Något ambitiöst såhär på lördagkvällen

Jag har fått den tacksamma uppgiften att skriva en förbön som också är ett beredelseord, samt någon form av hej och välkommen, då den av någon anledning hamnar i början av Gudstjänsten (det fanns någon tanke om att be för det nya kyrkoåret.) Hur som helst är det svårt att få det bra. Jag hade någon sorts ambition att teckna någon sorts bild kring inkarnationen, samt sedan bygga bönen kring "Jesus läser text i synagogan" i Luk 4 istället för inl, "vi ber för världen", "vi ber för kyrkan", "vi ber för oss själva"... Bättre lyss till den sträng...

Arbetsanteckningar nu:
--------
Evige Gud, du tillvarons orubbliga centrum, oskapade Ljus, som talar och det blir till. Som i enlighet med ditt väsen skapat oss att älskas och tjänas. Vi väntar nu, med den heliga Jungfrun, din ankomst när du, Väldige, avslöjar dig och fullkomligt visar vad Gudomlighet och sann mänsklighet är, då du låter dig födas genom mänskligt kött in i vår värld. Genom honom blir vi räddade.
Herre, vi träder in i ett nytt kyrkoår. Låt detta bli ett nådens år och låt inte dagen då du fullkomligt upprättar din skapelse dröja. Vi ber dig..

Herre, hör vår bön...

Herre kom med glädje. ..till alla dem som sörjer, som är ledsna, förbannade, eller orättvist behandlade. Till alla som är oroliga, till dem som är utsatta för finanskrisen och som är drabbade av flygplatsockupationen i Bangkok. Till en kyrka som tappat hoppet.

Herre, hör vår bön...

Herre kom med frihet. ..till alla som sitter fast i sammanhang eller vanor som binder dem. Som blir utsatta för grupptryck eller negativa förväntningar. Som är förövare. Som har svårt med missbruk. Som dras med jobbiga tankar eller sjukdomar.

Herre, hör vår bön...

Kom med klarhet. När vi själva eller andra trycker ned oss, visa oss det värde vi har i dina ögon. I konflikter, visa oss försoningens väg. Och när vi blåser upp oss själva, tillrättavisa oss. Vi ber om klarsynthet och vishet för politiker och andra i maktpositioner.
Öppna våra ögon för lidandet i världen. För det som syns, så väl som det som döljs väl.
Framför allt ber vi att du skall öppna våra ögon att vi klarare kan se dig.

Herre, hör vår bön..

Herre kom och ställ allt till rätta. Det finns så mycket orättvisor i världen där vissa har och andra inte. Vissa måste fly för sina liv, andra måste kämpa med sjukdomar. Vi ber om att få lämna allt det vi inte kan förstå till dig och att du i din vishet kan skipa rätt.
Vi ber om ett rättfärdigt rättsväsende och vi ber för dem som sitter i fängelse eller är i klammeri med rättvisan.

Herre hör vår bön.

Till sist ber vi att du skall sända din Helige Ande att vi må få del i din uppståndelse, bli lika dig och delaktiga i ditt verk. Du har då du tog mandom givit oss ett evigt föredöme. Vi tackar dig för detta och för att du ser med kärleksfulla ögon på det ofullkomliga i våra liv som inte är likt dig.

I Jesu namn, Amen.

---

Avslöjad!

"Men om du inte har någonstans att sova kan väl en präst eller någon låna ut en säng..."

Responsen blev inte överväldigande från någon av oss som befann sig på soppköket och har tak över huvudet. Kalasfull och troligen drogpåverkad, kanske inte konstigt då han nyligen blivit vräkt. Inte kul, det är inte direkt varmt ut.

Allt jag kan göra är att skämmas över att jag inte finner det i mig att upplåta mitt hem. Det och be.

Matt i allmän debatt

Jag blir lite matt i den allmänna debatten. Detta blir någon sorts fortsättning av ett tidigare inlägg. Jag försöker återge tankebanorna som jag uppfattar dem. Uppställt såhär borde argumenten gå att knäcka...

Religionen är en kognitiv parasit, ett virus som smittar människor och gör dem irrationella och potentiellt farliga. Barn är särskilt mottagliga för denna parasit. Barn måste skyddas. Slutsats: religiösa borde inte få ha kontakt med barn.

Barn är små rationella skeptiker, rena blad, som påluras massa ologiskheter. All ondska, alla irrationella saker man ser hos barn är irrationella vuxnas fel då de faktiskt lärt dem den ondska de inte bär med från födseln. Slutsats: vi kan med rätta anklaga t.ex. religionen för den ondska vi ser i världen.

Alla har en andlighet som är ett naturligt uppskattande av natur och musik t.ex. De etablerade religionerna sätter genom sina anspråk hinder för individens utveckling till en rationell andlighet. Individen måste skyddas. Slutsats: den etablerade religionerna måste begränsas så att de inte kränker individen.

Religionen kräver särrättigheter för att kunna fortsätta med sedvänjor som går ut på kvinnoförtryck och undertryckande av individen. Detta ställer sig emot individens frihet. Slutsats: det kan inte komma något gott ur att skydda den religiösa mångfalden.

Hur vänder man en ideologisk våg i ett samhälle? Var finns våra kyrkliga ledare i denna debatt?

Mer anteckningar om vägen

Om man vill följa Guds vilja kanske man får märka att man inte alls är ämnad för något särskilt. Man fullgör sin roll, vandrar sin väg. I mitt fall fullt av nåd men mil efter, bakom, under. En liten och obetydlig väg kan tyckas, men den är min och jag kan aldrig vandra någon annan. Jag kan inte fylla den med något av mitt och tro att det skall kunna kompensera för det jag inte tar emot. Jag kan inte ta emot när mitt liv är fyllt med mitt eget. Jag kan inte höra din röst om jag ständigt fyller rummet med ljud. Jag kan inte se ditt verk om jag bara tittar efter det jag redan tror mig veta. Jag har skrivit om att böja mig många gånger men likväl är det vad som behöver göras inför Honom, inför Vägen.

Förhoppning

När kärleken kommer skall det andra förgå, tungotalet och den profetiska gåvan. Tänk om vreden till upprättelse skulle kunna få falna och kärlekens fullkomlighet få breda ut sig. Samtidigt, hur skulle den kunna? Jag är fortfarande beroende av att vara någon och något. Det är fortfarande Jag och inte Du. Den helige Ande för en kamp med min stolthet, och den vinner segrar. Och den sista som besegras är döden. Tänk, frihet från rädsla, till och med för döden.

Denna arma kyrka...

Det är spännande att Stefan Einhorn står för en mer genomarbetad systematisk teologi avseende ondska än teol.lic i systematisk teologi och f.d. ärkebiskopskandidat Anna-Karin Hammar.

Länk

Lite mer om enhet

Märkligt nog pratar man ibland om yttre enhet, inre enhet, frid och Gudsnärvaro som skilda saker som skulle kunna uppnås var för sig.

Vi behöver lära oss att älska. Vår kärlek är inte fullkomlig förrän vi fyllt rummet. När den inte längre diskriminerar, när vi inte älskar den mer än den, blir kärleken en inställningsfråga.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.(1 Kor 13:4-10)

Kärleken kräver inget för egen del. Kräver jag något är jag inte helt samlad, för samlingen är bara möjlig i Honom, i Gudsnärvaro, som är frid eftersom allt är samlat i honom, och eftersom han är kärleken älskar jag, som fullkomlig, min nästa som mig själv. Alltså måste vi vilja enhet med alla människor.

Vi vandrar mot detta. Inför denna uppgift blir min bön "Herre, förbarma dig" för jag måste bli mindre och Du bli större. Skall mitt liv vara tillgängligt för kärleken måste jag låta mina behov bli tillfredsställda av Honom. Kan jag söka min nästas bästa i fast förtröstan på att när jag ger, då får jag, då verkar inte längre jag utan honom som sänt mig.

Herren är i sitt heliga tempel

Retreaten gick väl hyfsat får jag väl säga... Det är svårt när man inte riktigt får någon respons.

Jag kan fråga mig själv om jag inte är lite kärv för åtminstone detta forum. Det är svårt för mig att spegla den där kravlösa kärleken, det smyger sig alltid in något uppfordrande. Sedan är det frågan om det är mig det är fel på eller alla andra, (kanske troligare att jag har några skruvar lösa).

Hur som helst, den "meditation" (det är ju inte direkt en bibelmeditation men det var vad som kom fram) jag höll kommer ungefär härefter:


Jag söker efter Gud. Jag längtar efter dig som jag hört berättas om, kanske anat. Detta stora, detta underbara. Meningen. Kärleken. Dig själv, Gud.

Men var kan jag finna dig?

Jag söker i böckerna. Det finns många kloka ord om dig. Det finns många berättelser om dem som träffat dig. Men hur mycket jag än lär mig är du inte där. Var kan jag finna dig?

Jag söker i dig i din skapelse. Detta fantastiska system som balanserar på en knivsegg. I undersköna varelser, vid en stilla tjärn, i vågornas slag mot klippan, i solstrålarna på våren som låter naturen återuppstå. I kärleken. I livet som blir till. Hela din skapelse viskar om dig men hur mycket jag än upplever är du inte där. Var kan jag finna dig?

Jag söker dig bland dem som följer dig. Jag anar dig ibland. I ett leende, ett sammanhang. Något är annorlunda. Många drar i mig och vill berätta om dig och säger hur jag måste vara för att få tillhöra dig. Hur jag måste göra för att finna dig. Men hur väl jag än beter mig når jag dig inte. Hur kan jag finna dig?

Ingenstans där jag söker dig står du att finna. Jag kanske tror att du är långt borta. Jag kanske till och med ger upp, hellre än att anklaga Gud med ett: "Var är du, varför har du övergivit mig?" Kanske vi hittar på ursäkter för varför vi inte finner honom. Kanske tänker vi att vi inte är fina nog, inte heliga nog.

Inför omöjligheten finns bara två val: Likgiltighet eller kollaps.

En kollaps där jag slutar sträva, slutar försöka. Där jag möter mig själv sådan jag verkligen är, i ett uppgivet lugn, ett stilla sus.
När jag ligger där på botten kommer du till mig. Jag inser att du söker mig. Det är inte Jag utan Du. Du har hela tiden varit närvarande men att jag aldrig stannat upp för att märka det. Jag kan fortfarande inte se dig men du finns där och är i en mening verkligare än det jag ser och förstår. Du närmar dig mig och det smärtar en del när de sår jag har blottläggs, men jag vet att det är något gott det som händer, läkningen börjar. Med dig vet jag att jag inte behöver lyssna på människor som säger att du är här eller där, för när jag väl möter dig finns ingen tvekan.

"Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Herren är i sitt heliga tempel. I dig och mig har Gud blåst in sin Heliga Ande. Med honom får vi vila, inför honom behöver vi inte vara något annat än den vi är skapade att vara. Tillsammans är vi ett levande tempel. Här kan Guds villkorslösa kärlek hela oss. Ansikte mot ansikte.

Kanske, en dag, får vi höra orden "följ mig"...

Kroppen som tempel

En av prästerna har blivit sjukskriven så nu blir det inhopp som retreatledare till helgen. "Herren är i sitt heliga tempel" är temat. Det känns, trots det korta varslet (eller kanske på grund av), spännande. Ämnet känns också överväldigande på något sätt, hur kan man formulera sig kring en sådan sak?

Templet refererar ju till kyrkan i någon mening, man kan också tänka kring Guds vara, men det som kanske känns mest relevant på en retreat är väl vad som läses ut ur följande:

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. (1 Kor 6:19)

Guds närvaro inom oss.

Hur leder och visar man till det?

Jag har funderat lite på om man skall göra en vandring med Mose eller Elia upp på berget (jag gick ju själv upp på det fysiska berget för lite över en vecka sedan). Eller kanske i pingstdagen. Likväl lutar det nog åt en betraktelse kring Gud i oss, snarare än en ledd meditation, då bilderna inte riktigt räcker.

Sedan blir det premiär på mer strukturerade samtal i andlig vägledning (om nu någon väljer att tala med mig...) Det känns också spännande, inte minst för att jag nog någonstans ser mig själv i den rollen i framtiden.

Jag återkommer med min betraktelse eller vad det nu blir... :)

Vid min egen förmågas gräns

Jag kan inte ta ett enda steg av egen kraft.
Jag behöver dig.
Så uppfyll mig, tag mig i bruk och drag mig till dig!

Metaforer från naturen

Alla ting bär i sig en längtan och ett frö till sin egen fullkomlighet, mot sin skapelses intention. I detta är vi lika Gud; vi kan mena, men ett menande bara till tomhet. Huset som byggs kommer att falla samman och inte finnas mer.

Det som är givet livsande har en bana. Under en viss tid skapas det för att sedan likt krukmakarens lera skapas om. Men vi är givna Gudomlig ande, som även den strävar mot sin fulländning. En Eld som bränner bruket, vars hemvist är evigheten. En märklig eld som bränner utan att förtära.

Vattnet strävar nedåt. På botten har det sin vila. I botten för dem som är född av Guds Ande finns Gud, i honom kan vi vila. När hans tankar är våra tankar och våra händer och fötter är hans händer och fötter, när vi i lydnad inte längre tar ansvar, inte längre menar.

Det är mitt hopp.

Förvirrande perspektiv

Vad är det med det andliga seendet. Optiken är helt förvirrad. När jag är långt borta tycker jag se målet helt nära, för att när jag närmar mig se mig allt mer fjärran målet.

Men här blir verket blir viktigare än målet för verket.

De som får sådden på de steniga ställena, det är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktiga; blir det sedan lidanden och förföljelser för ordets skull kommer de genast på fall. (Mark 4:16-17)

Vi har inte råd att verka bara i medgång, när allt är bra. Det är när väl lidandet kommer som vi vet ifall det något av oss var av guld. Varje prövning är en defining moment, där alla våra löften antingen visar sig vara sanna eller bara munrörelser.

Jag har smält dig, men inte för att få silver, prövat dig i lidandets ugn. (Jes 48:10)

Ta emot vad som än läggs på dig, och ha tålamod i alla slags lidanden. Ty liksom guld prövas i eld, så prövas Guds utvalda i lidandets ugn. (Syr 2:4-5)

...och styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro. "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike", sade de. (Apg 14:22)

Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. (Rom 5:3-5)

Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. (Apg 20:23)

Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. (Rom 8:17)

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - (Fil 3:10)

Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande. (Heb 2:10)

Vi vet att det bär ett värde. Vi vet att det är en oundviklig konsekvens. Vi vet att det är värt det.

Om inte din lag vore min lust skulle jag förgås i mitt lidande. (Ps 119:92)

Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. (2 Kor 4:17)

Jag svarade: "Du vet det, herre." Han sade till mig: "Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. (Upp 7:14)

Snart är lidandet i Kristus inte ens lidande utan bara i Kristus.

Jag skall med glädje offra allt, ja, offra mig själv, för att rädda er. Och om jag blir mindre älskad för att jag älskar mer? (2 Kor 12:15)
Alltså ber jag er att inte tappa modet när jag lider för er skull; mitt lidande är er härlighet. (Ef 3:13)

Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. (Kol 1:24)

Du kan glömma ditt lidande, minnas det som bortrunnet vatten. (Job 11:16)

Hur snurrigt blir det inte när lidandet blir något eftersträvansvärt. Inget i känslornas värld, inget i vår begreppsvärld kan vi hålla oss i, inget ger oss nära eller fjärran rätt eller fel, utom verkligheten självt. Gud själv och Guds avbild i våra medmänniskor. Sök därför gränserna, den spegling av sanningen som dina vänner kan ge. De tillrättavisningarna som kan få dig att se sanningen om ditt verk är gott eller ont, med eller mot Gud. Växten skapar aldrig du, allt du kan gör är att låta bli att förhindra. Låta Gud verka och låta människor växa genom att själv vara mänsklig. Låt dem plocka ned hela ditt babelstorn, hela luftslottet.

Regn

Regn gör mig ganska deprimerad..

Idag har det känts som att jag inte har haft något att tillföra. Inkompetent och ointressant.

Med orden från den gamla schlagern: Kom och tag mig långt härifrån...

Rikedom

Eckehart skriver en anekdot han fått med sig från någon av de gamla mästarna om Alexander den store som mött en filosof sittandes naken i en tunna. Denne hävdade att han var rikare än Alexander då han av fri vilja avstod mer Alexander i all sin makt någonsin kunde äga.

Det finns någon sorts vishet i detta kring vad frihet är...






(Hittade precis två sidor om Mästern vilka jag endast hunnit bläddra igenom. Den första innehåller bullan som förklarade två av Eckeharts läror som heretiska och ett antal andra som suspekta. Intressant läsning.

länk och länk)

Fördomar

Detta med fördomar är spännande. Efter en vecka kan jag komma på mig själv med att säga saker som "Egyptier fixar inte det där med att läsa av så väl", "undra av hur många av dessa ryssar som knaprat anabola", eller kort och gott "polacker..". Allt har givetvis sin logiska grund i diverse incidenter med egyptiska kypare som gör "roliga skämt" som att på skoj ta vår kamera så där fyra gånger för mycket, med ultrabiffiga ryssar i hockeyfrilla som går före i kön vid frukosten och polacker som vi otaliga gånger fick vänta på medan de skulle ta sig från punkt a till punkt b under en utflykt.

På flyget kan jag sucka över svenskar som pratar om hur "svartingar" är.. Jo jag tackar!

I somras, efter min resa till Taizé var det annat ljud i skällan. De polacker jag träffade där var väldigt trevliga. Men det var ju också en helt annan typ av resa. Om man söker efter tomheten bör man inte vara förvånad om man finner den (för att parafrasera Mäster Eckehart vars Undervisande tal jag äntligen kommit igenom).

Att göra generaliseringar ligger i vårat fungerande och kulturella grupper utgör någon sorts enhet vad gäller beteenden, värderingar och utseende. Men nu är det inte kulturella grupper som kränkt (ahh, belastat ord, här i meningen begränsat mitt handlingsutrymme, låtit sin vilja gälla över min) mig utan individer och oavsett hur mycket de relaterat till en "dum turist" eller en "svensk" så är det mig som individ de, de facto, relaterat till. Eller som de av någon sorts behov eller önskan i dem har relaterat till, för det Goda finns ju där, hos alla människor, ibland under ganska tjocka lager. I det enkla att bli sedd, mött, älskad, vara behövd, trygg. Denna basala platform tror jag är enhetens grund och också den plats där Gud möter oss.

Tänk om ens ögon var läkta, om man kunde ha visheten, lugnet och själkontrollen att se, och lära sig älska, detta; människan som avbild av Gud.

Sinai

Vi ar ett sallsamt folk. Vi som vandrar jorden med varsamma fotter. Vi vars resa far oss att langta efter ode trakter och som finner gladjen i det oforgangliga. Pa vandringen ut ur babylon.

Walk like an egyptian?

Imorgon bär det av mot Egypten. Min mor fyller jämnt och när nu hon får bestämma blir det en veckas sol och bad. Sharm-el-sheik skall vi till vilket tyvärr innebär att jag varken kan besöka Alexandria, Luxor eller Kairo, men intill ligger Sinai berg. Så i Mose likhet skall jag vandra upp i mörker, moln och töcken.



Psalm 24
Av David, en psalm.

Jorden är Herrens med allt den rymmer,
världen och alla som bor i den.
Det är han som har lagt dess grund i havet
och fäst den över de strömmande vattnen.
Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och rent hjärta,
som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt.
Han får välsignelse av Herren
och riklig lön av Gud, sin räddare.
Här är det släkte som sökt sig till Herren,
som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten,
Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Folkvald?

Jag har tagit en "Att ställa upp i kyrkovalet"-broschyr på pastorsexpeditionen. Den yngste i nuvarande kyrkorådet är 70. Jag har blivit tillfrågad om jag vill ställa upp. Jag har dubbla känslor inför detta. På ett sätt hade kanske varit bra och jag tror att jag hade kunnat göra en del nytta. Samtidigt är det en struktur som jag inte tror på (politiska partier och valförfarande liknande allmänna val i kyrkan). Risken är att jag blir assimilerad, insugen i något.

Får nog suga lite på det.

(Det känns också som att det skulle behöva röras om lite, kanske är det jag backar för..)