När vi har dekonstruerat hjulet

Psykoanalytisk människosyn är spännande. Den hävdar att människan i tillägg till sin fysiska utveckling genomgår en psykisk utveckling som emellanåt går i kvalitativa språng. Det gamla finns hela tiden kvar men nya lager kommer till som hanterar de tidigare. Denna utveckling följer evolutionsutvecklingen där de primitiva funktionerna som vi delar med fler arter utvecklas först och ju längre utvecklingen går, desto mer avancerade blir funktionerna som utvecklas.

Innan "vetenskapen" bestämde sig för att reducera psykoanalysen till anal, fallos och bröst, samt penisavund, hann psykoanalys, spädbarnsforskning osv. relativt väl kartlägga den psykiska utvecklingen. Detta att allt det tidigare finns kvar är av intresse när människan utsätts för hot. En trängd människa kan agera som om den var yngre än den är. "Vad barnslig du är" kan vi instinktivt känna när en kollega skall "ge igen".

En intressant aspekt av psykoanalysen är att det utifrån den faktiskt finns ett rätt sätt enligt vilket människan utvecklas. Människan börjar bli en social varelse i en ålder, börjar lära sig impulskontroll i en annan, förstår att döden är oåterkallelig i en osv. Givetvis är detta kränkande då det t.ex. beskriver det som mognare att stå tillbaka för sina barn snarare än att betona sin personliga frihet, mognare att ta och hantera ett angrepp än att ge igen. Det beskriver också patologi annat än i termer att det är fel på samhället. Att bli paniskt rädd för nära kontakter är inte ett strukturellt problem utan en avvikelse i personligheten, med sina orsaker och sina lösningar. Att man vanligen använt den psykodynamiska terapin för att lösa konflikter i ett allt för snårigt normsystem är inte i motsättning till att de lyfter fram nödvändigheten därav.

En vanlig beskrivning av människan är att hon är fundamentalt egoistisk. Liberalismen säger att människan är fri utan några band. Ekonomer lever i sin "dog-eat-dog-world". Enligt psykoanalytisk utvecklingsteori är alla dessa steg som passeras på vägen. Vad händer när samhället legitimerar regression? Som i krig när tabut mot mord (samt diverse annat) är det förväntade? Erfarenheten från krigen är att väldigt få står emot, väldigt få är oberörda, den starkaste faktorn funnen är betydande förebilder, som föräldrar, som själva gjort motstånd.

Progressiv hedonism hörde jag om på radion i veckan och en artikel kopplad till programmet finns här. Det som känns rätt är rätt. Skall jag tvingas vara kvar i denna familj även fast den får mig att må dåligt... Givetvis finns vinster i skärningspunkten. Men denna vinst innebär inte att alla strukturer är fel. Ofta är det tyvärr så man handlar, när man ser en struktur, ett social kontrakt skall det dekonstrueras. I praktiken kan man inte annat än omförhandla kontrakt, göra dem mindre begriplig. T.ex. relationskontraktet, man var gift eller skild, klatt och betart, någon som vet in eller ut idag. Män var män och kvinnor kvinnor, osv. För dem som inte passade in är det givetvis en frihet, men hur mycket svårare blir det inte att leva. Dureformen är ett utmärkt exempel. Förr visste man vem man stod nära, var vän med. Nu saknas den markeringen. Nu får man gissa var man står i förhållande till varandra. När vi har dekonstruerat hjulet får vi var och en försöka uppfinna det.

Är dekontruktion något negativt då? Givetvis inte. Men i kombination med missuppfattningen att vi kan leva utan strukturer, att människan i grunden är en solitär och att människan föds god och oförstörd blir det inte bra.

Drifter och sublimering

En följd av skillnaden i bilden av människan mellan Freud och kristendomen blir den på drifter och sublimering. Sublimering först. Säg den sexuella driften att föröka sig. Människan går från ett djur mot den kultiverade varelsen. I ett samhälle fungerar det inte att man knullar runt till höger och vänster (även om försök gjorts i modern tid) och individen får med hjälp av de av skam internaliserade strukturerna kanalisera in sexualiteten i en parrelation (där man också kan få ägna sig fritt åt projektioner osv, men det är en annan fråga). Klatt och betartt!

Enligt kristet sätt att se det är den gudomliga strukturen nedlagd i oss viljan till tvåsamheten och att leva gå in i massa kortvarig avancerad paronani ses som er pervertering av den "rena driften", den fullkomliga skapelsen som den var tänkt att vara. Denna teologi vänder sig emot alla former av svartmålning av världen [1, 2, 3] som kan vara vanlig bland kyrkliga ledare, utan ser skapelsen som god och att djälvulen inte själv har förmågan att skapa något, bara pervertera det som redan står där.

-----------

Det ter sig mer och mer klart för mig att Wittgensteins filosofiska program leder till att "det man inte kan tala om" mindre och mindre talas om (det kan också ha varit så hela tiden, vad vet jag). Kvar blir vi med någon sorts common-sense-bonnig hållning till alla stora frågor. Och med tanke på att vårt sätt att förstå vår verklighet direkt styr de val vi gör, och att det ingalunda är lite dökött runt de objektiva observationerna, utan för hela omvärldsförståelsen basala parametrar, är detta mycket riskabelt. "Man vet ju hur invandrare är." Samtidigt diskuterades en del av frågorna på 70-talet utan att det ledde någonvart.

Självbild (om Freud och sådant)

Om man inte har den banala förståelse av människan som upplysningen ger, (människan är god och ett oskrivet blad formad helt av sina upplevelser; liberalism, ibland gift med genteori till någon sorts dikotomisering sjuk-normal; socialliberalism) är det goda chanser att du har en syn på människan i enlighet med den psykodynamiska teorin. Den psykodynamiska teorin har kallats ovetenskaplig (av samma människor som attackerar religionen), och Freud avfärdas ofta lättvindigt som en galning, eller helt enkelt för att teorierna har mer än 60-ish år på nacken.

I Freuds teori är människan lite mer komplex än tanke-> eventuell distorsion av valfri sort --> handling. Där finns skilda motiv och lager av medvetenhet som på ett revolutionerande sätt (och med introspektion och fallstudier som datainsamlingsmetod) beskriver psyket. Freuds omvärldsförståelse påverkar dock den egensinnige mannen. T.ex. kunde ångmaskinen användas som modell för tryck och mekaniken som modell för det mänskliga fungerandet, på samma sätt som datorn idag ter sig mycket mänsklig.

Två saker är av intresse, viktorianismens prydhet och den koloniala antropologin med utveckling från primitivt till civiliserat. En tankemodell Freud använde var att människan i sin utveckling gick igenom evolutionen/civiliserandet igen. Människan som i grunden är ett djur som alla andra, med starka drifter i sexualitet, hunger, makt osv.; detet. Detet är vad som har och ger energi. Detet tämjs av samhället som internaliseras genom i första hand föräldrarna; överjaget. I det viktorianska samhället sker detta till en nivå som orsakar andra psykiska besvär - ex. hysteri. I ett samhälle där kontroll är problemet är emancipation lösningen. Således handlar det om att se sina drifter, acceptera och bejaka dem. Att nå samstämmighet, helhet, blir på tankarnas bekostnad - känslorna är som de är. Känslorna är Du.

Har man läst lite mystiker kan man se att det är samma psyke man beskriver men man har inte hållningen till känslorna att det skulle vara individens djupast identitet. Snarare är, i Platons efterföljd, viljan själens kärna. Denna skillnad viljan kontra känslorna blir i högsta grad relevant när din vilja (eller Guds) ber dig göra något som gör ont, är det en orealistisk vilja, eller känslor som skall uthärdas. Din självbild kommer att påverka utgången.

I terapier där för lite mentala strukturer är problemet, som med psykotiska människor, behöver en annan metod utvecklas och här visas en viss svårighet. Det psykodynamiska idébygget har ingen tydlig norm för fungerande. När frigörandet från det som binder är slutfört behöver något annat ta vid. Som kristen har man Kristus som förebild och mål, som psykiskt fungerande i sin prydno. Helt under viljans kontroll, i enlighet med Ordet, utan att för den skull vara känslomässigt avstängd eller ägna sig åt psykologiska försvar.

Tankeprocesser

Det står mer och mer klart för mig att personligheten är en tankeström som blir mer integrerad och sammanhängande ju äldre man blir. Mer krävs för att nå en förändring, för att påverka, för att jag överhuvudtaget skall bry mig. Personligheten enhet är likt mycket annat illusorisk, och på samma gång determinerande - jag är vad jag bär i mitt huvud. Förhoppningsvis relaterar detta till verkligheten. Organisationer bygger också på att människor kan bära dem i sitt inre.

Två av de stora uppenbarelserna - imitatio Christi och Kyrkan - bygger till stor del på liknande tankeprocesser. När Han uppenbarar sig på detta sätt tar han vägen via helgonens hjärnor; en ren och stark bild av Kristus och Andens gemenskap.

Ecce homo...

Dunning-Kruger-effekten

Jag vill bara uppmärksamma alla på Dunning-Kruger-effekten.

länk

Tingens inneboende logik

Varseblivning är en tämligen enkel sak, som lätt förvirras av andras halvfärdiga tolkningar och emotionellt obearbetat material. Frid innebär att det emotionella är bearbetat, själen i jämvikt. Man får då stänga sina öron för vad människor säger och lyssna efter vad de verkligen säger. Inte titta på ytan utan efter tingens inneboende logik. En egen tankevärld, världen klädd i dina ord, denna alltid den primära tolkningsramen för varseblivningen. Öknen hjälper dig med detta.

I fastetider...

Om man är van vid bara gröt kan lingonsylt kännas som lyx, semlor varje dag skulle till slut få den ivrigaste att tröttna. Den direkta behovstillfredsställelsen är inte svaret, hur många kraschade kändisar och stjärnor kan inte berätta det för oss. Nej, vi måste längta, det är en glädjens förutsättning. Vi måste ha vardag, annars får inte festen sitt värde.

Ty längtan utvidgar själen.

Rädd?

Ur en tramsig debatt kring om Gud blir rädd av skräckfilm:

Kristen tro postulerar att människan (med hennes psyke) är skapad till Guds avbild. Gud visar en del affekter. Han blir arg, glad, intresserad, känner avsmak och avsky, sorg, men rädsla och skam står det inget om (vad jag minns).

Snarare säger både Gud, Jesus och Änglarna vid ett flertal tillfällen; var inte rädda.

Tanken jag får: Affekterna skam och rädsla är en konsekvens av syndafallet och att närma sig Gud kommer i något led innebära att göra sig av med sin rädsla och skam. (Såklart inte genom isolering utan genom integration).

Ödmjukad - förödmjukad

Ödmjukad - förödmjukad, humbled - humiliated.

Vad är skillnaden egentligen. Jag har blivit något av det idag. Ett psykologmöte med vår nya chef det blir ett långt samtal om att vi har mycket att göra, att jag har haft mycket att göra, att jag har varit stressad, "och så blir du sjuk" som en kollega sade.. Ja, jag blev sjuk, två rejäla förkylningar inom loppet av en månad. Plötsligt var det bara jag som hade problem. Jag hade trott att jag var en av många, men de andra vill inte kännas vid det. Jag, den svaga länken.

(Jag kanske skall säga något om att det är jobbigt för mig att vara det.)

"Äh, det är inte så farligt" - kunde jag ha sagt, men det gjorde jag inte. Jag var trött och jag kanske hade missbedömt de stressade uttrycken på mina kollegors ansikten. Ödmjukad, kanske förödmjukad, jag vet inte ens vad skillnaden är.

Mitt ego återtar sina naturliga former, den sprängfyllda ballongen lättas på luft så att jag är vad jag är inte vad jag vill vara - kallas det svagt, må så vara.

[Han] ödmjukade sig och blev lydig in till döden (Fil 2:8a; 1917).

När Jesus ödmjukar sig, inte av världens tvång eller sina egna begränsningar, gör han sig mindre än vad han är, han sätter sig på lägsta platsen och blir sedan upphöjd av husets värd. Då blir han den han är.

Kanske är det så att jag också måste ödmjuka mig, förekomma förödmjukelsen, vara lydig intill döden och kanske istället bli det han är.

Kanske är det det Hammarskjöld menar när han skriver (ur minnet med reservation för formuleringsfel):

Prisa dina kritiker, dem för vilka intet håller måttet.

Personlighetstest

Enligt samma personlighetstest som Charlotte genomfört, är jag:

Din personlighetstyp:

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

En sådan tur att jag valt rätt yrke...

Den tunna hinnan

En balansgång man har att förhålla sig till som kristen är den mellan ödmjukhet och underordnande, och, mellan upprättande och undervisande. Tamheten, moralismen och sekterismen känner vi alla allt för väl. Upprättelsen - att driva ut månglarna ur templet - att mana till omvändelse, föds av affekten aggression. Aggression kan användas på två sätt, att försvara människans psykiska och fysiska gränser - även ett lugnt tillrättavisande är egentligen en aggression, men den kan också användas för att kontrollera sin omgivning. Skall jag försöka se på vad som är en sund aggression så är den det fram till kroppens och psykets gräns. Trygghet handlar i mångt och mycket om att tåla kränkningar, Jesus är ju en stor förebild i detta, och i den mån det behövs upprätta sina gränser med bibehållen empati och integrativ position (se nedan).

Det är utifrån detta som man kan säga att människor som är så bräckliga att alla måste anpassa sig efter dem är passivt aggressiva. Ofta blir det också rejäla utbrott när den bräcklige inte får sin vilja igenom.

Skall jag ta Jesus som förebild så är han hård mot de som tror sig vara visa, och evigt kärleksfull mot de brutna. I vår ofullkomlighet är detta dock otroligt svårt. Hur tar man ut sin egen bjälke? Hur vet man att den är ute, vilket är en förutsättning för att kunna hjälpa andra?

Det är en tunn hinna mellan omsorg och kontrollerande aggression - då båda syftar till förändring. Ludvig Igra har skrivit en bok relaterad till ämnet. Han är psykoanalytiker och nedan följer delar ur en recension av hans bok. Recensionen kan läsas i sin helhet här.

"Psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra framför i sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet den både hisnande och provocerande tesen att den mänskliga förmågan till såväl omsorg som grymhet egentligen har ett gemensamt ursprung i människans psykiska konstitution. Det är bara en tunn hinna som skiljer de destruktiva och livsbefrämjande möjligheterna inom oss åt. Det motsägelsefulla i den mänskliga existensen, skriver han, hänger samman med en sådan tunn och förtätad hinna inne i själslivets mitt. Utgångspunkten för Ludvig Igras resonemang är den österrikiske psykoanalytikern Melanie Kleins teori om de två positionerna, den schizo-paranoida och den depressiva. De utgör två ursprungliga perspektiv på verkligheten, på hur människan uppfattar sig själv och sin omvärld och som utvecklas redan från födseln. Den depressiva positionen väljer Igra i sin bok att kalla den integrativa positionen. Den schizo-paranoida vill han i stället – när vi träffas för att samtala om boken – benämna den särskiljande positionen. De båda positionerna kan också ses som två förhållningssätt som intimt samspelar inom människan genom hela livet.

I det lilla barnets absoluta värnlöshet är relationen och samspelet med modern i bokstavlig bemärkelse livsviktig. Det handlar om den egna överlevnaden. I den särskiljande positionen är det egenintresset som härskar, menar Ludvig Igra: ”Det fientliga och farliga måste särskiljas från det berikande och goda.” I den integrativa positionen förmår barnet att överskrida egenintresset. Modern får ett egenvärde som barnet förmår känna omsorg om och ansvar för – för hennes egen skull. Det är också nu som barnet börjar förstå, skriver Igra, ”att allt som hålls isär och är åtskilt också hänger samman och bildar en helhet”. Denna förmåga till omsorg och ansvar omfattar även i förlängningen andra människor. Det är också i denna tidiga relation som en etisk strävan formas inom barnet, menar Igra. Han vill till och med pröva tanken att se den integrativa positionen som ”etikens källa”. Det vill säga att den etiska grunden inom oss formas i den strävan efter omsorg och ansvarstagande för en annan människa som inte har något annat syfte än respekten för den andre och den andres okränkbarhet. Men samtidigt inträffar oundvikliga och nödvändiga störningar i denna täta tidiga relation. Det står inte i mänsklig förmåga, skriver Igra, att alltid vara lyhörd och tillgänglig för sitt barn. När barnet känner sig övergivet och avvisat inträffar någonting oåterkalleligt i dess inre. En mörkare symbolisk struktur, skriver Igra, en ficka av potentiell grymhet bildas inne i barnets personlighet. På barnets inre scen träder också det, som han kallar för, den störande Tredje (”fadern” i psykoanalytisk terminologi). En ”främling” med den paradoxala funktionen att både utgöra ett hot och en möjlighet till frigörelse, det vill säga att urskilja sig som egen individ. Om den tidiga relationen är tillräckligt god så orkar barnet härbärgera den osäkerhet det innebär och utveckla omtanke och omsorg om andra. Saknar den tidiga relationen tillräcklig bärighet riskerar barnet att retirera in den särskiljande positionen; den andre blir ett hot, en främling som tränger sig in och förstör och som måste behärskas eller stötas bort.

Detta inre spel pågår inom oss alla och präglar vår relation till omvärlden. Vår upplevelse av världen och vår egen plats i världen, skriver han, mejslas fram i samspelet mellan dessa båda positioner. Vi bär det med oss genom livet och rör oss alla i en glidande skala mellan dess ytterligheter. Det är också det som gör att vi i en speciell situation förmår behålla vår förmåga till inlevelse och omsorg, medan en annan situation väcker primitiva reaktioner av hat och hämnd. Det går heller aldrig att verkligen förutsäga och veta när det ena övergår i det andra. Eller hur vi själva kommer att reagera och agera. När de yttre förutsättningarna förändras, när det yttre trycket ökar kan det skapa reaktionsmönster – hos oss själva och hos människor i vår omgivning – som vi inte förväntade oss och inte heller var beredda på. Och omvänt; när de moraliska gränserna är tydliga, när det yttre trycket inte är så stort kan den empatiska förmågan och omtanken visa sig där vi inte trodde att den skulle finnas.

Den tunna hinnan är det gränsområde, menar Ludvig Igra, där människans psykiska tillblivelse oavbrutet äger rum. Man kan föreställa sig hinnan som en dörr, fortsätter han, i gränsområdet mellan det destruktiva och det livsbefrämjande inom oss. Beroende på förutsättningar och egna erfarenheter öppnas den än åt det ena, än åt det andra hållet. Det tycks vara en mänsklig grundbetingelse, skriver han, att vi nödgas vackla mellan att å ena sidan värna och respektera livet och att å den andra frestas att rikta våld mot livet för att utöva makt över det..."

Relation

Nu skall jag ta stora ord i min mun, kanske som ett förstadium till utlovad fördjupning i Kyrkans väsen, och uttala mig om det sunda relaterandet.

Relation är något som Martin Buber funderat en hel del kring. Buber likt flera tänkare sätter jaget i automatisk relation till något annat. Antingen till ett Du eller ett det. Man erfar detet, men är med att skapa Duet, och blir samtidigt skapad av Duet. Detet. Världen erfars och observeras, kategoriseras. Människor kan alltså också bli det. Men Duet kan inte vetas något om. Mötet mellan Jaget och Duet är en relation. Winnicott pratar om lekområde och Stern om delad uppmärksamhet. Öppensinnigt och fördomsfritt - dynamiskt.

Relaterandet är oändligt lätt och oändligt svårt. Människan föds hjälplös, i psykologisk symbios med Modern (som funktion). I mötet med besvikelser och verkligheten ikläder sig psyket kläder av skinn och skiljer i en serie utvecklingskriser ut sig från familjen. Hon lär sig distans. Har man inte tillgång till distansen, till sina gränser, så blir närheten hotfull, för att den löser upp psyket, och människan upplever att hon upphör att vara. Först när människan är trygg kan människan närma sig ett Du.

När vi möter en annan människa visar vi upp en fasad. Denna påverkar de förväntningar vi får på oss. Vi får en roll att fylla. När vi är i vår roll så är inte relaterandet öppensinnigt och fördomsfritt. Relaterandet är till ett det. Rollen stämmer mer eller mindre med hur vi verkligen är. När diskrepansen blir för stor så måste rollen antingen omdefinieras eller så får situationen hanteras genom resignation eller flykt. Detta leder till konflikter men är nödvändiga steg för att komma till relationen bortom rollen.

I konflikten bryts relationen. Kärleksfullhet byts mot aggression. Aggressionen leder till upptrappning. Denna kan konsolideras till ett kallt krig, eller att en sida vinner, vilket resulterar i skam och underordning, och långa skulder som skall betalas tillbaka så att rättvisan upprättas. Eller så kan man möta aggressionen med kärlek och söka försoning. I försoningen stryks ett streck över allt och man ställer sig på noll. Martyren måste dö för att försoningen skall kunna ske, som Gardell uttryckte det.

Efter hand så byggs en historia upp av konflikter och försoningar, minnen av kärlek, igenom vilka människan kan vara förvissad att den andre älskar trots konflikten, trots distansen osv.

Relaterandet till gruppen och organisationen följer samma mönster. Utvecklingen, där man måste klara av ett steg för att klara av nästa, relaterar man dyadiskt (mor-barn), triadiskt (mamma-pappa-barn), och sedan i större gruppe

En viktig funktion gruppen har är att bära varandras ångest.

Man brukar prata om fyra stadier i grupputveckling. Forming-storming-norming-performing. Gruppen hittar varandra, konflikterna börjar, statushierarki formas och regler bestäms, gruppen gör det den skall göra. Precis som roller behöver ibland regler och statushierarkier omdefinieras. Åsikter polariseras ofta i grupper, man kan projicera sin egen osäkerhet på andra i gruppen. Som etablerad fungerar gruppen omväxlande som vad Bion kallar arbetsgrupp och grundantagandegrupp.

ARBETSGRUPP - En sofistikerad och uppgiftsinriktad aktivitet som bygger på antaganden som går att pröva. Gruppen utnyttjar deltagarnas speciella kompetenser. Olikheter uppmärksammas, bekräftas och utnyttjas.

GRUNDANTAGANDEGRUPP - Känslomässiga aktiviteter som syftar till att tillgodose gruppens interna behov. Medlemmarnas kompetens utnyttjas inte. Likheter i gruppen betonas medan olikheter förnekas (utom när man behöver en syndabock)

Olika grundantaganden
Beroende - Gruppen skall bli räddad av en stark individ (karismatisk ledare?)

Flykt - Gruppen undflyr krav från någon eller någonting

Kamp - Gruppen attackerar någon eller någonting (som homosexuella, kommunister)

Parbildning - Gruppen grupperar sig i smågrupper Oneness - Alla är ett och alla konflikter och dylikt sopas under mattan.

Osunt exempel - avspjälkning

Grupp under karismatisk ledare säger att alla som säger emot ledaren är djävulens hantlangare.

Osunt exempel - martyriet

Part drar inte ett streck över konflikt vid försoning utan behåller kränkning vilket sedan används för att nå fördelar, eller göra sig oantastlig. Det kan också användas för att låsa andra i roller. (passiv aggressivitet)

Osunt exempel - distans

Man börjar relatera till varandra som det, som roller och lever mer eller mindre parallella liv, rollerna blir till slut otillfredsställande och då är man ofta så långt ifrån varandra att det inte går att rädda.

Osunt exempel - kvävning
Rädsla för konfrontation leder till att tankeutrymmet krymper. Rädsla för förräderi gör att man inte tillåter att gruppmedlemmar närmar sig varandra.



Relaterandet kräver en oreserverad satsning.

Man kan fundera på vad det innebär att man inte kan veta att familjen skall hålla. Skall jag stå tillbaka med min karriär, när jag inte är säker på att den som har fått göra karriär är kvar? Det är kanske säkrast att lämna från början.

Kontrollsamhälle

Utan att påstå att jag har läst eller till fullo förstått så känns det som att Gilles Deleuzes samhällsanalys om disciplin- och kontrollsamhället för tillfället är synnerligen aktuell.

I disciplinsamhället är chefen extern, chefen - läraren, majoren, föräldern står och gapar. Teknologin gör rummet mindre, med en telefon, eller via Internet har du kontakt med alla andra punkter på jorden. Detta gör det möjligt för färre att se över fler. Variabla oregelbundna stickprovskontroller kan minska de kontrollerande ännu mer.

Då individen inte har en extern chef längre krävs det av henne att tycka som makten kräver. Hon måste bli sin egen chef.

I organisationspsykologin kallas detta bemyndigande "empowerment". Delegation är nyckelordet. Arbetarna skall nätverka och ta ansvar. Självständighet är nyckelordet.

Skolan, som alltid är en spegel av samhället, har samma pedagogik. Grupparbeten och självständighet i yngreåldrarna, även om prefrontal cortex (hjärndelarna som hanterar planering och kontroll) inte är färdigmyeliniserad förrän i 25 årsåldern (när folk i regel sansar sig). Jan Björklunds nyfascism kan ses som ett steg tillbaka till något som inte längre är, men det är intressant att AD/HD (där en stor del av problematiken är just oförmåga till självkontroll och planering) och liknande inte var ett problem för ett bara ett 40-tal år sedan.

När vi nu bygger en utmärkt infrastruktur för kontroll (ja, Internet är i ofs inte FRAs fel) kan man fundera kring hur länge det tar innan man tar ett samlat grepp på brottsbekämpningen.

Det kanske är vägen framåt, vad vet jag, kontrollsamhället kan jag hur som helst känna igen mig i. Orwellsk är dessutom ett elegant ord. :)

Styrd av hjärtat?

Vandrandes i skogen idag så slår mig plötsligt en märklig lekfullhet, en nyfikenhet och en fascination för enkla saker som vinden, kottar och stenar. Tiden har stannat av lite. Jag leker.

Jag tänker att det är stor skillnad mellan det inifrånkommande och det utifrånkommande. Mellan det spontana och det schemalagda. Det inifrånkommande är kopplat till en lust, och du blir av någon anledning inte trött av lustdrivna aktiviteter, även om det kan vara svårt att skilja vissa lustdrivna aktiviteter från t.ex. vanligt jobb. I det schemalagda skall vi vara glada fyra veckor varje sommar och fredag kväll. Vi skall vilja göra vissa saker mellan 8 och 5 och andra på kvällen. Vi skall vara hungriga klockan 12 och bli trötta klockan 22:30. Men känner vi så? Hur ofta blir fredagkvällar och semestrar som vi tänkt oss? Kanske blir vi till och med arga över saker vi inte kan råda över, som regn på de där semesterveckorna. Det utifrånkommande, den yttre kontrollen av tiden, leder till alienation.

Varför all denna kontroll? Givetvis för att det okontrollerade, precis som det fria valet väcker ångest. Om känslorna får finnas och får styra, om lust och intresse får styra, då kan ju vad som helst hända, vi kanske till och med börjar leva...

Gud finns i lusten. För att hör hans röst måste vi börja ta hänsyn till det inifrånkommande. För att älska måste vi bli styrda av hjärtat...

Noll-kommunikation

I min organisation-i-upplösning framträder ett lite märkligt fenomen. Det har varit flera gånger de senaste veckorna. Vi sitter och pratar, kommer in på hur någonting känns - plötsligt, maniskt prat om väder, glasögon. Kommunikationsmönstret är tydligt två personer låser varandras blick mitt över fikarummet och fyller hela rummet med.. ingenting.

Samtidigt börjar det bli mer noga att alla skall vara med och fika. Alla skall vara med, ingen får kommunicera. Man kan undra ifall det är rädsla för allianser, eller en missriktad vilja att göra allting bra. Kanske ett förstadium till en oneness-grundantagandegrupp.
Kvar blir man, hur som helst, med en känsla av ensamhet.

Jag tänker att det tyvärr nog ofta är så att vi använder vårat språk mer för att förhindra kommunikation än att kommunicera. Undra om det var tänkt så.

Det finns dock två diken i detta, den socialt kompetenta förljugenheten, och den aggressiva ärligheten. Den aggressiva ärligheten rättfärdigas ofta med att "stämningen är rå men hjärtlig", eller att det snarast är en plikt och det enda som är rakryggat att säga sanningen, "hela sanningen". Sanningen i detta fall är att sanningen ofta används för att trycka ner, trycka till och nedvärdera. Mellanvägen, den kärleksfulla ärligheten, är betydligt mer lågmäld; kommunikation som kräver trygghet.

Identitet

Jag hoppas att ni alla har sett den fantastiska tv-serien the office (alltså BBC:s inte den amerikanska remaken). David Brent (karaktären på bilden) är en personifiering av dålig management och kunde mycket väl vara en del av min kommunalgrå vardag (även om man försökt piffa upp stadshuset med mässing och galon).

Skälet till att David Brent och the Office aktualiserats för mig är givetvis att jag är inne i min första stora omorganisation. Min enhet har varit i gradvis upplösning över ett och ett halvt år och nu finns inte längre någon tillhörighet att hämta där. Rykten säger nu att alla skall få söka om sina tjänster osv. jag behöver inte gå in på det närmare. Men otryggheten i situationen får mig att reflektera över identitet. Jobbet är uppenbarligen en sak som är ganska central i min identitet. Jag har inte så mycket annat att falla tillbaka på. Om jag hade tvingats fly och jobba som taxichaffis i Bagdad. Hur länge hade jag varit "egentligen psykolog"? Och då är ju ändå psykolog en profession, något jag tar med mig även om jag skulle bli arbetslös. Detta säger dels något om mina implicita värderingar (hellre psykolog än taxichaffis). Men, kanske viktigare i min situation, det pekar också på hur bräckligt det är. Vad händer om man inte är någonting, inga etiketter, inget.

Vissa saker som kön, ålder och etnicitet kommer man ju inte ifrån och jag har ju uppenbarligen haft en identitet innan jag hade ett jobb. Men då var jag ju elev, del i kompisgäng och barn i en familj.

Det är väl så att identiteten är något som andra ger en, som skapas i de förväntningar andra har på en. Detta internaliseras givetvis och de andras förväntningar styrs ju av deras tidigare erfarenheter av en. Vilket ändå skulle peka på att man ändå bär med sig identiteten. Kanske en reciprok förklaringsmodell är den som bäst beskriver det.

Så var glad att ni har förväntningar på er!