Väntan

De profundis, ur djupen. Inte att logiken inte skulle finnas, luftslottets mur kan vara solid, men något skorrar, något, från djupen gör sig påmint. Det vissa menar är outtömliga djup och andra är enkel respons och efterhandskonstruktioner.

Ur djupen, ibland som tvivel, och nu i tvivlet som hopp.

Det handlar mycket om hopp. Hopp på Gud allena, ingen annan tycks hålla måttet. Hopp att han må finna en väg för sitt goda verk, och förbarma sig över mig som inget förmår.

Advent, för att han en gång kom. För att vi är hans, och för hans löftens skull. Adventus Domini, på hans frälsnings verk.

14 e tref. Enheten i Kristus

Enheten i Kristus kan vara ett av de mest pregnant uttrycken i kristendomen och söndagen som har detsamma som titel är en lite speciell högtid. Det finns en punkt, ett centrum att falla emot, den enda lilla smala biten som samtidigt, innefattar allt. Det är något jag bara kan ha en vag spatial känsla av. Efter en hastig sammandragning exploderar det genom himlarymderna. Specifikt focalt i mannen på korset och universellt som det Ord som ständigt klingar. Enhet-i-mångfalden, mitt i den Allraheligaste Treenighetens stora mysterium som bara viskar om en sak; kärlek...

Låt vare sig frimodiga eller socialdemokrater riva i detta sakrament!

Lyssna på f. Bo i samma ämne (c:a min 15).

Apostladag

När man hävdar att att kristen tro är inbillning tror jag inte riktigt man är medveten om hur fundamental skillnad det kan göra i människors liv och att meningsfullheten och ledningen inte på något sätt är så vag och dunkel att man som Sam Harris exemplifierar lika gärna kan använda ett recept. Att kunna kasta sina bördor på honom är konkret, att han förlåter är konkret, att man i honom bryter den mimetiska driften, med allt vad det innebär, är konkret, hur mycket fall det än finns på vägen. Det är ett "följ med och se" som Jesus kommer med, ett följ med och se som jag och alla som kallar sig kristna får förmedla till den som vill lyssna. Det galna är inte att någon med reservationer skulle följa med, att pröva har igen dött av, det galna är när det visar sig svara upp.

Gryningsljus

Så står han ändå där ibland oss; Vägen, Sanningen och Livet.

Jag som står med mina tvivel, tankar och begränsningar och stirrar med öppen mun. Inför honom kan jag, den minste av alla tjänare, bara böja mig i min svaghet. Hjärtats sten bortlyft, sorgen vänd i glädje.

Lidandets väg vänd i seger, från det högsta till det lägsta, Ordet har fyllt universum. Nu har det fullgjort vad det skall och återvänder till sin tron. Tränger igenom den sista barriären, inte från liv till död, utan från död till liv. Den förstfödde i det nya riket. Självklart. Därifrån lyfts han direkt himlen, där lever han i himlen, här i tiden, i Guds tid.

I honom får vi liv. Nåd som jag inte rättmätligen kan gör anspråk på.

Salva me, Deus omnipotens.

Kristus är uppstånden!

Glad påsk mina vänner!

Långlördag

Det finns platser där man har långlördag efter långfredagen. Lite fyndigt. Hur lång nu än långfredagen var gavs ingen tid för några reflektioner. Det speglar nog hur det var, NU är Guds tid, och det gäller att hänga med.

Domsscenen är stark. Folkviljan har talat. Låt Gud ta straffet och befria människan. Låt blodet komma över oss. Vad är sanning? Vad är rätt?

Det är svårt att föreställa sig hur kontroversiell den mannen var. Han verkar trampa över varje tradition och statusbarriär. Den gränsöverskridande tjänaren.

På långfredagen står han inför den sista gränsen. En nederlagsväg, en brakförlust, tycks det, för Guds rike, som den ensamme profeten basunerat ut, han som tar så stora ord i sin mun; JAG ÄR. Det ligger så mycket i Pauli ord:

Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. (1 Kor 15:17-20)

Detta oavsett ifall Korset är en väg eller ett offer.

Ave crux, spes unica.

Gud är död, han somnar in. Det är det sätt han träder in i Sabbaten, i den stora vilan. För lärjungarna måste det ha varit en konstig sabbat. En påtvingad vila, när allt hopp är ute. Petrus får gråta över sig själv. Något i honom har dött. Judas gråter också. Judas hänger sig, Petrus blir den första ledaren för Kyrkan. Hade Petrus, om han inte vilat under sabbaten och mött den Uppstånde, kunnat leva med sig själv. Hade Judas om han mött den Uppståndne kunnat leva fastän han än dog.

På samma sätt är våra liv meningsfulla endast i uppståndelsens ljus. Våra nederlagsliv.

För Petrus och Johannes, för Modern, och Maria Magdalena, är det långlördag. Denna vila i dödens tomhet är ur deras perspektiv evigt. Det är i en mycket ren kärlek som kvinnorna förbereder sig för att besöka sin fallne Hjälte.

Ave crux, spes unica.

Långfredagssånger

Improperierna:

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag förde dig ju upp ur Egyptens land
du har rest korset åt din Frälsare.

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige, starke Gud. Helige starke Gud. Helige odödlige, förbarma
dig över oss. Helige odödlige, förbarma dig över oss.

Jag förde ju dig genom öknen i fyrtio år,
med manna mättade jag dig.
Jag förde dig in i det bördiga landet ;
du har rest korset åt din Frälsare

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige, starke Gud. Helige starke Gud. Helige odödlige, förbarma
dig över oss. Helige odödlige, förbarma dig över oss.

Vad mer borde jag ha gjort för dig
Och gjorde det icke ?
Jag planterade dig såsom ett ädelt vinträd, och du har blivit mig
alltför bitter.
Ty ättika gav du mig att dricka, och med ett spjut stack du upp din
Frälsares sida.

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige, starke Gud. Helige starke Gud. Helige odödlige, förbarma
dig över oss. Helige odödlige, förbarma dig över oss.

Jag öppnade havet framför dig ;
du öppnade spjutet med min sida.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag gav dig att dricka vatten ur klippan ;
Du gav mig att dricka galla och ättika.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag satte i din hand kungaspiran ;
du satte på mitt huvud törnekronan.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag upphöjde dig till storhet och ära ;
Du upphängde mig till smälek på korset.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Ja, med evig kärlek har jag älskat dig ;
Du har rest korset åt din Frälsare

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig


Höga Kors:

1. Höga kors, du enda ädla
bland de träd som vuxit här.
Fast du ej bär blad och blommor,
intet träd din like är.
Ljuva stam med ljuva grenar,
som den ljuva bördan bär.

2. Sjung, min tunga! Sjung den hårda,
höga, ärofyllda strid
som på korset Herren kämpat
till triumf och evig frid,
stark som lejonet i öknen
och som offerlammet blid!

3. All den dom som genom fallet
över världen kommen var
och från det förbjudna trädet
låg på syndigt släkte kvar,
ville han på trädet sona,
på det kors som honom bar.

4. Honom plågar spö och gissel,
spott och hån och övermod;
törnets krans och korsets spikar
pressar fram det dyra blod,
att all världen skulle renas
i den helga, djupa flod.

5. Kristi kors! Blott du är värdigt
att dig hela världen ser.
Du för Israel och folken
är det rätta Guds banér,
och den dig i tro har skådat
dom och död ej rädes mer.


O huvud:

1.
O huvud, blodigt, sårat,
Av smälek höljt och spe!
O huvud, kvalt och fårat
Och böjt i ångst och ve!
O huvud, som skall siras
Med ärekrans en dag,
Men nu med törne viras,
Dig ödmjukt hälsar jag.

2.
O ansikte du höga,
Som nyss betvang en värld,
Din makt nu gäller föga,
Din fägring är förtärd,
Din glans till intet vorden!
O vem har släckt den blick,
Vars ljus allt ljus på jorden
I klarhet övergick?

3.
Den börda du har burit
Min syndabörda är.
Den skörden, som du skurit,
Jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
Hos dig j äg söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
Se ned till mig i nåd!

4.
Dig tackar allt mitt hjärta,
Min Herre Jesu god,
För all din djupa smärta
Och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
Dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
Mig bärga till din ro.

5.
När jag skall lämna världen,
O lämna du ej mig,
Och låt vid hädanfärden
Min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
I sista kampens nöd,
Kom då och lossa banden,
O Jesu, för din död.

6.
Träd i min sista timma
Själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
Din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
I djupet av min själ
Och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.

Om den första och andra påsken

Dagen till ära ett gammalt fb-inlägg i repris:

Kopplingen mellan den nya påsken och den gamla påsken är ju uppenbara.

Det första förbundet inleds med att Gud för judarna ut från ett konkret slaveri, i det andra förbund skapar Gud ett folk, räddar det från synden och döden, en process som också går att möta i varje persons möte med Gud.

Frälsning genom nationstillhörighet, till Jesu seger över döden och frälsning genom tillhörighet i hans kropp.

Klockan nio på morgonen på långfredagen bands påsklammet på altaret i templet. - Klockan nio på morgonen på långfredagen genomborras Jesus händer och fötter av spikar och han hängdes upp på korsets trä. Soldaterna kastade lott om hans kläder.

I psaltaren står det (gamla översättningen): ”Mina händer och fötter har de genomborrat… De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad… Jag skall förkunna ditt namn [Guds] för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.” (Ps 22:17, 19, 23)

Den näst sista plågan i Egypten var ett onaturligt mörker. Därefter slaktandes påsklammet.

”Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen [klockan tre på eftermiddagen].” (Matt 27:45)

Klockan tre på eftermiddagen steg översteprästen upp på altaret och sade: ”Det är fullbordat!” och stack sedan kniven i påsklammet som böjde ner huvudet och dog. -
Klockan tre på eftermiddagen ropade Jesus, som i Hebr 7-9 kallas vår överstepräst: ”’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.” (Joh 19:30)

Blodet på korsbalken som det som räddar, Jesus får vin på en isopstjälk... I can go on forever.

Vad som händer med israels folk går alltså att koppla till både Jesus och kyrkan.

Den dubbla kopplingen, 13 eller 14 nisan (eller 15:e jag kommer inte ihåg numren), gör båda kopplingarna, mellan både nattvarden och pesach, och pesach och korsfästelsen, korrekta. Man brukar säga att Johannes är mer noggrann med mystiska betydelsen än med den faktiska kronologin. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro.

Fasta med noll självdisciplin

Det kan kännas lite fånigt att skriva om fasta. Jag har noll självdisciplin och det finns de som gör detta så mycket bättre, på riktigt så att säga. Men jag har ju ingen annan än mig själv att vara och även jag måste kunna fasta utifrån mina förutsättningar. Vill man ha lite inspiration på riktigt rekommenderas levnadsbeskrivningar av ökenfäderna.

Fastan är att tömma för att kunna fylla. Att avstå för någon annans skull. Att ta bort onödiga vanor, förnya åtaganden, återigen ta upp bönen, bibelläsningen och läsningen av den andliga litteraturen. Inför påsken får vi också fördjupa oss kring Korset och försoningen. Fyllningen är givetvis av kärlek, givmildhet, godhet och allt annat gott.

Öknen är bilden för fastan, det störande rensas bort. Tristess? Javisst, tristessen (acedia) är en vilja till flykt som hela tiden är med oss och påverkar oss, när bullret sjunker kan vi lägga märke till detta hos oss. Att sitta i denna tristess, låta bli att ständigt fly bort från nuet, är en övning som heter duga. När vi älskar tystnaden, som när man kommit ned ordentligt i varv, då har vi kommit långt.

Det är det som fått kontroll över oss som behöver rensas i, som behöver skiljas från det viktiga, från Gud och våra närmsta. Man måste äga sig själv för att kunna ge sig själv.

Som del i detta är maten. Det är kanske den vi främst tänker på. Den vanliga fastan är inte från all mat. Det vanliga är istället att man avstår vissa födoämnen. Det kanske är viktigare med måttlighet än att avstå. Tanken är att allt skall få sin naturliga plats, det som är tomhet kan gå bort, men mat måste vi ha i måttlig mängd. Kött och annan lyx kan t.ex. tas bort.

Sömn är en annan sak som man traditionellt begränsar under fastan. Jag tänker att en bättre fasta är att faktiskt hålla mig till tider jag skall gå och lägga mig och sova ordentligt. Det är inte natten som inkräktar på dagen utan dagen på natten (eller så är det min slapphet som talar).

Fastan pågår i 40 dagar innan påsk med avbrott för söndagar vilka givetvis är festdagar (liturgisk söndag börjar lördag kl.18, vilket givetvis också utnyttjas :)). Sjukdomar och annan kroppslig svaghet bryter självklart fastan.

Det kan vara viktigt att tänka på att det inte blir en belastning för andra när man fastar. Fastan bör helst inte heller leda till andligt högmod (läsande av ökenfärderna kan vara en god hjälp där), därför förordar Jesus att vi skall dölja att vi fastar. Min erfarenhet är att ickekristna tycker att man är ganska konstig varför döljandet av att man fastar kan ha andra poänger.

Kontrastverkan är en härlig sak. När väl påsken kommer kan man ur det torftiga, stiga in i glädjen, till fest och mat i mängd. Håll ögonen på det, det finns inget så tillfredställande som en väl genomförd fasta.

Min fasta i år? Ja, tv:n, radio, tidningar, musik och alkohol ryker. Kaffe kan jag nog fixa. Mat endast tre gånger om dagen skulle nog kunna vara ett sätt att få till en måttlighet men utesluta födoämnen sparar jag till skärpningen av fastan vid midfastosöndagen. Bloggen? Jag får se, jag kanske kan begränsa läsandet. Det blir nog 3G-förbud på telefonen åtminstone. Givmildheten får praktiseras i det vardagliga. Bön- och lästiden får utökas.

Jag antar att det finns en och annan som fnyser åt en dylik fasta. Fnys på, det är inget direkt att stoltsera med. Jag skulle dock gärna höra ifall någon annan också ämnar fasta?

I fastetider...

Om man är van vid bara gröt kan lingonsylt kännas som lyx, semlor varje dag skulle till slut få den ivrigaste att tröttna. Den direkta behovstillfredsställelsen är inte svaret, hur många kraschade kändisar och stjärnor kan inte berätta det för oss. Nej, vi måste längta, det är en glädjens förutsättning. Vi måste ha vardag, annars får inte festen sitt värde.

Ty längtan utvidgar själen.

Marginalanteckningar i juletid

God fortsättning allihop. Efter att ha slarvat med sömnen tre nätter i rad så mår jag som jag förtjänar. Så kan det gå...

Detta får väl blir ett litet uppsamlingsheat med tankar sedan julhelgen.

Den förste som förtjänar en tanke är Josef. Tänker man på det är Josef väldigt följsam. Det är klart att ryktena skulle gå när flickan han var trolovad med redan var gravid. Att bryta upp och fly till Egypten på en föraning, en dröm... Josef är följsam. En person som inte riktigt är insläppt i det innersta rummet men likväl en förutsättning för det innersta rummet. Han förstår hur viktigt det är, skyddar, vårdar och försörjer från sin plats. En sådan tur för Maria att Josef sade nej till sina egna planer och ja till hennes ja.

Josef tar jungfrun och barnet till Egypten som skydd och en märklig parallell sker. Det första förbundet inleds med precis samma sak. Skydd i Egypten och ett uttåg därifrån. Egypten och dess köttgrytor får under det första uttåget stå i motsats till efterföljelsen, hoppet om det förlovade landet och brödet som kommer ned från himmelen. Det är till detta Egypten Jesus kommer. För att hjärtana inte kunde ge honom härbärge så skriver evangelisten: "Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget." Lindad, fördold in i vår verklighet, in i vårt slaveri vid Egyptens köttgrytor. Men uttåget kommer och trettiotalet år senare skall han vandra igenom dopet precis som hans förfäder gjort.

Vad skulle annars ske, om han inte blivit lindad. Den kanske störste profeten, Mose ställer frågan till Gud.

Mose sade: "Låt mig få se din härlighet!"
Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva."
Sedan sade Herren: "Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på [K]lippan!
När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.
Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se." (2 Mos 33:18-23)

En annan sak som kräver en kommentar är de främlingar som kommer till Jesus vid början och slutet av hans liv (lindad blir han också i början och slutet), i slutet är det Simon från Kyrene som får bära Kristi kors. En främling, som utan hopp om lön eller ens kanske vetskapen om vem han är lättar bördan för vår Herre. De som kommer vid födelsen är herdarna som i sin enkelhet hör änglarnas bud och tillsammans med allt folk i stallet firar Kristi födelse. Ingen av dem visste något innan, efteråt fortsatte livet oförändrat, men de fick vara där och göra något så mycket viktigare än något vi kan göra; att hälsa Gud när han föds in i världen. Ett tag efter, något jag kan tycka är lite komiskt, kommer visa män från östern (Jerusalems teologer kommer inte alls trots att de vet precis i teorin), vidskepliga magiker som räknat ut genom astrologi att nu händer det grejer. Ambrosius av Milano (tror jag det var) har en predikan om att det var här som Gud fixerade stjärnornas banor, lite spekulativt men sätter proportionerna helt rätt. Jesus har inte kommit bara för de rättrogna. Han är allas frälsare, för ingen annan finns. Precis som Melkisedek var präst åt Gud den högste utan att tillhöra en organiserad religion, precis som Jakob gavs framgång i sin herdevidskepelse, precis som Centurionen var den som bekände vid korset, och den romerska officeren visade större tro, så är visar Gud att han kan skänka tro och rättfärdighet åt vem han vill oavsett våra mänskliga gränser. Främlingarna är de som ger Jesus något, vi ynkliga efterföljare får i lärjungarnas efterföljd bara ta emot.

Men kanske störst av allt. Det slog mig när jag körde bil på julaftonskvällen. Sann Gud och sann människa. Vad det säger om människans värde är oerhört. Vi är skapade till Guds avbild, inte som en del utläggningar vill göra gällande att det är kyrkan som är avbilden om vi är små och obetydliga delar, utan var och en, Guds avbild. Därför är det möjligt, Gud är vad vi kan vara. Gud är inte högt över, Gud är på precis samma nivå. Han har själv ödmjukat sig. Jag märker att jag skriver samma sak som tidigare men finner liksom inte andra ord för att beskriva storheten.

Orenheten blir därmed än svårare att bära. När det är så här att möta den inlindade Herren kan vi bara ana vad som väntar.

Något ambitiöst såhär på lördagkvällen

Jag har fått den tacksamma uppgiften att skriva en förbön som också är ett beredelseord, samt någon form av hej och välkommen, då den av någon anledning hamnar i början av Gudstjänsten (det fanns någon tanke om att be för det nya kyrkoåret.) Hur som helst är det svårt att få det bra. Jag hade någon sorts ambition att teckna någon sorts bild kring inkarnationen, samt sedan bygga bönen kring "Jesus läser text i synagogan" i Luk 4 istället för inl, "vi ber för världen", "vi ber för kyrkan", "vi ber för oss själva"... Bättre lyss till den sträng...

Arbetsanteckningar nu:
--------
Evige Gud, du tillvarons orubbliga centrum, oskapade Ljus, som talar och det blir till. Som i enlighet med ditt väsen skapat oss att älskas och tjänas. Vi väntar nu, med den heliga Jungfrun, din ankomst när du, Väldige, avslöjar dig och fullkomligt visar vad Gudomlighet och sann mänsklighet är, då du låter dig födas genom mänskligt kött in i vår värld. Genom honom blir vi räddade.
Herre, vi träder in i ett nytt kyrkoår. Låt detta bli ett nådens år och låt inte dagen då du fullkomligt upprättar din skapelse dröja. Vi ber dig..

Herre, hör vår bön...

Herre kom med glädje. ..till alla dem som sörjer, som är ledsna, förbannade, eller orättvist behandlade. Till alla som är oroliga, till dem som är utsatta för finanskrisen och som är drabbade av flygplatsockupationen i Bangkok. Till en kyrka som tappat hoppet.

Herre, hör vår bön...

Herre kom med frihet. ..till alla som sitter fast i sammanhang eller vanor som binder dem. Som blir utsatta för grupptryck eller negativa förväntningar. Som är förövare. Som har svårt med missbruk. Som dras med jobbiga tankar eller sjukdomar.

Herre, hör vår bön...

Kom med klarhet. När vi själva eller andra trycker ned oss, visa oss det värde vi har i dina ögon. I konflikter, visa oss försoningens väg. Och när vi blåser upp oss själva, tillrättavisa oss. Vi ber om klarsynthet och vishet för politiker och andra i maktpositioner.
Öppna våra ögon för lidandet i världen. För det som syns, så väl som det som döljs väl.
Framför allt ber vi att du skall öppna våra ögon att vi klarare kan se dig.

Herre, hör vår bön..

Herre kom och ställ allt till rätta. Det finns så mycket orättvisor i världen där vissa har och andra inte. Vissa måste fly för sina liv, andra måste kämpa med sjukdomar. Vi ber om att få lämna allt det vi inte kan förstå till dig och att du i din vishet kan skipa rätt.
Vi ber om ett rättfärdigt rättsväsende och vi ber för dem som sitter i fängelse eller är i klammeri med rättvisan.

Herre hör vår bön.

Till sist ber vi att du skall sända din Helige Ande att vi må få del i din uppståndelse, bli lika dig och delaktiga i ditt verk. Du har då du tog mandom givit oss ett evigt föredöme. Vi tackar dig för detta och för att du ser med kärleksfulla ögon på det ofullkomliga i våra liv som inte är likt dig.

I Jesu namn, Amen.

---

"Bryt ihop och kom igen" i trefaldighetstiden

Ibland känns det som att det är lättare att lita på Gud än på människor. Idag är en sådan dag. Det var högmässa idag och allt jag kände är banalt. Inte så att något var dåligt det var en bra predikan och mycket folk samt att någon form av "stämning" infann sig. Trons kraft var temat för dagen och det var kanske det som gjorde det.

Trons kraft. Tankarna går genast till charismer.

Du måste tro! Kasta dig i armarna på Jesus vår läkare, han tar bort cancer och ont i öronen.

Men jag tror inte på detta. Jag kan låtsas att jag tror men jag gör det inte. Jag tror inte för att ni saknar mänsklighet. Jag tror inte för att ni saknar ödmjukhet. Charlataner! Får!

Tror jag det är omöjligt för Gud? Egentligen inte, men det är nog min sista förklaringsmodell. Jag har inte nytta av falska hopp, det är sanningen jag vill åt.

Vad har jag då kvar? Reduceras inte Gud till något som jag kan ha eller mista om världen nu står oberörd.

Kanske det. Mina under är nog mindre fantastiska. Upprättade människor, helade relationer. Mening. Kanske inget som behöver Gud, men nog så viktigt och värdefullt. Kanske är det det som gör mig besviken på mina medmänniskor. Det snackas mycket men alla är små och ynkliga, rädda och splittrade, och allt vi gör är banalt. Banalt för att vi inte kan möta varandra, för att vi skadar varandra. För att jag inte ser något av Guds Ande ibland oss.

Mitt kanske största under är att bli upprättad gång efter annan, i mötet med Honom själv. Ingen annan bär. Bröd och vin och hjärtats förlåt rivs itu. Trots att jag inte vill, trots att jag också vill agera ut, hata och skrika, så släpper något och tårarna kommer. Ja, Herre, jag skall ta mitt kors.

"Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. (Matt 16:18)"

Mitt under är lidande. Sorglig är jag och ve mig att jag gavs ett skeptiskt sinne!

VUV-kort: bön

"Bön är att sitta still, göra ingenting och tro att det hjälper." Hört det någon gång? Eller, "kloster är inte bra för de är så världsfrånvända?"

I ett samtal med en av prästerna i församlingen i veckan så säger hon lite brytt att hon gjort VUV-kort (verksamhetsutvecklingskort, i vilka organisationens mål formuleras och bryts ned i delmål) över gudstjänstens utveckling och arbetat ganska mycket med dem innan hon kom på att hon inte skrivit något om bön. Och ur ett mål-delmålsperspektiv, varför skulle hon? Vad leder den här bönen till?

Samtidigt är det min erfarenhet att bönen är totalt nödvändig.

Dagens evangelieläsning kanske kan sprida lite ljus över vad som försegår:

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne." (Luk 10:38-42)

Varför är du så världsfrånvänd Maria, sitter vid Herrens fötter och tror att det hjälper, när jag får slita?

Varför är det bättre att sitta vid Mästarens fötter? Varför är det bra för den församling som vill förnya sitt gudstjänstliv att be?

1. Gud vill ge. Vi kan producera församling, lura folk till kyrkan i diverse jippon, men detta är inte Guds rike. Guds rike återföljs av en frid, denna frid vill Gud ge oss var och en, sedan vill han gestalta sitt rike. Gud vill allts vara den aktiva parten, något som inte är möjligt om vi inte ger honom utrymme.
   
2. Gud vill tala. Gud har en plan, en fullkomlig plan, som han steg för steg vill genomföra. Som tjänare till en död Gud hade vi inte behövt lyssna men nu är Herren en Gud vars tält står mitt ibland sitt folk och för att vara hans folk behöver han få tala, hans vilja få råda.
   

Två syner på människan bryts, "människan är rationell, fullkomlig och god" och "människan är en fallen syndare". Den fullkomliga människan behöver inte få veta vad som är gott, behöver inte veta vad Guds vilja är, hon är själv gud.

Fortfarande kan jag inte se hur man skulle kunna sätta det på ett VUV-kort, kanske "utveckla verksamheten i enlighet med Guds vilja" delmål: "förbättra kommunikationen med Gud", "utveckla system för att motverka missförstånd och kapad kommunikation", "utveckla rutiner för kommunikationen", "utbildningsinsatser för att stärka den kommunikativa förmågan" och "anpassning av lokaler för att minska störning av kommunikation".

Några tankar kring enhet (14e Tref)

Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli
ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas
och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som
du har älskat mig. (Joh 17:22-23)

I den tidiga kyrkan måste de olika församlingarna rört sig ut i alla möjliga olika riktningar. Man kan tänka sig olika läroutsagor, språk kring desamma, olika liturgi osv. likväl finns åtmistone bilden av en enhet. Denna enhet måste alltså konstitueras av något annat än det ovan nämnda - nämligen att man känner igen Anden i sina medkristna.

Enheten kräver fullkomlighet. Fullkomligheten ger enhet. Att vara i Jesus (väsen/Ord) är den plats där enheten är möjlig.

Enheten börjar alltså i församlingen. En församling (som inte definierar sig i förhållande till en annan grupp, exempel på hur ges här) där delarna lärt sig känna igen Guds rike och ser detta i sina bröder (de som är del av riket) når enhet och kan utan problem vara Kyrka tillsammans med andra kristna som kommer på besök. Detta är möjligt då man definierar sig som kristna (en egen kvalitet) och inte som en falang av kristna (vilka alltid är definierade i motsats till varandra).

Enhet måste alltid balanseras mot renhet i läran. Det finns ingen poäng med en enhet som inte har en gemensam kärna. Enheten sker på så sätt runt en person. Frågan om vem som är med eller inte blir då mindre intressant, då vi alla mer eller mindre "missar målet".

Hur är det då med tillrättavisningar? Pauli brev är ju fulla av dem och han går ganska långt innan han "överlämnar människor åt Satan". En blind kan ju inte leda en blind. Att balansera ödmjukhet, sanning och allt som drar i ens själ är en grannlaga uppgift och svårigheten därav visas väl i den splittring vi har i vår Kyrka, något som ger oss alla skäl till rannsakan. För är det inte så att vi alla tycker att enhet borde inte vara något problem, det är ju bara för alla att göra som jag...

Inga händer utom dina.. (Kristi förklarings dag)

Kristus förklarad är temat för dagen, epifania på tok för sent. En aspekt av detta är den som Theresa av Ávila håller fram i sin dikt You are Christ's Hands vilken jag bara hittat på engelska.

Christ has no body now on earth but yours,

no hands but yours,

no feet but yours,

Yours are the eyes through which to look out

Christ's compassion to the world

Yours are the feet with which he is to go about doing good;

Yours are the hands with which he is to bless men now.

Inga händer utom dina, skall för övrigt stå på väggen i en sönderbombad kyrka i Tyskland där kristusstatyn av chockvågorna blivit av med sina händer, på tal om slumpmässig symbolik..

Efterföljelse

I brist på något eget att säga:

"Den längsta resan
är resan inåt.
Den som valt sitt öde,
som anträtt färden
mot sin egen botten
(finns det någon botten?)
ännu bland er
är han utom gemenskapen,
isolerad i er känsla
såsom den dödsdömde
eller den det förestående avskedet
i förtid viger
åt varje människas slutliga ensamhet.

Mellan er och honom är avstånd,
är osäkerhet -
hänsyn.

Själv skall han se er
alltmera fjärran,
höra edra rösters lockrop
allt svagare."

Dag Hammarskjöld - Vägmärken

"I korset finns vår frälsning, i korset finns vårt liv, i korset finns vårt värn mot fienderna. Genom korset ingjuts den himmelska sötman, i korset finns själens styrka, i korset finns andens fröjd. I korset finns den högsta dygden, i korset finns helighetens fullkomning. Endast i korset finns själens frälsning och hoppet om det eviga livet. Tag därför på dig korset och följ Jesus, och du skall gå till det eviga livet."

"Om du villigt bär korset kommer det att bära dig."

"Om du kastar av dig ett kors kommer du utan tvivel att finna ett nytt, kanske tyngre."

"Ju mer en människa dör i sig själv, desto mera börjar hon leva i Gud."

"Vad mer begär jag av dig än att du strävar att helt och hållet överlämna dig åt mig?"

Thomas a Kempis - Om Kristi efterföljelse

"Att följa Jesus är att förneka sig själv och att bara se på honom. Därför finns det inte någonstans utrymme för någon egen vilja, dominerad av lust, i lärjungens liv."

Dietrich Bonhoeffer - Efterföljelse

Den högstes profet - Johannes Döparen

Söndagen är i Svk:s evangeliebok tillägnad Johannes döparen

Johannes var släkt med Jesus. En han var liksom Jesus resultatet av ett mirakel och han var den förste som hälsade Herren till jorden. Man undrade tidigt vad som skulle bli av detta barn..

”Och du mitt barn skall kallas den högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom,” profeterade hans far Sakarias.

Johannes var profet, den störste som Jesus själv säger, kanske för att han fick peka på honom som alla tidigare vittnat om. Johannes levde i öknen, utanför världen – en asket med Gud som umgänge istället för människor.

I öknen ser han klart och får kunskap och ledning från Herren. Med Gud som umgänge behövde han inte ta något hänsyn, han kunde se Sanningen, och han kunde säga Sanningen.

”Huggormsyngel!” – vilken PR-kampanj… I öknen – vilket läge… Johannes har ingen formell kompetens, inget ämbete eller mänsklig maktbas. Förutsättningarna är de allra sämsta för att nå fram med sitt budskap, men folk flockades, lät omvända, upprätta och döpa sig, för att det var sant, trovärdigt och genomlevt.

Sanningen är det enda han håller sig i. Sanningen är också det som får Johannes fängslad och dödad. Det som evangelisten Johannes skriver i sin prolog, att människorna älskar mörkret mer än ljuset, gäller lika mycket Johannes som Kristus. Offret har alltid varit profetens lön.

När hans gärning är slutförd och han sitter och väntar på döden i fängelset så tvivlar den store profeten. Herrens svar på Johannes tvivel är inget fördömande utan ett prisande av honom som den störste.

Så fullkomnas Johannes verk, trettio och några år efter hans födelse. Johannes är viktig att reflektera kring för att hans liv säger mycket om profetverket. Kanske Sakarias ord, ”och du mitt barn skall kallas den högstes profet,” talar till just dig…

Johannes Döparen avtecknas på ikoner som en man med vildvuxet hår och slitna kläder.

"Skapelsen" - midsommardagen

Oj då, nu ligger jag efter... "Skapelsen" var ju igår, och idag "den högstes profet." En sak i taget.

Två korta tankar: Skapelsen har människan som krona. Alla dessa planeter, det gigantiskt stora, och kvarkar och kvantmekanik, det otänkbart lilla. På en liten arm i en liten galax, på en oansenlig planet, i en begränsad tidsrymd. En vindpust i det stora. Här föddes han, Ordet. Detta är den krona vi i övrigt inte gör oss förtjänta av..

Texten - brödundret - är lika mycket ett gemenskapens under. Det finns en möjlighet att folk satt och höll på lite bröd här, lite fisk där. Man förutsätter att det var kvinnor bland de 5000 männen (ok, ta detta som självironi och inte som ett inlägg kring könsroller) att det inte någon av alla morsor, fruar och flickvänner när den ivrige mannen hastade ut för att höra Mästaren, ropat vänta, det är säkrast att ta med något, vi vet inte hur länge det håller på. Men de tog inte med till 5000 (x2). När de väl sätter sig ner, i gemenskap, och det börjar delas, så kanske det där brödbitarna smyger fram...

Att inte döma

Har varit på prästvigning idag, jag kände nästan hela kyrkan. Lite sjukt nästan. Det var hur som helst en mycket trevlig dag. Jag är lite trött så det får bli kortare idag.

Ickedömandet är centralt i Jesu lära. I Lukasevangeliet står:

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. (Luk 6:37)

Hur kan Jesus säga så? Vi skall inte bli dömda, är det allt som behövs? Kanska kan han säga så för att det är svårare än vad det låter. Dömandet ligger i djupt i den köttsliga naturen. Dömandet, fördomarna osv, är väl sådant vi känner igen. Likväl är det svårt att hålla sig från det. Vad kanske inte många tänker på är det förakt som ligger varje gång vi säger "stackars". Stackars invandrare, hemlösa osv. Stackars är inte jag, jag har direkt distanserat mig. Shane Claibourne skriver att Jesus aldrig pratade med en prostituerad, för han såg inte en prostituerad, han såg ett barn som han älskar. Döm inte...

Domen är också sådan till sin natur att den kommer tillbaka. Säg den synd, det fel som är sådant att vi, givna rätt omständigheter inte skulle kunna begå den. Och detta är centralt, vi vet inte omständigheterna kring felen, kring dem som felar. Och vi vet inte hur vi hade reagerat, ställd inför valet att föda ett oönskat barn som sextonåring, hade livets okränkbarhet verkligen vägt tyngst, om hela livet kollapsat, hade vi orkat misären utan alkohol, utan stölder. Döm inte...

Vår käre biskops predikan var idag ett fördömande av de som fördömer. Detta är ingen lösning. Dömandet är en del av vår omvärldsuppfattning, kyrkan måste visa den väg hon förvaltar; Kärlekens och ödmjukhetens väg. Endast den som är helt genomflödad av Gudomlig kärlek är fri från att dömandet, och är fri att ha gemenskap. Hon är medveten om våra olika förutsättningar, våra olika gåvor och låter sig inte jämföras.


F ö Herrens frid över din prästgärning Daniel. Jag tror vi kan vänta stora ting från dig.

Edit: Sleepaz, håret är inte riktigt Leibnitzskt, men på god väg.. :)