Malström

När det progressiva blir etablissemang, som i Sverige där den progressiva generationen fortfarande är lika progressiv efter många år vid makten, socialdemokraterna fortfarande är en finne i röven på "makten", och feminism och konceptkonst fortfarane är utmanande, inträder ett märkligt låst läge där etablisemanget sitter på både kritiker och makthavarposten. Svenska kyrkans era under KG Hammar kan ses som ett exempel på när "kritiska" och "progressiva" krafter hamnar i maktposition. Det finns en idé, ett perspektiv som främst parasiterar på något annat, vars själva väsen är att bryta ned andra idéer. En sådan idé blir inte ledande för då måste den lämna den visa positionen att inget veta. Humanisterna är duktiga på att kritisera kristendomens tillkortakommanden och irrationella historia, men så fort de själva skall framhäva sin egna sekulära humanism har man lika lite rationella skäl för denna.

Den vaga kopplingen mellan språk och fenomenologi möjliggör konstruktioner där traditioner blir förtryckande strukturer som fortlöpande tillåter nedbrytandet som enda idé. Samma koppling ger också journalister i kyrkans tidning den helt felaktiga uppfattningen att kritisk journalistik skall riktas gentemot traditionen, inte mot dem som faktiskt innehar kontroll över media, över biskopsposter, över akademierna osv. Då det ligger i linje med vänsterns och liberalismens föreställning om l'ancien régime, som är allenarådande i det sekulära samhället, framför allt i media, sväljs föreställningen med hull och hår. Det blir på så vis logiskt att lägga två helsidor på Lena Anderssons "svidande kritik" mot kristendomen.

Man vill tro att det är dåligt självförtroende hos kyrkan. Jag är rädd att det är något mycket mer destruktivt än så.

Torsdagsdeprimerad om dopet

I torsdagsdepressionen står att läsa att Eva-Lotta Grantén går i skarp polemik (eller hur var det nu med de olika perspektiven i KT) med AK "det är min tur att bli ärkebiskop" Hammar då hon menar att arvssynden inte skall avskaffas utan granskas kritiskt.

Jag känner mig mycket kluven till debattartikeln då jag tycker att den tar upp ett viktig konflikt för Kyrkan att hantera.

EL knyter arvssynden till en världsbild, till en kultur; den antika. I denna kunde man acceptera en perfekt utgångspunkt utifrån vilken världen kan ha fallit, något som är orimligt i förhållande till den vetenskapliga metodens landvinningar. Man kan lösa det genom att bli fundamentalistisk, eller genom att "inte intellektualisera" a. k. a. flumma. Ingendera lösning är särskilt bra. Eva-Lottas mer modernistiska approach är att skära bort all vidskeplighet i ljuset av den objektiva sanningen, ("Vi behöver dessutom tänka bortom fornkyrkans olika traditioner (som Hammar pekar på), eftersom de alla utgår från en världsbild som vi i dag vet är falsk.").

Den ursprungliga fullkomligheten är i den bibliska mytologin central för vår traditionell förståelse av Gud, människans relation till Gud, frälsningen och paradiset. Kort sagt hela den kristna teologin. Fullkomlighet som sådant ses med visst löje. Fullkomlighet (precis som allsmäktighet) är ett substantiverat adjektiv (eeeh..) som endast är möjlig i de platonska idéernas värld och måste därmed avvisas av den "upplyste". Världen är mer komplex än så, och följaktligen måste även ett paradis eller ett liv efter detta avvisas. Om inte, om det finns rum som Jesus går före för att bereda, enligt hans ord. Är det då inte rimligt att den mytologiska bilden (Eden) är framåtsyftande.

Vidare skriver EL "Men denna syn bygger på en antik människosyn, där man tänker sig att människans ”form” (tänk en pepparkaksform som varje människa stöps efter) är fördärvad, och att varje människa därför föds skadad. Denna kakformsmodell är numera ersatt av en människosyn där människor är ett resultat av en evolutionär och komplex dynamisk process." "Och precis som Hammar pekar på, uppfattas ståndpunkten att alla människor – och därmed också barnen – föds fördärvade, som djupt problematisk."

Det särskilda fokuset på barnen känns mest som effektsökeri, såvida nu inte EL ansluter sig till "tabula rasa"-tanken om det oskuldsfulla barnets formbarhet ("Erfarenheter av egna och andras tillkortakommanden leder till en bristande tillit till Guds, sin egen och tillvarons godhet" skulle kunna föreslå det). Detta kan dock lämnas därhän. Argumentationen är lite tillspetsat enligt följande, människan är skapade i en evolutionär och komplex dynamisk process och behöver därför ingen frälsning. Frälsningen skulle här syfta till att göra upp med något designfel för att skapa perfektion, som nu då inte fanns från början.

Arvssyndstanken tar här inte hänsyn till "tolkningen av människors erfarenheter", av Paulus uttryckt "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:19). Arvssynden har att göra med just det: Guds vilja. Människan behöver frälsning för att hon föds avskild från Gud inte för att bli perfekt. I mötet med Gud är det en allmän kristen erfarenhet att "Anden vill, men kroppen är svag." (Mark 14:38) Givetvis är den så vanligt förekommande medeltida bilden av Gud som domaren som dömer efter sina godtyckliga regler (uttryckta i GT) en rot till vidare misstolkningar.

Svärmar

Piratpartiet är intressant ur organisatorisk synvinkel. I stadgarna kan man läsa: "det spontana svärmarbetet är det som bygger vår aktivism".

Praktiskt löses det enligt följande:

Här kommer den berömda "trepiratersregeln" in: om tre medlemmar är överens om att någon sorts opinionsbildning eller aktivism är rätt för partiet, så har de rätt att agera i partiets namn. De tre kan till och med få ersättning för utlägg i samband med aktivismen, så länge det är måttfullt (träpinnar, lim och färg är måttfullt; datorutrustning och en jätteskärm är det inte).

En "[s]värm är en typ av flockbeteende där individerna i högre grad än i ett stim följer varandra, med högre hastighet och intensitet. Inuti svärmen tycks varje enskild individs rörelser vara kaosartade, men utifrån sett beskriver de en sammanhängande form."

"Swarm intelligence describes the collective behavior of decentralized, self-organized systems, natural or artificial."

Som vanligt är teknologisk utveckling modell för mänsklig organisation. Det sätt på vilket torrentklienter är ett självorganiserande nätverk enligt en centralt beslutad standard, kan man också organisera människor. Internet, "Webben 2.0", där alla punkter är knutna till varandra genom en punkt, samtidighet över världen, gör det möjligt.

Platta organisationer och hierarkiska dylika har funnits i tusentalsår (kyrkan resp. romerska armén). Huruvida svärmen går att styra, hur den utvecklar sig, vi får se.

En svärmkyrka, hur skulle den se ut? "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20)

Tröttsamt samfund 2009-10

Svenska kyrkan är ett mycket tröttsamt samfund. Varför kan inte min församling gå solo? Varför inte bryta banden med det snömos som sitter i förarsätet? Lager på lager av sörja. Biskopar jag inte har förtroende för, tillhörande en tradition jag inte känner mig hemma i, styrda av politiker, drillade på sekulära akademier...

Jag orkar knappt skriva det igen.

KG Hammar förnekar inkarnationen i sin julbetraktelse. Alltså "förebilden för så många präster" KG Hammar. Inte för att någon blir särskilt förvånad. Fortfarande sett som lika progressivt. Fortfarande präster som tycker att det känns nydanande att montera ned den tro man skall predika. Bibelvetenskap, jag tackar jag.

Feghet, idel feghet. En fantastiskt modern organisation som tappat mening och mål, kan bara verka som om den gör något viktigt. Viktigheten kräver mod. Hur mycket förändringspotential du än har på pappret, gör det ingen nytta om du aldrig vågar ta steget. Svk saknar ryggrad, själ, och hjärta, därför kommer hon dö.

Håller det ett decennium till? Förmodligen, pengarna räcker nog ett decennium. Håller det för mig? Om ingen ändring sker är det inte så troligt. Som demokratisk konstruktion utvecklas kyrkan väl dit den vill, som kyrka är den dock ockuperad. Alternativen saknas tyvärr, man önskar ju ändå en ickemoraliserande kyrka för alla, och tänker att det är väl ändå inte detta som hindrar kyrkan från att flyta in i väggen. Kanske obundenheten är enda möjligheten.

galenskap...

Den religiösa galenskapen slår till igen. Denna gång hos Kolportören... :)

Diabol

Edit: Se kommentar 2 för lite begeppsförklaringar.

Cogito ergo sum. Som skeptiker är det det enda jag kan vara säker på. Trossystem och plausibilitetsstrukturer byggs sedan ex nihil. Möjligheten att förklara, att förutsäga, skvallrar om ett ding an sich, något bortom den sociala konstruktionen. Religiösa trossystem har lerfötter av extra porös art. Den tron auktoriseras endast av tron i sig själv, skulle den vara mer skulle den vara del av "verkligheten", som den empiriskt kan upplevas. Visserligen överkorsas barriären då det hinsides, i den religiösa världsbilden, blir till i världen; epikles, inkarnation, emedan dess källor är kvar där.

Polariserat finns det en oföränderlig tradition med auktoritet, eller kulturella tolkningar. Objektiv sanning och renlärighet eller relativism. Man kan hävda att hållningslösheten också är en hållning och att inget historiskt visat sig essentiellt i kristendomen, eller att det kristna tinget, essensen, processen an sich borde, för att alls vara, erbjuda någon form av kontinuitet. Apofatik kontra katafatik. Kanske i grunden Aristoteles' "kristendomen är vad kristna gör", kontra Platons "kristendomens väsen hör hemma i idéernas värld, i himmelen."

Polariseringen är per definition diabol. Under tiden far människor illa...

Sakramentet kyrkkaffe

Jag smet från det obligatoriska samkvämet efter gudstjänsten idag. Ett antal taktlösa människor (de tenderar att bli ganska många i kyrkan) trycker konstant på mina knappar och jag orkar inte. Jag bryter det stora budet om allas likhet i kyrkan, men vad skall jag göra, jag känner mig som en ledsagare, en obetald sådan. Prästens uppmuntrande appell: om vi skall spendera en evighet tillsammans kan vi lika gärna lära känna varandra. En evighet, känns som ett helvete. Och det handlar inte om att lära känna varandra. En person som, pga. egna funktionsnedsättningar, inte känner av sociala gränser, fungerar inte bättre för att man lär känna dem. De är ansträngande för sina egna mödrar.

'Teologisk diskurs och svk'-rant

Det hänvisas ibland till den lutherska teologiska diskursen. Det teologiska samtalet som förts i t.ex. svk. Var är detta samtal någonstans. Med tanke på att herrar biskopar oftast blir biskopar på akademiska meriter får vi väl anta att det är på universiteten som denna diskussion förs, alltså det är religionsforskningen som är teologiska debatten. Har jag förstått det rätt. Det är sökandet efter den historiske Jesus, det historiska sekulära studiet av bibeln som alla ateister som flummare är välkomna att vara del i som är svenska kyrkans egna teologiska reflektion. Samma tradition som inte kan tillåtas acceptera saker som försyn eller Gudomlig inspiration.

Måste man inte, då man först gjort sig av med det religiösa tolkningsrastret för att kunna utföra forskning enligt Vetenskapens krav, sedan åter sätta på sig konfessionella glasögon och dra konsekvenser av den bibelforskning man bedrivit. Måste inte parallellt med den sekulariserade forskningen ett inomkyrkligt teologiskt samtal föras? Historiskt har forskningen varit mer eller mindre konfessionell. Dagens situation måste analyseras och hanteras, ty det lär inte bli större utrymme för det konfessionella inom universiteten och inte färre "uppgörelse" med det gamla konservativa paradigmet. Kanske är det dags att kyrkan tar tillbaka teologin, i dubbel bemärkelse, och slutar upp med kladdkakeätande och existentiella frågor, a la fjorton år och för sent på kvällen, samt annat flum.

Jag antar att de finns de som med KG menar att alla tolkningar är lika goda, och att därmed bör ingenting i svk på något sätt avvika från normen. Att det är upp till var och en att läsa disputationer om könsroller i tidskriften Pilgrim eller annat cirkelrefererande. Att vår tro de facto inte är gemensam. Jag är inte en av dem och jag tror inte Luther skulle sälla sig till den skaran heller.

Texter måste tolkas, menar man, och vi söker oss ned mot den faktiska grunden (fri från egen tolkningstradition, el. eventuellt i en tolkningstradition som är lika mycket värd som alla andras). Som vanligt når vi framgång genom att bryta ned allt i sina bestånds delar, sortera och kategorisera. Vi sopar bort lager av kultur och tolkningstradition. Vad händer om det faktiskt är i denna kultur, i Kyrkan som Gud inkarneras?

Uppsala

Jag har varit i Uppsala i helgen och satsat på extremer. 60årsfirande av S:t Ansgarstiftelsen (helt slumpmässigt) Youthkonferens på Livets Ord (helt slumpmässigt) och sur kvinna i domkyrkoshoppen efter att jag + flickvän vandrat runt med turistmassorna i jättekatedralen.

Föga förvånande var avsaknaden av uppbyggliga böcker total i domkyrkan, likväl fanns en skrift till 50årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor, Annika Borgs 'Bibeln på mitt sätt' och en prästskjorta och tillhörande "elva" på en kvinnoformad skylt.

Jag kan inte låta bli att finna det lite spännande att Emanuel Swedenborg ligger i en stor kista inne i domkyrkan. Swedenborg är knappast "renlärig". I och för sig delar han detta öde med många mystiker av kyrkan och förmodligen är det så att man måste våga för att vinna. Samtidigt kan korrigerade mystiker skilja sig otroligt inbördes och Swedenborg hör väl till de mer utspacade. Det kommer an på urskiljning. Med tanke på språkets alla tänkbara möjligheter måste man kunna urskilja nyanser i läran och helst det innan vi har ett religionskrig eller en sekt på händerna. Uppgiften trode vara apostlarnas efterträdares, dem som tilldelats tron, setts som värdiga, utvalts och betts för med handpåläggning, generation efter generation, biskoparna. Ibland möter man åsikten att det är något magiskt i denna handpåläggelse, att det skulle göra något med karaktär eller något annat. Det hade varit så mycket enklare med en förandligad bild av det hela, om man som biskop inte stod där med ansvar för den apostoliska tron och enheten. De som kallar sig biskopar, som är vigda till det, borde ta detta ansvar. Vi kan se på dem och förargas, eller så kan vi se på dem som faktiskt tar detta ansvar, för enhet och kontinuitet. De som är de verkliga biskoparna. De vars makt sträcker sig så långt som människor är beredda att lyssna på dem, inte så långt det geografiska område kung och vapenmakt tilldelar.

Vidare då, Bo Brander och Ulf Ekman står på ett sätt på var sin kant, på ett sätt väldigt nära varandra. Från en grånad skara, lite fumlig liturgi och en lång helgonlitania (där vi bland annat bad 'salige Hjalmar Ekström' om förböner) på lördagen, till värsta välsmorda showen, med tusentals ungdomar, powerpointlovsånger och tungotal på LO på söndagen. Likväl märker man en noggrannhet kring de heliga tingen och en stor ödmjukhet inför Gud.

Båda talade om helgon. Båda om dess koppling till oss. Vi är helgon, eller helgon i vardande. Bosse pratade utifrån saligprisningarna. Ödmjuka, renhjärtade, fattiga i anden, vi som håller fred. Ulf om kontinuiteten, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Uppsala är en mycket trevlig stad som jag gärna bevistar fler gånger.

Jo, några nya böcker har jag köpt också. 300-talet ftw!

• Hexameron, Basileus den Store


• Om sakramenten, om mysterierna, Ambrosius


• Muslimsk mystik, Ur psykologisk synvinkel, Antoon Geel


• Fem teologiska tal, Gregorios av Nazianzos


• Vi skall se honom sådan han är, Arkimandrit Sofrony

Ryggrad

"Men äktenskapet känns ju som en förlegad institution." Tove Leffler lägger ut orden i Tv4 morgon i fredags. Det som (den märkliga organisationen) KRISS skriver i sin debattartikel i Svd:

"Det finns alltså en klyfta mellan kyrkan och folket. En viktig del av problemet är utan tvekan att kyrkan av många anses vara bakåtsträvande. Därför är det viktigt för kyrkans långsiktiga överlevnad att mota den bilden och agera starkt i profilfrågor som den om samkönade äktenskap. Man har allt att vinna på att utmana samhället att bli ännu mera etiskt och ansvarstagande, vilket man också tydligt har gjort i det förflutna. Då skapar man möjligheter för fler svenskar att känna igen sig i de ideal som kyrkan står för och i slutänden kan man hjälpa fler att sörja för sina andliga och etiska behov."

..verkar alltså falla ganska platt. Kyrkan uppfattas inte som modern trots att man med alla krafter strävar efter upplysningsidealen som listas i debattartikeln

"Finns det i dag något mindre kontroversiellt än tanken om alla människors lika rätt och värde? Vidare, är det rimligt att de som har kommit längst i en gemenskap ska anpassa sig till dem som ligger efter? Till sist, var får den påstådda förnyelsen plats i ett sådant tänkesätt?";

Idealet om alla individers lika rätt och värde och myten om utvecklingen, framför allt kulturernas utveckling från primitiva (som under medeltiden när kyrkan höll i taktpinnen) till civiliserade (som under upplysningen och framåt).

Och RFSL m.fl. kan inte vara nöjda om inte Helle är det. Det blir en belastning för en kyrka som inte vill "avskärma sig från och sluta vara delaktig i nuet." Det är en annan aspekt av att skämmas för evangeliet (Rom 1:16). Att skämmas för det som står där och dem som inte läser det på samma lärda sätt som kan se att något annat står där än vad som står där.

Jag har själv mycket svårt för common sense-tolkningar, så vanliga i alla reformert inspirerade sammanhang, men det är svårt när den tolkningen plötsligt inte blir möjlig. Då kan man, likt de professorer som är våra biskopars rekryteringsgrund, läsa lite vad som helst ur skrifterna.

Kanske, kanske bör man ta till sig uppmaningen ledarartikel i dn.

"Övertygelse är för den enskilda prästen inte en fråga om majoritetsbeslut. Däremot är det en fråga om ryggrad och konsekvens. Precis som kvinnoprästmotståndarna på sin tid borde ha lämnat en kyrka som står för något de inte kan ställa upp på och bildat en ny församling borde homovigselmotståndarna fundera över sin framtid."

Om äktenskapsdebatten

Nej dra mig...

Tony Guldbranzén bevisar bortom allt tvivel svk:s mod och profetiska Gudsfruktan i följande kommentar till att beslutet är en anpassning utifrån politiska påtryckningar:

- Nonsens, tyckte biskopen i Härnösand Tony Guldbranzén. Han hänvisade till oliktänkande gentemot staten i allt från apatiska flyktingbarn till svensk vapenindustri och fick den dittills största applåden till svar. Anders Åkerlund (C) sa sig till och med vara kränkt över påståendet att de skulle vara "maktens lakejer".

Att sedan Anders Åkerlund (C) <-- dvs. ett av regeringspartierna, dvs. makten; skulle ha något att göra med makten, ja det är minst sagt kränkande. Kränkt av en maktlös minoritets ifrågasättande, kränkt av den per definition kränkande. Vad är det som kränks? Kan man fråga. Glädjeyttringarna är stora denna dag. Att ett avfärdande av en befogad fråga som "nonsens" leder till stora applåder säger det något om stämningen. De som förfasats över att man kan ha åsikter som strider mot vår tids överideologier enligt principen jag vill förgöra det jag inte förstår, får nu vända aggressionen i segerglädje. Det lär korkas champagne och skickas blommor och klappas på varandras ryggar, detta har man gjort bra. Innegänget får nu fundera på hur man skall ta ansvar för det man drivit igenom och hur man hanterar dem som tycker annorlunda. Koskinens "svartbröder", dem som Helle Klein (2) hänvisat till andra kyrkor. Det är inte alls omöjligt att rensa kyrkan och det ganska fort, de flesta kommer anpassa sig och några kommer bryta.

Det är en märklig tolerans som skiljer och tvingar, men det är så det är i den politiska dimensionen.

Homosex

Ibland är det lite otydligt vad det är som diskuteras. Som äktenskapet i svk. Är det ett sakrament? Är det regelverket för samlevnad i samhället? Kan någon förklara vad det ens träts om.

Det är nog detta som Dag Sandahl menar när han skriver att det kristna äktenskapets natur inte utretts. Kyrkomötet omdefinierar något, eftersom det inte är ett sakrament enligt luthersk syn, måste det vara något annat. Detta som man nu hävdar är särskilt för människor i autonomt barnalstrande parrelationer består ju. Är det så att Gud har en särskild välsignelse för dem så är det väl det som blir när de ingår äktenskap. Det finns också en välsignelse som Gud avser ge till var och ens samliv, som väl är den man eftersöker, dvs. i allt likheten, vilket är precis vad man får. Då, till var och en vad han eller hon önskar.

Begreppsförvirringen hör som bekant till begreppsvärlden.

Med detta vill man förmodligen dock inte nöja sig, utan bråkar om vilken av växterna som är ogräs att ansa. Guds välsignar i sitt höga majestät, och låter solen gå upp över ond och god.

(Stunder som denna sörjer jag att jag inte köpte Homoerotik av Chrys Caragounis när jag var nere i Lund för någon helg sedan)

If you can't beat 'em...

Om vi nu har att göra med överideologier, som alla individers lika värde, likhet mellan könen och sexuell läggning, får nog hållningen vara enligt maximen: if you can't beat 'em, join 'em.

Hur då? Jo, det finns en gammal god jesuitsk praxis att se vad som berättar om Kristus i just den här kulturen. Just genom att inget egentligen kan vara avskilt från Gud, och samme Gud kan använda allt.

Och hur då? Jo, genom att inte skapa andra stötestenar än Kristus själv.

Förtydligande

Förtydligande utifrån förra inlägget.

Det kanske är lätt att tänka, utifrån vad jag skrev, att jag skulle vara emot mäns och kvinnors lika rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, eller att allas röster skulle vara lika mycket värda. Det var inte min avsikt. Bara ett konstaterande att det i vår kultur är svårt att ha en avvikande åsikt.

Det blåser

Jag läser Dag Tuvelius ledare i kyrkans tidning.

"Men lika viktigt som själva beslutet är hur kyrkan hanterar frågan efteråt. I den vardag som följer. Svenska kyrkan måste välja väg, det är ofrånkomligt. Inget nja är möjligt. Men när vägvalet är gjort handlar det om att leva vidare tillsammans. Insikten om att de som har en annan åsikt ändå tillhör samma kyrka.
Hur kyrkan förmår klarar åsiktsskillnaderna berättar lika mycket om Svenska kyrkan som själva beslutet. Resan är inte över efter vägvalet, det är bara en ny dagsetapp som har börjat."

"Nästa vecka fattar kyrkomötet sitt beslut. Blir det ett ja till kyrkligt äktenskap för homosexuella kommer beslutet knappast att rivas upp framöver. Kyrkan har valt väg. Med vigselrätten är det tvärtom. Väljer Svenska kyrkan att behålla den kommer frågan att väckas igen.

Kyrkans Tidning har tidigare på ledarplats tagit ställning för både bibehållen vigselrätt och ett ja till äktenskap för par av samma kön. Men ett råd till den som engagerar sig i frågorna. Gå in och läs både besluten och reservationerna i sin helhet. Om inte annat så finns de på Svenska kyrkans webbplats, under ikonen Kyrkomötet. Det är värt att ta sig den tiden.
Efter beslutet står Svenska kyrkan inför samma utmaning som ELCA gjorde tidigare i höstas. Även om det svenska kyrkomötet troligen präglas mindre av sorg över oenigheten och mer av glädje, stolthet, frustration och besvikelse. Men det som kan förena är omsorgen. Omsorgen om den andre, trots skilda åsikter, och omsorgen om kyrkans medlemmar. Som alla berörs av dessa beslut. På ett eller annat sätt."

Dag är en av opinionbildarna i Svk, hans tidning plattform för det etablissemang som är nöjda med kyrkan som hon är och utvecklas. Jag anar likväl ärligt menat utsträckt hand. När segern är vunnen är det en storstilad gest. Han hade inte behövt. Han hade som biskopsämnet Helle Klein kunnat hänvisa till andra kyrkor. Kravet blir tyvärr lätt felriktat. Den som blir överkörd får också ansvar för enheten. Storsintheten räcker så långt att man tillåts bekänna sin synd och anpassa sig.

Och vad skall man säga. Heterosexuella och homosexuella skall ha olika rättigheter. Män och kvinnor skall ha olika rättigheter. Olika människors röster är olika mycket värda. Vi har att göra med kulturella överideologier. Det går inte att vrida sig ur, med hur mycket kontext och ideologi man vill. Tomten kan ha varit man i 100 år, herr och damidrott kan vara uppdelad utifrån fysiska skillnader, organisationer som frimurarna kan ha varit för män sedan de startades - det spelar ingen roll, överideologin tar inga hänsyn. Samtidigt närmar sig klassperspektivets bäst-före-datum. Det är väl bara att köra på tills vindarna blåser åt något annat håll.

Dikotoma herdebilder

Jag har funderat lite kring herdeskap. Jag tror vi alla har stött på dem, församlingsherdarna, som ser det som sitt uppdrag att hålla flocken lugn. När en varg i form av en obesvarad fråga, en vetenskaplig observation eller vad det nu kan vara, träder de fram och lugnar flocken. De vet sällan, svaren de levererar är inte svar i meningen att frågan försvinner. Det är tom retorik vars enda syfte är att den som vill tro på det inte skall behöva besvara frågan. "Jag begriper det inte, men han gör (det är oftast en han)."

Auktoritet, inte i sann bemärkelse där den ene vet och den andre litar utan där den ene låtsas och lurar alla, inklusive sig själv, framputtad av en massa som inte själv vill bära frågan. Det är inte en herde per se, utan ett får med en herdestav som puttas fram av de övriga fåren att själv möta vargarna. Och så länge de hålls avskilda kan illusionen fortgå. Det är en flock får som väljer tryggheten framför friheten, som gör en guldkalv istället för att vänta på Gud, som kräver en kung som de andra folken, och en herde som själv tar upp staven. En herde som på intet sätt får tappa ansiktet, inte känna vägen och inte ha svaret, inte snava, ty det är så högt till marken.

Med sådana herdar behövs inga villovägar.

Ändå sänder Gud oss herdar.

"Redan förut, när Saul var vår kung, var det du som förde befälet över Israel, och Herren sade till dig: Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste." (2 Sam 5:2)

och

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete." (Joh 21:15-17)

Profetkungen David och Klippan, Simon Petrus, den förste påven. Kanske ligger svaret i fortsättning på Johannesevangeliet.

Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Joh 21:18)

David, herden skaldar själv:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig. (Ps 23:1)

Någon gång emellanåt tycker jag mig stöta på dem, de ödmjuka ledarna, som leder för att de själva hör rösten. Rösten av den gode herden.

PK

Politisk korrekthet kan vara en obegriplig term för den som lägger all sin energi till att vara just politiskt korrekt. Hur skulle man kunna vilja vara något annat än Med. Ha rätt åsikter, ligga i linje med folkviljan, och då inte folket som folk är utan som det borde vara.

Wikipedia talar om två betydelser där den ena ligger nära användningen i USA där den i stort sätt betecknar vänstereufemismer (nyspråk och "förnyelse" verkar på något sätt hänga ihop). Den andra betydelsen är den vanligare i svenskan där "begreppet används [..] överfört om åsiktsströmningar som av kritiker anses göra anspråk på att vara de enda godkända och rumsrena" eller "som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle."

"Begreppet politiskt korrekt föddes i Sovjetunionen under utrensningarna på 1920-talet, då det användes för att klassificera vilka medborgarbeteenden som var korrekta eller inkorrekta utifrån den officiella partilinjen" och i dess svenska betydelse verkar den beteckna något som alltid funnits. "Det framstår exempelvis som svårt att, under 1950- och 1960-talen, driva frågor som miljövård och bevarande av äldre bebyggelse." I backspegeln kan man givetvis ifrågasätta självklarheten med vilken man rensade bort det gamla för att få plats med det nya och förmodligen förlöjligades kritikerna då också.

Wikipedia igen: "Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal utnämnde "Politiskt korrekt" till 2006 års främsta invektiv. Motiveringen löd: "Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. "Politiskt inkorrekt" har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.""

Cynism. Alldeles riktigt. Befriade från illusioner behöver vi skåda verkligheten som den är. Att beskriva det som bara negervitsar och blondinskämt är ett typiskt maktspråk från en som är fast i nödvändigheten att tänka på ett visst sätt. Vad jag reagerar på är förmodligen att vissa sätt att tänka förbjuds i den politiska korrekthetens spår. Partiet (eller dess efterträdare i åsiktsmakeriet) har beslutat vad som är rätt, vilka värden som gäller osv. Det finns alltid en visst patos med vilket den politiskt korrekta åsikten förs fram. I mitt inlägg om Paolo Roberto finns två exempel på den aggression med vilken åsikten förs fram och som bubblar ut om någon skulle avvika. Man kan helt enkelt inte tänka på något annat sätt. Vi måste riva all gammal bebyggelse för att bygga konsumkolosser i betong, eller? Jag kan ha de åsikterna men jag vill komma fram till dem själv, jag anser det nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Man kanske inte måste acceptera den feminismens analys av verkligheten som i första hand indelad enligt kön, löskopplingen mellan begrepp och verkligheten (socialkonstruktivismen) och synen på de sociala kontrakten som enbart kvävande. Men det säger jag väl bara för att jag vill dra blondinvitsar.

Ibland blir den politiska korrektheten fariséism på hög nivå. En miljöpartist i Stockholm som har 20 min i tunnelbanan till sitt jobb tycker att det är självklart att bensinen bör kosta 30 kr/l - det skulle ju äntligen minska bilåkandet. Att glesbygdsbefolkningen inte har tillgång till kollektivtrafik och att den aldrig kommer att kunna byggas ut i den graden (och då inte heller skulle innebära någon miljövinst) har man ingen insikt i. Samma sak när man som student fick förmanade tal om närproducerat och kravmärkt. Brasilianskt kött för 100 kr/kg eller svenskt för 200 kr/kg?

Det finns alltså ett socialt tryck att acceptera åsikten och synsättet. Att man har en åsikt som denna innebär inte med nödvändighet att man inte tänkt själv. Man kan kanske tycka att världsbilden är något trång när man inte ens kan förstå hur någon annan tänker och inte ställer samma aggressiva krav på sina medmänniskor att ändra sig. Jag vet inte om det är denna världsbild som gör det, men man kan dock ana en dubbel bokföring avseende åsikter. Antingen medvetet att "man vet hur man skall svara", eller att man säger en sak och agerar på ett annat sätt.

Kravet på aktion och utveckling ligger inbyggd i utopistiska världsbilder, "insikterna" leder till handling, ibland med religiösa undertoner som "kollektiv skuld" och avlat i form av mobiler i återvunnen plast. Krocken kan bli mellan olika utopier (skall landet tillhöra ett folk, eller skall skillnaderna utplånas mellan människorna. Men framför allt blir det en krock mellan dem som önskar stå still, som söker en inre frid och låter saker och ting ha sin gång och utvecklas i enlighet med sin inneboende potential och idé, och kanske ägna någon stund av dagen åt något annat än att uppfylla lagens krav.

Kyrkan då. Ur ett historiskt synsätt är inte alltid rådande idéströmning det som visar sig ge god frukt. Gamla testamentet (de lärde verkar tappat bort texterna bland sina fotnötter), är en lång historia om hur folket gång efter annan går vilse och hur de varje gång måste omvända sig. Människan är i sitt fallna stadium bortvända från Gud och gör av sig själv det som inte är rätt. Särskilt när makten och kyrkan slår sina påsar ihop finns det risker. Politisk korrekthet är att alltid göra som tidsandan tycker och jag ser inga tendenser till att man klarar göra något annat. Vad kyrkan skall sträva efter är inte att vara emot utan att stå fri att tycka vad hon vill, att stå still när allt vajar, att hålla huvudet kallt när hela samhället masspsykotiskt river kulturskatter och dekonstruerar det som tagit lång tid att bygga upp. Varför? På grund av den Gudomliga uppenbarelsen. Att den skall få största möjlighet att verka, för att vi tror på den och att den är Svaret.

Så kan Annika Borg söka sig en annan kyrka.

Överknodden

Hur man kan ta (S) som ett seriöst alternativ i kyrkovalet ter sig mer och mer obegripligt för mig. Överknodden har uttalat sig i P1 morgon. Förhoppningsvis vaknar Sverige upp från sin 100-åriga förtrollning och inser orimligheten i det hela. Mona Sahlin är en bister verklighet att vakna upp till.

Svårmodig kyrka, som inte vill tillåta allt som är roligt, eller? Det är lätt att riva ned. Hållningslöshet är inte svårt.

Starka rätter

"Rädda oss från ljumheten" hade jag bett i kyrkans förbön. I länder som fortfarande försöker hämta sig från schartauanismens härjningar är inte detta en helt okomplicerad bön. När församlingen dessutom till en betydande del består av människor brända av överspänd frikyrklighet blir efterföljelsetemat smått omöjligt. Det är lätt att glömma med vilka myrsteg man måste gå. Så mycket kärlek, så mycket omsorg, för innan du förstår detta är du inte redo för några starka rätter.

Den kristna historien

Vad innefattas inte av den kristna historien. En organism med 2000 år på nacken har varit med om allt. Fruktansvärda övergrepp, förtryck, galenskap som i den anabaptistiska teokratin i Münster, Jonestown och Knutby. Den har befrämjat och motarbetat vetenskapen. Den slagits för människors frihet och hindrat densamma. Varit för och emot slaveri. För och emot kvinnors rätt. Den har slagits för de fattiga och legitimerat kungar. Vad man än säger har kyrkan varit värre. Men det finns också en annan historia om ett Gudsfolk genom 2000 år. Om en sannings röst ständigt beredd att slåss för människor värde. Om heliga kvinnor och män som med sina liv visat på Gud och Guds kärlek. Många med mig skulle säga att det är kyrkan, allt det andra är något annat; makt och politik, mänsklighet i kyrkans dräkt.

Man kan kanske anklaga den kristne för att ha en snedvriden kyrkosyn. För den lutherska doktrinen "samtidigt rättfärdig och syndig" gäller i allra högsta grad kyrkan. Den som ser det rena, vackra Gudsfolket. Ser vad Gud ser i all fallenhet.