Många tankar under en dag

Under kompletoriet idag lästes Markus åttonde kapitel. Det måste vara en av de märkligaste kapitlen i Bibeln och blev idag ett bevis för att Jesus ständigt överraskar.

Jesus fixar mat åt 4000, åker med båten över sjön för där fariséerna ber om tecken (hade de varit på andra sidan sjön hade det sett ett tecken, ett bevis på att tecken i sig inte är nog, tron måste till), Jesus suckar djupt och säger "Varför vill detta släkte ha ett tecken? Sannerligen om detta släkte skall få något tecken." (8:12), helt obegipligt, sedan hoppar han i båten och åker tillbaka! I Mark 8:22-26 tar Jesus ut en man ur Betsaida och gör ett mycket märkligt helande där mannen först säger, "Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring." varefter Jesus gör ett andra helande. Sedan Caesarea Filippi och lärjungaskapets krav.

Jag blir inte riktigt klok på det.

Matundret är återigen på en öde plats. Jesus säger (8:2) "Det gör mig ont om folket. Nu har de varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem. En del är ju långväga ifrån." Under tre dagar har det inte fått någonting, sedan kommer det himmelska brödet. Tre dagars dödsvaka, fasta, sedan kan de inte längre ta sig hem om inte Jesus ger dem det himmelska brödet. Beroende av ett under. 4000, 7 korgar, osv. Talmystiken tät.

Blindhet botas genom att med Jesus gå ut ur den stora staden och bli "bestänkt" med det som kommer ur Herrens mun. Den blinde mannen blir helad och säger "Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring." Trädsymboliken är givetvis central i bibeln, ända från livets träd, till vinstockar, inympning, och gallring. Men, wtf? Jesus "rättar till" sitt helande och säger gå hem, och "Gå inte ens in i byn!"

På tal om sinnesliknelser slog det mig man tog guldet ur öronen för att göra guldkalven...

---

Och lite annat:

---

Teologi är kunskap om Gud och människan, om relationen. Människan kan inte ses utan Gud och Gud inte utan att säga något om vem vi är. De andliga mästarna är alltså psykologer i lika hög grad som de är exegeter, systematiska teologer och filosofer.

---

Min natur, min dragning till synden är i grunden oförändrad. Men min hållning är förändrad. Mer i överensstämmelse med verkligheten där Han är stark, Han är rättfärdig. Skulle jag väl komma till den punkten där Gud gör upp med min natur, i en renande eld, och jag verkligen börjar röra på mig, hemåt, skulle det vara något verkligt stort. Den egentillägnade heligheten tror jag inte på.

Synd: de tror inte på mig.
Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.
Dom: denna världens härskare är dömd. (Joh 16:9-11)

---

Bön är ett Andens flöde. Liturgisk bön ett Anden som Kyrkans flöde. Bön kan bara vara i enlighet med Guds vilja. Teologi och bön är därmed oskiljbara, och den enda bön vi egentligen kan be är "Ske din vilja" och "I dina händer befaller jag nu min ande". Därmed inte sagt att bönen, flödet, Guds vilja, ibland måste formuleras, bli ord av Ordet.

---

Du kan dö tusen andliga döder, och har fortfarande steg att gå. Nackens böjning och inte dina verk skall alltså vara din ära.

---

Det finns så mycket inom kristendomen som skulle kunna ge en motbild till "the kristet utseende", ständigt leende, hopplöst omoderna, familjen med 10+ barn, mot "luradblicken", mot stel moralistisk borgerlighet. Den radikalitet man t.ex. odlar inom rastafari, vi som dragit ut ur babylon. Shane Claibourne är ett modernt exempel därpå. Den styrka man kan se hos personer som Maximilliam Maria Kolbe, hos befrielseteologerna. Den andlighetens aristokrati som Hammarskjöld tillhör och som jag anar att Ernst Jünger är en del av utan att veta något särskilt om honom. Den vishet och andliga urskiljning man finner hos Hjalmar Ekström. Den intelligencia som katolska kyrkan odlar. Varför ställer vi upp på att kristendom är nördigt?

Bekymmer

Jag har varit arg idag... Men efter "bara" sådär 40 minuter bön rinner allt av.

Kanske är det så. Gud löser inte dessa mina problem, eller han löser dem genom att befria mig från min bundenhet till problemen.

Kanske är svaret på besvikelser inte att sluta hoppas utan att börja tro på under. Riktigt naivt tro att Gud är vår räddning i de mest hopplösa situationer, som kan ge liv åt högar av ben. Det uppstudsiga hoppet.

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. Fil 4:6,7

Mer anteckningar om vägen

Om man vill följa Guds vilja kanske man får märka att man inte alls är ämnad för något särskilt. Man fullgör sin roll, vandrar sin väg. I mitt fall fullt av nåd men mil efter, bakom, under. En liten och obetydlig väg kan tyckas, men den är min och jag kan aldrig vandra någon annan. Jag kan inte fylla den med något av mitt och tro att det skall kunna kompensera för det jag inte tar emot. Jag kan inte ta emot när mitt liv är fyllt med mitt eget. Jag kan inte höra din röst om jag ständigt fyller rummet med ljud. Jag kan inte se ditt verk om jag bara tittar efter det jag redan tror mig veta. Jag har skrivit om att böja mig många gånger men likväl är det vad som behöver göras inför Honom, inför Vägen.

Lite mer om enhet

Märkligt nog pratar man ibland om yttre enhet, inre enhet, frid och Gudsnärvaro som skilda saker som skulle kunna uppnås var för sig.

Vi behöver lära oss att älska. Vår kärlek är inte fullkomlig förrän vi fyllt rummet. När den inte längre diskriminerar, när vi inte älskar den mer än den, blir kärleken en inställningsfråga.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.(1 Kor 13:4-10)

Kärleken kräver inget för egen del. Kräver jag något är jag inte helt samlad, för samlingen är bara möjlig i Honom, i Gudsnärvaro, som är frid eftersom allt är samlat i honom, och eftersom han är kärleken älskar jag, som fullkomlig, min nästa som mig själv. Alltså måste vi vilja enhet med alla människor.

Vi vandrar mot detta. Inför denna uppgift blir min bön "Herre, förbarma dig" för jag måste bli mindre och Du bli större. Skall mitt liv vara tillgängligt för kärleken måste jag låta mina behov bli tillfredsställda av Honom. Kan jag söka min nästas bästa i fast förtröstan på att när jag ger, då får jag, då verkar inte längre jag utan honom som sänt mig.

Metaforer från naturen

Alla ting bär i sig en längtan och ett frö till sin egen fullkomlighet, mot sin skapelses intention. I detta är vi lika Gud; vi kan mena, men ett menande bara till tomhet. Huset som byggs kommer att falla samman och inte finnas mer.

Det som är givet livsande har en bana. Under en viss tid skapas det för att sedan likt krukmakarens lera skapas om. Men vi är givna Gudomlig ande, som även den strävar mot sin fulländning. En Eld som bränner bruket, vars hemvist är evigheten. En märklig eld som bränner utan att förtära.

Vattnet strävar nedåt. På botten har det sin vila. I botten för dem som är född av Guds Ande finns Gud, i honom kan vi vila. När hans tankar är våra tankar och våra händer och fötter är hans händer och fötter, när vi i lydnad inte längre tar ansvar, inte längre menar.

Det är mitt hopp.

Små steg

Adam levde inför Guds ansikte, med blicken bar Gud honom, såg in i honom och gav honom ett värde. Adam såg tillbaka på den Mäktige, mötte blicken och ett uns tvivel föddes i hans själ. "Du Allsmäktige, vad vill du mig, skall du krossa mig i Din allmakt, förkasta mig, Du som intet behöver, fördöma mig, Du som är rättfärdig?" Adam slog ned sin blick.

Evangeliet är dock inte bara terapeutiskt. Ibland drar sig Gud tillbaka. Ibland kan jag i min blindhet få inse att jag är redo att ta ett steg till närmare Gud. När jag behöver omvärdera mig själv och det ansvar jag har. Där det som förr var min var min vardag kommer i ljuset som smuts och där bara stegen framåt mot den Älskade kan hjälpa mig. Resa sina tält i smutsen är mig otänkbart.

Här (men först här) rättfärdigas inte längre synderna utan syndaren.

Det är små steg på en oändligt lång väg.

Bland kritiker

Ibland är den profetiska rösten den som inte hittar några fel.

Mystagogik

Det finns alltid lärdomar att dra. Varje steg i Herren för med sig ett nytt sätt att relatera med nya problem som i sig själv bär med sig den konflikt vars lösning är steget framåt. Mystagogik.

Att inte löna det onda med de onda, att vända andra kinden till och människors tendens att styra, kräver distans och gränser.

Kraftens begränsning i förhållande till ambitionen kräver ödmjukhet och följsamhet. Att acceptera den andre som en jämställd part utan att dikotomisera mellan ledare och ledd. Vilket i sin tur ställer ett krav på ett annat mer följsamt ledarskap. Det kräver att ambitionen löses upp, ansvarskänslan släcks ut för annat än sig själv. Viljan till det som är och det som blir. Närvaro och process. Fascination och förundran.

Kraftens begränsning i sig kräver beroende i ömsesidiga relationer. Kräver förändringar i självbilden, acceptans för den egna svagheten, acceptans för utageranden och acceptans för förödmjukelsen.

Återigen blir det tydligt, varje steg mot Gud gör mig mindre. Tänk så skönt.

Vederhäftighet

Om man snackar ned någon, utan att veta att man har rätt. Bara för att man äger språket. Bara för att man med tyngd kan hävda att något är på ett visst sätt. Är inte det lite farligt? Om då andra börjar säga, ja du har nog rätt. Är steget långt till att man börjar tro att man faktiskt vet.

Funderingen kommer utifrån ett möte med en mamma i en på gränsen till överaktiv anhörigförening. Jag berättade för henne hur det låg till. På tåget hem känns det inte lika självklart.

Det är en sak. Psykologi är ändå en vetenskap och vi har en påtaglig verklighet på ett helt annat sätt att förhålla oss till. Men vad om teologin. Jag tror jag har skrivit om det förr, men det är verkligen min stora skräck att lura in någon i något som inte är sant. Att vara den grund på vilken någon bygger ett luftslott.

Varför håller du på och bloggar då? Skriver som om du vet något?

Bra fråga, riktigt bra fråga.

Ödmjukad - förödmjukad

Ödmjukad - förödmjukad, humbled - humiliated.

Vad är skillnaden egentligen. Jag har blivit något av det idag. Ett psykologmöte med vår nya chef det blir ett långt samtal om att vi har mycket att göra, att jag har haft mycket att göra, att jag har varit stressad, "och så blir du sjuk" som en kollega sade.. Ja, jag blev sjuk, två rejäla förkylningar inom loppet av en månad. Plötsligt var det bara jag som hade problem. Jag hade trott att jag var en av många, men de andra vill inte kännas vid det. Jag, den svaga länken.

(Jag kanske skall säga något om att det är jobbigt för mig att vara det.)

"Äh, det är inte så farligt" - kunde jag ha sagt, men det gjorde jag inte. Jag var trött och jag kanske hade missbedömt de stressade uttrycken på mina kollegors ansikten. Ödmjukad, kanske förödmjukad, jag vet inte ens vad skillnaden är.

Mitt ego återtar sina naturliga former, den sprängfyllda ballongen lättas på luft så att jag är vad jag är inte vad jag vill vara - kallas det svagt, må så vara.

[Han] ödmjukade sig och blev lydig in till döden (Fil 2:8a; 1917).

När Jesus ödmjukar sig, inte av världens tvång eller sina egna begränsningar, gör han sig mindre än vad han är, han sätter sig på lägsta platsen och blir sedan upphöjd av husets värd. Då blir han den han är.

Kanske är det så att jag också måste ödmjuka mig, förekomma förödmjukelsen, vara lydig intill döden och kanske istället bli det han är.

Kanske är det det Hammarskjöld menar när han skriver (ur minnet med reservation för formuleringsfel):

Prisa dina kritiker, dem för vilka intet håller måttet.

Papperspåse.. på mitt huvud..

Ett meddelande till idag? Ja, det är min blogg, jag skriver vad jag vill..

Under kompet kom det över mig hur många gånger de senaste dagarna jag har pratat skit om andra, skrattat lite hånfullt eller på ena eller andra sättet distanserat mig. Det är faktiskt få sociala kontakter där jag inte gjort det. Skamkänsla har infunnit sig och alla tankar om att vara på väg någonstans är abrupt förbytt i en markant känsla av fundamental ruttenhet. Detta måste sluta nu.

Ljusglimten är att jag känner igen känslan. Kanske tydligast var det en dag för ett par år sedan när BB-Jessica var på var och varannan löpsedel. Jag var hemma hos ett par kompisar som tyckte att det hela var festligt. Men istället för att känna mig upphetsad över en översexuell snygg tjej kände jag bara stackare, skydda henne från detta. Jag kan inte säga att det är en känsla som hållit i sig och på detta område kan jag inte berömma mig med någon högre nivå än medelsvensken. Men ändå, att ett helt nytt område av synd medvetandegörs. När man kommit upp på berget kan man se nästa topp.

Heliggörandet är i denna mening en ytterst konkret process. I detta är inget magiskt, inget gratis, inget är något annat än vad det är. Du, och dina medmänniskor som du antingen älskar eller inte.

Ändå är det lite skönt att veta var jag står och att Anden bemödar sig med mig.

Försyn...

Ledd av försynen, precis som...





Adolf Hitler.



Det finns en gräns när det antingen är sant eller helt galet. Lite som med Jesus, antingen är han den största hädaren som säger att vi skall få se "[..]Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln," att han och Fadern är ett osv., eller så är det sant.

Gränsen finns där, den närmar sig...

(Åtminstone är det inte ljumt..)

Tankar från denna och förra resan.

Ja, det skall ju stå klart för alla att jag inte är någon stjärna på detta område, men kanske kan det väcka lite tankar. Texterna är i kronologisk ordning så att en eventuell process går att följa och är ganska oredigerade till sin natur (dvs. högt och lågt är blandat)..

Det är liksom inte läge för självkritik om jag vill lämna något ifrån mig alls...

En del från 07 är redan publicerat i bloggen...

Taizé 08
Taizé 07

Kort halsning!

En kort halsning fran Taize. Det ar en stor nad att fa agna sig at bon tre ganger om dagen. Det ar inte utan att man kanner sig lite gammal, de flesta ar mellan 17 och typ 22. Men det har varit valsignade dagar hittills. Jag har samtalat med den svenske brodern Johan och saker som varit dunkla har fatt nytt ljus over sig..

(Bilder verkar bli svart..)

Tanke innan middagsbonen idag:

"Vid den punkt man erkanner varden storre an de materiella blir livet
en fraga om att valja sina principer. Nar man gjort det handlar det om att lata
dessa principer, dessa ord, klinga sa klart som mojligt. Att agera utifran dessa
principer, lata sitt liv bli dessa principer - allt annat ar dumhet!

Vad bar ett varde? Bortom det materiella och makten finns dygderna.
Tron pa karleken, ridderligheten, troheten, hoppfullheten, odmjukheten, osv. -
ar en trosbekannelse i sig!"

Efter Kristi förklaring..

Getsemane och Golgata är också berg...