Diabol

Edit: Se kommentar 2 för lite begeppsförklaringar.

Cogito ergo sum. Som skeptiker är det det enda jag kan vara säker på. Trossystem och plausibilitetsstrukturer byggs sedan ex nihil. Möjligheten att förklara, att förutsäga, skvallrar om ett ding an sich, något bortom den sociala konstruktionen. Religiösa trossystem har lerfötter av extra porös art. Den tron auktoriseras endast av tron i sig själv, skulle den vara mer skulle den vara del av "verkligheten", som den empiriskt kan upplevas. Visserligen överkorsas barriären då det hinsides, i den religiösa världsbilden, blir till i världen; epikles, inkarnation, emedan dess källor är kvar där.

Polariserat finns det en oföränderlig tradition med auktoritet, eller kulturella tolkningar. Objektiv sanning och renlärighet eller relativism. Man kan hävda att hållningslösheten också är en hållning och att inget historiskt visat sig essentiellt i kristendomen, eller att det kristna tinget, essensen, processen an sich borde, för att alls vara, erbjuda någon form av kontinuitet. Apofatik kontra katafatik. Kanske i grunden Aristoteles' "kristendomen är vad kristna gör", kontra Platons "kristendomens väsen hör hemma i idéernas värld, i himmelen."

Polariseringen är per definition diabol. Under tiden far människor illa...

Transcendens

Man pratade om kommunism på radion idag. Om samhället under kommunismen. Om hur enhetskulturen fördummade undersåten. Jag tycker det var spännande med tanke på hur gemene svkanställd behandlar oss medlemmar och hur "sökarvänligt" också stavas "för idioter och småbarn". Kanske har man lyssnat för mycket på sina fördomar. Religiösa tror på sagofigurer. På något bortom det givna. Transcendens.

Transcendenser i vardagen, vilka är de egentligen. Att göra Stol (begrepp) av alla stolar vi sett är att vandra utanför det givna, är sanning i en mening. Stol (b) kan aldrig vara fri från stolarna, och ÄR kanske inte något annat än en social konstruktion, ett hjärnspöke. Orsak-verkan är på samma sätt transcendent, på samma sätt som kvarkarna är den omöjlig att observera direkt; det enda vi ser är en serie händelser. Men vår hjärna söker orsak-verkanssammanhang. Intention. Vi ser det i barnets slumpvisa rörelser, i "slumpen". Det är så djupkodat i oss, att söka mening, intentionalitet. Vi söker vårt livs mening. I den meningen är även hoppet transcendent, vår basala tro på att allt blir bra, även när vi leds mot gaskamrarna.

Lösa tankar om syndafallet och humanisterna

Håller på och läser von Wrights "Humanismen som livshållning och andra essayer" (där begreppet filiströst redan använts vid ett flertal tillfällen). För v.Wr. är inte humanisten liktydig med scientisten och bulldozer-"upplysnings"mannen vilket är upplyftande. Humanisten kännetecknas istället av sin längtan till sanningen i alla dess former, samt sin kärlek till människan.

I den andra essayen, "Tre Myter", tar von Wright myten till hjälp för att klargöra något om människans förhållande till kunskapen. Den första myten är syndafallet där han huvudsakligen utgår ifrån bibeltexten och Miltons Paradise Lost (vilken jag inte läst).

Människan, i sitt naturstadium, är lycklig. Men i samband med att hon tar del av kunskapens träd, blir hon utkastad ur paradiset. Är det kunskap på gott och ont (dvs. kunskapen i sig, som sedan kan användas till gott eller ont), eller kunskap om gott och ont som är misshagligt i den Högstes ögon? Eller är det så att det var ett godtyckligt träd som Gud ville testa vår lydnad emot.

Hur vi förhåller oss till denna fråga kommer påverka mycket av vårt utlevande av den kristna tron. Är det kunskapen i sig själv som utgör problemet kommer vi gång efter annan lyfta fram hur tron är en dårskap för världen och sedan vandra på vid gott mod i denna dårskap. Är det kunskapen om gott och ont, alltså en moralisk medvetenhet, blir svaret ett annat. Hållningen att det var ett godtyckligt träd tycks mig för platt.

Den moraliska medvetenheten. Djuret som dödar är inte ont, det följer bara sina impulser. Vi kan förstå resonemanget. V.Wr. kallar det att leva bortom gott och ont (vilket måste vara en liten blinkning åt Nietzsche, och talar i ganska tydliga termer om vad en för långt dragen värderelativism leder till). Omedvetenheten som det paradisiska. Naturens grymhet värderingsfri så länge ingen har ett val. V.Wr. påtalar den inneboende dynamiken när detta bryts mot budet att vara fullkomliga. Det är intressant att lösningen blir den helt andra ändan, den totala medvetenheten i Kristus.

Eller är det så att syndafallet handlar om självtillräckligheten? Är inte det just humanismens (och vår tids) blinda fläck. Människan kan vara oändligt vis men kommer inte till sin rätt, blommar inte ut, förrän hon böjer sig inför Gud. Man kan tänka på det både i termer av gemenskap och djupast i Gudsskådande - theoria. I sökandet efter Gud är sanningskravet absolut.

Dogmatism är sanningens fiende enl. von Wright. Men dogmatism är inte liktydig mer religion per se. Han lyfter fram Tolstojs "brottning med en Gud han inte kan avvisa". Dogmer är inte med nödvändighet dogmatiska om de grundas i en erfarenhet. Tyvärr är det lättare att lägga sig till med en dogmatisk hållning än att göra dessa erfarenheter.

Hitta till Stockholm

Min kollega berättade om en kvinna på ett tidigare jobb som inte lämnade närområdet så ofta. Min kollega skulle åka till Stockholm (händelsen utspelar sig i Mölndal av alla ställen) och kvinnor kommenterar "men hur hittar du dit?" Ja, du. Hittar som man känner sin stad gör man uppenbarligen inte, man vet inte exakt hur alla vägar och svängar går utan måste på något sätt lita till något annat, till att något skall vara samma här som där, till en princip. Turligt nog finns både vägskyltar och en lagstiftning som är samma i Mölndal som i Stockholm. Det är lite av ett äventyr.

Det får mig att tänka på att c:a 10 % av befolkningen är mobil övriga lever sitt liv där de föddes (möjligen något år på en studieort). 90 % behöver inte läsa skyltarna för de hittar. 90 % kan klaga över "Stockholmare", eller "badjävlar" eller vad man nu kallar dem. De som inte är vi, som kommer hit och inte gör som vi. Som en av de mobila känns det tydligt. Man kommer till en stad vars sociala mönster fixerades i högstadiet eller gymnasiet. Man känner inte till de lokala sedvänjorna, hur man gör, jag "hittar inte" i de social koderna. Det finns dock en princip att vända sig till. Etikettsregler. Borgerlighet handlar väldigt mycket om etikettsregler, och faktum är att jag ofta känner mig mer hemma på en restaurang på kontinenten än det lokala gatuköket. På gatuköket upphör allmän väg. Den lilla gaffeln med taggar på ena sidan som envist går av inne i korven råder under andra lagar än de många på Nobelmiddagen, (kanske lite överdrivet, men ni fattar.)

Det är lite som (fri)murarna, medeltida murare som till skillnad från andra hantverkare var kringvandrande, uppsökande de arbetsplatser som fanns. En byggherre behövde snabbt kunna avgöra om det var en skicklig hantverkare eller en bedragare. Genom särskilda handslag och "hemligheter" kunde man lätt se vem som kunde vad.

Etiketten är ett socialt kontrakt som fyller en funktion. Allt för ofta har man dock en närsynt analys av det hela. I frihetens, utvecklingens eller modernitetens namn, bryter man ned. Dekonstruerar. "Inget skall få stå bara för att det är gammalt, nej, ut med det gamla, in med det nya."

Min tes är att varje sociala kontrakt som dekonstrueras måste omförhandlas vid varje tillfälle. För varje vägskylt som plockas ned måste en lokal praxis byggas upp, i det här äktenskapet betyder kvinna dethär, på den här skolan får man göra såhär. Är det frihet? Och hur skall man hitta till Stockholm?

Komplext nog att vara verkligt

Hur kan mamma vara både snäll och elak, ond och god? Att få ihop sin värld med alla dess gråskalor är en av de stora utvecklingsuppgifterna under uppväxten. Att greppa detta att vi kan agera utifrån motsatta principer, ömsom sött och ömsom salt, lyckas inte alla med. Och de flesta av oss kan, när den mentala balansen sviktar, se världen i svart och vitt. Sagans värld med den onda häxan och den goda prinsen är just denna enkla värld. Vi avfärdar den gärna som för enkel. Vi vet att inget är så alltigenom gott. För den intellektuellt mogne ter sig kanske den platonska världsbilden med absoluta kategorier som "det goda" och "det onda" och med en Gud som en personifikation av den ena polen, just som ett omoget sätt att se på världen. Kanske man ser det som ett uttryck för människans egna projektioner och hopp om det goda snarare än att spegla en verklighet, kanske är det just det absolutheten i Guds egna anspråk när han möter oss, som gör det svårt för oss att ta honom till oss.

Samtidigt verkar det vara så att paradoxerna, komplexiteten i Guds uppenbarelse som får många att rygga. Hur kan man säga att han är god samtidigt som han står på Israels sida i krig, samtidigt som han förstockar faraos hjärta och sänder plågor till Egypten? Hur kan han vara tre och ändå ett? Hur kan han ha all makt och ändå ge utrymme för den fria viljan?

Förmodligen finns det en risk att Gud allt för mycket tar rollen av våra projektioner eller blir allt för ensidigt definierad. En del av missförståndet runt det hela härrör nog från den omkastning som sker i mötet med Gud. Från att definiera Gud utifrån (kanske inte alltid så) färdigdefinierade absoluter får man låta God, Kärleksfull och Rättvis formas efter mötet med Gud. Storheterna kan inte bära betydelse annat än på det sätt det fullkomnas i Gud.

För Gud kan ju inte vara annat än vad han är, precis som allt annat är vad det är. Världen är en. Är det inte hela liberalteologins angrepp på traditionen. När man hävdar att man är kärleksfull, rättfärdig osv. i Kristus, liksom utan att det påverkar oss. Vi ser hat men egentligen är det kärlek. Det liknar pseudokängurun, den som hoppar och på alla sätt är lik en kängru men till sitt väsen inte är en känguru. Nej, vill vi tala om andliga makter och demonisk påverkan får vi se den i vår verklighet. Allt för många mystiska dimensioner har skapats för att innehålla änglar och makter osv. Allt blir bara förandligat. Förångat, till dimmor, där det borde vara kött.

Den enade världen innebär inte att Gud och Världen är ett. Det är inte genom att Gud som en kosmisk Paul Anka erbjuder oss allt vi kan peka på till pris för vår frihet, som Han visar oss kärlek. Det blir ju lätt så när det handlar om det "kärleksbudskapet" och allt bara blir strukturer och politik. Valet står inte mellan självbedrägeri i självskapade andliga världar och framgångsteologisk socialt engagemang. Nej, Gud möter oss var och en och låter den inre människan växa till. Den inre människan är konkret i allra högsta grad som en psykisk struktur, den är det jag som formas efter det Du vi bara kan ana indirekt. En levande Gud, som i våra föreställningar kan uppfattas som både ond och god, ett subjekt komplext nog för att vara verkligt.

När vi har dekonstruerat hjulet

Psykoanalytisk människosyn är spännande. Den hävdar att människan i tillägg till sin fysiska utveckling genomgår en psykisk utveckling som emellanåt går i kvalitativa språng. Det gamla finns hela tiden kvar men nya lager kommer till som hanterar de tidigare. Denna utveckling följer evolutionsutvecklingen där de primitiva funktionerna som vi delar med fler arter utvecklas först och ju längre utvecklingen går, desto mer avancerade blir funktionerna som utvecklas.

Innan "vetenskapen" bestämde sig för att reducera psykoanalysen till anal, fallos och bröst, samt penisavund, hann psykoanalys, spädbarnsforskning osv. relativt väl kartlägga den psykiska utvecklingen. Detta att allt det tidigare finns kvar är av intresse när människan utsätts för hot. En trängd människa kan agera som om den var yngre än den är. "Vad barnslig du är" kan vi instinktivt känna när en kollega skall "ge igen".

En intressant aspekt av psykoanalysen är att det utifrån den faktiskt finns ett rätt sätt enligt vilket människan utvecklas. Människan börjar bli en social varelse i en ålder, börjar lära sig impulskontroll i en annan, förstår att döden är oåterkallelig i en osv. Givetvis är detta kränkande då det t.ex. beskriver det som mognare att stå tillbaka för sina barn snarare än att betona sin personliga frihet, mognare att ta och hantera ett angrepp än att ge igen. Det beskriver också patologi annat än i termer att det är fel på samhället. Att bli paniskt rädd för nära kontakter är inte ett strukturellt problem utan en avvikelse i personligheten, med sina orsaker och sina lösningar. Att man vanligen använt den psykodynamiska terapin för att lösa konflikter i ett allt för snårigt normsystem är inte i motsättning till att de lyfter fram nödvändigheten därav.

En vanlig beskrivning av människan är att hon är fundamentalt egoistisk. Liberalismen säger att människan är fri utan några band. Ekonomer lever i sin "dog-eat-dog-world". Enligt psykoanalytisk utvecklingsteori är alla dessa steg som passeras på vägen. Vad händer när samhället legitimerar regression? Som i krig när tabut mot mord (samt diverse annat) är det förväntade? Erfarenheten från krigen är att väldigt få står emot, väldigt få är oberörda, den starkaste faktorn funnen är betydande förebilder, som föräldrar, som själva gjort motstånd.

Progressiv hedonism hörde jag om på radion i veckan och en artikel kopplad till programmet finns här. Det som känns rätt är rätt. Skall jag tvingas vara kvar i denna familj även fast den får mig att må dåligt... Givetvis finns vinster i skärningspunkten. Men denna vinst innebär inte att alla strukturer är fel. Ofta är det tyvärr så man handlar, när man ser en struktur, ett social kontrakt skall det dekonstrueras. I praktiken kan man inte annat än omförhandla kontrakt, göra dem mindre begriplig. T.ex. relationskontraktet, man var gift eller skild, klatt och betart, någon som vet in eller ut idag. Män var män och kvinnor kvinnor, osv. För dem som inte passade in är det givetvis en frihet, men hur mycket svårare blir det inte att leva. Dureformen är ett utmärkt exempel. Förr visste man vem man stod nära, var vän med. Nu saknas den markeringen. Nu får man gissa var man står i förhållande till varandra. När vi har dekonstruerat hjulet får vi var och en försöka uppfinna det.

Är dekontruktion något negativt då? Givetvis inte. Men i kombination med missuppfattningen att vi kan leva utan strukturer, att människan i grunden är en solitär och att människan föds god och oförstörd blir det inte bra.

Pannkakor

Pannkakor är gjorda av ägg, mjöl och mjölk, en bloody mary av tomatsås och vodka. Lätt som en plätt. Allt kan reduceras till vad det egentligen är. All upplevelse är psykologi, all psykologi är neurologi, all neurologi är biologi, all biologi är fysik och allt går att reducera till naturlagar. Att det går att reducera är en bekräftelse på sanningen däri. Lätt som en plätt, eller?

Frågan är viktig i debatten med samtiden. Ett sammansatt koncept som kristendomen går inte att reducera ned till en bakomliggande orsak eller uruppenbarelse. Uppenbarelsen är kristendomen i sin helhet, i hela sin vaga och otydliga form. Inte bibel + religiösa ritualer + etiska regler. Inte systematisk teologi + exegetik + religionsbeteendevetenskap.

Antingen bildar kristendomen en kategori med t.ex. organisationer som nog kan anses som mer än individ

Auswiklung

Om man nu finner framåtskridandet och utvecklingen vara en upplysningens princip, vad är då den kristna hållningen. Att hävda att vår kultur inte står så mycket högre än antikens är kanske en sak, men jämfört med för 60 000 år sedan, då har det hänt en del. Och att encelliga organismer blivit människor är en utveckling vi tillskriver Gud som han själv kallar mycket god. Guds befallning till människan var att uppfylla jorden och lägga den under sig. Att vi löper mot målet, går från klarhet till klarhet, och låter vår inre människa växa till är utveckling. Israels folks växt från slavar till kungarike är också en utveckling. Trots utvecklingen finns något som inte förändras. Man kanske kan jämföra med ekar och fjärilar. Den ene börjar genom att planteras, växer, formas av omgivningen och blir till slut, om omgivningen är god nog, ett ståtligt träd. Den andre börjar i en ända och går från ett stadium till ett kvalitativt annorlunda - bådadera är principer för växt och utveckling som mycket väl kan samspela med nåden. Utveckling är något gott, utveckling är anpassning, är liv. Döda former är just döda, svensk högkyrklighet bör akta sig för följande:

Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. (Matt 23:5-7)

Vad är det då man reagerar på i utvecklingsivern?

Tre saker kan jag se:

Misstaget att se nyhet som ett egenvärde och att gammalt per automatik är dåligt (en tanke uttryckt på 80-talet kan omöjligt ha bäring idag). Det som är nytt är inte med automatik bättre. Måhända är det så inom mobiltelefonernas område, men det gäller inte t.ex. instrument. Vilhelm Ekelund skiljer förtjänstfullt på nyhet och nyhet där den senare betecknar den fräschör som finns i en rörelse när den är ny. Merton pratar i linje med honom om att klosterrörelser i regel är mest livfulla i början och att utveckling där alltid innebär att återvända till början. Alltså, vi måste ha ett annat kriterium, baserat på kvalitet snarare än datumstämpel för att undvika slit och slängkulturen.

Misstaget att låta flykten vara drivkraften bakom utvecklingen. Att sätta sitt hopp till utopin i framtiden hindrar oss att komma till ro och acceptera verkligheten sådan den är. Förvisso bör en för varm tröja tas av en sommardag, det är inte strävan mot det bättre jag vänder mig emot, tröjan skall inte tas av en kall vinterdag i förhoppningen att det skall fylla den inre tomheten.

Misstaget att inte ta Guds ordning, bl.a. nedlagd i människans natur, i beaktande vid förändringar. Att bygga med Gud, på Gud är en hela syftet med allt den kristne gör och det enda goda vi är kapabla till. Det innebär ett upprättande av synen människan och synen på skapelsen. Enligt formeln Gudomligt = sant mänskligt.

Vägen till det stora livet

Vad är det som berättigar förståelsebaserande vetenskaper? Psykoanalys, kvalitativ forskning, teologi, filosofi. När målet är en begreppsvärld att begripliggöra, peka ut en riktning, men där betingelserna är sådana att delen för sig inte går att isolera kan man knappast kalla det för verklighetsfrånvänt. Vi talar på ett vis om det vi inte vet, men sättet att göra det på har visat sig vara fruktbart. Inte att det på något vis skulle ta bort något från naturvetenskaperna.

Etiken är ett sådant område. Det är lätt att strida för värdenihlism. Desto svårare är det att motivera varför människan inte skall styras av sin buk och den starkare inte skall förtrycka den svage. Det finns diverse lärare som visat på en annan väg. De har en utsaga om rättvisa, ickevåld, kärlek som vi kan känna igen som en röst. Kalla det ett narrativ. Kalla det en helt subjektiv utsaga om det bästa sättet att vara människa. För i detta är det inte upp till var och en att definiera. Bilden av den goda etiken finns, narrativet går att se. Helgonen och de andra stort levda liven har visat vägen.

Utifrån sökandet efter detta narrativ kommer man i kontakt med något, någon, ett subjekt - jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Han tar av nödvändighet viss form och blir på så vis också något att känna igen, i helgonens upplevelser och liv, i den Heliga Skrift.

Bevisa Gud säger man. Har man inte funnit de stora livens väg, som var så levande under romantiken, har man inte försök söka det goda och det vackra kan jag inte det, ty det är så jag känner honom.

Om din förståelse av Gud hjälper dig i din förståelse av världen, om din förståelse av dig själv hjälper dig i din vardag, speglar det någon form av sanning. Vi har måhända inte detaljerna rätt, men det är sannerligen den enda vägen till det stora livet.

Citat: Simone Weil om samhället

Makten hos det sociala. Endräkt mellan många ger en känsla av att vara på rätt väg. Det medför också en känsla av plikt. Att avvika från denna endräkt ter sig som synd. Därigenom blir alla avsteg från det goda möjliga. Känslan av samklang med andra kan ge illusion av nåden.

*

Den ateistiska materialismen är med nödvändighet revolutionär, ty sätter man ett absolut gott här på jorden som mål för sin strävan, då måste man förlägga det till framtiden. För att ingenting skall brista i hänförelsen, behövs då en medlare mellan den kommande fulländningen och nuet. Den medlaren är ledaren: Lenin osv. Han är ofelbar och fullkomligt ren. Förmedlat av honom blir det onda gott. Antingen måste man vara sådan eller älska Gud eller låta sig drivas hit och dit av vardagens småting på gott och ont.

*

Marxisternas och hela 1800-talets stora misstag var tron att man bara behövde marschera på rakt fram för att nå skyn.

NOD om utveckling

I den utmärkta tidskriften NOD:s senaste nummer tas i artikeln "den dolda läroplanen" begreppet utveckling upp som vår tids yttersta orsak. Hygien var ett tidigare liknande ord, använt i olika kombinationer - rashygien, mentalhygien. Att Lubbe Nordström med sitt Lort-Sverige byggt det rena folkhemmet med familjen Myrdals tvångssteriliseringar som yttersta konsekvens. Det nya värdeordet är alltså utveckling. Man kan se TQM och managementkulturen som arvtagare, vilka på allvar lyfter upp de gamla upplysningsidealen om att allt kan bli bättre, vi kan ständigt nå högre höjder, och detta är ett ändamål i sig. Det är faktiskt ändamålet. Vi har utvecklingssamtal för att varje år bli bättre på vad vi gör, när de facto väldigt lite ser ut att bli så mycket bättre över tid. Vi omorganiserar för att få den optimala organisationen, med konsekvensen att man ständigt bryter upp konstellationer som aldrig hinner bli effektiva. Hälsa är inget vi har utan vi presterar - det till den grad att vi inte längre kan lita på kroppens signaler av hunger och törst - allt skall standardiseras och schemaläggas.

Byråkratin (i Webersk mening) är verktyget som skall standardisera och kvalitetssäkra befolkningen i utvecklingens namn.

Mycket intressant artikel. Tankarna passar bra med mitt inlägg om Star Trek för någon vecka sedan.
Man kan fundera kring inlägget nedan. Andlig utveckling. Andlig vägledning mot andliga framsteg. Ignatius kanske passar denna kultur bra.

There will be blood och människans möjlighet

Jaha, så ligger man här och kan inte sova...

Jag såg There will be blood igår kväll. Dynamiken mellan Daniel Plainview och Eli Sunday är ganska slående. Båda förnedrar den andre när den får chansen, både attackerar sina egna familjemedlemmar, de är båda beredda att manipulera och att sälja allt som är heligt för bröd och linssoppa. Namnen är inte heller en slump, där Daniel Day-Lewis karaktär ser allt mer i sitt nyktra ljus - ett nihilistiskt evangelium - med den större ensamheten som pris. I filmens upplösning efter att Eli proklamerat "I am a false prophet and God is a superstition" uttrycker Eli att vi är bröder till den uppretade Plainview. Bröder...

Rovkapitalisten var i allra högsta grad en realitet i av 1900-talet och får väl ses som en delförklaring till socialismens uppgång. Precis som rövaradeln några hundra år tidigare tillskansade sig land (ex. Gustav Vasa). Enligt Foucaults utmärkta teori expanderar alla narrativ tills de stöter på motstånd och då istället riktar sin energi åt att konsolidera narrativet (t.ex. en stat som går från expansion till konsolidering och repression). När landet är ägt vänds uppmärksamheten mot det landet är fyllt av. Utifrån detta skriver Rousseau följande:

"The first man who, having enclosed a piece of ground, bethought himself of saying This is mine, and found people simple enough to believe him, was the real founder of civil society. From how many crimes, wars, and murders, from how many horrors and misfortunes might not any one have saved mankind, by pulling up the stakes, or filling up the ditch, and crying to his fellows: Beware of listening to this imposter; you are undone if you once forget that the fruits of the earth belong to us all, and the earth itself to nobody." - J-J Rousseau

Den underliggande tesen är att all makt baserar sig på att man tar från sin broder det som är hans enligt naturrätt. Det är ju det synsätt med vilket socialismen rättfärdigar mord och konfiskeringar av familjers egendom; man tar tillbaka det som blivit taget ifrån en.

Två Rockefellercitat är på sin plats: "The way to make money is to buy when blood is running in the streets." och "The ability to deal with people is as purchasable a commodity as sugar or coffee and I will pay more for that ability than for any other under the sun."

Oskorei, som exempel på en mer konservativ historiesyn, skriver följande i sitt inlägg om Ortega y Gasset:

Ortega y Gasset menar att det finns två huvudsakliga människotyper. Den ena strävar uppåt, och kan beskrivas som aristokratisk. Den andra är nöjd med sin nuvarande karaktär, och kan beskrivas som massmänniska. Han påpekar att dessa typer inte nödvändigtvis sammanfaller med sociala klasser, en vetenskapsman eller adelsman kan vara en massmänniska medan en arbetare kan ha personligheten hos en aristokrat.

There will be blood, tecknar en man i kraftig materiell expansion, emedan hans karaktär förblir. Vi kan förstå hur girighet leder till ensamhet och olycka. Frågan är ifall den vertikala dimensionen är en fernissa de priviligerade klasserna kan ägna sig åt enligt det gamla konceptet att den första generationen anskaffar med realpolitiska metoder, den andra förvaltar, den tredje blir konstnär. Ifall vår ärorika kamp för det goda, sköna och sanna parasiterar på ett samhälle byggt av en ond drift (judisk världssyn skull så vitt jag förstår det hålla sig i detta). Punkten är en av kärnorna i Simone Weils Tyngden och nåden, är vi utlämnade åt vår rovdrift, eller finns nåden som får oss att falla uppåt; i mer konkreta termer, är Moder Theresa och Dalai Lama charlataner likt Eli Sunday eller finns det något äkta i vilket de växer.

Gör det det finns det hopp, då finns det möjlighet för människan att växa, att höja sig (bli höjd?) över sig själv. Gör det inte det tjänar vi alla på en "plain view" av saker och ting. Vårat synsätt kommer predicera våra handlingar.

Drifter och sublimering

En följd av skillnaden i bilden av människan mellan Freud och kristendomen blir den på drifter och sublimering. Sublimering först. Säg den sexuella driften att föröka sig. Människan går från ett djur mot den kultiverade varelsen. I ett samhälle fungerar det inte att man knullar runt till höger och vänster (även om försök gjorts i modern tid) och individen får med hjälp av de av skam internaliserade strukturerna kanalisera in sexualiteten i en parrelation (där man också kan få ägna sig fritt åt projektioner osv, men det är en annan fråga). Klatt och betartt!

Enligt kristet sätt att se det är den gudomliga strukturen nedlagd i oss viljan till tvåsamheten och att leva gå in i massa kortvarig avancerad paronani ses som er pervertering av den "rena driften", den fullkomliga skapelsen som den var tänkt att vara. Denna teologi vänder sig emot alla former av svartmålning av världen [1, 2, 3] som kan vara vanlig bland kyrkliga ledare, utan ser skapelsen som god och att djälvulen inte själv har förmågan att skapa något, bara pervertera det som redan står där.

-----------

Det ter sig mer och mer klart för mig att Wittgensteins filosofiska program leder till att "det man inte kan tala om" mindre och mindre talas om (det kan också ha varit så hela tiden, vad vet jag). Kvar blir vi med någon sorts common-sense-bonnig hållning till alla stora frågor. Och med tanke på att vårt sätt att förstå vår verklighet direkt styr de val vi gör, och att det ingalunda är lite dökött runt de objektiva observationerna, utan för hela omvärldsförståelsen basala parametrar, är detta mycket riskabelt. "Man vet ju hur invandrare är." Samtidigt diskuterades en del av frågorna på 70-talet utan att det ledde någonvart.

Självbild (om Freud och sådant)

Om man inte har den banala förståelse av människan som upplysningen ger, (människan är god och ett oskrivet blad formad helt av sina upplevelser; liberalism, ibland gift med genteori till någon sorts dikotomisering sjuk-normal; socialliberalism) är det goda chanser att du har en syn på människan i enlighet med den psykodynamiska teorin. Den psykodynamiska teorin har kallats ovetenskaplig (av samma människor som attackerar religionen), och Freud avfärdas ofta lättvindigt som en galning, eller helt enkelt för att teorierna har mer än 60-ish år på nacken.

I Freuds teori är människan lite mer komplex än tanke-> eventuell distorsion av valfri sort --> handling. Där finns skilda motiv och lager av medvetenhet som på ett revolutionerande sätt (och med introspektion och fallstudier som datainsamlingsmetod) beskriver psyket. Freuds omvärldsförståelse påverkar dock den egensinnige mannen. T.ex. kunde ångmaskinen användas som modell för tryck och mekaniken som modell för det mänskliga fungerandet, på samma sätt som datorn idag ter sig mycket mänsklig.

Två saker är av intresse, viktorianismens prydhet och den koloniala antropologin med utveckling från primitivt till civiliserat. En tankemodell Freud använde var att människan i sin utveckling gick igenom evolutionen/civiliserandet igen. Människan som i grunden är ett djur som alla andra, med starka drifter i sexualitet, hunger, makt osv.; detet. Detet är vad som har och ger energi. Detet tämjs av samhället som internaliseras genom i första hand föräldrarna; överjaget. I det viktorianska samhället sker detta till en nivå som orsakar andra psykiska besvär - ex. hysteri. I ett samhälle där kontroll är problemet är emancipation lösningen. Således handlar det om att se sina drifter, acceptera och bejaka dem. Att nå samstämmighet, helhet, blir på tankarnas bekostnad - känslorna är som de är. Känslorna är Du.

Har man läst lite mystiker kan man se att det är samma psyke man beskriver men man har inte hållningen till känslorna att det skulle vara individens djupast identitet. Snarare är, i Platons efterföljd, viljan själens kärna. Denna skillnad viljan kontra känslorna blir i högsta grad relevant när din vilja (eller Guds) ber dig göra något som gör ont, är det en orealistisk vilja, eller känslor som skall uthärdas. Din självbild kommer att påverka utgången.

I terapier där för lite mentala strukturer är problemet, som med psykotiska människor, behöver en annan metod utvecklas och här visas en viss svårighet. Det psykodynamiska idébygget har ingen tydlig norm för fungerande. När frigörandet från det som binder är slutfört behöver något annat ta vid. Som kristen har man Kristus som förebild och mål, som psykiskt fungerande i sin prydno. Helt under viljans kontroll, i enlighet med Ordet, utan att för den skull vara känslomässigt avstängd eller ägna sig åt psykologiska försvar.

Star Trek, människan och framsteget

Att populärkulturen kan spegla världsbilder har vi talat om för ett tag sedan. Den kanske tydligaste bilden av upplysningsprogrammet är nog Star Trek. Jag hade lika gärna kunnat skriva Stargate SG-1, då det är precis samma tv serie fast den senare även innefattar Richard Dean Anderson. Jag är vanligen inget fan av rymdtrikåer och reserverar mig för sakfel. I researchen stötte jag på följande artikel av Jonathan Mellergård, som jag med tillåtelse från författaren publicerar närmast i sin helhet:

Star Trek, människan och framsteget
För 25 år sedan deklarerade den franske filosofen Jean-Francois Lyotard att de Stora Berättelserna var att betrakta som obrukbara. Vad han menade var att i den nya epok vi nu befinner oss i, postmodernismen, sätter människan inte längre sin tillit till några allomfattande förklaringssystem så som marxism, kristendom eller islam. Vad han menade var egentligen inte att dessa system var falska, utan att de omöjligt kunde förklara hela verkligheten. Att åtminstånde en sådan berättelse lever kvar blir tydligt i ljuset av vårens första film, Star Trek: First Contact (1996).
[..]

Federationen som framtidsbild och samtidsförståelse
År 2063 får mänskligheten kontakt med varelser från en annan planet och i snabb följd utrotas krig, sjukdom och svält. Girighet existerar heller inte längre; i framtidens ekonomi finns inte längre pengar, drivkraften för arbete är istället mänsklighetens gemensamma förbättrande och framåtskridande. Mänskligheten blir småningom upptagen i Federationen, en slags allians bestående av en rad olika raser från vitt skilda galaxen.

Vi pausar lite med artikeln. I tillägg till krig, sjukdomar och svält som Jonathan uppmärksammar är även religionen utrotad. Wikipedia skriver:

"I Star Trek-serierna verkar det som om vetenskapen till slut segrat över religionen. Men samtidigt skapas ganska många nya religioner som tillägnas andra humanoida raser än människan."

Serien skapare Gene "Roddenberry tillfrågades ibland hur han själv såg på religion och om han var kristen. Roddenberry svarade att han hade vänt sig bort från kristendomen när han hade blivit gammal nog att förstå det absurda i att kristna dricker Jesu blod och äter Jesu kött, precis som om de vore kannibaler."

En mer flummig sida jag fann i researchen diskuterar vidare Roddenberrys syn på religion.

"Roddenberrys religiösa budskap i serien är oftast humanistiskt. Det är nästan alltid kritisk till utomjordlingars religioner, som vanligtvis är modellerade utifrån trosföreställningar vi känner igen från jorden."

"I filmen Star Trek: Final Frontier behandlas ett liknande tema. I uppror mot vulcansk rationalism, kapar Spocks bror Sybok Enterprise och sätter kurs mot planeten Sha Ka Ree, där han tror att skaparen bor. Denna "Gud" visar sig vara en tyrannisk gammal man som dödar alla som inte gör exakt som han säger."

"I Star Trek har nästan alltid religiösa myter och övernaturliga fenomen vetenskapliga förklaringar. Utomjordlingsgudar är aldrig riktigt övernaturliga - deras krafter kan alltid förklaras av exo-biologi eller genom mekaniska manicker. Faktum är att "gudar" oftast är ondskefulla eller egoistisk. När de är välvillig, brukar de göra sina efterföljande till hjärndöda eller infantila zombies."

Wikipedia igen:

"I Star Trek skildras i mångt och mycket Gene Roddenberrys optimistiska framtidsvision[.]"

Denna framtidsvision beskrivs vidare av en aftonbladetartikel med en spännande titel som för tankarna till en barnlek: Rymdskepp lastat med socialism:

"I Star Trek har människorna lämnat fattigdom, profithunger, brottslighet, religion och krig bakom sig till förmån för en rationell syn på tillvaron. [..] Principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” genomsyrar samhället. Alienerande arbetsuppgifter är avskaffade och varken lön eller pengar existerar. Alla materiella och kulturella behov är redan tillgodosedda."

Tillbaka till artikeln:

Denna framtidsvision bygger på ett antal grundantaganden eller postulat som sammantaget gestaltar en slags berättelse.

Några av dessa postulat är relativt enkla att identifiera, exempelvis att människan i grunden är en god varelse. Den väldokumenterade tendensen till girighet och törst efter makt beror inte på inre utan yttre egenskaper; när väl den teknologiska nivån då allas behov kan tillfredställas upphör människan att sträva efter rikedom. Detta illustrerar en annan av de grundstenar som Star Trek bygger på, att teknik och teknologi är av godo.

Detta gestaltas med ypperlig tydlighet av det faktum att Cochranes rymdfarkost, den som tar männskligheten in i framtidens utopi, är en ombyggd kärnvapenrobot.

Star Trek ger uttryck för en historiesyn som inte på något sätt är ovanlig och går ut på kulturers och samhällens framåtskridande, från passionsstyrd och primitiv barbari till förnuft och av rationallitet styrd civilisation. Även detta visar filmen med tydlighet: rymdskeppet Enterprise-E från det 23:e århundradet är städat och skinande blankt, medan människorna från 2000-talet lever i ett samhälle som är smutsigt och nedgånget. Även moraliskt och intellektuellt är människorna från framtiden överlägsna. Människorna från 2000-talet framställs som misstänksamma, ohyfsade och med viss benägenhet att dricka sig redlösa, något som får Deana, Enterprise-Es psykolog, att utbrista: "Det är en primitiv kultur. Vi måste anpassa oss." Med ökad kunskap och teknologiska framsteg följer moralisk förfining. Det rationella tänkandet är överlägset känslorna. Picard säger att han avundas androiden Datas förmåga att stänga av sina känslor, och säger i en senare sekvens att människor från de 23:e århundradet inte drivs av sådana primitiva föreställningar som exempelvis hämnd.

Intressant är även vilken central plats människan har i universum. Människan är visserligen inte den enda intelligenta varelsen, men det finns inget väsen som är helt bortom hennes räckvid eftersom hon hela tiden förbättrar sig själv och utvecklas. Det ges ingen plats åt något transcendent väsen i Star Trek. Människan har till och med tagit gudens plats. Filmen rymmer faktiskt en egen skapelsemyt som liknar den judo-kristna (och även muslimska): den utvecklade människan har skapat androiden Data till sin Avbild som i allt strävar efter att likna sin Herre.

Det är intressant att mänskligheten träder in i framtidens förlovade land efter ett tredje världskrig; alla större städer har slagits ut tillsammans med de flesta stater. Vi får en bild av att jorden är tillstånd där väldigt lite möjlighet till politisk styrning och påverkan existerar.
Det kan tyckas märkligt att mänskligheten i detta skede skulle träda in i en ny guldålder.

Egentligen är det inte speciellt förvånande, vi måste bara förstå den övergripande vision som Star Trek bygger på. Framtidens guldålder är inte förknippad med politiska kampanjer och ideologi utan teknologiskt framsteg; det är vetenskapsmannen som skapar utopin, inte politikern eller filosofen.

Vi pausar igen. I Watching Theologys analys av någon Star Trekfilm görs en intressant spaning kring människosynen i Star Trek-universat, något utvecklad av yours truly. Både Spock och Data finns med som någon sorts idealrationalist där alla känslor och passioner kastats ut. Kunskapssynen är att det finns logik och distortion därav i form av mänsklig svaghet - dvs. känslor och emotionella bindningar, däribland empati.
Nu är dock inte Spock kapten utan Kirk och efter honom Picard, och det finns ett skäl till det. Kirk och Picard är rättrådigheten personifierad. Någon sorts sunt förnuft som av någon anledning är visar än ideallogikernas kalla precision. Två saker spelar in, Kirk har kommit underfund med livets mening, den vi själva skapar men som vi inte kan ta på för stort allvar, och han har också möjligheten att vara pragmatisk. Emedan vulcans kan bli närmast dogmatiska i sitt renande från drifterna har Kirk ingenting som är heligt. Kirk kan vara både principlös och hedonistisk.
Det är vår mänskliga svaghet som gör oss till människor och den svagheten skall kultiveras, då att njuta alltid är något gott i grunden . Det placerar Kirk i ett ledarkast över den rationelle filosofen Spock och den animalistiskt empatiske och känslostyrde plebejen Bones.
De mänskliga svagheterna är en blandning av kunskapsluckor och biologiskt nedärvda störningsmoment så som känslor. Dessa behöver undervisas bort men ett allt för överdrivet systematiserande och regelstyrande leder till en för stel och dogmatisk hållning till världen varför man måste släppa fram lite svaghet emellanåt och detta är den livet mening vi skapar.
Freuds topografiska modell med detet, jaget och överjaget återspeglas, men i någon sorts upplysningsvariant, där onda drifter inte i sig finns utan är inlärda. (Är det märkligt att man fann det nödvändigt att utveckla KBT?) Tillbaka till artikeln:

Borg som Federationens onda enäggstvilling
Parallellt med denna samhällsordning existerar Borg som representerar den onda makten och hotet mot utopin. Borg är en grupp enheter utan individuella särdrag och med ett kollektivt medvetande som styrs av ett "överhuvud". Borg har ingen egen "kultur" som sådan. Deras existens går ut på att assimilera andra kulturer och uppta dessa i det kollektiva medvetandet. Borg är kallt beräknande och helt utan känslor. Vi skulle kunna förstå Borg som en bild av det totalitära samhället och en motpol till det civiliserade och upphöjda samhälle som företräds av Picard och hans besättning. Samtidigt är de likheter som existerar mellan Borg och Enterprise-E slående.

Både hos Enterprise-E och Borg koncentreras makten till en enda individ. Den enda skillnaden är att det hos Borg inte existerar någon motsättning mellan undersåte och härskare. Borgsamhället är således inte ett tyranniskt samhälle; ingen medlem av kollektivet tvingas agera mot de egna övertygelserna. Både Enterprise-E och Borg är i någon mån multikulturella samhällen. Borg kan dock inte betecknas ett pluralistiskt samhälle. Å andra sidan är det tveksamt i vilken mån Enterprise-E och Federationen kan betecknas pluralistiskt. I filmen ges ingen antydan om att några faktiska ideologiska/politiska meningsskiljaktigheter råder vare sig Enterprise-E eller Federationen.

Vidare har både Borg och Enterprise-E en byråkratisk struktur/organisation inom vilken beslut fattas och arbete utförs. För att dessa strukturer ska fungera planenligt måste känslor och passioner ge vika för rationalitet och förnuft; i detta avseende måste sägas att Borg nått längre än Enterprise-E. Båda kulturer har samma drivkraft, att förbättra sig själva och utvecklas. Det enda som skiljer dem åt (om vi bortser från det faktum att Borg framställs som groteska och motbjudande rent fysiskt) är att Enterprise-E ger utrymme för individuella medvetanden.

Världens modernaste västerland
I viss utsträckning kan vi ge Lyotard rätt angående de Stora Berättelserna; väldigt få samhällen styrs idag utifrån övergripande världsförklaringar som marxism eller kristendom.

Dock är den Berättelse som han framför andra kritiserade, myten om framsteget och vetenskapens garant för dess uppfyllelse, inte på långa vägar försvunnen ur vår föreställningsvärld. Star Trek belyser, medvetet eller omedvetet, många aspekter av denna Berättelse: människans utveckling från barabari till civilisation, hennes herravälde över verkligheten, teknikens förmåga att föra oss framåt och bistå oss i vårt behärskande av naturen, den vetenskapliga metodens tillförlitlighet som redskap för såväl naturvetenskaplig forskning som samhällsdaning, förnuftets överlägsenhet över känslan och passionen etc.

Trots att allt fler har svårare att acceptera vetenskapen eller framstegstanken som ett Svar med stort S, så är det enligt dessa premisser som samhället fungerar. Vi inte endast tilltror vetenskapen uppgiften att förbättra våra liv med tekniska innovationer och mer avancerad sjukvård. Den vetenskapliga metoden anförtros förmånen att forma vårt samhälle i stort och sättet vi relaterar till varandra i samhället. Det moderna samhället är enligt Zygmunt Bauman (i Auschwitz och det moderna samhället, 1989) som en trädgård och staten är att betrakta som dess trädgårdsmästare. Med vetenskapliga verktyg, statistiska undersökningar, rapporter och samhällsvetenskapliga modeller tar de styrande sig an landet. För att leva måste samhällsträdgården växa, det vill säga ekonomisk tillväxt.

Samtidigt måste oönskade element elimineras på samma sätt som ogräs måste avlägsnas; genom att våldsanvändningen koncentreras till polismakten och en centralt styrd militärstyrka har staten möjlighet att med tvång oskadliggöra "antisociala element". I Sverige är den obligatoriska skolgången (bland annat) tänkt som ett sätt att fostra medborgare, att motverka "asociala" element.

Den vetenskapliga metoden har gett människan oändligt kraftfulla verktyg. Med en syn på människan som god, endast korrumperad av materiella brister och okunskap - yttre faktorer som kan korrigeras genom utbildning och materiellt välstånd - är det inte förvånande att man vill ge henne verktyg att låta denna godhet regera. Men angående människans benägenhet att låta kunskap och teknologi sprida fred tar oss inte historiens i försvar; berättelsen om kärnvapenroboten som används för att frälsa mänskligheten överskuggas av berättelsen om Einsteins teori som möjliggjorde Hiroshimas och Nagasakis förintelse. Idealisten Sokrates menade att kunskap var det enda goda.

Vetenskapsmannen Francis Bacons nöjde sig med att konstatera att "Kunskap är makt." Både Enterprise-E och Borg har expansiva drag, om än på olika sätt. Detta är något vi kan känna igen i vår egen västerländska kultur. Man skulle kunna hänvisa tillbaka till imperialismens dagar, men det är inte nödvändigt. Dagens västerländska kultur är troligen ännu mer assimilerande till sin natur. Det är symptomatiskt att vi idag delar in världen i industriländer och utvecklingsländer, där utvecklingsländer är de som utvecklas mot industrialisering enligt samma utvecklingskurva som vår egen.

Även på andra områden kan vi se likheterna mellan Star Treks samhällsvision och vår egen. Med dagens media, dess enorma potential och numera omedelbara genomslagskraft har vi vårt eget kollektiva medvetande. Om vi till detta kollektiva medvetande lägger en byråkratiska modell som är normen för organisation på nästan alla nivåer så kommer vi ännu närmare Borgs version av ett individlöst samhälle. Byråkratin skapar en situation där ingen har överblick över organisationens riktning. Arbetet utförs extremt effektivt men det blir samtidigt extremt svårt att överblicka vad det är som görs effektivt och vilka effekter detta arbeta har. Organisationen börjar på sätt och vis leva sitt eget liv och växer bortom kontroll. Det faktum att denna moderna ordning fortgår trots en stigande grad av skepsis hos allmänheten kan väl i någon mån betraktas som bevis för Baumanns påståenden.

Live long and prosper!

Ty när jag är svag, då är jag stark

Det finns en seglivad myt om människan som ett oskrivet blad. Tanken förs fram och är en idéhistorisk grund som gör empirismen möjlig (det får ju inte finnas nedärvd kunskap), samt liberalismen och sedermera kommunismen där man anser människan som i grunden god och all ondska är till följd av erfarenhet. Kommunisten eller liberalen behöver sällan stå till svars för detta, man glider lätt in i en värdenihilistisk position där man hävdar att inte gott och ont finns, vilket samtidigt gör utopin man företräder obegriplig. En konsekvens man har dragit inom socialliberalismen, dvs. folkhemsbygget, dvs. folkkyrkan är en del av det, är att samhällets uppgift är att skapa förutsättningar för alla människors lika möjligheter. Här ser man klass som för determinerande och pratar istället om socialgrupper, man ogillar sjukdomsbegrepp och skulle någon få en diagnos skall samhället kompensera för diagnosbärarens funktionsnedsättning så att alla människors lika möjlighet blir verklig. Givetvis siktar projektet mot en stor nivellering. Det är strukturer inte personer som orsakar det onda eftersom människan i grunden är god. Ingen personlig omvändelse behövs, kunskap och förståelse, och så borden någon lagstifta mot det. Jag är inte emot syndaren utan synden...

Socialliberalismen är djävulsk i meningen att individen försvinner. Ofta pratas det om det överindividualiserad samhället, och visst är det sant att vi lever i ett samhälle som dyrkar yta och njutning, ett i grunden egoistiskt samhället. Samtidigt pratar man inte i organisationer om personer, där är man funktioner. På samma sätt är man fråntagen sitt ansvar, det är strukturens fel. De strukturella synderna, som makrofördelningspolitiken, "diskrimineringen" (egentligen detta att vi alla inte är lika) eller ansvaret för miljön, löses med strukturell botgöring. Alla får vi fylla det svarta hålet, aldrig blir det fyllt, aldrig blir vi avlösta. En synd vi har ärvt, som vi begått för att vi är, och där inget kors hjälper. En del blir resignerade, hos andra mobiliserar hotet vi måste bli upplysta om, en väldig kraft. Ibland blir det så att vi i iver att hjälpa den vi inte ser stänger vårt hjärta för den vi ser, och gemenskapen med någon på stort ansvar blir en tillflyktsort när vi inte orkar med vår bänkgranne, vår kollega, mannen i affären eller kvinnan på jobbet. Miljöengagemang är bra, jag säger inget annat, vi har ett ansvar för vår jord och för varandra. Men låt det ske som ett resultat av ditt personliga möte med Gud, på grund av den förlåtelse du har fått, inte istället för. Låt oss inte predika miljö när det är människors hjärtan som behöver frälsas.

Det finns människor som misstar liberalismen och kommunismen, med dess bakomliggande filosofiska program, för att vara kristendom. Ibland blir bilden tudelad, man skall hjälpa "de svaga" samtidigt som synen på att man själv skulle ha mer kraft är ett säkert tecken på högmod, på babelstornsbyggande. Man säger att man skall bygga en svaghetens struktur, av de svaga, bland de svaga. Alla har ju egentligen samma förutsättningar, med rätt stöd. Eller i lutherdomen där människans största dygd är hennes oduglighet och nåden då skall trolla fram det som inte var givet från födsel eller skolning - hade Petrus ledaregenskaper eller valde Jesus den till synes mest olämplige? Ett förakt mot de gåvor Gud givit... I svenska kyrkan med sin lejda kader kan denna syn på svaghetens förträfflighet frodas - där behövs egentligen ingen.

Hur går det till i praktiken? Sätt tre missbrukare i ett rum och du har förr eller senare en konflikt. Sätt samma missbrukare med en trygg person, som de har förtroende för och en relation till, och samtalet kan gå hur bra som helst. Ge det några månader och en av personerna kan, med stöd av den stabila personen ha brutit med sitt missbruk och kan nu hjälpa till att stötta andra. Under tiden behövs tydliga gränser där den stabila personen behöver fritid och stöttning själv. Verklighetsförankring, levd erfarenhet. Människan är syndfull, människan är olika, har olika förutsättningar och är unik. Den goda strukturen är en där alla får plats. Samlade i ödmjukhet kring Rösten. De som finns kvar när alla dem som vill ta kontroll, vill uppfylla rummet med sig själv, må de vara sjuka eller friska, synd om dem eller inte, har avvisats - eller snarare när församlingen funnit en lugn plats. Må ingen av dem få falla bort, må ingen av dem bli en funktion eller uttryck för en struktur, utan en församling - Kyrka - av personer.

Uppbrottet för den ene är att sluta fly och faktiskt bo i sin kropp och i sitt hem. Uppbrottet för den andre är efterföljelse och kanske ledarskap inför fåren. Inte är det svaghet i förhållande till världens frestelser, eller ideologisk påverkan Paulus talar om när han skriver: Ty när jag är svag, då är jag stark (2 Kor 12:10 ff). Paulus styrka, i förhållande till världen, dvs. reell styrka, är hans svaghet i förhållande till Gud.

För i grunden är det evangelium att "alla skall med", det är ju det som kristna och socialliberaler vill, och troligtvis är det därför som vägarna ibland förvirras. Alla skall med, inte för att alla är lika eller kan prestera lika bra, utan på grund av Jesus och hans relation till varje individ precis sådan som den är. Detta är det enda sätt som både styrka och svaghet kan få plats utan undantag. Utan vare sig gränser mot dem som presterar för dåligt, eller i "högmod" faktiskt är dugliga till någonting.

Frälsning per kollektivanslutning

Många av tidens omständigheter presenterar sig som i grunden filosofiska problem, idéströmningar måste spjälkas och smältas, måste verbaliseras och återigen externaliseras för att komma bakom dess sanningsanspråk och förgivettagande som annars riskerar att ställa sig i vägen för Helig Andes upprättande av Kristi avbild i oss.

I min smutskastningskampanj av Luther fortsätter jag med ett citat från "Med tanke på Gud":

"Voluntarismen: Förnuftets betydelse för tron kom i skymundan i och med att man började betrakta tron i första hand som en angelägenhet för viljan. Huvudsaken var att man ville tro på Gud. Om man ville tro på Gud så skulle man alltså göra det, även om förnuftet protesterade. [..] Att tro på Gud blev för Ockham mer eller mindre detsamma som att med sin vilja underkasta sig innehållet i de bibliska skrifterna. [..] Tanken på Guds absoluta makt frammanade en bild av världen där både naturlagarna och de moraliska värdena var utlämnade åt en godtycklig gudomlig allmakt, som människan inte förmådde närma sig med sitt förnuft. [..] Luthers starkt negativa syn på förnuftets roll i den religiösa tron har sin upprinnelse här. Det är utifrån denna historiska bakgrund som man bör förstå Luthers ord om att filosofin inte vet någonting om Gud, att förnuftet är blint för trosfrågor och att förnuftet är djävulens hora."

Om ni undrar var kyrkan tappade kontakten med verkligheten så är väl här ett svar. Hur mycket av detta hyllande av den blinda tron och dogmdyrkan har vi inte i vår protestantiska kyrkosfär? Återigen visar det sig att Luther ingalunda vände tillbaka till någon ortodoxi. Filosofin bakom tron är rutten och hör nog mer hemma på den historiska sophögen än som fundament för en modern kyrka.

En tanke till: Frågan är om inte folkkyrkotanken är att betrakta som frälsning per kollektivanslutning. Efter att ATP tryggat pensionen tryggar tvångsanslutning i svk evigheten. Frågan är ifall Gud accepterar fackförbund och centrala förhandlingar som modell för att hantera försoningen. Det är hur som helst en central tanke i katolska kyrkan att Kyrkans tro och helgonens förböner får bära oss alla. Hur hanteras då eventuella avtalsbrott? Vi lär bli varse.

Filosofernas Gud

Har börjat bläddra i Ulf Jonssons, S.J., "Med tanke på Gud". För att beskriva den hellenistiska filosofi som kyrkan allierade sig med i sitt avståndstagande från den hedniska mytologin listar Ulf tre gudsuppfattningar, stoikernas, platonikernas och aristoteleanernas.

Stoikerna: "Stoikerna var främmande för den judisk-kristna föreställningen om Gud som transcendent och oberoende av denna värld. Istället betraktade man det gudomliga som en tanke- eller förnuftsprincip (gr. logos) som genomsyrar hela kosmos. Detta gudomliga logos ger världen dess ordning och struktur. Det utgör också grunden för viss fundamentala moraliska principer som finns nedlagda i människan som ett slags naturrätt."

Platonikerna: "[Platonikerna räknade] med existensen av en från denna värld avskild, evig, oföränderlig och helt immateriell gudomlig verklighet" och "Gud som det 'outsägliga Ena', som alltings ursprung och till vilket allting ska återvända." "Genom förvärvandet av kunskap återvänder själen fårn vår materiella värld till det immateriella gudomliga Ena."

Aristoteleanerna: "[Aristoteles talar om] Gud, 'den orörde röraren', såsom utrustad med förnuft och som föremål för människans längtan."

Är det helt slumparatat att det faller i de tre fält som kristna sedan brukar betona som etik, mystik och tillbedjan av en skapare? Eller är vår Herre god och bereder vägen för sanningen genom hedniska filosofer?

Filosofins Gud kan uppfattas kall och distanserad. Något annat än bacchanaler, och blodsoffer i tempel. Immateriell och opersonlig till skillnad från mytologins mänskliga gudar.

Veckans favorit, Gil Bailie, pratar med René Girard i ryggen, om två grundläggande principer för att lösa intressekonflikter - blood sacrifice or self-sacrifice. Antingen tar jag det jag vill ha med våld eller så ger jag. Om det reciproka våldet utgör någon sorts atropologisk basnivå, given av nihilism och anarki, är blodsoffret en räddning till mening och ordning. Det finns sedan en lång räcka av raffineringar där avpersonaliserade offer får bära problemen symboliskt, där juridik reglerar våldet, där döden symboliseras till uteslutande, där uteslutandet om vandlas till ett internerande (beskrivet i vansinnets historia av Foucault), och där till slut till och med offret som sådant symboliseras. Likväl rör det sig i den gamla ordningen om offer, om blod, om makt och rätten att ta det man vill ha. Den har ett medlemsskap som höjer sig över massan, varje ingroup förutsätter en outgroup, varje vi förutsätter den andre, varje torn mot himlen förutsätter någon att klättra på. Utifrån denna åtråvärda enhet kan man också förpassas. Överallt läggs ett omslagspapper av myt och retorik som rättfärdigar alltihop.

På korset får vi "se på honom som [vi] har genomborrat." Han förblir en person, fullkomlig oskyldig. En gång för alla har han dött och sätter på så vis yxan i roten på blodsoffret som sådant och allt som bygger på det; på våldet som organiserande princip, på makten. Gud offrar sig själv.
Det sakramentala i Kyrkan katolicitet blir otroligt tydlig här, som ett förbund förenat i underordnande kärlek, som i sig inte kan tolerera den andre som sådan utan att återigen avskilja sig från Treenigheten och försöka bygga ett babelstorn på blodsoffer.

Man kan då förstå varför man söker sitt språk i filosofin snarare än bland de lägre gudarna. Den transcendenta orörde röraren, vars logos uppfyller världen och vars enhet vi kan stiga in i genom bönen.

Jag låter Hjalmar Ekström avsluta med en utsaga om Gud som jag känner igen:

"Guds Vilja, hur får man veta den? Icke genom att följa ingivelser och underbara uppenbarelser. Sådana bör snarare prövas inför det uppenvarade ordet. Guds vilja är intet nyckfyllt, intet hit - och dit - farande. Guds vilja är det enklaste av allt, det stadigaste av allt, en jämn ström från Stam-trädets livs-saft. Blodet, som stilla och omärkligt och oftast för oss själva fördolt, flyter in i vårt inres fördolda människa och där verkar sitt verk både inåt och utåt, och detta utan buller och oro, utan att göra väsen av sig - även om det ofta blir buller och oro omkring en sådan människa."

Kaffepaus/Johan om våld och mytologi: 1, 2, 3, 4, 5

En senmodern mytologi

Den nutida hjälten Brad Pitt spelar den klassiske hjälten Akilles.

En mytologi, kan det vara något? Jag låter wikipedia förklara lite (saxat ur olika källor):

I allmänhet är mytologi, i den andra betydelsen, muntligt traderade berättelser som bildar en gemensam världsuppfattning i en kultur.

En världsbild avser föreställningar om tillvarons beskaffenhet, världsalltets byggnad och om människans roll. Det kan gälla kulturers, samhällens, gruppers eller en enskild människas sätt att se på världen och de stora frågorna om dess ursprung, beskaffenhet och mening.
Den historiska världsbilden har förändrats under århundadena och utmärks av att perspektivet i tid och rum och tänkandet kring dess sammanhållande krafter har vidgats.

De flesta mytologier uppehåller sig inte någon längre tid vid människans skapelse, men uppehåller sig däremot vid hennes öden och dessas orsak.

I andra berättelser förekommer stora katastrofer som ett av gudarna utdelat straff för människans försyndelser. Denna katastrof tar sig ofta formen av en världsomspännande översvämning, vilken endast ett fåtal människor överlever och därefter befolkar världen på nytt. Sådana katastrofer är ibland ett straff för incest, och slutar då med att människan får lära sig hur man undviker detta. Vissa katastrofer som orsakas av kvinnor, som till exempel den bibliska Eva eller den grekiska Pandora får motivera kvinnornas lägre ställning i samhället. I andra fall anses kvinnorna en gång ha styrt världen, men att de även förlorat makten på grund av misskötsel. På liknande sätt motiverades vissa individers högre ställning, bland annat på grund av när de framträdde i samhället – där både sen och tidig ankomst ansett finast i olika samhällen – eller på grund av gudomlig börd.

Hjältar – vanligen manliga sådana – av olika slag förekommer flitigt. Den vanligaste är kulturhjälten, som lägger grunden till samhället. Hjältarna behöver inte vara människor, som till exempel den grekiske Prometheus som stjäl elden för att hjälpa människan – förövrigt en typ av hjältedåd som går igen i andra mytologier. Besläktad med kulturhjälten är skälmen, som överlistar sina fiender, ibland för att låta människan ta på sig en närmast gudalik roll. Ibland är skälmen dock klart destruktiv, och ställer mest till besvär eller rent av olycka för människan. Andra hjältar, som Cú Chulainn eller Aeneas, användes för att stärka den kulturella identiteten.

Mytologin bildar en världsuppfattning. Den förklarar vem människan är, vad lycka är, vad rättvisa är. Den ger varnande exempel och kommer med sensmoraler. Det är den samsyn som socialt konstruerar vår etik och är i den meningen företisk.

I mytologin träder arketyperna fram. I en traditionell kultur är det klassiska arketyper som träder fram: Narcissus, Oidipus, hjältar som Akilles, Hector och Messias, kvinnor som Jungfru Maria och Pandora. Skurkar som Judas och Pilatus.

Första världskrigets klämmiga entusiasm är möjlig utifrån en syn på mannadåd och mod. En sorts hjältar som är födda ur en lång tradition av krigare. En modern arketypi har ingen tradition att förhålla sig till och vi kan se att det predicerar en annan syn på världen och människan. Traditionslösheten torde innebära flyktighet. Tids nog kommer hjältarna te sig lika obegripliga som 68:ornas RAF, eller spartanernas föreställning att det omoraliska låg i att bli påkommen.

En modern tids hjältar kan kanske se ut såhär:

En kvinna man kan se som någon form av arketyp är artisten med det passande namnet Madonna. 51 år gammal, fysik som en 20 åring och ett utseende som med hjälp av plastikkirurgi konserverats väl. Hon är lyckad, glamourös, talangfull och gränsöverskridande. En vägran att bli vuxen är tydlig. Hon är den lyckade. Det är den råa talangen, de medfödda förutsättningarna som premieras. Perfektionen har ingen plats hos den lyckade vars framgångar inte skall behöva kräva tribut av hennes njutning, då mytologin är klart hedonistisk. Barnstjärnan och geniet är variationer på samma tema. Good Will Hunting är en hjälte.

Framgången har en dekadent baksida som i någon mening utgör en annan arketyp. Om man ser Madonna som någon med helgonlik aura är Britney Spears en fallen ängel. I kungahusen ser vi princessan Stefanie. Bland artisterna ser vi självförbrännande existenser som Kurt Cobain och Jim Morrison. Även här en vägran att bli vuxen, att underordna sig. Live fast die young. Död sjukdom och svaghet är givetvis inget som får drabba på djupet, knark är ju egentligen inte farligt, och påverkar ju inte nämvärt de artister som använder det.

Hjälten mod oddsen är en tredje sorts hjälte. Den som står emot samhället - mot alla odds, som aldrig visar svaghet, aldrig viker sig. Jan Guillou har gett oss en del av dessa hjältar. Otaliga kvinnor och invandrare som trots den förtryckande traditionen lyckas ta sig fram i samhället kan alla få tillhöra denna förfördelade hjälteskara. Miljökämpar kan också sällas till denna skara.

Upplysningsmannen, vetenskaparen, är, placerade vid sidan av samhället, den som tillhandahåller svar, lugnar, t.ex. genom att visa på genetiska förklaringar till allt, och skapar tekniska framsteg som underlättar livet och tar bort alla hot. Objektiva, opolitiska svar på existentiella frågor, han avslöjar också myter och löser från traditioner.

Hjälten är en evigt ung, talangfull, vacker, politiskt korrekt hedonistisk rebell.

Skurkarna enligt följande:

Som den stora företrädaren för systemet får pampen bära hundhuvudet. Emedan 68-rörelsens skurk var kapitalet och kapitalisten är kommunchefen, fackpampen, eller styrelsen och vd:n skurken idag. Pampen fifflar och skor sig, det ligger i hans natur och kan man få en av dessa mäktiga att falla är detta av godo. Det är oklart om pampen har skapat eller bara företräder det strukturella förtrycket/systemet. I någon mening kan man kanske se även pampen som ett offer som skall räddas från sin bild av manlighet. Pampen får inte förväxlas med den handlingskraftige affärsmannen och entrepnören vilka hamnar på hjältesidan. I pampens natur ligger en avsaknad av hjältens råa intelligens och handlingskraftighet.

Som representant för traditionen, och egentligen idén, står fanatikern som en skurk av vår tid.
Fanatikern är inte pragmatisk, inte rationell. Som en naturlig konsekvens av det irrationella är han också våldsam. Han reifierar gamla förtryckande system. System som står emot individens frihet och njutning. Usama bin Laden, George II W. Bush, Kim Jong Il.. Fanatikern är det också i någon mening synd om, han är offer för det system han reifierar.

Motbilden mot den fysiskt välskapte lyckade är inte den handikappade, vilken det är synd om och om den lyckas kan bli en hjälte mot oddsen, utan den psykiskt sjuke. Den psykiskt sjuke är oförutsägbar och kan när som helst göra ett våldsdåd. Man kan också använda ord som ond om dem. Hitler var psykiskt sjuk, ingen människa vid sina sunda vätskor kan göra som han. Mihailo Mihailovic attackerade helt ur det blå. Det är till och med så att den våldsamme är psykisk sjuk. Den psykisk sjuke skall botas, medicineras, förändras. Går inte det bör samhället i första hand skyddas.

Skurken är oberäknerlig, obändlig, ogin, våldsam och puritansk.

Ibland finns gamla tiders hjältar på bordet, Barak Obama bör kunna ses som en messiasarketyp.

..vad alla kristna bör vara...

Här ett inlägg från dagens flashbackdebatt, om ateistisk moral:

Det kan vara poäng i att börja med Kohlbergs moraltrappa:

• Nivå 1 - Den förmoraliska nivån
  • 1. Lydnad och straff styr moraliska överväganden, och syften har ingen betydelse
  • 2. Jagorientering
• Nivå 2 - Den konventionella nivån
  • 3. Interpersonell inriktning, där barnet agerar för andras godkännande
  • 4. Lag och ordningsorientering
• Nivå 3 - Den postkonventionella nivån
  • 5. Kontraktualistisk oritentering, där samhället och värden styr moraliskt handlande
  • 6. Orientering mot universella principer, där samvetet styr och principerna är desamma för alla människor

Den lägsta nivån propageras ofta för av t.ex. satanister. Mellannivån tycker jag dyker upp i mycket av mainstreamtyckandet. Emedan den postkonventionella nivån är vad som jag håller fram som högre stående; den idédrivna etiken. Kristen etik är i allra högsta grad idédriven, kristnas etik är det dock inte, det finns lika mycket lydnadsetik där som i andra sammanhang, kanske till och med mer. Det fungerar dock enligt den gamla tyska principen - der Führer denkt für uns (ledaren tänker för oss) - varför det blir farligt först när det ledande skiktet tappar den idédrivna etiken. Varför är det viktigt? För att civilisationen är ett tunt skal runt det barbari som annars skulle råda. Egentligen bör kritiken riktas mot nihilismen och det är väl svårigheten att argumentera mot denna utifrån ett materialistisk/ateistisk ståndpunkt som gör att det är en vanlig kritik.

Man hävdar ibland FN:s mänskliga rättigheter, men står man endast i lydnadsförhållande till denna blir det svårt med både trovärdighet och efterföljelse då etiska regler med tiden vattnas ur om inte idégrunden förnyas. Man måste då komma fram till varför man ser FN:s mänskliga rättigheter som regler värda att följa. Kulturrelativism och postmodernism har goda argument för att det bara är en åsikt bland många och då argumentationen ofta kommer till "känns det rätt så är det rätt" är det svårt att i grunden förklara varför man inte bör äta människokött t.ex. (mest för att visa på ett tabu som är svårmotiverat med annat än "det bara är så"). Många etiska regler har flyttats på och det är svårt att se varför detta inte skulle fortsätta - i frihetens namn.

Idédriven etik är också svårt när man enl. en för långt driven materialism inte erkänner idéerna som sådana, det är en risk.

Den ateistiska idédrivna etiken är dock inte omöjlig. Kants kategoriska imperativ är en mycket god regel, enligt vilken en etik kan byggas. Samhället eller mänskligheten tar där Guds plats.

En reflektion är att samhället blir provocerad av högt ställda ideal. "Alla skall med" och en regel inte alla kan nå till kan inte vara en bra regel. Etik tenderar alltså bli en minsta gemensamma nämnare och ideal fördöms. Har man en lydnadsmoral, en slavmentalitet, är självklart ideal provocerande, likväl är de nödvändiga. Kyrkan har en kader av moralisk och etisk aristokrati, helgonen. De visar hur vi bör leva. De är vad alla kristna bör vara.