Vad är ett helgon?
Frågan har kommit upp.
Wikipedia definierar:
Helgon betecknar en avliden person som av katolska eller ortodoxa kyrkan anses ha levt i särskilt djup gudsgemenskap och efter olika prövningar av instanser i dessa kyrkors hierarki kanoniserats.
New Advent ger en lite annorlunda definition:
The communion of saints is the spiritual solidarity which binds together the faithful on earth, the souls in purgatory, and the saints in heaven in the organic unity of the same mystical body under Christ its head, and in a constant interchange of supernatural offices.
The participants in that solidarity are called saints by reason of their destination and of their partaking of the fruits of the Redemption (1 Corinthians 1:2 — Greek Text). The damned are thus excluded from the communion of saints. The living, even if they do not belong to the body of the true Church, share in it according to the measure of their union with Christ and with the soul of the Church.
Denna definition knyter an till vad jag tidigare skrivit om i inlägget om kyrkan. Alltså ett helgon är en av de heliga, lemmarna i kyrkan som metafysisk gemenskap.
I katolska kyrkans katekes kan vi läsa:
De vittnen som har gått före oss in i Guds rike och särskilt dem som kyrkan erkänner som ”helgon”, är delaktiga av bönens levande tradition genom sitt förebildliga liv, sina efterlämnade skrifter och sin bön i dag. De skådar Gud, lovprisar honom och upphör inte att bära omsorg om dem som är kvar på jorden. När de gick in i sin Mästares ”glädje”, blev de ”anförtrodda mycket”. Genom sina förböner utför de sin största uppgift i Guds plan.
En enkel definition är ju att ett helgon är den som katolska eller ortodoxa kyrkan förklarar vara ett helgon. Men detta kan inte vara ordets egentliga mening. Som vanligt har vi ett ord som måste fyllas med mening. Jag tänker försöka ge en lite mer teknisk definition som lite kräver att vi börjar i det vanliga livet. Håller du inte med är jag öppen för diskussion.
Vi lever våra liv i all ofullkomlighet. Vi försöker och stretar på och lever våra liv. Ibland har vi en känsla av att Herren är med oss. Förutom att vi kanske går i kyrkan, ber någon gång ibland, och till och med läser bibeln, (och kanske låter bli att dricka alkohol, eller använda preventivmedel, vi kanske till och med jobbar i en kyrka eller vad du vill) är det inte mycket som skiljer våra liv från världen. Vi jagar på och lyckas olika väl. Vi är hänvisade till en yttre lag, hänvisade till personer som medierar frälsningen till oss i form av teologer och liturger. Bönen är avgränsad i tid och rum och använder oftast ord. Den fullkomlighet vi kommer uppnå kommer ges oss som en gåva vid livets slut.
Detta liv, denna tillvaro är något som Guds lilla röst i hjärtat kallar oss ifrån, ett uppbrott - kallelsen att dö och uppstå med honom redan här i tiden, som aposteln uttrycker det:
Vad innebär nu detta? Skall vi stanna kvar i synden för att nåden skall bli större? Naturligtvis inte. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den? Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. (Rom 6:1-8)
När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. (Rom 6:10-12) Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten - jag väljer en mänsklig bild med tanke på er mänskliga otillräcklighet. Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa skall ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga. (Rom 6:17-9)
Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. (Gal 2:19-20)
Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda. (Kol 2:6-7)
Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi. Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även er tillvaro när ni levde mitt uppe i det. Men nu måste också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter som kommer ur er mun. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom. (Kol 3:1-17)
Denna död är inte bara ren symbolik även om man inte fysiskt dör med Jesus. Ren symbolik är det när det bara blir lek med ord, när denna sanning inte ger konsekvenser. Som det när man säger att det är något som hänt redan trots att alla som hör det inte märker det. Denna död är i allra högsta grad förnimbar och är inget som händer utan att det händer, vilket ofta är den Lutherska utläggningen (dopet är väl en tydlig jämförelse, du är döpt, det innebär inget i verkligheten och förpliktigar intet, som att säga till någon att han egentligen är glad när han här ledsen).
Denna död är egenviljans död, att avstå sin vilja för att kunna lyssna till den lilla Guds rösten som är vår innersta identitet för att bli vad vi är skapade till, vårat lilla sätt att vara fullkomliga. Denna röst är lagen i våra hjärtan. (Först?) när vi har den kan vi följa nådens lag. Här har vi Herrens frid, fullt förnimbar och här så omstöper, fullkomnar, också den Högste vår själ (också det en förnimbar process). Denna död innebär alltså att man lever på himlens villkor redan på jorden. Då man lever i Kristus gör man Kristi gärningar och bekänner alla avsteg från det som synd. Då det är Kristi gärningar är det kärleken till alla, fiender som vänner, som gäller, och Kristus är aldrig jämlik, han ödmjukar och underordnar sig. Detta får till konsekvens att vi är bortom tävlan, status och regler. Vi lever i världen, men fria, inte beroende av gratifikation av världen.
Jag skulle säga att helgon i tiden är de som är just döda för världen och redan gestaltar himmelriket här och nu. Helig betyder ju just avskild för Gud. Den gloria helgonen ofta avtecknas med är en bild för den frid och himmelsdoft de sprider kring sig. Då Gud bor i deras hjärtan är allt de gör bön, och liturgi så väl som sakrament blir bekräftelse på det som de redan vet - att Gud är med dem.
Karismer och kraftgärningar är att se som gåvor från Gud i enlighet med den tradition som den helige verkar inom. Karismer är dock inte förbehållna enbart helgonen. Katolska kyrkans krav på två under ter sig enligt denna definition alltså märkligt.
Även om redan Johannes av Korset påtalar att endast ett fåtal kallas (eller hörsammar kallelsen) in i den mörka natten så är jag beredd att hålla med Benedikt XVI:
- Helgonen är inte människor som aldrig gjorde misstag eller aldrig syndade, utan de ångrade sig och försonades, säger Benedikt XVI.
[...]
Påven förklarade, att Paulus ibland hade konfrontationer med dem, åtminstone med Barnabas, på grund av olika meningar i speciella frågor. "Därför finns det även bland helgonen motsättningar, oenighet och kontroverser. Och detta är mycket tröstande för mig, eftersom vi ser att helgonen inte har "fallit från himlen", sade den Helige Fadern."De är människor lika oss, med komplicerade problem. Heligheten består inte i att man inte gör misstag eller aldrig syndar", fortsatte Benedikt XVI. Heligheten växer med förmågan till omvändelse, ånger, villighet att börja om och framför allt med förmågan till försoning och förlåtelse.
"Och vi kan alla lära oss denna väg till helighet."
Det är ju inte prestationen utan överlåtenheten som är intressant. Uppfyllelsen av denna kallelse är inte en förutsättning för det eviga livet, det är ett erbjudande att börja leva redan här.
Den ende som faktiskt fått ett löfte om evigt liv är rövaren på korset. Detta får vi aldrig glömma. Men visst är det spännande att det är en syndare som är korsfäst med Kristus som får detta löfte...
