Om historia

Att kunna spåra sin historia verkar vara viktigt. Att skapa en historieskrivning runt sig och sitt, och som man kan vara kollektivt medveten om verkar vara en förutsättning för att veta var man står och vart man skall.

Som uppkommande stat knöt Ryssland knöt sin historia till de Bysantinska kejsarna, tysk-romerska riket givetvis en fortsättning på samma romerska rike.
Även många rena förfalskningar existerar, som inom göticismen, eller i USA både i etniciteten "svarta" och bland white supremacists som båda knyter sin historia till judiska stammar (black hebrew israelites etc.). Nationalromantiken är någon sorts höjdpunkt för detsamma nationerna blåser kollektivt upp sina egon.

Man kan förstå anknytningen, det är egentligen den enda sättet man kan komma i kontakt med värderingar och symbolstrukturer. En afrikansk man kan bli bildad, men bara enligt den västerländska hegemoni som anger vad bildning, vad kunskap etc. är. Tillbaka i Afrika blir krocken stor, antingen får landet bli "västerländskt" eller så får man assimileras i den afrikanska kulturen. Bli ett med dess värderingar, och traditioner, ofta totalförstörda av kolonialherrar. I någon mening kan man ge Spengler rätt, inte i meningen att det existerar vattentäta skott mellan kulturer, men genom att vi måste spåra vår historia.

Hegemonin gör anspråk på att vara objektiv och tillhöra alla, dess värderingar universella, dess sanningar allmänt giltliga. Tidiga kristna menade att allt tillhörde Gud och drack djupt ur både judisk tradition och all världslig filosofi. Det är två sorters tillhörighet för alla, en med människan och hennes babelstorn i centrum och en med Gud.

Om man som kristen vill stoltsera med att man böjt sig under Gud, gör man med fördel sig av med all magi.

Äta med händerna?

Om du får för dig att äta med händerna är chansen ganska stor att du använder tre fingrar. Varför? Är det genetiskt betingat måntro?

Näppeligen, i många afrikanska kulturer är det fem fingrar som gäller. Svenskar som kommer dit ler man lite åt med sina fumliga trefingersmetoder.

Ursprunget tros istället vara en bok om vett och etikett av Erasmus av Rotterdam som fick stor påverkan på de efterlevande. Där kan man lära sig saker som att man inte bör ha båda händerna i skålen samtidigt och att man bör äta med tre fingrar. Att det behöver påtalas innebär att det inte var en självklarhet.

Märkligt detta vilket genomslag det kan ha.

Karl den store förbjöd tydligen ätandet av hästkött, någonstans har bruket att inte äta hund kommit in.

Detta med kulturer och kulturgemenskaper är sanneligen förunderligt.

På tal om traditioner som man kan undra var det kommer ifrån var det vid tsarens hov en vakt som av hävd stod på en plats i trädgården. Ingen visste varför, det var bara så det var. När man forskade i detta visade det sig att Katarina den store hundratals år tidigare haft en vacker blomma på denna plats som behövde vaktas, blomman var nu långt borta.

Andlig aristokrat

Insektslika instinkter. Ernst Jünger observerar bönder som börjar arbeta på åkrarna strax efter att pansarvagnarna dragit förbi. Ett medvetandelöst samlande. Han kallar dem sovande, de ouppvaknade. Jag kan se hur han tänker. Jag kan också se hur nödvändigt det är att låta sitt liv styras av högre lagar; en miljard kineser kan ha hur fel som helst. Att höja sig (riktningen kanske den omvända) kräver att jämförelserna upphör. Andlig aristokrat.

Man kan också fundera över döden. Döden är onekligen skrämmande där den står i det avlägsna. Kanske mer skrämmande ju längre bort den befinner sig. Vi kan lockas att glömma den. I kriget är döden närvarande; för den sjuke, annalkande; för den offrade, redan mottaget och accepterat. Hur fri blir inte människan då. Helt i nuet, inga förpliktelser mot framtiden. "Redo att i varje stund samla allt i ett slutgiltigt offer", som Hammarskjöld skriver (fritt från minnet.) Det är inte vad som sker, det är sättet man gör det på...

Sann lutheran..

Med anledning av Teologisk verkstads inlägg om tradition och sanning tänkte jag förmedla vad jag fick höra av en vän (de bästa vetenskapliga källorna är som bekant hörsägen, kan någon bekräfta eller dementera är jag tacksam.)

Nämligen att Luther, då katolska kyrkan inte ville ta emot honom skickade sina deklarationer till patriarken i Konstantinopel (man säger väl så fortfarande, patriarken i Istanbul låter fel,) med tanken att de måste väl ta emot oss. Han fick inget svar, världen hade kanske sett annorlunda ut annars. Detta visar återigen Luthers vilja och ambition att knyta sig till just den kyrkliga Traditionen (det flitiga citerandet av t.ex. Augustinus är ett annat bevis). Som protestant borde alltså studiet av fäderna placeras högt. Jag menar om man vill vinnlägga sig om att vara en sann lutheran...