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.' Luk 7:33-34

Att vara mänsklig, bli som folk, osv. är en smalare betydelse av att bli människa, samtidigt med en stor betydelse. Hur skall någon som stigit upp så högt kunna ha gemenskap med mig? Nej, de enda betingelserna det kan fungera på är om han stiger ned.

Diabol

Edit: Se kommentar 2 för lite begeppsförklaringar.

Cogito ergo sum. Som skeptiker är det det enda jag kan vara säker på. Trossystem och plausibilitetsstrukturer byggs sedan ex nihil. Möjligheten att förklara, att förutsäga, skvallrar om ett ding an sich, något bortom den sociala konstruktionen. Religiösa trossystem har lerfötter av extra porös art. Den tron auktoriseras endast av tron i sig själv, skulle den vara mer skulle den vara del av "verkligheten", som den empiriskt kan upplevas. Visserligen överkorsas barriären då det hinsides, i den religiösa världsbilden, blir till i världen; epikles, inkarnation, emedan dess källor är kvar där.

Polariserat finns det en oföränderlig tradition med auktoritet, eller kulturella tolkningar. Objektiv sanning och renlärighet eller relativism. Man kan hävda att hållningslösheten också är en hållning och att inget historiskt visat sig essentiellt i kristendomen, eller att det kristna tinget, essensen, processen an sich borde, för att alls vara, erbjuda någon form av kontinuitet. Apofatik kontra katafatik. Kanske i grunden Aristoteles' "kristendomen är vad kristna gör", kontra Platons "kristendomens väsen hör hemma i idéernas värld, i himmelen."

Polariseringen är per definition diabol. Under tiden far människor illa...

Sakramentet kyrkkaffe

Jag smet från det obligatoriska samkvämet efter gudstjänsten idag. Ett antal taktlösa människor (de tenderar att bli ganska många i kyrkan) trycker konstant på mina knappar och jag orkar inte. Jag bryter det stora budet om allas likhet i kyrkan, men vad skall jag göra, jag känner mig som en ledsagare, en obetald sådan. Prästens uppmuntrande appell: om vi skall spendera en evighet tillsammans kan vi lika gärna lära känna varandra. En evighet, känns som ett helvete. Och det handlar inte om att lära känna varandra. En person som, pga. egna funktionsnedsättningar, inte känner av sociala gränser, fungerar inte bättre för att man lär känna dem. De är ansträngande för sina egna mödrar.

Snäll

Alla vill vara snälla, och ofta är det ganska lätt, men ibland blir jag förvirrad. Är det t.ex. snällt att ge den sjuke bidrag eller är det snällt att tro den sjuke om något. Är det snällt att skydda från kränkningar, eller är det särskilda skyddet ett hinder för att mötas på lika villkor. Är det snällt att ge bistånd, eller snedfördelar det den lokala konkurrensen. Är det snällt att handla med tredje världen eller är det utsugeri eller är det bättre att handla lokalproducerat eller är det protektionism? Man blir inte klok.

Ryggmärgssnällheten är för min del påfallande ofta påfallande nära socialdemokratisk politik. Såklart man skall ge bistånd, "betala tillbaka vår skuld" från kolonialismen.

Som kristen är det lag på att vara snäll. Annars får man brinna i helvetet. Här blir den politiska frågan viktig. Man kan skilja lagstiftningen från religiösa urkunder, men man kan knappast koppla loss tron på JK från ett politiskt engagemang, från en vilja att göra världen bättre. Frågan är då hur? Istället för att stapla bibelverser för och emot jämställdhet, egendomsgemenskap, skatt osv. tänkte jag föreslå att det är upp till den som ser något gott framför sig, att gestalta det.

Väntan

De profundis, ur djupen. Inte att logiken inte skulle finnas, luftslottets mur kan vara solid, men något skorrar, något, från djupen gör sig påmint. Det vissa menar är outtömliga djup och andra är enkel respons och efterhandskonstruktioner.

Ur djupen, ibland som tvivel, och nu i tvivlet som hopp.

Det handlar mycket om hopp. Hopp på Gud allena, ingen annan tycks hålla måttet. Hopp att han må finna en väg för sitt goda verk, och förbarma sig över mig som inget förmår.

Advent, för att han en gång kom. För att vi är hans, och för hans löftens skull. Adventus Domini, på hans frälsnings verk.

Ostrukturerat om kristendom

Det kan kännas mycket avlägset med det kyrkliga språket ibland. Som att man mest pratar luft. Skapar löften och ursäkter ur samma påse. Gud är här men han syns inte, han verkar fast det märks inte.

"Gud tycker som jag, även när jag byter åsikt", säger Christofer Hitchens raljant om säkerheten i de kristnas uttalanden, där vi på Guds uppdrag beter oss illa mot homosexuella, kvinnor, osv. Till varje pris är det vi, våra regler, värderingar och lagar. Akta er för fariséernas surdeg. Vad är denna surdeg om inte tron på att uppfyllandet av lagen skall lända oss frälsning.

Jag tänker på Hans Urs von Balthasar. Gud älskar människorna så mycket att han byter sida. Blir ett med dem som förråder Gudsfolket. Blir ett med dem som hatar hans son. Blir ett med oss; även om vi byter åsikt.

Det skymmer och vi ber att bränslet till vår tynande låga skall räcka. Det blir mörkare och snart kan vi inte se alls.

Kristendomen är ett hopp att det, trots att det mörknar och ser hopplöst ut. Trots att vi enfaldigt väntat i 2000 år. Tron att när natten är som djupast, brudgummen kan födas, lindas och läggas i vårt hjärtas krubba.

Masker

"Gud ser bakom alla masker", sade prästen från predikstolen idag, "även i våra liv." Han som ser bakom alla masker. Det är ofta återkommande i nutida Gudsupplevelse, Gud som seendets Gud. Kanske har det alltid varit så, kanske är vårat samhälle mer än andra i behov av att det skall finnas något överhuvudtaget att se "bakom maskerna". Något som kan tyckas om, kanske förädlas.

Onekligen finns det något av dom i seendet, att se hur det verkligen ligger till. Jag behandlar min broder illa, därför att.. en seende Gud skärskådar detta därför. När all kraftlöshet kokas ned, fanns då något där? Kunde jag gjort något?

Är det egentligen något annat än ett uttryck för vårt hopp? Eller kanske för Gudserfarenheten som sådan? Att Han skall finnas där, i mitt hjärta. Bakom alla effekter och känslor, tvivel och reservationer bakom våra masker. Det Gudomliga introjektet, tillvarons hoppade grund.

Vattenlös

Att döma av evangelierna är det bättre att vara än syndare än rättfärdig, en av dessa fromma prostituerade, sjuka och kriminella. Ändå verkar så många måna om att andra skall leva "rätt" och "kristet".

Man kan undra vad det är för vattenlösa trakter, där man lämnat världen men inte kan (eller ens vill) leva upp till kraven i "de heligas gemenskap".

"Älska, och gör vad du vill," säger Augustinus. Det är rösten av Guden som bryter bojor och frälser.