Tji

Tji fick jag.

Två personer har personvalskryssats förbi mig. Där ser man... Inte så att jag förlorat något men likväl tråkigt. Lite som Alf Svensson och Ella Bohlin. Frågan är om det är kyrka som förr eller kyrkan förr man önskar. Hur som helst är jag ju för att man skall rösta på person och inte nomineringsgrupp och då får man acceptera konsekvenserna. Samfälligheten är inte färdigräknad.

Jag säger som Glenn Hysén efter VM 90.

Invald

Enligt de preliminära resultaten är jag invald i kyrkorådet som en av 10 personer. Det firas med en Carlsberg!

PK

Politisk korrekthet kan vara en obegriplig term för den som lägger all sin energi till att vara just politiskt korrekt. Hur skulle man kunna vilja vara något annat än Med. Ha rätt åsikter, ligga i linje med folkviljan, och då inte folket som folk är utan som det borde vara.

Wikipedia talar om två betydelser där den ena ligger nära användningen i USA där den i stort sätt betecknar vänstereufemismer (nyspråk och "förnyelse" verkar på något sätt hänga ihop). Den andra betydelsen är den vanligare i svenskan där "begreppet används [..] överfört om åsiktsströmningar som av kritiker anses göra anspråk på att vara de enda godkända och rumsrena" eller "som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle."

"Begreppet politiskt korrekt föddes i Sovjetunionen under utrensningarna på 1920-talet, då det användes för att klassificera vilka medborgarbeteenden som var korrekta eller inkorrekta utifrån den officiella partilinjen" och i dess svenska betydelse verkar den beteckna något som alltid funnits. "Det framstår exempelvis som svårt att, under 1950- och 1960-talen, driva frågor som miljövård och bevarande av äldre bebyggelse." I backspegeln kan man givetvis ifrågasätta självklarheten med vilken man rensade bort det gamla för att få plats med det nya och förmodligen förlöjligades kritikerna då också.

Wikipedia igen: "Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal utnämnde "Politiskt korrekt" till 2006 års främsta invektiv. Motiveringen löd: "Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. "Politiskt inkorrekt" har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.""

Cynism. Alldeles riktigt. Befriade från illusioner behöver vi skåda verkligheten som den är. Att beskriva det som bara negervitsar och blondinskämt är ett typiskt maktspråk från en som är fast i nödvändigheten att tänka på ett visst sätt. Vad jag reagerar på är förmodligen att vissa sätt att tänka förbjuds i den politiska korrekthetens spår. Partiet (eller dess efterträdare i åsiktsmakeriet) har beslutat vad som är rätt, vilka värden som gäller osv. Det finns alltid en visst patos med vilket den politiskt korrekta åsikten förs fram. I mitt inlägg om Paolo Roberto finns två exempel på den aggression med vilken åsikten förs fram och som bubblar ut om någon skulle avvika. Man kan helt enkelt inte tänka på något annat sätt. Vi måste riva all gammal bebyggelse för att bygga konsumkolosser i betong, eller? Jag kan ha de åsikterna men jag vill komma fram till dem själv, jag anser det nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Man kanske inte måste acceptera den feminismens analys av verkligheten som i första hand indelad enligt kön, löskopplingen mellan begrepp och verkligheten (socialkonstruktivismen) och synen på de sociala kontrakten som enbart kvävande. Men det säger jag väl bara för att jag vill dra blondinvitsar.

Ibland blir den politiska korrektheten fariséism på hög nivå. En miljöpartist i Stockholm som har 20 min i tunnelbanan till sitt jobb tycker att det är självklart att bensinen bör kosta 30 kr/l - det skulle ju äntligen minska bilåkandet. Att glesbygdsbefolkningen inte har tillgång till kollektivtrafik och att den aldrig kommer att kunna byggas ut i den graden (och då inte heller skulle innebära någon miljövinst) har man ingen insikt i. Samma sak när man som student fick förmanade tal om närproducerat och kravmärkt. Brasilianskt kött för 100 kr/kg eller svenskt för 200 kr/kg?

Det finns alltså ett socialt tryck att acceptera åsikten och synsättet. Att man har en åsikt som denna innebär inte med nödvändighet att man inte tänkt själv. Man kan kanske tycka att världsbilden är något trång när man inte ens kan förstå hur någon annan tänker och inte ställer samma aggressiva krav på sina medmänniskor att ändra sig. Jag vet inte om det är denna världsbild som gör det, men man kan dock ana en dubbel bokföring avseende åsikter. Antingen medvetet att "man vet hur man skall svara", eller att man säger en sak och agerar på ett annat sätt.

Kravet på aktion och utveckling ligger inbyggd i utopistiska världsbilder, "insikterna" leder till handling, ibland med religiösa undertoner som "kollektiv skuld" och avlat i form av mobiler i återvunnen plast. Krocken kan bli mellan olika utopier (skall landet tillhöra ett folk, eller skall skillnaderna utplånas mellan människorna. Men framför allt blir det en krock mellan dem som önskar stå still, som söker en inre frid och låter saker och ting ha sin gång och utvecklas i enlighet med sin inneboende potential och idé, och kanske ägna någon stund av dagen åt något annat än att uppfylla lagens krav.

Kyrkan då. Ur ett historiskt synsätt är inte alltid rådande idéströmning det som visar sig ge god frukt. Gamla testamentet (de lärde verkar tappat bort texterna bland sina fotnötter), är en lång historia om hur folket gång efter annan går vilse och hur de varje gång måste omvända sig. Människan är i sitt fallna stadium bortvända från Gud och gör av sig själv det som inte är rätt. Särskilt när makten och kyrkan slår sina påsar ihop finns det risker. Politisk korrekthet är att alltid göra som tidsandan tycker och jag ser inga tendenser till att man klarar göra något annat. Vad kyrkan skall sträva efter är inte att vara emot utan att stå fri att tycka vad hon vill, att stå still när allt vajar, att hålla huvudet kallt när hela samhället masspsykotiskt river kulturskatter och dekonstruerar det som tagit lång tid att bygga upp. Varför? På grund av den Gudomliga uppenbarelsen. Att den skall få största möjlighet att verka, för att vi tror på den och att den är Svaret.

Så kan Annika Borg söka sig en annan kyrka.

Nomineringsgrupperas åsikter

Dag Sandahl skriver följande. Läs och begrunda. (Läs även denna artikel av Johan Hakelius om Dag).

I tidningarna Dagen och Världen i dag publiceras denna dag en undersökning om hur de olika nomineringsgruppernas företrädare och kandidater till kyrkomötet tänker i det kyrkliga. Per telefon eller mejl har svar kommit in - eller inte kommit in. I nomineringsgrupperna spretar svaren. Jan-Anders Ekelund, som är ordförande för Frimodig kyrka ,konstaterar att hans grupp är den mest homogena. Han verkar stolt. Ändå kunde man bara välja ett alternativ. Jag antar att de flesta velat nyansera, men enkäter är som de är.

Vad lär man av enkätundersökningen? Sverigedemokraterna lever upp till sitt rykte som främlingsfientliga. Och ingen sverigedemokrat, ingen, tycker att Kyrkans viktigaste uppgift är att hjälpa människor till tro på Jesus Kristus.

Alla socialdemokrater är positiva till politiska nomineringsgrupper och en majoritet i C, M, MP och S vill att Svenska kyrkan ska formas som samhället i övrigt.

Alla politiska partierna, KD som undantag, ger spretande svar på framtidsfrågorna. "Satsning på gudstjänst, förkunnelse och mission" svarar Frimodig kyrka, POSK, ÖKA, Seniorpartiet och Kristdemokraterna.

Frågan om äktenskapet delar de partipolitiskt obundna. ÖKA vill ha samkönad vigsel, POSK är splittrat och FK vill bevara äktenskapet. Jag svarade på den frågan att saken borde utredas ytterligare - för det är min motion i frågan med poängen att de ekumeniska konsultationerna inte genomförts som överenskommet är.

Ingen socialdemokrat eller vänsterpartist, ingen, menar att Jesus uppenbarar vägen till Gud på ett unikt sätt. I V är det bara en av fyra som främst ser Jesus som Guds son. För V är han främst ett gott föredöme. I POSK svarar 25% att Jesus är världens Frälsare - en uppseendeväckande låg siffra, må jag säga.

50% av socialdemokraterna anser att Svenska kyrkan ska vara med och skapa ett mångreligiöst Sverige. 36% av kristdemokraterna uppfattar att alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa. Månntro det! Asatron också?

En minoritet av kandidaterna till kyrkomötet instämmer i den lutherska synen på Bibeln. Slutsatsen som SEA drar är att nomineringsgrupperna på det stora hela är mer politiskt än teologiskt motiverade. Det får konsekvenser för frågan om vigseln, förstås.

Hur hanterar nu media denna undersökning - för den är väl lätt omtumlande? Och vad säger Wejryd?

Inför söndagens ödesval

Det skall bli så skönt när detta kyrkoval är över. Jag vet inte om det är skrämmande eller deprimerande eller vad det är.

Skiljelinjerna är tydligt uppdragna.

Olle Burell och socialdemokraterna önskar en kyrka som tycker som staten. Det skall satsas på förrättningar och den "religiösa elitens" dvs. de personligt troendes, inflytande skall begränsas. Socialdemokratin har räddat och moderniserat kyrkan och är nöjda med den som den är i nuläget.

I andra ändan finns några grupper där man inte ser det religiösa inflytandet över kyrkan som ett problem utan en naturlig sak (att denna diskussion ens behöver föras är horribelt.)

Givetvis finns det också en del grupper som i detta hänseende på om man faktiskt får vara religiös i kyrkan är vaga. Min gissning är att dessa grupper kommer alliera sig med socialdemokratin. Då det är en ödesfråga för kyrkan anser jag att man bör fråga sig var nomineringsgrupperna står i detta innan man gör sitt beslut.

Ödesfråga utifrån att den akademiska teologin allt mer skilts från konfessionell teologi samtidigt som den behållit sin plats som hierarki för att uttala sig i lärofrågor. Ödesfråga för att staten, av rädsla för en kyrka med egen vilja konsekvent tillsatt pajasar till biskopar, något som fått sin fortsättning utifrån dagens tillsättningsförfaranden. Kyrkan är under ockupation och frågan är huruvida de Kyrkan i svk kan kasta av sig sina förtryckare.

Att den liberala strömningen har premierats utifrån ockupationsmaktens söndra-och-härska-teknik skall inte ligga dess företrädare i fatet. Kyrkan måste verkligen sträva efter att bli en kyrka som kan samla, inte alla (som i statens allmänreligiösa myndighet för samtal om livet - folkkyrkan), utan alla kristna.

Att man från frimodig kyrka lyfter upp äktenskapet som den viktigaste frågan i intervju efter intervju anser jag vara att skjuta sig i foten. För mig är det en symbolfråga, inte mer. Det handlar om huruvida trosfrågor skall avgöras i riksdagen eller av de kristna själva, om riksdagen har befogenhet att ändra i en 2000-årig tradition osv. Jag tror inte heller att man samlar särskilt många röster på detta sätt.

Excentriskt inslag

Ur dagens Bohusläningen:

Svenska kyrkan tillhör folket, därför värnar vi socialdemokrater en öppen folkkyrka där alla är välkomna. I hundratals år, långt innan arbetarrörelsen framtvingade demokrati i landet, var kyrkan och de religiösa ledarna en del av den borgerliga diktaturen.

(..)

Under tusen år har kristendomen funnits i Sverige, merparten av den tiden har religionen använts av prästerskap och kungar för att förfölja, förtrycka och styra landets invånare.

(..)

Det finns i dag religiösa ledare och medlemmar i Svenska kyrkan som på fullt allvar vill stoppa de politiska partiernas möjlighet att verka i kyrkan, Sveriges största folkrörelse. Många av dessa personer samlas i den kyrkopolitiska nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, en grupp som vill inskränka valbarheten till att endast gälla de som är frekventa kyrkobesökare, anställda och prästerskapet. Visst kan det uppfattas som ett excentriskt inslag i vårt moderna samhälle, men det är betydligt allvarligare än så. (..) Kyrkan är en del av samhället och samhället är en del av kyrkan. Krister Kronlid (S) Per-Erik Holmberg (S)

Återigen blir det tydligt att (S) befinner sig i kyrkan för att kontrollera det excentriska inslaget de religiösa utgör. Istället propagera man för sitt urvattnade och avmytologiserade projekt folkkyrkan.

Ibland känns det bara hopplöst.

Överknodden

Hur man kan ta (S) som ett seriöst alternativ i kyrkovalet ter sig mer och mer obegripligt för mig. Överknodden har uttalat sig i P1 morgon. Förhoppningsvis vaknar Sverige upp från sin 100-åriga förtrollning och inser orimligheten i det hela. Mona Sahlin är en bister verklighet att vakna upp till.

Svårmodig kyrka, som inte vill tillåta allt som är roligt, eller? Det är lätt att riva ned. Hållningslöshet är inte svårt.

Frimodig (och något aggressiv)

Ok. Att formulera sig kring vad man vill är svårt. Likväl behöver det göras. Att alla PARTIER i Svk ljuger precis lika mycket som i vanliga val står väl bortom rimligt tvivel. Eller ljuger, man är van vid att koppla loss meningen från orden. Man ordbajsar. Är det att ljuga? Vägen, sanningen och livet är det åtminstone inte.

Man måste vara medveten om att vi rör oss med olika kyrkobegrepp. Den kristna synen på kyrkan och folkkyrkan är inte överlappande (svks offentliga utredningar kan förpassas till det helvete där de formades). Vi kan då prata om kyrkan (för att ingen skall bli ledsen) och en kyrkokärna av engagerade, personligt troende gudstjänstbesökare och bedjare. Emedan många PARTIER för fram kyrkan, de låga trösklarna och tillgängligheten för dem som inte är så intresserade(/tror på sitt sätt/osv..) behövs också en röst för dem som utgör kyrkokärnan. Inte för att det måste vara den enda rösten utan för att det är en viktig röst i en demokratisk folkkyrka. Det finns inget i lagen som säger att man måste tillvarata allas perspektiv, vara på allas sida osv. (som är vanligt förekommande inom politiska partier).

För denna kärna är Gud en realitet som har uppenbarat sig och denna uppenbarelse är värd att anpassa sig efter. Denna kärna har kanske olika syn på denna uppenbarelse men kan enas om att det är mer än vaga hänvisningar till att Gud är kärlekens Gud. För denna kärna är det naturligt att vända sig till de 2000 år av tolkning av samma uppenbarelse som finns vid handen och är beredd att lyssna på den världsvida kyrkan.

Denna röst behövs i svk. Har man större ambitioner med svk än rent museala är det en fullkomligt nödvändig röst.

Att det behöver sägas är egentligen uppseendeväckande.

Kyrkoval - simul justus et peccator

Kyrkan går till val och det är svårt att veta ut eller in. En kyrka av folket. En folkkyrka. Ett Guds folk? Ett Gudsfolk? Kyrkan bär här en av inkarnationens självmotsägelser som ett öppet sår. Hur kan det himmelska och det jordiska enas i en kropp? Hur kan syndaren och helgonet finnas i en kropp - simul justus et peccator?

Frågan kring uppenbarelsen är central här. Man kan hävda att demokrati är en kontinuerlig uppenbarelse och att Guds vilja alltid är i enlighet med folkviljans. En läsning av gamla testamentet skulle föreslå annorlunda. Folket ber översteprästen göra en guldkalv och den kyrkliga ledaren är inte sen att svara upp. Man kan också hävda att vi inte kan veta något om Gud och dennes vilja, men det är inte min tro, och så vitt jag förstår det inte heller kristen tro. Guds Ord finns i bibeln och Guds Ord uppenbaras av Anden inom oss. Sådan är min tro. Men hur skall man veta vems röst man skall lyssna efter? Jesus säger själv att fåren känner herdens röst. Men alla de medlemmar som är getter då? Eller som bara är så upptagna med sitt eget viljande och verkande? Jesus uppmanar oss förvisso att inte rensa ut ogräset, men det kan vara viktigt att själv bära med sig detta - för man kan lätt få för sig att trosfrågor är något vi kan besluta om enligt en demokratisk princip. För det är ju ändå det som är det viktiga; att Guds vilja sker, i himlen som på jorden - för detta har vi alla ett ansvar.

Jesus uppmanar till ett underordnande ledarskap. Jag brukar tänka på den hänförelse denna världens mäktiga brukar omvittna inför mötet med den lilla gubben Dalai Lama. Jag tänker mig det som ett ledarskap genom underordnande. Eller på Dag Hammarskjöld, hans tysta diplomati.

Frimodig. Frimodig kvinnoprästmotståndare. Frimodig tvärsäker översittare som minsann vet. Frimodig kyrka. Denna skara får bära mycket. För det mesta välförtjänt. Finns det någon anledning att försvara sig?

Vad är då fascinationen med detta parti? Varför engagerar sig så många kyrkoprofiler utanför KT-/segloraklicken i detta parti? Tycker man att det gått för fort? Tycker man att kyrkan är tam i förhållande till politiken? Är det för identitetslöst? Det tycks mig som att partiprogrammen alla lovar en kyrka med Guds ord och Jesus i centrum, men att frimodig kyrka ganska ensamt menar att man är på någons sorts fel väg, eller läser jag på dåligt? Frågan man får ställa sig är någonstans ifall det är gnälliga bakåtsträvare eller ifall det faktiskt kan ligga något i ropet på omvändelse.

God min i elakt...

Jag står nominerad för frimodig kyrka inför höstens kyrkoval. Inte för att jag håller med om partiprogrammet i sin helhet (hur skulle det se ut för någon i min generation?) men jag ser ändå att de är de som tydligast tar avstånd från det politiska styret av vår kyrka. Nu har jag av nomineringsgruppen blivit uppmanad att vara med på torgmöten samt att skriva debattartiklar i polemik med socialdemokrater och allt vad det nu kan vara. Vassast armbågar och bäst show vinner. Yta. Vi och dem. Rävspel.

Jag ser en stor risk att man blir det man vill bekämpa i detta och kommer inte att delta på det sättet. Finns det ingen plats för ödmjukhet, enkelhet och underordnande, för ledande genom exempel i kyrkopolitiken kommer det bli en kort sejour där för min del. Om man ens kan bli invald på andra kriterier än att man har det största egot och därmed skymmer sikten för alla andra.

Den som lever får se...