Agora, om senrenässansens historieskrivning

Undertecknad såg filmen Agora under gårdagskvällen och fick då möjligheten att bevittna ett i vår samtid välkänt narrativ. Filmen handlar om den upplyste hedningen och nyplatonikern Hypatia som kring sekelskiftet mellan 300- och 400-talets sprider sin visdom för att till slut bli mördad av en kristen mobb, uppviglad av Kyrillos av Alexandria (New advents artikel ger en bra bild av förloppet i filmen.)



De kristna liknas bildligt vid insekter vars individualitet försvinner i svärmen. De bränner biblioteket, kastar ut judarna och förbjuder de gamla hednareligionerna. Sin legitimitet köper de i de lägre klasserna med bröd och enkla trick och denna mobb låter sig styras, att krossa allt vad ordning och vishet är. Filmen är intressant då den tycks förmedla något av den nyplatonska känslan. Mot de smutsiga kristna, som inte ifrågasätter och som aggressivt för fram sitt budskap - anarkins agenter - ställs den rena, ödmjuka, visa och jämnställda Hypatia som filosoferar om sfärernas harmoni. Den egna kristna historieskrivningen skriver gärna om det sociala engagemanget som fundamentet på vilket missionen byggde. Detta är en annan historia och som, om vi skall se till vår samtid, förmodligen inte är utan poänger. Det är tragiskt när vi som är kallade till godhet är mindre goda än de som inte är kristna och filmen får alltså teckna ytterligare ett svart kapitel i den kristna missionshistorien.



Emellertid är tillämpningen i nutid mer dunkel och narrativet passar som hand i handske för nyateismen i sina anspråk. Hypatia framställs som ateist och får yttra saker som "Du kan inte ifrågasätta din tro, jag måste det". Samtidigt är hon nyplatoniker med allt vad det innebär. Hon trodde måhända inte på de många hedniska gudar som florerade i antikens Alexandria men det gör henne inte areligiös i modern bemärkelse. Vidare är de patriarkala strukturerna en kristen påkomst. Detta går också att se i videohylleaktuella Påven Johanna. Huruvida det är så är jag inte tillräckligt kunnig i genushistoria för att kunna svara på, men antikens system med slavar och dylikt får ändå betecknas som måttligt "upplyst". Vidare görs sura kommentarer i textform att det dröjde 1100 år innan Johannes Kepler upptäckte vad Hypatia i filmen visste (oklart vad man bygger att hon upptäckte jordens eliptiska bana runt jorden på). Upplysningsarvet är starkt och hämndbegäret för "den mörka medeltiden" (ett begrepp som i allra högsta grad kan ifrågasättas, men likväl är en central trossats för nyateismen), där vetenskapen förlorade så många år, är stort.



Att skriva historia är att skapa förståelse för sin samtid. Det finns ett allmänt narrativ där vi är skurkarna. Vi måste veta vår om vi vill leva vidare.



Renheten verkar f ö vara ett privilegium för dem som renas. Mobben tillfaller den som för tillfället har trumf på hand.



Läs f ö Göran Skyttes krönika.

There will be blood och människans möjlighet

Jaha, så ligger man här och kan inte sova...

Jag såg There will be blood igår kväll. Dynamiken mellan Daniel Plainview och Eli Sunday är ganska slående. Båda förnedrar den andre när den får chansen, både attackerar sina egna familjemedlemmar, de är båda beredda att manipulera och att sälja allt som är heligt för bröd och linssoppa. Namnen är inte heller en slump, där Daniel Day-Lewis karaktär ser allt mer i sitt nyktra ljus - ett nihilistiskt evangelium - med den större ensamheten som pris. I filmens upplösning efter att Eli proklamerat "I am a false prophet and God is a superstition" uttrycker Eli att vi är bröder till den uppretade Plainview. Bröder...

Rovkapitalisten var i allra högsta grad en realitet i av 1900-talet och får väl ses som en delförklaring till socialismens uppgång. Precis som rövaradeln några hundra år tidigare tillskansade sig land (ex. Gustav Vasa). Enligt Foucaults utmärkta teori expanderar alla narrativ tills de stöter på motstånd och då istället riktar sin energi åt att konsolidera narrativet (t.ex. en stat som går från expansion till konsolidering och repression). När landet är ägt vänds uppmärksamheten mot det landet är fyllt av. Utifrån detta skriver Rousseau följande:

"The first man who, having enclosed a piece of ground, bethought himself of saying This is mine, and found people simple enough to believe him, was the real founder of civil society. From how many crimes, wars, and murders, from how many horrors and misfortunes might not any one have saved mankind, by pulling up the stakes, or filling up the ditch, and crying to his fellows: Beware of listening to this imposter; you are undone if you once forget that the fruits of the earth belong to us all, and the earth itself to nobody." - J-J Rousseau

Den underliggande tesen är att all makt baserar sig på att man tar från sin broder det som är hans enligt naturrätt. Det är ju det synsätt med vilket socialismen rättfärdigar mord och konfiskeringar av familjers egendom; man tar tillbaka det som blivit taget ifrån en.

Två Rockefellercitat är på sin plats: "The way to make money is to buy when blood is running in the streets." och "The ability to deal with people is as purchasable a commodity as sugar or coffee and I will pay more for that ability than for any other under the sun."

Oskorei, som exempel på en mer konservativ historiesyn, skriver följande i sitt inlägg om Ortega y Gasset:

Ortega y Gasset menar att det finns två huvudsakliga människotyper. Den ena strävar uppåt, och kan beskrivas som aristokratisk. Den andra är nöjd med sin nuvarande karaktär, och kan beskrivas som massmänniska. Han påpekar att dessa typer inte nödvändigtvis sammanfaller med sociala klasser, en vetenskapsman eller adelsman kan vara en massmänniska medan en arbetare kan ha personligheten hos en aristokrat.

There will be blood, tecknar en man i kraftig materiell expansion, emedan hans karaktär förblir. Vi kan förstå hur girighet leder till ensamhet och olycka. Frågan är ifall den vertikala dimensionen är en fernissa de priviligerade klasserna kan ägna sig åt enligt det gamla konceptet att den första generationen anskaffar med realpolitiska metoder, den andra förvaltar, den tredje blir konstnär. Ifall vår ärorika kamp för det goda, sköna och sanna parasiterar på ett samhälle byggt av en ond drift (judisk världssyn skull så vitt jag förstår det hålla sig i detta). Punkten är en av kärnorna i Simone Weils Tyngden och nåden, är vi utlämnade åt vår rovdrift, eller finns nåden som får oss att falla uppåt; i mer konkreta termer, är Moder Theresa och Dalai Lama charlataner likt Eli Sunday eller finns det något äkta i vilket de växer.

Gör det det finns det hopp, då finns det möjlighet för människan att växa, att höja sig (bli höjd?) över sig själv. Gör det inte det tjänar vi alla på en "plain view" av saker och ting. Vårat synsätt kommer predicera våra handlingar.

Filmtips: The Wrestler

Som stort fan av Darren Aronofsky redan efter Pi, var det med spänning The Wrestler besågs igår. En litet försök att samla tankarna kring filmen (dvs. varning för spoilers):

But he was wounded for our transgressions, he was bruised for our iniquities: the chastisement of our peace was upon him; and with his stripes we are healed. (Jes 53:5)

Slagpåse, en bruten man vars brustna hjärta också håller på att ge upp. The Ram eller Randy eller Robin som han egentligen heter är på väg ut. Allt han är är fake i någon mening. Hans muskler upprätthålls, trots hans höga ålder, av anabola steroider, hans betalar för kärlek och arbetar som pro-wrestler. I andras ögon är han en föredetting, han får utstå skämt om priset på tights, han kan inte ens få ihop relationen till sin dotter, jobbar i lager på dagtid. Vad världen missar är att han är en artist som arbetar hårt, för andras glädje. Det är inte många som kommer och vill ha autografer, men han sitter där. Han är mästaren som förmedlar yrkeshemligheter till nya förmågor. Om han i ringen är the Ram är han utanför ringen Randy, han fixar grejer, känner folk. Han har i en djup mening gjort sig ett namn. Han utstår förnedringen det innebär att vara pro-wrestler för där är han något. I den verkliga världen är han Robin, det är vad som står på pappren, han har glasögon och hörapparat och råkar som sagt ut för en hjärtattack. Robin, far till Stephanie som han svikit så många gånger.

Som parallell finns den stora kärleken den åldrande strippan Cassidy, eller Pam med drömmar om att flytta till ett område med bra skolor för sin son, som hon också är. Hon bjuder också på något som är på låtsas och får utstå förnedring för det. Även hon med yrkesstolthet. Det är något påfallande äkta över det fakeade, och det verkar som det verkligt fakeade för de båda ligger på ett annat plan.

Randy blir efter hjärtattacken rådd att avsluta sin wrestlingkarriär och låter Robin få mer plats. Han gör ett ärligt menat försök att reda ut denna dels affärer, han skaffar sig ett fast jobb i en chark och gör kontaktförsök med sin dotter. Han försöker också lära känna Pam, till Cassidys stora bekymmer. Randy kan han också fortsatt vara, han är någon i wrestlingvärlden.

Om han är en nolla som Robin och någon som Randy är det the Ram, eller bilden av the Ram som han älskar. Den jublande publiken, det anonyma fanet, strålkastaren. Det har gjorts ett nintendospel om honom, det spelar han gärna, 20 år gammalt, precis som hans storhetstid. Han lever i en förgången tid, en konstruerad värld. Uppvaknandet blir brutalt, eller uppvaknande, vem är han egentligen. Vem kan inte hata honom för att han försummat sin dotter och orsakat henne otaliga sår på grund av ett egoistiskt projekt. Samtidigt, vem kan låta bli att tycka synd om honom. Han har till slut inget att förlora, och trots att Pam och inte bara Cassidy till slut vill ha honom, finns det ingen återvändo, the Ram drivs slutligt ut ur lägret..

Film: Napoleon Dynamite

Napoleon Dynamite är en independentfilm från 2004 och kan vara en av de roligaste filmerna någonsin. Lite nördfilm möter Gummo. Den gick precis på tv4 och är precis rätt i känslan av pinsamhet, fumlighet, högt uppdragna jeans och snowjoggings. Har ni inte sett den: hyr eller ladda ned (givetvis bara en uppmaning till legal nedladdning)!

Filmtips - Barnhemmet

Spansk skräck håller alltid hög klass och Barnhemmet är inget undantag. Denna saga rör sig vackert mellan verklighet och mardröm och av någon anlednings skall filmens huvudroll, Laura, alltid in i de mörkaste, trångaste utrymmena. Skräcken har ett långsammare tempo än vad många Hollywoodproduktioner har och blir mer av en obehaglig stämning. Filmen har dock inget lågt tempo och håller riktigt hög kvalitet igenom hela de 1:45 som filmen håller på. Filmen är producerad av Guillermo del Toro som låg bakom Pans Labyrint för något år sedan..

Starkt rekommenderad för den som vill sitta på nålar en stund av sin sommar.. :)

Idealismens guerillakrigare (Film: Prins Caspian)

C.S. Lewis är en teolog av rang. Detta visar t.ex. den nya narniafilmen, Prins Caspian. Boken fick jag nog fått läst för mig när jag var liten, och nu kan jag ju säga att jag sett filmen..

Symboliken troligtvis bortkastad på många av tittarna, men hos mig väcker den mycket tankar. Då den förra filmen fokuserar det stora mysteriet med försoningen är Prins Caspian en berättelse om vår samtid. Kultur möter natur, upplysta Telmarier skall göra den vilda skogen till åkermark och utrota allt förnuftsvidrigt. Två borgar, ett babelstorn där rädsla är det som driver saker, och en gravkammare, platsen där försoningen utspelade sig.

Kriget där emellan hade kunnat vara en beskrivning av Lewis apologetiska gärning. Ungdomarna, vilkas personligheter vi känner igen både i kall och personer omkring oss, förmedlar lärdomar. Strid behöver rustas till, för vår fiende kommer inte att nöja sig med nuvarande dödläge. Narnierna beväpnar sig från Telmariernas arsenal. Parallellen till kyrkofädernas användning av den dåvarande filosofin under bilden av Israels folk som drog ut ur Egypten med deras skatter, är slående.

Peter (namnet knappast en slump) som den högst bland likar, modig och stolt slår, trots rösterna som höjs däremot, till mot Telmariernas kärna, och blir ohjälpligt nedgjord. Inte för att den militära makten kanske nödvändigtvis är sämre utan för att Peter tänker som och blir som en av Telmarierna.

Lucy är Peters motpol - fullkomligt förnuftsvidrigt och naivt tillitsfull. Hon är den enda som räknar med Aslans aktivitet, trots att han verkar så långt borta. Edmund "den rättrådige", har sedan sitt fall urskiljningen på plats (är det en slump att det är han som öppnar vägen in i Telmariernas borg genom dess högsta torn - C.S. Lewis var själv akademiker på högsta nivå), han vet av erfarenhet att Lucy brukar ha rätt... Den tillitsfulla och den insiktsfulla, som älskar Narnia mer än den vanliga världen, och som framåt slutet sägs och skall få komma tillbaka - tankarna dras till de två framför korset.

Försvaret då? I skogen känner vi stigarna. Försöker vi röja väg, odla upp, ruta in, så dör den skog som rymmer livet. Det är i skogarna som vi måste kämpa - som idealismens guerillakrigare...

Edit: Lustigt nog har jag som JohannaG påpekar tagit med detaljer som avviker från boken.. Jag står nog likväl för min tolkning (av filmen då)..

(För något mer matnyttigt, läs Cutsingers artikel som länkas ovan..)

Film - Stalker

Sommaren är repristid. Ett litet inlägg om Tarkovskijs Stalker. Texten är ursprungligen skriven som ett forumsinlägg, jag har försökt att rätta till tonen lite grann..

Har ni inte sett filmen än så kan den rekommenderas. Den har en drömsk estetik och en symbolmättnad som man antingen hatar eller älskar. Tre personer vandrar runt i ett märkligt landskap..

Nedan en tolkning av filmen med vilken jag vill föra fram tesen att filmen beskriver en kristen erfarenhet snarare än att vara science fiction, eller samhällskritik. Eventuellt är det lite obegripligt om man inte sett filmen.. Det är hur som helst fascinerande att en film som denna gjorts i Sovjetunionen.

"Ja, det kanske är något kring att vara troende. Så här tänker jag.

Stalker, en bruten människa har funnit något, en värld bortom det uppenbara, gråa, tunga - en värld man måste vörda och vara försiktig i - Zonen. En sanning som för den vanlige samhällsmedborgaren är både skrämmande och lockande. Hans glädje, hans uppgift i livet, då det inte finns något för honom i den vanliga världen, är att hjälpa folk dit. I filmen hjälper han Författaren och Professorn, två professioner som utvecklar och utmanar den kulturella "sanningen".

"Zonen favoriserar inte de goda eller onda utan de brutna", säger Stalker. Saliga de renhjärtade, de som är fattiga i anden.

Väl inne i zonen har Stalker en väg han följer, allt ser fridfullt ut men vad som helst kan hända om man lämnar de upptrampade vägen. Man kan inte förhasta sig som Författaren (som har en bristande självkontroll), man kan heller inte hålla sig till sargen som Professorn (vars princip är man skall inte göra något som man inte kan göra ogjort - han kan inte ge sig hän).

Längs vägen ligger vapen, kanyler och Författaren och Professorn får lämna ifrån sig spritflaska, vapen och till slut bomben som var gjord för att förstöra källan till all denna själsrörelse - hopp, men också påminnelse om att allt inte är som det borde, allt det gråa inte är.

Rikedom verkar också vara en omöjlighet att hantera i kontakt med zonen, som ett nålsöga..

Längs vägen till målet, som skall ge vad hjärtat längst inne önskar, måste Författaren och Professorn göra upp med sig själva och sin motivation. Författaren ville ha inspiration, ville bli ihågkommen, men hur vet man vad man egentligen vill. Efter hand går det upp för honom att han inte har något att säga, folk skulle glömma honom en dag efter att han dog.
Vetenskapsmannen vill bli känd och berömd, men ju närmare målet han kommer kommer det djupare behovet av att förstöra det man inte har, eller förstår.

Stalker benämns till och med som en Fool for God, en inom ortodoxa kyrkan vördad roll där en person utan hänsyn till vad andra tycker ger sig hän. Han citerar Daniels bok (Mene, mene) och talar i förtäckta ordalag om de två lärjungarna som på vägen möter Jesus efter hans uppståndelse. Sedan har vi det uppenbara, poeten vrider till sig en törnekrona och sätter på huvudet utan att det kommenteras i filmen.

De går båda genom vatten (dop) för att sedan komma till en öken. Som en parallell till Israels uttåg ur Egypten. Uppryckandet - Dopet i röda havet - Övningen i att ta rygg på Gud i öknen och till sist det Heliga landet.

Till slut står de där, framför porten, bakom vilken de kan få vad de djupast önskar. Författaren inser, att utan all hans ångest kommer han inte vara driven att skriva, han kommer inte bli känd. Professorn vågar inte släppa sargen, tänk om alla.., det kommer att bli kaos... Han vill förstöra, det får inte komma i orätta händer. Den sinnessvage Stalker försöker med all sin kraft stoppa vetenskapsmannen, men till slut sjunker han bara ihop i en hög. "Förstör inte vårat hopp, det är allt vi har..." Vetenskapsmannens hjärta bevekas men ingen av de två går in genom dörren. De var inte beredda att göra upp med sig själva, eller lämna sina ryggsäckar.

Väl tillbaka i vardagen är allt grått igen. Stalker är utom sig, han har svårt att tro, han vågar inte hoppas igen. Men hans flicka - för henne har livet färg. Jag kan inte svära på att det är en bibel hon sitter och läser i slutet men boken skulle mycket väl kunna vara det.

Exklusivt kristet, kanske inte? Grundat i andlig erfarenhet, absolut. Filmen hade kunnat handla om mitt andliga sökande."