Uppsala

Jag har varit i Uppsala i helgen och satsat på extremer. 60årsfirande av S:t Ansgarstiftelsen (helt slumpmässigt) Youthkonferens på Livets Ord (helt slumpmässigt) och sur kvinna i domkyrkoshoppen efter att jag + flickvän vandrat runt med turistmassorna i jättekatedralen.

Föga förvånande var avsaknaden av uppbyggliga böcker total i domkyrkan, likväl fanns en skrift till 50årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor, Annika Borgs 'Bibeln på mitt sätt' och en prästskjorta och tillhörande "elva" på en kvinnoformad skylt.

Jag kan inte låta bli att finna det lite spännande att Emanuel Swedenborg ligger i en stor kista inne i domkyrkan. Swedenborg är knappast "renlärig". I och för sig delar han detta öde med många mystiker av kyrkan och förmodligen är det så att man måste våga för att vinna. Samtidigt kan korrigerade mystiker skilja sig otroligt inbördes och Swedenborg hör väl till de mer utspacade. Det kommer an på urskiljning. Med tanke på språkets alla tänkbara möjligheter måste man kunna urskilja nyanser i läran och helst det innan vi har ett religionskrig eller en sekt på händerna. Uppgiften trode vara apostlarnas efterträdares, dem som tilldelats tron, setts som värdiga, utvalts och betts för med handpåläggning, generation efter generation, biskoparna. Ibland möter man åsikten att det är något magiskt i denna handpåläggelse, att det skulle göra något med karaktär eller något annat. Det hade varit så mycket enklare med en förandligad bild av det hela, om man som biskop inte stod där med ansvar för den apostoliska tron och enheten. De som kallar sig biskopar, som är vigda till det, borde ta detta ansvar. Vi kan se på dem och förargas, eller så kan vi se på dem som faktiskt tar detta ansvar, för enhet och kontinuitet. De som är de verkliga biskoparna. De vars makt sträcker sig så långt som människor är beredda att lyssna på dem, inte så långt det geografiska område kung och vapenmakt tilldelar.

Vidare då, Bo Brander och Ulf Ekman står på ett sätt på var sin kant, på ett sätt väldigt nära varandra. Från en grånad skara, lite fumlig liturgi och en lång helgonlitania (där vi bland annat bad 'salige Hjalmar Ekström' om förböner) på lördagen, till värsta välsmorda showen, med tusentals ungdomar, powerpointlovsånger och tungotal på LO på söndagen. Likväl märker man en noggrannhet kring de heliga tingen och en stor ödmjukhet inför Gud.

Båda talade om helgon. Båda om dess koppling till oss. Vi är helgon, eller helgon i vardande. Bosse pratade utifrån saligprisningarna. Ödmjuka, renhjärtade, fattiga i anden, vi som håller fred. Ulf om kontinuiteten, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Uppsala är en mycket trevlig stad som jag gärna bevistar fler gånger.

Jo, några nya böcker har jag köpt också. 300-talet ftw!

• Hexameron, Basileus den Store


• Om sakramenten, om mysterierna, Ambrosius


• Muslimsk mystik, Ur psykologisk synvinkel, Antoon Geel


• Fem teologiska tal, Gregorios av Nazianzos


• Vi skall se honom sådan han är, Arkimandrit Sofrony

Tankedagbok Taizé 09

Tankedagbok från min vecka i Taizé. Jag är inte riktigt nöjd med den, men låt gå.

länk

Kyrkor i Transylvanien

Transylvanien ar ett mycket spannande kyrkolandskap. Rumansk-ortodoxa lever sida vid sida med saxiska lutheraner och ungerska katoliker. Man kan ana viss tavlan nar de stora katedralerna trangs i stadernas centrum, och trots att vi ar en Kyrka ar det stor skillnad pa de olika kyrkorummen. I de ortodoxa kyrkorna sjuder det av aktivitet. Manniskor kommer och gar, kysser ikoner och korstecknar sig. Barn bars fram till prasterna for valsignelser. Vaggarna givetvis helt overplottrade med guld och ikoner. I de katolska kyrkorna sitter manniskor i bankarna och ber eller knafaller infor den helige Franciskus eller Anton av Padova, eller Modern. I helgonbilderna givetvis inbyggt en helt osmaklig ljusslinga for att fa till den dar riktigt sliskiga katolska kitschen. De lutherska kyrkorna tar intrade och innehaller nagon enstaka tant som sitter i bankraden i den i ovrigt helt avskalade kyrkobyggnaden.

Man far latt for sig att det hanger ihop. Nar man rensat ut kyrkans inalvor i syfte att kunna rikta allt blod till hjarnan, stannar markligt nog bonens hjarta.

Jag far lagga upp lite bilder nar jag kommer hem imorgon!

Adam var ar du?

Adam var ar du? Fragan ar befogad. Det ter sig rimligt att tanka att jorden ar aldre an 6000 ar, och att det darmed ar svart att tanka sig en faktisk Adam och Eva. Syndafallet maste da ses pa ett annat satt. Den text om syndafallet som tillsammans med Babelsberattelsen och brodersmordet sa val beskriver manniskans situation med Gud maste beskriva nagot annat. Pa vilket satt ar skapelsen fallen och hur gick detta till, i vilken mening var det inte del av en skapares plan? Om evolutionen ar det satt pa vilket skaparen skapat oss ar det ju en utveckling hit och manniskan som sadan ar inte skapad for att sedan degraderas. Det maste ligga i sjalva fundamentet. Ar det en forutsattning att for skapelsen att av Gud uppstar nagot som inte ar Gud och darmed ar kapabelt att ha en annan vilja. Ar det da inte en dialektik mellan Ordet och en annan princip, mellan det skapande och kaos. Entropin okar alltid till den ar maximal i ett slutet system. Boltzmann sprids med maskarnas hjalp. Allt statiskt faller, det magmatiska bestar - har nagon satt en skog som utan manniskans hjalp blir stokig? For principerna ar en nodvandighet. Platonska ideal, det ar sa vi far forsta Adam, som i forstlingen springer fram ur jordens stoff. Med detta Guds ord, manniskan som hon ar tankt, konstant brutet mot en skapelse, kan man verkligen tala om att ga fran avbild till likhet. Vi vet annu inte vad vi skall bli - Skada overmanniskan! Den Gudstillvanda, den till Guds likhet upphojda.


Reseupdate: I Constanta vid svartahavskusten. Vadret utmarkt, olen kall och allt fint. Har besokt UMUs dagcenter for gatubarn och en rumanskortodox samt en katolsk katedral. For att fa fulla bredden har jag last c:a 300 Lutherbrev utgivna av Artos - rekommenderas!

Resa

Jag åker till Rumänien imorgon. Hoppas kunna skriva något under tiden. Bara så ni vet.

Frid!

Smukt

Jaha, körresa blir det nu. Efter ett kort stopp i Lund (konsert imorgon kl 17), bär det av mot København för två konserter. Jag har hört att de säljer öl i Danmark, jag återkommer med om huruvida detta rykte stämmer.

Under tiden:

Bilder från Bjärka-Säby

Summa: Många tankar har väckts. När Kyrkan kommer samman känns det självklart och enkelt på något sätt. Jag tänker att jag skall skriva något om strukturalism och funktionalism och samspelet däremellan men det får nog vänta till jag har lite mer tid. Syster Sofie, OP, predikade och Episcopus Lindcopensis Martinus Lind (han med uppkopplingen mot Herren Gud Sebaot) celebrerade under den avslutande mässan. Sr. Sofies predikan handlade om vikten av att ständigt gå över till andra sidan, till den andre, i Jesu efterföljd, att ta båten över till andra sidan, den förbjudna marken och möta mannen bland gravarna. Att se Gud på ryggen, kan översättas se Gud i den andre. Olikhet är en förutsättning för enhet. Sammansmältning är något annat. Vi är inte alla samma, i Maoistiska kostymer, vi är ett. Tänkvärt.

Per Mases
Gudsmodern, Herren och en liten bit av Matteusevangeliet i den övre salen.
Övre salen igen.
Ja...


Det blir inga bilder på människor och dylikt. De behåller jag själv.

Direkt från torktumlaren (Dag 2 på Bjärka)

Dag två avklarad. Fyra seminarier och en lovsångs- och förbönsgudstjänst senare känner jag mig lite omtumlad.

För det första. Det känns konstigt att äta frukost med massa kända ansikten tillhörande personer man inte känner. Den konstiga känslan förstärks av diskussioner av typen: "Vad är egentligen apofatisk?"

Nåja. Per Mases var första anhalt. Jag tog en bild på honom som jag får lägga upp imorgon eller så. Hans värme närmar sig hetta. En liten utläggning om kyrkan på apostlarnas och profeternas grund. Helt flytande mellan bibel-teologi-symbolik. Enhet och tradition som ledstjärna. Utläggningen innebar en del nya spår för min del.

Syndafallet kopplas till brodersmordet (gemenskapens sammanbrott), syndafloden (det etiska sammanbrottet), och babelstornet (utopin), och Gud försonar alla dessa genom sitt förbund.

Rörelsen från konkret till andligt mellan GT och NT har jag bloggat om tidigare men var ett tema Per berörde.

Profeternas universella perspektiv i denna gammaltestamentliga tid är därför att notera.

Maria som personifikation av det judiska folket har jag hört utlagt tidigare men blev här mycket klart. Den Helige Ande som överskuggade henne för att hon skulle bli havande, är samma Ande som överskuggar tabenaklet när Gud väljer att bo i sitt folk. Detta ger en ytterligare dimension till bröllopet i Kana. Ett kärleksförbund håller på att gå fel, och Kvinnan, den andra Eva, vänder sig till Herren, som när hans tid är kommen skapar vin i överflöd.

Per talade om att kärleken har en sturktur, en naturlig form. Något som passar mina tankar som handen i handsken med tanke på Jünger och anarkerna. Nobilis forma. Ablatio. Helig Ande som skulptören som befriar avbilden.

Tempelplatsen, platsen för världens folk att tillbe, driver Kristus ut månglarna ifrån. I påskens under får tolv (ett fullhetens tal) nationaliteter höra sina språk (och några Romare.)

Slutgiltligen får jag nämna Pers citat av Bonaventura: Man skall inte blanda upp uppenbarelsens vin med för mycket vatten. Att förvandla vin till vatten är nämligen det tarvligaste under som finns.

Därefter blev det Josef Bergdahls tur att tala om helighetens inre källa.

Heligheten börjar i Gud. Gud är källan, föroreningarna kommer nedströms och flyter alltid från källan.

Det paradoxala i att Gud upphöjd över allt, men hos den ödmjuke och förkrossade och att vår svaghet och Guds styrka tycks höra samman är sådant som jag idisslat över tid redan.

Vad som var intressant för mig var hans fokus på självmedvetenheten som ett direkt tecken på falsk helighet, då den ofelbart föder självrättfärdighet och präktighet. Istället bör vi ta emot det som barn. Barn får ett namn, vuxna gör sig ett. Mottagandet får ses som någon sorts nyckel.

Helighet är att flyta med strömmen, Andens ström vilken ibland kan gå på tvärs med världens, och motståndet får oss att sjunka djupare. Även i detta föredrag påtalas att man genom Andens eld förbränns för att återta sina naturliga former.

Några ytterligare tankar: Nåden möjliggör askesen. Det går inte att skilja helighet i huvudet från det heliga livet. Gud är uppenbarande till sin natur.

Föreläsningens citat tillskrivs Bernard av Clairvaux som säger: "Jag är ingenting, men jag är din."

Annars var citaten mest Ekström. Även Emil Gustavsson omtalades, vilket är en ny bekantskap. Jag får kolla upp honom när jag kommer hem.

Sedan var det dags för Torsten Kälvemark att tala om Tito Colliander och den ryska heligheten. Det var lite väl mycket ord för min smak men några av Titocitaten var bra. Bland annat om våren, och dess röst, "bli fullkomliga", och måltiden där det som mognat och skördats delas. Det mångfaldiga blir ett för att sedan mångfaldigas igen. Alltet samlat i en kropp som sedan faller i jorden och sprids. I tacksägelsen bekräftar vi vårt beroende.

Det sakramentala i kyrkan bör självklart lyftas fram, men Tito visar med all önskvärd tydlighet det sakramentala i naturen. "Tillvaron är profetiskt laddad" som Bo Brander brukar säga.

Verkligheten är mystiskt outgrundlig. Lynchmobbens rop på hämnd och de heligas böner om förbarmande stiger samlat upp ur en mänsklighet.

Jag kan tänka mig att läsa Colliander.

Innan jag skriver om sista föredraget måste jag bara säga att den gamle biskopen Biörn Fjärstedt gav mig värsta skarpa blicken när jag satt och fikade i godan ro. Skumt. Jag har visserligen träffat honom någon gång innan och ställt lite kritiska frågor (ibland önskar jag verkligen att jag bara kunde vara tyst), men det kan omöjligt vara någonting han kommer ihåg.

Sist, men sannerligen inte minst, sr Sofie, OP. Hon höll ett föredrag om celibat. Ordet celibatär är mycket vackert. Jag satt mest och lyssnade, och förundrades. Det blev tydligt vad hon har och jag saknar. Så avskalad, i verkligheten hela tiden. Allt konkret hela tiden. Inte för att det saknades något i bildning eller begåvning, men medan jag svingar mig upp i höjderna med de stora tankarna, lever hon ett liv, ett stort liv, och låter båda fötterna stå på jorden. En kommentar jag fick ur mig fångar det ganska bra,

Jag: "Kan man inte ta en utgångspunkt i Buber, med Jag och Du och objekt, snarare än vårat samhälle där det bara blir mycket jag."
Sr. S.: "Jag försöker mer tänka på hur det var när jag var 14..."
Herre sätt en vakt för min mun, en dörrvakt för mina läppar...

Nåja. Hon lyfte fram det sakramentala i äktenskapet och att den som bejakar en celibatär kallelse måste vara helt på det klara med det vackra och upphöjda, och det naturliga i äktenskapet för att det inte skall bli något sjukt.

Lycka är inte liktydigt med behovstillfredställelse. Snarare lyfter Sofie (sablar nu börjar detta eviga analyserande) fram viljan och dess möjligheter till frihet. Att kunna äga sig för att kunna ge sig. Självbehärskning. En slalomåkare behöver självbehärskning, en som åker sopsäck behöver det inte.

Hon pratar om dem som blivit berörda på "det sättet" av Gud, och att det kommer vara ett sår som inte riktigt kan fyllas annat än av Gud. Om att förälskelse är en prövning av ett kall, inte ett bevis för att man inte är kallad. Om att en behärskad attraktion kan vara en större gåva till Gud än ett avvisande av den andre.

I tillägg till dygd, kärlek och lycka, är kyskhet ett ord som Sofie önskade återupprätta. Chasteté (den fransktalande får gärna rätta mig) är den som inte utnyttjar den andre för egna syften, inte som ett objekt. I den meningen kan en nunna vara okysk, och ett par som lever i ömsesidigt utgivande fullkomligt kyskt.

Kroppens teologi var Johannes Paulus II:s stora grej, tyvärr har det inte fått något större genomslag än.

Citatet: Älska, och gör vad ni vill. Augustinus

Det som lämnar mig är likväl de där fötterna, så bergfast i jorden. Jag vill bli som hon. Jag vill bli som Per Mases, men jag antar att det är längre dit.

Under kvällens lovsångsgudstjänst skrev jag följande för att sammanfatta känsloläget:

-Titta pappa. -Vad är det för något? -Det är ju du, det skall likna dig. -Vad fint min son.

En bitter aspekt av att växa upp är att det du bar i din hand, din stolthet, inte alls visar sig vara så vackert eller särskilt likt. Våra äldre syskon hjälper oss med denna verklighetsanpassning.

Samtalen har också fått sin plats idag. Jag har fått höra om en fungerande ekumenisk församling i Uppsala. Om de svarta rötterna till pingströrelsen. Om religionsfilosofins nödvändighet och religionspsykologins olämplighet. Om Freud och hans syn på religionen. Om den som arbetat igenom hela sig som den sanna psykologen (återigen visar det sig att kunskap om oss och Gud hänger ihop, intimt.) Utifrån detta vill jag citera Johannes Cassianus som skriver om abba Theodoros som ägde stor kunskap i de heliga skrifterna. "Sina kunskaper hade han inte förvärvat genom exegetiska studier, utan genom hjärtats renhet, ty på grekiska kunde han bara ett fåtal ord." Vidare: "Men just därför har det uppstått så stora meningsskiljaktligeheter och misstag bland exegeterna själva, ty de flesta av dem ägnar sig bara åt rent intellektuella utläggningar och bryr sig inte det minsta om sin andliga renhet." m.m.

Johan: Några finnar har jag inte stött på än.

Johanna: Jag bor i "mysrummet" (tillräckligt mysigt med 10 talet killar) på ovanvåningen. Alltså spartanskt.

Ud och McDonalds på Bjärka-Säby

Ok. Då var man här, Pingstkyrkans slott och kloster... Och det regnar inte blomkål.

En sådan soppa. Inte framme förrän kvart i åtta, vilket innebär att jag missade första föredraget, första seminariet och kvällsmaten (McDonalds fixade detta). Dessutom en del glömda grejer..

Hittills verkar det vara underbar miljö och massa kristna människor som antingen är lite snyggare eller lite mer alternativa än jag är, säkerligen mer fromma hela bunten. Får se ifall jag hittar någon att sålla mig till. Jag har åtminstone en präst från hemförsamlingen med, jag får hänga med henne om det blir tråkigt.

Hittills har vistelsen alltså inneburit ett underbart kompletorium och en liten ud- och nigeriansk krukeimprovisationskonsert vilken var vilsamt för öronen. Det djuplodande teologiska samtalet lyser alltså ännu med sin frånvaro, men någon sorts stillhet har infunnit sig. Jag söker ensamheten, det är generellt ett gott tecken. Ett tecken på att jag kanske börjar lyssna.

På tåget hit började jag på "Det rena hjärtat" av Johannes Cassianus. Han skriver att det första man bör göra för att svara upp på Guds tilltal är att styra upp sitt ätande, någon sorts askesens baspaket. Att säga det till mannen som har vissa problem att motstå semlor såhär i förfastan ger mig en trygg men likväl total känsla av maktlöshet. Det är nog det jag får hoppas på, lära mig bära min egen uselhet och inte fly ifrån nåden.

I morgon skall jag lyssna på Per Mases, det ser jag fram emot.

(Johanna: jag bor nog i det huset där du bodde. Annexet heter det.)

Inför helgen

Två saker inför helgen.

1) Jag kommer befinna mig på Pilgrims vintermöte. Som fattig bonddräng som inte är i svks sold uppskattar jag mycket det gedigna programmet i kombination med det låga priset. Någon annan som skall dit?

2) Ingen har väl missat att körslaget har final på lördag. Vinner Uddevalla kommer pengarna (en halv miljon kr) gå till det diakonala centrum där jag frivilligarbetar på torsdagar med hemlösa, utslagna, m.fl. 5 kr för en sms-röst på team Erik kan alltså bli en god diakonal insats. Fem bröd kan ge korgar över så att säga. (Dessutom sjunger de ju mycket bättre än det andra laget...;) )

Edit: Dagen uppmärksammar punkt 2.

Soluppgång på Sinai berg

Min syster hade lagt upp en bild tagen i soluppgången på Sinai berg som jag tycker är ganska bra på Facebook. När bilden tas har jag åkt skumpig buss hela natten och bestigit ett berg, men i en miljö som den kan man vara annat än tacksam. :)

Fördomar

Detta med fördomar är spännande. Efter en vecka kan jag komma på mig själv med att säga saker som "Egyptier fixar inte det där med att läsa av så väl", "undra av hur många av dessa ryssar som knaprat anabola", eller kort och gott "polacker..". Allt har givetvis sin logiska grund i diverse incidenter med egyptiska kypare som gör "roliga skämt" som att på skoj ta vår kamera så där fyra gånger för mycket, med ultrabiffiga ryssar i hockeyfrilla som går före i kön vid frukosten och polacker som vi otaliga gånger fick vänta på medan de skulle ta sig från punkt a till punkt b under en utflykt.

På flyget kan jag sucka över svenskar som pratar om hur "svartingar" är.. Jo jag tackar!

I somras, efter min resa till Taizé var det annat ljud i skällan. De polacker jag träffade där var väldigt trevliga. Men det var ju också en helt annan typ av resa. Om man söker efter tomheten bör man inte vara förvånad om man finner den (för att parafrasera Mäster Eckehart vars Undervisande tal jag äntligen kommit igenom).

Att göra generaliseringar ligger i vårat fungerande och kulturella grupper utgör någon sorts enhet vad gäller beteenden, värderingar och utseende. Men nu är det inte kulturella grupper som kränkt (ahh, belastat ord, här i meningen begränsat mitt handlingsutrymme, låtit sin vilja gälla över min) mig utan individer och oavsett hur mycket de relaterat till en "dum turist" eller en "svensk" så är det mig som individ de, de facto, relaterat till. Eller som de av någon sorts behov eller önskan i dem har relaterat till, för det Goda finns ju där, hos alla människor, ibland under ganska tjocka lager. I det enkla att bli sedd, mött, älskad, vara behövd, trygg. Denna basala platform tror jag är enhetens grund och också den plats där Gud möter oss.

Tänk om ens ögon var läkta, om man kunde ha visheten, lugnet och själkontrollen att se, och lära sig älska, detta; människan som avbild av Gud.

Walk like an egyptian?

Imorgon bär det av mot Egypten. Min mor fyller jämnt och när nu hon får bestämma blir det en veckas sol och bad. Sharm-el-sheik skall vi till vilket tyvärr innebär att jag varken kan besöka Alexandria, Luxor eller Kairo, men intill ligger Sinai berg. Så i Mose likhet skall jag vandra upp i mörker, moln och töcken.



Psalm 24
Av David, en psalm.

Jorden är Herrens med allt den rymmer,
världen och alla som bor i den.
Det är han som har lagt dess grund i havet
och fäst den över de strömmande vattnen.
Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och rent hjärta,
som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt.
Han får välsignelse av Herren
och riklig lön av Gud, sin räddare.
Här är det släkte som sökt sig till Herren,
som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten,
Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Veckans balt

Jaha då skall han ut och resa igen.

På torsdag bär det av mot Lettland och Via de Cristo. VdC är någon sorts snabbalpha med gemenskap, bön och föredrag under en weekend. Det började som en förberedelse för katoliker i Spanien(?) som skulle iväg och pilgrimsvandra. Det flyttade över till USA och där till de lutherska kyrkorna, från USA tog det sig till Lettland och nu skall min käre far och några vänner till honom (samt en pastorsadjukt i församlingen som är en vän till mig) flyga över östersjön och se om det är något att plocka till Sverige, och jag hänger på. Jag vet inte riktigt hur detta blir men det blir skönt att få en liten minisemester och få ägna sig åt lite bön och fördjupning (alltså mer än vanligt).

Jag har inte varit i Lettland sedan 1991 eller något sådant. Jag har hört att det skall ha förändrats något väldigt, det skall bli kul att se.

Vi drar till Malmö!

Håller på att packa. Nu blir det skolpsykologkonferens i Malmö (staden med det gigantiska falliska monumentet, på bild till vänster). Det skall bli skönt att komma bort, få lära känna kollegorna lite bättre och kanske hinna läsa och tänka lite.

Gårdagkvällen innehöll ett mycket intressant samtal med en kvinna med vilken jag skall förbereda en retreatdag/"pilgrimsvandring" (jag har fått hoppa in). Hon var trött på alla ansträngda leenden och alla glada sånger och tankar med vilka vi puffar upp de kämpande församlingsmedlemmarna med - som exempel togs en barnbegravning där det inte var förrän psalmer kring att skrika ut sin förtvivlan som de sörjande kände att det kunde relatera till sångera, "Sörjande behöver inte Gud som haver.." Ämnet för dagen kommer bli Ps 88. Om förnedring och förkrosselse, om det som är svårt och tungt, om att bära sitt kors. Frågan är hur detta kommer att tas emot. Risken att det skrämmer bort människor, men om dessa delar aldrig får plats, hur äkta blir det då? När man känner som:

Du har störtat mig ner i graven,
i det mörkaste djupet.
Tung vilar din vrede på mig,
du låter dina bränningar slå över mig.
Du har drivit bort mina förtrogna,
du har fyllt dem med avsky för mig.
Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut. (Ps 88:7-9)

Vad betyder det gulliga och käcka då?

Allt för få låter dessa känslor komma fram...

Tankar från denna och förra resan.

Ja, det skall ju stå klart för alla att jag inte är någon stjärna på detta område, men kanske kan det väcka lite tankar. Texterna är i kronologisk ordning så att en eventuell process går att följa och är ganska oredigerade till sin natur (dvs. högt och lågt är blandat)..

Det är liksom inte läge för självkritik om jag vill lämna något ifrån mig alls...

En del från 07 är redan publicerat i bloggen...

Taizé 08
Taizé 07

Taizé - liten sammanfattning..

Ok, nu har han svamlat tillräckligt.



Denna plats Taizé - vad är det?

Det börjar med Roger Schultz en schweizisk teolog som under andra världskriget kommer till den lilla byn Taizé han upplever där ett tilltal i att en kvinna säger stanna och be med oss. Roger stannar och gömmer flyktingar. 1942 måste han lämna byn pga att situationen blivit osäker för honom men 44 återvänder han med tre bröder, 49 är de sju som avlägger löften och kommuniteten är startad.

Rogers vision som kommuniteten bygger på är försoning. Kommuniteten är ekumenisk, det är en växande kommunitet som idag har över hundra bröder.

På wikipedia läser vi:

Vid Johannes Paulus II:s begravning tog broder Roger emot nattvarden av den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, fastän han var protestant. Detta gav upphov till spekulationer över hela världen; somliga ville se det som att kyrkorna tog ett steg närmre varandra. Detta kommenterades i juli 2005 av Vatikanens talesman Joaquin Navarro Valls som hävdade att broder Roger befunnit sig i kön till nattvardsbordet av misstag, och att denne inte var av åsikten att nattvard borde kunna tas över samfundsgränserna även om han delade katolska kyrkans syn på nattvarden i sig.

Yeah right.. Fight the power, säger jag bara... ;)

Frére Roger blev 2005 mördad (jag fick reda på det dagen jag anlände Santiago de Compostela) under en bön av en sinnessjuk rumänsk kvinna. Som ett tecken på den frid som finns på platsen så togs medan kroppen fördes ut, sången upp och bönen fortsatte.. Roger ligger nu begravd i den lilla byn i en grav med ett så oansenligt litet träkors, så helt överöst med blommor att jag blir helt rörd.

Även om kommuniteten inte hade för avsikt att bli något annat än en kommunitet började det under 70-talet komma ungdomar dit. Detta har växt till en jätteorganisation där ungdomar från hela världen, flera tusen i veckan under sommaren, kommer dit. Det fantastiska: det finns inte en enda anställd, men det finns en tydlig struktur där det inte görs någon skillnad på person - alla får chansen och trots att nog ingen åkte dit för att jobba så fungerar allt otroligt smärtfritt.

Jobba ja. Taizé är inte en plats, det är en gemenskap. Åker man dit förväntas man vara med och delta i arbete, böner och bibelstudium. Mitt arbete i år var osedvanligt soft. Jag skulle hålla ordning nere vid ett litet naturområde avsett för meditiation som heter St. Stefanskällan (Source de st. Etienne). För en man, ett par år äldre än de flest och som kan uppbåda en viss pondus, samt med mycket övning på att se bestämd ut tyst (har jobbat på bibliotek) var det mest att ligga i solen och läsa de två timmarna per dag...

Annars följer dagen en rytm.
07.30 Katolsk mässa för den som vill. Kommuniteten har från JP2 godkännande att fira mässa tillsammans med protestanter och andra så alla är välkomna. Alla katolska präster på plats som vill är med och celebrerar. Mina veckor där var det typ 20 präster var av minst 10 från Polen varje morgon. Jätteheligt blev det... :)
8:15 Morgonbön - Bönerna bygger på taizésånger, korta bibelläsningar som får tala för sig själv och tystnad. Som överallt i Taizé så sitter man hårt. I kyrkan är det golvet som gäller, annars finns det låga träbänkar.
Frukost - maten har tycker jag oförskämt dåligt rykte men den är enkel. Sedan kostar det också c:a 50 euro för mat och logi en vecka..
10 Bibelintroduktion - ett tema följs genom hela veckan. För min grupp höll Frére Hector ett helt strålande bibelstudium kring uppenbarelsebokens tre första kapitel. Jag får nog anledning att komma tillbaka hit. Efter detta, gruppdiskussioner. Jag hade turen att hamna i en bra grupp där vi fick till en del diskussioner. Fyra engelsmän i gruppen hjälpte möjligheterna till samspel. Alla litauer och polacker är ännu inte så duktiga på engelska, även om mycket har hänt sedan första gången jag var där...
12:30 bön i kyrkan enl ovan.
Lunch enl ovan.
Då jag arbetade mellan 17-19 hade jag sedan ett långt pass ledigt, då man kunde softa, läsa, be, ta en öl eller sitta och prata med någon. Vad som än faller på. Andra hade körövning eller arbetspass. Å andra sidan missade jag workshops (endagsteman vid 17.45 om ikoner, äktenskap etc.) och eftermiddagsteet.
19 Middag.
20.30 Bön - sedan tystnad utom nere vid Oyak som är platsen där de har lite servering av lite öl, vin och enkel barmat. På kvällen kommer alla gitarrkillar och allsköns autodidakta gycklare fram ur sina hålor (och en fransk scout med mustasch och blockflöjt :whoco5:)

Och så om igen...

Vid fredagsbönen så avslutas bönen med en möjlighet att gå fram och be inför korset och på lördagen firas uppståndelsenatten med ljuständning.

Söndagen mässa vid 10..

Min andra vecka var jag i tystnad. Då bor man nere i byn i ett hus med alla andra som är i tystnad (vi var c:a 30). Man har eget rum, deltar i bönerna och får lyssna på ett bibelstudium som väl lite mer handlar om den egna andliga vägen. Samt att man får möjlighet att samtala med en av bröderna en gång om dagen.

Det är givetvis svårt att ge någon allmängiltig beskrivning av en sådan resa då den i första hand är en inre resa...

Mitt hopp...

Hemma igen.

Skönt, men också lite skrämmande, allt är väldigt lika, allt är också väldigt olika. Ni förstår, en stark känsla av förvissning har infunnit sig. Det är sant, och inte bara det, Herren önskar att ta mig i bruk. (Vänta nu, kan jag skriva en sådan sak - går min tanke - och det är just detta som visar poängen, jag är beredd att leva i den tron, i det hoppet).

Detta förändrar dock en hel del saker. Under mina dagar behöver jag inte längre oroa mig över vad jag vill göra eller bli. Nu handlar det om att följa. Jag behöver inte fundera över andras Gudsrelation, detta är mitt hopp, det är jag som behöver förbli i Gud (och Han känns sjukt nära, jag kan liksom känna själsrörelsen). Jag behöver inte oroa mig över vad andra gör, kraven ställs på mig.


Efterföljelse... Dags att bli liten, dags att bli ödmjuk...


(Jag har skrivit ganska mycket under resan, jag skall försöka renskriva detta och lägga ut det innan nästa semesterupptåg.)

Ned fran berget..

Halla.



Min ledsagande broder tyckte att jag skulle bryta min tystnad och kaka glass idag istallet. Det ar nog ganska klokt. Jag tar tillfallet i akt och bloggar lite..

Det ar mycket att skriva om vilket jag far komma tillbaka till nar jag kommer till Sverige (svenska bokstaver och mojligheten att fixa med bilder hjalper upplevelsen). Far tacka for alla kommentarer, vilka jag last men inte svarat pa.

Det finns saker som jag saknar (ex. bloggande och att jag har en liten craving for cheeseburgare for tillfallet). Men prata saknar jag inte sarskilt. Speciellt allt tomsnack. Det ar skont att vara tyst. Nu kanns det lite som Elia pa berget Horeb. Efter motet med Gud och med det tysta suset i hjartat ar jag pa vag ned for berget ut i samhallet igen - med en stark forvissning om att Herren lever och verkar. Sa - hall i hatten.. :)

Imorgon tystnad

Hej vanner.

Imorgon borjar den stora tystnaden. Bara en vecka, men dock. Det ar markligt. Jag har de senaste dagarna langtat efter denna tystnad. Det kanns som att det finns mycket att skriva om men det far vi ta nar jag kommer hem.

Det kanns som en sa stor forman. Detta enkla som pga kyrkans professionalisering kostar tusentals kronor i sverige - Gratis!

Nu..

Den stora sabbatsvilan.. :)