lördag 28 februari 2009

Gudsfruktan


Hur ofta får vi höra om Gudsfruktan? Jag kan medge att det inte är det mest strategiska ur ett pr-perspektiv, kanske inte heller den andliga välling 97 % av svensk kristenhet verkar behöva för att inte rusa ut ur bänkraderna. Likväl måste Guds helighet predikas om vi skall ha ett helt evangelium att komma med. Gud är en förtärande eld, helig och upphöjd. Ingen kan nalkas honom och leva.

Om Honom profeterar Jesaja:
Ja, himlen skall skälva
och jorden skakas ur sitt läge
genom Herren Sebaots raseri
på hans flammande vredes dag. (Jes 13:13)
Det är under denne Guds dom vi ställt oss, och konsekvensen därav bildar bakgrund till en av de mest lästa verserna i biblen.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Gudsfruktan...
Gudsfruktan är kunskapens begynnelse,
dåren föraktar vishet och fostran. (Ords 1:7)

Jag löper den väg dina bud visar,
ty du har vidgat min insikt.
Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.
Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
Led min vandring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje.
Vänd min håg till dina lagbud
och inte till snöd vinning.
Vänd min blick från det meningslösa,
skänk mig liv, som du har sagt.
Håll ditt löfte till din tjänare,
så kan jag leva i gudsfruktan. (Ps 119:32-38)
"Men det är ju gamla testamentet. Vi har Jesus." Jaså?
Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. (1 Tim 6:11)
Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här. (1 Pet 1:17)
Vad åstadkommer då Gudsfruktan? I Gudsfruktan håller man Guds bud framför människor. Man söker nå den helighet vi är kallade till. Man böjer sig ödmjukt ned inför honom vars vilja är allt gott.

Mina kära barn, detta är de löften vi har. Låt oss därför rena oss från allt som befläckar kropp och ande och i gudsfruktan nå fram till helighet. (2 Kor 7:1)
Men befatta dig inte med de gudlösa amsagorna. Öva dig i gudsfruktan.
Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. (1 Tim 4:7-8)
Den helige Petrus förklarar också Gudsfruktans plats i gudomliggörelsen, som förutsättningen för både den broderliga omtanken och kärleken, utan vilken vi har ingenting.

Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss.
Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld.
Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. (2 Pet 1:3-7)
Så glöm den billiga nåden. Glöm flummiga "jag orkar inte med att prioritera Gud så jag gör en andaktsbok om Gud i vardagen". Sök istället Gud, den levande och sanne.
När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?
Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.
Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden." (Luk 3:7-9)

fredag 27 februari 2009

Boktips: eremitaget


Fasteläsning för tillfället är eremitaget. Skriven av en nutida fransk anakoret för andra anakoreter. Till svenska är den översatt av broder Per på Östanbäcks kloster vilken enligt ryktet har en begränsning från klostret att han bara får bo enskilt i vissa perioder.

Boken är kärv så att det förslår, ibland nästan över gränsen - "Are you tough enough?" Så är den också riktad till en kärv skara människor. Boken behandlar öken och berg i olika aspekter. Tillsammans med Johannes Döparen är de förelöpare, tillsammans med Jesus bekämpar de djävulen, tillsammans med Maria Magdalena begråter de sin förstörda natur, tillsammans med Paulus söker de Gud. Inget hem har de, de som söker det ogästvänliga. Inget har de längre i denna världen, för öknen låter ingenting leva.

Eremiten är på väg mot himmelen, men inte på serafvingar, utan till fots genom oländigt land. Öknen är djävulens hemvist, eremiten försöker i en övermodig offensiv driva ut honom .

Det är minst sagt en annorlunda läsupplevelse. Den som gillar Om Kristi efterföljelse kommer att gilla eremitaget.

torsdag 26 februari 2009

På väg


Vi kanske känner igen oss i bilden av att vi går framåt när vi har kraft och bakåt när den saknas. När Gud är med, bönen flyter och allt är bra kan vi förmå stordåd. Med stark arm kämpar vi. Men Gud vill inte bara ha det starka, hela dig vill han ha, alla dina fel, brister och misslyckanden. Hur kan då svagheten leda till fullkomlighet? Endast genom att vi omfamnar den och låter den tvinga oss in i beroende. Endast genom att vi ser djupet av vår litenhet. Allt skall samlas i honom. Då blir alla ting till vapen. Då lär vi oss att det är inte tingen i sig, som döden, smärtan, orätten, utan hjärtat som orenar oss.

tisdag 24 februari 2009

Utmaningspetar i maten


Är utmanad av Charlotte-Therese:

Fem maträtter man inte gillar var det. Det är nästa komplicerat då jag är lite av en allätare.

1. Allt med selleri - visst äter jag det artigt men selleri har en så genomträngande smak.

2. Fiskbullar - jag skyller på skolan.

3. Surströmming - tanken på att det är jäst + doften gör att jag nog inte gett det en riktig chans.

4. Allt för syrlig mat - en del medelhavsmat, så väl som indisk blir lite väl yoghurtbaserad, när inte det sura bryts av av något starkt eller så blir det för mycket.

5. Lutfisk - meningslös maträtt. Stort undantag för den lättlutade fisken där man fortfarande märker att det är fisk.


Bubblare:
6. Thaikycklingkåldolmar - lokal specialitet i vår restaurang på jobbet. Mest för att det är så mysko...

söndag 22 februari 2009

Fasta med noll självdisciplin


Det kan kännas lite fånigt att skriva om fasta. Jag har noll självdisciplin och det finns de som gör detta så mycket bättre, på riktigt så att säga. Men jag har ju ingen annan än mig själv att vara och även jag måste kunna fasta utifrån mina förutsättningar. Vill man ha lite inspiration på riktigt rekommenderas levnadsbeskrivningar av ökenfäderna.

Fastan är att tömma för att kunna fylla. Att avstå för någon annans skull. Att ta bort onödiga vanor, förnya åtaganden, återigen ta upp bönen, bibelläsningen och läsningen av den andliga litteraturen. Inför påsken får vi också fördjupa oss kring Korset och försoningen. Fyllningen är givetvis av kärlek, givmildhet, godhet och allt annat gott.

Öknen är bilden för fastan, det störande rensas bort. Tristess? Javisst, tristessen (acedia) är en vilja till flykt som hela tiden är med oss och påverkar oss, när bullret sjunker kan vi lägga märke till detta hos oss. Att sitta i denna tristess, låta bli att ständigt fly bort från nuet, är en övning som heter duga. När vi älskar tystnaden, som när man kommit ned ordentligt i varv, då har vi kommit långt.

Det är det som fått kontroll över oss som behöver rensas i, som behöver skiljas från det viktiga, från Gud och våra närmsta. Man måste äga sig själv för att kunna ge sig själv.

Som del i detta är maten. Det är kanske den vi främst tänker på. Den vanliga fastan är inte från all mat. Det vanliga är istället att man avstår vissa födoämnen. Det kanske är viktigare med måttlighet än att avstå. Tanken är att allt skall få sin naturliga plats, det som är tomhet kan gå bort, men mat måste vi ha i måttlig mängd. Kött och annan lyx kan t.ex. tas bort.

Sömn är en annan sak som man traditionellt begränsar under fastan. Jag tänker att en bättre fasta är att faktiskt hålla mig till tider jag skall gå och lägga mig och sova ordentligt. Det är inte natten som inkräktar på dagen utan dagen på natten (eller så är det min slapphet som talar).

Fastan pågår i 40 dagar innan påsk med avbrott för söndagar vilka givetvis är festdagar (liturgisk söndag börjar lördag kl.18, vilket givetvis också utnyttjas :)). Sjukdomar och annan kroppslig svaghet bryter självklart fastan.

Det kan vara viktigt att tänka på att det inte blir en belastning för andra när man fastar. Fastan bör helst inte heller leda till andligt högmod (läsande av ökenfärderna kan vara en god hjälp där), därför förordar Jesus att vi skall dölja att vi fastar. Min erfarenhet är att ickekristna tycker att man är ganska konstig varför döljandet av att man fastar kan ha andra poänger.

Kontrastverkan är en härlig sak. När väl påsken kommer kan man ur det torftiga, stiga in i glädjen, till fest och mat i mängd. Håll ögonen på det, det finns inget så tillfredställande som en väl genomförd fasta.

Min fasta i år? Ja, tv:n, radio, tidningar, musik och alkohol ryker. Kaffe kan jag nog fixa. Mat endast tre gånger om dagen skulle nog kunna vara ett sätt att få till en måttlighet men utesluta födoämnen sparar jag till skärpningen av fastan vid midfastosöndagen. Bloggen? Jag får se, jag kanske kan begränsa läsandet. Det blir nog 3G-förbud på telefonen åtminstone. Givmildheten får praktiseras i det vardagliga. Bön- och lästiden får utökas.

Jag antar att det finns en och annan som fnyser åt en dylik fasta. Fnys på, det är inget direkt att stoltsera med. Jag skulle dock gärna höra ifall någon annan också ämnar fasta?

lördag 21 februari 2009

I fastetider...


Om man är van vid bara gröt kan lingonsylt kännas som lyx, semlor varje dag skulle till slut få den ivrigaste att tröttna. Den direkta behovstillfredsställelsen är inte svaret, hur många kraschade kändisar och stjärnor kan inte berätta det för oss. Nej, vi måste längta, det är en glädjens förutsättning. Vi måste ha vardag, annars får inte festen sitt värde.

Ty längtan utvidgar själen.

fredag 20 februari 2009

Två år på flashback

Två år på flashback idag...

Det firas med en hejdundrande diskussion om vetenskap, religion och politik.

2 641 inlägg, en mängd bekantskaper och en moderatorstitel har det inneburit...

Skål!

torsdag 19 februari 2009

ingen orsak


När bönen fyller en med en sådan glädje från djupet, hur härligt är det inte? När man inte själv kan mer, och det bara kommer till en. Av ingen orsak, brytande all kausalitet. Nåd, ren nåd.

Vad som än är, vad jag än står i - spelar ingen roll.

onsdag 18 februari 2009

Förvirrat om dogm och urskiljning


Bloggosfären verkar lite sömnig idag. Jag är också sömnig. Jag har jobbat för mycket denna vecka... Man undrar ju om det finns en gräns. Jag får ta det i samband med att jag bearbetar min egen dödlighet när jag närmar mig 30. Det kanske är det sämsta möjliga ämnet att skriva om idag, men jag börjar så får jag rätta mig och lägga ut texten senare.

Cassianus har ett lång utläggning om urskiljning, något han låter abba Antonius kalla den viktigaste dygden. Principerna för urskiljning är inte lätt formulerade, urskiljningen - att skilja mellan andar - är något som egentligen går bortom språk och tankestrukturer, men som samspelar med desamma. Man lär känna irrlärorna, hör kännetecknen, men urskiljningens grund är egentligen en annan. Det är den teologiska magkänslan: Är detta från Gud? Är det den Gud jag känner igen? Är det den tro som apostlarna spridit? Är det den tro helgonen talat om?

Enklast kanske man kan se på frukten - kärlek, växt, gemenskap, förlåtelse, enhet -, eller följa vägen så långt och utifrån den ta riktning framåt. Denna andliga verklighet öppnar sig dock inte utan vidare. Ögonen måste öppnas av Anden så att vi kan se vinden röra sig i det yttre verket och på så vis sluta oss till saker om det inre.

Det inre verkets urskiljning i stunden, dvs. den faktiska urskiljningen, kräver enl. Ignatius av Loyola att själen är som en våg i jämvikt. I en stillad själ kan man känna varje rörelse, i en rörig, hur skall urskiljningen ske? Väl där kan hjärtats längtan skiljas från drifterna, och börja följas. Hjärtats längtan och friden bildar två poler i en kompass, och Kristi kors ett mål.

Strukturen är den yttre stillheten.

Den som urskiljer så, mellan "hjärtats uppsåt och tankar" har Guds Ord (Heb 4:12). Hennes öga är ogrumlat och hon kan tillrättavisa den som gått vilse. Hon kan forma dogma.

'Dogmatiska dikter' heter en text av Gregorius av Nazianzos. Det kanske ter sig som en ordlek eller en motsägelse. Men dogm och poesi ligger närmare varandra än man kan tro. Mycket närmare än skolastikens döda bokstav.

Mikroblogg: Bibeln.


Är det inte väldigt förminskande att likställa Guds Ord med bibeln?

tisdag 17 februari 2009

Mästerligt


Från födseln ser själen sin grund i sina känslor, var annars kan hon finna stadga? Kanske i lydnaden, det blir en hemvist för många. Hos några få upplysta blir viljan och valen själens grund.

När själen först får möta Guds vilja är den märklig och främmande, hon bekantar sig med den, lär känna den, och så en dag sker det kopernikanska skiftet. Guds vilja är inte främmande, det är mitt hjärtas innersta. Stillaståendet i mig själv är ett konstant kämpande mot Andens gravitation mot sitt eget centrum; Gud.

Där finns något bortom känslorna, bortom status, bortom rätt och fel.

Hur kan då detta komma sig? Vad är arvssyndens natur? Det ter sig som att de som kunde undfly Gud var förmågan att vara frånvarande, att vara där och då. Att bygga tankeborgar, att fly från det uppenbara. Att måla sin bild för sig själv och andra. Kunskapen på gott och ont.

Varandet, görandet och varat bildar tre nivåer. I mitten, Han som är, därefter vad du gör och ständigt mest fjärran, vad du tänker, vill, känner och önskar. Vad tjänar då världens kunskap till?

Detta lands kyrkanställda som med sin anställning tror att det är klart, att de inte behöver söka av all kraft, ta på sig korset och följa. Lärdomen måste leda någon vart, Pauli ord gäller dem lika mycket:
Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. (Rom 1:20ff-22)
Det är inte kristna läror utan liv i Kristus vi behöver; Lebensmeister.

En tanke: kall är till ett verk, inte en gärning, kallet är att be, inte att blir munk, att leda, inte att bli biskop. Tänk: ditt hjärtas önskan och total frihet. Så kallar åtminstone mitt hjärta.

måndag 16 februari 2009

Sångernas sång 3

[Hon]När kungen ligger på sin bädd
sprider min nardus sin doft.

Min vän är som knytet med myrra,
som vilar mellan mina bröst.

Min vän är en klase hennablom

i En-Gedis vingårdar.


[Han]Vad du är skön, min älskade,

vad du är skön! Dina ögon är duvor.

[Hon]Vad du är skön, min vän,
ja,
du är ljuvlig!
Grönskande är vårt läger,
cedrarna är bjälkar i vårt hus,
cypresserna vårt tak.

Jag är en vildros på Sharons slätt,

en lilja i dalen.
(Höga v 1:12-2:1)

Väldoft, till honom, av honom och till hela Glädjens vingård. Nardusbalsam, äktenskapens balsam som kvinnan smorde Jesu fötter med, Myrra konungens gåva till Jesu begravning. Det är en speciell doft, doften av Helgon. Helighet. För honom är hon i allt behaglig. I hjärtats katedral bjuds rymder. I världen kan de dansa. Den sköna sprungen ur naturen, långt från blomsterlådornas fyrkantiga tillvaro, röd som blod, eld och passion, och den vita liljans fridfulla lugn, skyddad i dalen.

söndag 15 februari 2009

"De riktigt religiösa"


Ok, jag måste kommentera att min nya "favorit" Olle Burell, (S), har gjort ett "briljant" utspel på SVD:s Brännpunkt.

Bröllopet skall inte vara bara för "de riktigt religiösa". Vad menar man med detta? Är det de som är religiösa på riktigt? Som inte bara är kulturellt kristna? Vem är det man skyddar, vems rättigheter, och från vem? Från sådana som jag kan jag anta, riktigt religiösa, som är religiösa på riktigt.

Man räddar en kontaktyta, men skall man i samma andetag rädda kyrkan från religionen, vad skall man då med kontaktytan till? Förvisso kan man betala både präster och kyrkbesökare för att leka gudstjänst och församling (på tal om hädelse mot den Helige Ande), men när man räddat kyrkan från de religiösa vad skall man ha den till? En museal institution med lite festligheter här och var, varför? Skansen finns redan.

Jag finner mig i direkt motsättning med folkkyrkligheten. Det är nämligen en kyrka av troende, som korresponderar mot den andliga verkligheten, som jag drömmer om. Som tar mer hänsyn till de kristna som utgör den, än vad nu folkkyrkligheten tar hänsyn till.

Dg

Betyg 2+/5


Föreläsare ja... Jag ger mig själv 2+/5 i betyg men får till mitt försvar säga att det var inte den enklaste publiken. Nästa gång skall jag skriva ett manuskript med mer tydliga stolpar och kanske lite grundligare definiera olika begrepp.

Jag får se det positivt, tänk så mycket jag kan lära mig. :)

Sann lutheran..


Med anledning av Teologisk verkstads inlägg om tradition och sanning tänkte jag förmedla vad jag fick höra av en vän (de bästa vetenskapliga källorna är som bekant hörsägen, kan någon bekräfta eller dementera är jag tacksam.)

Nämligen att Luther, då katolska kyrkan inte ville ta emot honom skickade sina deklarationer till patriarken i Konstantinopel (man säger väl så fortfarande, patriarken i Istanbul låter fel,) med tanken att de måste väl ta emot oss. Han fick inget svar, världen hade kanske sett annorlunda ut annars. Detta visar återigen Luthers vilja och ambition att knyta sig till just den kyrkliga Traditionen (det flitiga citerandet av t.ex. Augustinus är ett annat bevis). Som protestant borde alltså studiet av fäderna placeras högt. Jag menar om man vill vinnlägga sig om att vara en sann lutheran... 

lördag 14 februari 2009

Om bön


Jag skall hålla ett föredrag om bön imorgon och tänkte att jag kanske kunde få lite feedback.

Utgåva 2 nu. Prästen i församlingen trodde att det var lite långt och skulle bli lite, ehm, obegripligt för de flesta besökarna. Nu får vi se...

Så: Tankar, någon?
---

Om bön
Disclaimer: Bön kan man tänka väldigt olika kring och det betyder olika saker på livsvägen. En del kommer säkert vara självklarheter för en del och obegripligheter för andra. Jag har försökt att hålla mig inom Traditionen utan att sväva ut i för mycket egna teorier. Håller ni inte med om något, så spara det så kan vi diskutera det efteråt.

Inledande appell: Bönen är verkligen en skatt som jag har funnit. Tänk att få sträcka sig mot Gud, tala med honom, vara med honom. Tänk en sådan möjlighet. Vi har alla den möjligheten och det är kanske lätt att rycka på axlarna och tänka än sen. Jag har varit där, men så, för fyra och ett halvt år sedan var det något som ryckte tag i mig, jag hade då varit med i kyrkan i 23 år. Jag skulle nog beskriva det som ett Gudsmöte, och efter detta möte började jag be. Visst hade jag bett innan, men detta var något annat. Nu är det del av min vardag, detta underbara, att vara med Gud. Det är utifrån mina snart fem år med Gud och de otaliga sidor litteratur jag läst som jag skall försöka tala lite om bön, vad den är och dess verkningar.

(Vad är bön?) Jag tänker utgå ifrån definitionen – Bön är att vara i gemenskap med Gud – Detta skall vi försöka bära med oss under dagen , och jag tänkte att jag skulle börja från början och förklara vad jag menar med detta ”frälsningshistoriskt”.

(figur ansikte mot ansikte)
1. Människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26). I paradiset kunde Adam och Eva leva inför Guds ansikte, och kunde utgöra den avbild, det återsken eller den spegelbild av Gud som vi är skapade att vara. Att leva i Guds kärleksfulla blick.

2. Syndafallet, där människan vill vara som Gud innebär att det blir fläckar här (måla fläckarna) som gör den kärleksfulla blicken brännande och människan vänder sig bort. "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." (2 Mos 33:20)

3. Det blir ohållbart att vara kvar i paradiset och människan sänds ut i världen, med på vägen får hon ett hårt skal, kläder av skinn (1 Mos 3:21), istället för den nakenhet hon tidigare ägde inför Gud. Hon är självförsörjande. (Rotationspil bort från Gud och en barriär dem emellan)

När vi då skall be börjar vi såhär:
(Rita två ansikten riktade åt samma håll, den med ryggen mot den andra med ett skal och med fläckar. Samt en rotationspil mot Gud benämnd ”bön”.)

Och bönen är alltså denna rörelse. Vi vänder oss tillbaka mot Gud och för att på så vis leva i Guds närvaro, i det paradisiska, här på jorden. På så vis går det inte med lätthet att skilja bönen från andra delar av det kristna livet. Allt hänger ihop. Vi som är skapade för bön återställer ordningen.

Den som någon gång försökt har kanske märkt att det inte är så lätt. Vi kanske söker och försöker, men Gud verkar avlägsen och tyst. Kanske är det något som ligger i vägen som gör att vi inte kan, eller vågar, kanske är det svårt att tro. Bön är att växa, något som man övar sig i. Bön är att jobba igenom sig själv. Den tar bort våra bilder och upprättar vem vi är och vem Gud är. Guds kärlek uppenbaras i sin fullhet men också hans helighet. Vad innebär det då att ”arbeta igenom sig själv,” att närma sig Gud?

Vad händer i människan när hon ber?
Jag tänkte att vi kunde börja i ett bibelord.
Matt 13:3-9
Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron."
(rita vildvuxen åker, i en freudiansk topografisk modell medvetet-omedvetet)

Människan är som en vildvuxen åker. Den som ägnat sig åt lite psykologi vet att det finns ganska mycket krafter som drar åt olika håll. Det är krav och måsten, drifter, förbjudna önskningar, rädslor osv. I denna vildvuxna åker försöker Gud göra sin röst hörd (rita rak pil), (hans vilja, Ordet, Anden (Ruach/Pneuma = ande, anda, vind, andning; heller ingen direkt åtskillnad gentemot den Helige Ande)).

I början är det bara som glimtar av närvaro. Den människa som blir varse detta har möjlighet att bereda sin åker. Hon kan plocka bort stenar och rensa lite i undervegetationen för att Anden skall kunna växa. Till slut kanske den når medveten nivå.

Man kan också använda en radiometafor. Gud sänder ut sitt Ord. Vi får fininställa oss själva så att det blir ett så klart ljud som möjligt.

Denna Guds vilja är vad som kallas Anden. Samspelar vi med denna vilja är det Guds verk som sker. Anden är del av oss men inte riktigt vi och ett bibelord som har varit viktigt när man vill förstå vad som sker är – där följande står:
Rom 8:26-27
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
Det finns alltså något inom oss som ber, som kommer från Gud och som ber om vad vi egentligen behöver. Bönen är alltså något vi tar emot. Något som blir en källa inom oss.
Joh 4:14
Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."
Den andra punkten jag önskar att ni kommer ihåg är att: Bön är ett Andens flöde. Bönen pågår ständigt och en del av vår person är redan vänd mot Gud och ber ständigt . Det är en ström som det går att flyta med i. Det är denna Ande som måste få växa hos oss och när den växer växer vi i likhet med Gud, eftersom det är hans vilja vi hörsammar.

Alla som någon gång har varit i relation med en annan människa vet att det lätt blir fel. Det kan komma grus i maskineriet så att säga. Det finns därför teman som återkommer, till följd av vår natur, i bönen och som jag kort skall kommentera då det blir av vikt att tänka på för när vi sedan skall prata om kyrkans och församlingens bön.

(Bönens innehåll)

I det gamla förbundet, det mellan Gud och israels folk, fick Judarna en lag som skulle reglera deras kontakt med Gud. Judarnas tempeltjänst är direkt parallell till bönen. Följande offer omnämn.

1. Tackoffer
2. Gemenskapsoffer
3. Synd-/försoningsoffer
4. Högtidsoffer

Dessa delar behövs för att upprätta och underhålla relationen. Det som utfördes i templet i Jerusalem utför vi nu göra i våra hjärtan. Vi som sedan pingsten är det levande templet, Kristi kropp på jorden.
2 Kor 6:16
Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo och vandra mitt ibland dem och vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.
Och Kristus står i Bibeln omnämnd som vår överstepräst och vårt påskalamm. Översteprästen bär fram sitt folks böner, lammets blod räddar det från Guds dom.

Bönen så väl som tempeltjänsten upprättar relationen. Vi får återigen möte Guds kärlek, och får ta emot. Alltså bort med slagget och in med inspiration. Bön blir alltså en sorts andning (Ruach). Bönen ”syresätter” människan, på samma sätt som den syresätter kyrkan och församlingen. Och detta är den tredje punkten jag tänker att ni kan ta med er: Bön är att andas himmelskt syre.

Böneformer

Be kan man ju göra på otroligt många sätt.

1. Man kan be fritt.

2. Man kan be skrivna böner, t.ex. psaltarpsalmer

3. Man kan be tyst (kontemplativt)

4. Man kan lovsjunga

5. Man kan göra saker med kroppen korsteckna sig eller sträcka händerna mot Gud.

De två sista tänkte jag skilja ut lite då det kanske finns anledning att breda ut sig lite kring dem.

6. Man kan tungotala
Någon här som har denna gåva? Hur yttrar den sig? Vanlig sammanblandning med Xenolali. Paulus ber om ordning men den överdrivet restriktiva hållningen är kanske dumt. Det gäller väl dock att välja sina tillfällen. Man känner av.

7. Gör Guds verk
Att göra Guds verk, att vandra i en kallelse, förenar en i allra högsta grad med Gud. Detta är då enligt min definition bön och är kanske det enda sättet att hörsamma Pauli uppmaning att
1 Thess 5:16-18
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.
Kyrkans bön Den Ande som ber i människan är också den Ande som förenar oss till församling och i den världsvida Kyrkan och Anden verkar på samma sätt där. Bönen flödar ur kyrkan. På samma sätt som det inom människan finns viljor som sticker åt alla olika håll och en Guds vilja finns det inom församlingen och Kyrkan många viljor och en Guds vilja som vi har olika insikt i, men som vi alla, på olika sätt söker.

Anden är det som binder oss samman men man kan också säga att bönen, gemenskapen med Gud, binder oss samman. Det är den som gör den till en församling istället för en liten social klubb osv. Bönen är alltså en naturlig del av församlingen.

Tempelbilderna är kanske tydligare när man också pratar om församlingen. Kristus är vår överstepräst. Han bär alla människor på sin efod. Han är den som bär fram våra böner, och Anden som vi har hört ber vad vi egentligen menar.

Därför ber vi i Jesu namn.
Joh 16:23
Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.
Man skulle kunna göra en utläggning om vad det innebär att vara i någons namn men det är ett annat föredrag.

Till Fadern, i Sonens namn, genom den Helige Ande är en gammal formel för hur man skall be. I andra traditioner så ber man till Jesus och man kan be direkt till Anden. Inget är bättre än något annat. Men att be i Jesu namn påminner oss om detta som vi precis har sagt.

Alltså bön pågår, Anden i församlingen ber för oss med outsägliga suckar. Bönen stiger som rökelse. I det osynliga. Denna andliga verklighet vill bryta fram. Guds rike väntar på att uppenbaras. Därför behöver bönen uttalas. I bönen i kyrkan får vi söka att göra oss till ett med Andens flödet och klä det i ord.

Som hjälp har vi i Kyrkan blivit givna en struktur, en rytm. Kyrkan har en rytm för livet, en för året, en för veckan och en för dagen. Där förrättas bön i litrugins form, i tidebönernas form och sakramentens form. Som en liten del i detta ber vi även en specifik förbön. Här får vi bära alla dessa sorters offer som vi pratat om (tack-, gemenskaps-, försonings-, högtidsoffer).

En struktur som är vanlig är att börja med en liten kortare lovprisning. Sedan har bönen tre huvud delar, vi ber för världen, för kyrkan och för oss själva. Till sist avslutas bönen, eller den samlas ihop och signeras i Jesu namn.

Denna struktur är mindre viktig skall sägas och är väl mer att se som något tryggt man kan falla tillbaka på och vara i ifall man inte har några fantastiska idéer.

Förbönen bör vara ett sökande av Guds vilja. Är man osäker på vad Guds vilja är kan det var enklare att lyfta fram problemet och lämna det till den Högstes vishet vad som skall göras. Bönen anknyter till hela Kyrkans bön och anknyter på så vis oss till hela kyrkans bön.

Till sist lite tips:
Den som vill börja be gör gott i att skaffa dig en böneregel. Bön är lätt när det är flyt men så fort det blir motstånd faller den om det inte finns rötter. En böneregel är en typ av rötter. Att be morgonbön och aftonbön t.ex. är ovärderligt. Böneregler blir lätt för ambitiösa. Bön skall på sätt och vis bära sig själv även om det finns motstånd. Det skall vara en rytm som du skulle kunna tänka dig att fortsätta med resten av livet. Det är väl också bra att man under dessa böner ser till att man är ostörd.

Psaltaren är en underbar bibelbok som kyrkan ur alla tider bett ur. Den inspirerar och visar verkligen på hela djupet av vad bön kan vara. Att be med psaltartexter är alltså ett tips.

Läs god andlig litteratur.

Att även blanda in kroppen i bönen kan vara till hjälp. Om det rör sig om korstecken, eller att sträcka sina händer, lägga sig raklång eller knäfalla så mår kroppen bra av att få vara med i tillbedjan.

Var medveten om att perioder av torka kommer men de försvinner likaväl.

Men kanske framförallt: Lyssna. Det är Anden som är läraren.

Psalm 27 Av David.
Herren är mitt ljus och min räddning,
vem skulle jag frukta?
Herren är ett värn för mitt liv,
vem skulle jag bäva för?
När de onda kommer emot mig
för att slita mig i stycken,
mina motståndare och fiender,
då skall de själva snava och falla.
Om en krigshär hotar mig
känner jag ingen fruktan,
om kriget kommer
är jag ändå trygg.
Ett enda ber jag Herren om,
detta begär jag:
att få vara i Herrens hus
varje dag i mitt liv
för att se Herrens ljuvlighet
och söka svar i hans tempel.
Ty han gömmer mig i sin hydda
på olyckans dag,
han gömmer mig i sitt tält,
han räddar mig upp på klippan.
Nu kan jag triumfera
över fienderna omkring mig.
Jag vill offra i hans tält,
offra med segerjubel.
Jag vill sjunga och spela till Herrens ära.
Hör, Herre, när jag ropar,
visa mig nåd och svara mig.
"Sök Herren", manar mitt hjärta.
Dig, o Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig,
visa inte bort din tjänare i vrede,
du som varit min hjälpare.
Stöt inte bort mig, överge mig inte,
min Gud, du som räddar mig.
Om min far och min mor överger mig
skall Herren ta sig an mig.
Visa mig, Herre, din väg!
Led mig på en jämn stig,
jag omges av fiender,
låt inte mina ovänner sluka mig.
Menedare träder fram,
vittnen i våldets tjänst.
Men jag är viss om att möta Herrens godhet
här i de levandes land.
Hoppas på Herren!
Var stark, fatta mod
och hoppas på Herren!

fredag 13 februari 2009

Barn och idioter


Ett av de testen jag använder i särskoleutredningar har en fråga om varför en viss yrkesgrupp behöver gå på vidareutbildningar även när de är klara med sin utbildning.

Han: "För att de skall vila lite.."

Enligt min erfarenhet stämmer svaret. Det ger dock inga poäng.

Av barn och idioter får man höra sanningen..

torsdag 12 februari 2009

Vad bör göras?


Värdegrund och människorsyn har jag och min chef pratat mycket om idag. Det är inte så att jag har misskött mig, snarare var det ett framåtriktat samtal av typen "vad bör göras?"

Värdegrundsarbete. Det kan betyda vad som helst. Vanligen är det att skriva papper som skall sättas i pärmar och dammas av en gång om året då den enligt lag skall revideras. I bästa fall handlar det om hur Jag och Du möts.

Det är något djupt restorativt, mötet med Gud. Teologi kan i sin kärna egentligen inte skiljas från detta värdegrundsarbete, det är därför vi håller på att tjata om att religionen är etikens grund (menar man att Lagen är etikens grund, eller att det inom oss alla egentligen finns något gott i någon sorts kosmiskt samvete skulle jag säga att man misstar sig.) I mötet med Gud möter vi oss själva som avbild. I mötet med Hans allsmäktighet möter vi vår intighet. I mötet med Hans kärlek lär vi oss vad kärlek är. Därför är en teolog inte bättre än han bemöter sina medmänniskor. En teologi inte bättre än dess frukt.

Värdegrundsarbetet är lika viktigt som eftersatt i vår kyrka. Jag skall nog fokusera lite på det, kanske börja med mig själv.

onsdag 11 februari 2009

Utan förvarning (ofrivilliga bloggtips)



Jag får uppmana alla svenskkyrkliga att läsa följande bloggposter: 1, 2 och följande artikel.

Det är så dumt.

Nu blir det inga fler inlägg om svk idag...

Om biskopsämbetet och lite samhällsanalys


Det sägs ibland med sådan självklarhet. Gamla medeltida föreställningar. Då trodde man på drakar, på ett helvete under jorden, och en himmel uppe i luften. Kollektivt var man helt dum i huvudet. De medeltida texter jag har läst måste ha varit undantag då, allihop, och att man, när väl renässansen kommer igång, kan få höra Luther med eftertryck såga all form av allegorisk tolkning med hänvisning till att Mose "skriver historia" måste vara undantag åt andra hållet. Dessa gamla föreställningar som några "gammalkonservativa" håller fast vid. Hopplöst otidsenliga, omoderna.

De nya bilderna, det nya språket, nya orden. Avmytologisering. Symbolisk jungfrufödelse.

Jag önskar inte göra någon sorts slippery-slope-argumentation, jag tror mycket väl att man kan klä tron i nya ord, det har man gjort i alla tider, men det är just genom att man har klätt samma tro i nya ord som har gjort det möjligt. Mitt antagande här: tron är sann, och där med inte föränderlig. Lite som när man observerar tyngdlagen, den har fungerat på samma sätt genom alla tider. Mitt vidare antagande: ingen dogmutveckling sker. Tron är och den behöver försvaras mot alla de krafter som vill förändra den enligt samma mönster som Johannes talar om i NT, förnekelse av att Jesus kommit i köttet och allt detta för med sig. Tro är inte något lätt engångsställningstagande, tron är en kamp och ett sökande. Den som inte kämpar flyter så sakteliga bort. Denna process, denna kultur, tron måste vårdas. Visa mig en tro, så skall jag säga dig om den är kristen.

Att tro att bibelns författare menar höjden som uppe i luften är en synnerligen konkret och obegåvad tolkning. Kan man höja sig lite över det uppenbara förstår man vad som menas, gör man det inte är man inte skickad att bedriva teologi. It's as easy as that.

Varför reagerar jag då så på Helle Klein, hon är ju intelligent, mediavan, färgstark, stryktålig. Hon har åsikter, ledarförmåga, osv.

Det har med biskopens ämbete att göra. Antagande här: Kyrkan är en metafysisk gemenskap, med en naturlig form, given av den Helige Ande. Biskopen är apostel i apostlarnas efterföljd. På honom eller henne, faller, mer än på andra, lotten att vara Kristi ställföreträdande. Varför? För att biskopen är enhetens ämbete. Biskopen bör ha vishet så att den kan skilja mellan andarna, med detta menar jag inte exorcism och annat trams, utan Guds vilja från alla de drifter och mänskliga idéer som vi alla går och bär på. Det bör vara en person med sådant förtroende i alla läger (alltså inomkyrkliga) att den skall kunna medla och jämka, få att samexistera i en Kristi kropp. Man behöver mod och kraft för att sätta gränser gentemot dem som tar på sig för stora kostymer och som sätter Kyrkan på spel. Man är också traditionsbärare.

Profilering, opinionsbildning, teologisk utveckling osv. faller på någon annan, kanske profeten, skulle vi få någon.

Synen går igen i Svks officiella dokument. Ur Svenska "kyrkans" kyrkoordning 08 läser vi:

BISKOPENS UPPGIFTER
1 § Den som innehar en befattning som biskop skall
1. förkunna evangelium i ord och handling,
2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning,
3. svara för ledning och tillsyn,
4. vårda och värna kyrkans enhet,
5. viga präster och diakoner,
6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt
7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen.
Men att faktiskt hålla sig till vad som sägs, eller står, att faktiskt ta dessa antika värderingar på allvar, är kanske lite väl mossigt.

Själv tror jag att det är en ängslig myt att allt är så annorlunda nu. En kvarleva av den gamla tro-och-vetande-debatten, när nu kyrkans män och "teologer" desperat försöker hålla sin akademiska värdighet, istället för att med klara ögon se på vad som varit Kyrkans lära genom alla år, blandat med upplysningsföreställningen om "den mörka medeltiden". Båda föreställningarna är något dessa lärda män och kvinnor borde kunna göra upp med. Inget är nytt under solen, vi har inga nya källor.

Jag skulle önska en stor summering av vårt 500-åriga projekt "reformationen" också. En analys, vad skall vi ta med oss av Luther, vad finns, i ljuset av de 500 år som gått, att ifrågasätta och kanske tänka vidare kring. Men det är en annan fråga.

Helle igen.


Helle Klein var omnämnd som joker i biskopsvalet i Stockholm. Inte nog med det, hon kom på 10:e plats i provvalet, två platser från att bli en officiell kandidat!

KT skriver: Ytterligare åtta nomineringar dök alltså upp vid provvalet. Det första var Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein, 42.
– Hon är multikompetent. Det är svårt att vara mer förankrad i kyrkan än hon, sade Hans-Cristian Nyström, som var provvalets förste talare från golvet.
Han framhöll att Helle Klein har varit förtroendevald i kyrkan, är van att leda och jobba mot en styrelse.

Vem denne Hans-Cristian är har jag ingen riktig koll på, men ärligt talat...

tisdag 10 februari 2009

Bomber, munkar och evigheten


Som en bomb, rakt från ovan, kommer du och splittrar alla våra föreställningar.

Den helige och upphöjde, uppenbarad i den lidande tjänare, Herre och broder.

Det är bara så svårt att få in...

---

Helig Ande har uppenbarat för mig en ny del av Guds rike. Evigheten. Jag och en vän kom att prata om munkar och den utbildning de får, att det tar 5-7 år att bli Franciskan. Men, som min vän sade, "tid spelar inte så stor roll då, man skall ju typ bara läsa och be." Tid spelar inte så stor roll. Varför spelar den roll i mitt liv? Vad är det jag måste? Vad är de jag ännu inte dött bort ifrån? Guds riket är i evighet.

Helig Ande uppenbarar ja.. Det ter sig som att allt som vederfars mig de senaste har en tydlig andlig innebörd. Det är som att min ande är mycket aktiv, och uppmärksammar mig på saker i det mesta. Allt får mening. I praktiken blir jag ganska fatalistisk. Är det bara min upplevelse, eller kan det vara så att man i efterföljelsen går in i något, där Herren ger framgång enligt:
Håll vad Herren, din Gud, har befallt, så att du följer hans vägar och rättar dig efter hans bud och stadgar, hans föreskrifter och befallningar, allt så som det är skrivet i Moses lag. Då skall du ha framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, (1 Kung 2:3)
Inte i meningen att aldrig bli sjuk eller lyckas med allt oavsett vad man gör, utan därför att man är följsam gentemot Guds verkande. Den som lever får se.

Origenes: Om skriften och bokstavstron


Skrifterna har Gud gett oss inte bara för de fakta en bokstavlig tolkning av berättelsen framlägger. Ser man till själva textens bokstav har vissa saker som den påstår inte alls hänt, det hade varit irrationellt och ologiskt.
Det som bokstavligt talat faktiskt har inträffat är givetvis långt mycket mer än det som lagts till och endast rymmer en andlig innebörd.
Hur som helst blir läsaren generade när hon kommer till vissa sidor. Utan noggranna efterforskningar är det inte möjligt att komma fram till om det som vid en bokstavlig läsning tycks vara en historisk händelse verkligen är det, eller om den inte alls inträffat.
Genom att följa Herrens bud att "forska i skrifterna", är man skyldig att noga undersöka var den bokstavliga meningen är historisk och var den inte är det.
Inte allt i Skriften är historia i bokstavlig mening. Uppenbart är att en bokstavlig läsning i vissa fall är omöjlig. Men den Heliga Skrift har, i sin helhet, en andlig innebörd.
Origenes

måndag 9 februari 2009

..fullt levande..



"Guds ära är den fullt levande människan och den fullt levande människan skådar Gud."
-Irenaeus av Lyon

Om förebilder


Förebilder är något mycket bra. Människor man möter som kan mer, är mer överlåtna, mer kärleksfulla. Emellanåt svävar de så långt fram att man bara får böja sig, men även detta är nyttigt. Utan förebilder stagnerar jag fort, nöjer mig, börjar kompromissa. Men med förebilder kan man sträcka på benen, man kan växa, skyddad från den pinande vinden. I mötet med vissa människor blir man gång på gång påmind om hur fort man glider, deras liv blir ett evangelium, ett korrektiv. Stora liv som speglar Ordet, som säger mer än aldrig så många predikningar. Helgonens liv. Tack Gud för alla förebilder!

söndag 8 februari 2009

Sångernas sång 2


[Han]Vet du inte det,
du skönaste bland kvinnor,
så följ bara fårens spår
och låt dina killingar beta
vid herdarnas läger.

Vid ett sto i faraos spann
vill jag likna dig, min älskade.
Dina vackra kinder smyckas av hängen,
din hals av pärlor.

Hängen av guld skall vi göra åt dig
med kulor av silver. (Höga v 1:8-11)

Du, just DU, är skönast. Din svärta ser han inte, konungen. Söker du honom, följ i dem som följer honoms spår. Dina tankar får god näring vid herdarna, dina unga får leka av sig i trygghet. Något stolt och vackert är du, något furstligt, det finaste som denna värld kan uppbringa, som denna världens härskare ännu har i sin ägo. Du är älskad. Den skönhet Han, en i tre och tre i en, i sin kärlek ser, smyckar han själv nu ut med oförgängligt guld och kulor av silver. Han gör sin brud vacker, hennes person behaglig.

lördag 7 februari 2009

Diskriminering


Efter Nogger Black-debaklet har nu myndigheten Centrum mot rasism kommit med ett nytt uttalande. Jag håller med om att en markering behövs gentemot poliser som kallar invandrare för "Apajaävel". Men uttalandet visar någonstans vilken värld politiker och politiskt korrekta organisationer lever i. Man vill ha en nolltolerans mot rasism och diskriminering. Man kanske menar rasism och kränkande särbehandling men man säger diskriminering. Diskriminera betyder skilja, man pratar om diskriminering mellan t.ex. färger. Men det är en annan sak tänker kanske du. Tyvärr är det inte det. Människan kan hålla c:a 200 person som individer, sedan börjar man generalisera. Det skapar ångest att inte kunna bestämma kön på en person man möter. Gruppering, systematisering, generalisering, del i människans natur. Vi kommer att tänka somalier och svenskar så länge vår hjärna fungerar som den gör. Fördomar har vid därför per definition. För att verklighetsanpassa dessa behövs kommunikation, medvetenhet och möten. Fördomarna måste luftas, diskuteras, bemötas, problematiseras. Är alla romer tjuvaktiga, är alla somalier arbetsskygga? Nolltolerans mot diskriminering. Vad händer? Locket läggs på och fördomarna trängs bort till de omedvetna delarna av personen. Lite som moralism gör med sexualitet. Där kan det inte symboliseras och hanteras. Men verkar fortsätter det göra, både på den negativt särbehandlade och den särbehandlande. Gjuts in i självbilden och skapar ger nytt bränsle åt fördomarna som inte får symboliseras och hanteras och så är det igång.

Den som inte är medveten om och förhåller sig till sina fördomar, utan tror att man är fri från dem, är troligen lika fördomsfull som skånepoliser som i sina brunstbröl stöter ut "Apajaävel". Man är bara lite mer raffinerad.

Kränkande särbehandling är ordet ni söker, centrum mot rasism.

edit:
Mer om polisen.

torsdag 5 februari 2009

Sångernas sång 1


Sångernas sång, av Salomo.

[Hon]Kyssar vill jag dricka ur hans mun!
- Din kärlek är ljuvare än vin.

Ljuvligt doftar din balsam,
som Turak-balsam är ditt namn,
och kvinnorna älskar dig.

Ta mig med, låt oss skynda,
för mig, konung, till ditt rum.


Vi skall jubla och glädjas över dig
och prisa din kärlek högre än vin.

Med rätta älskar de dig.

Jag är svart och skön,
ni Jerusalems döttrar,
svart som Kedars tält,
som Shalmas hyddor.

Bry er inte om att jag är svart,
att solen har bränt mig.

Min mors söner grälade på mig,
de satte mig att vakta vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte.

Säg mig, min käraste,
var du vallar din hjord
och var du rastar vid middagstid,
så att jag inte förirrar mig
till dina vänners hjordar.

(Höga v 1:1-7)

Hon är berörd, förälskad. Ljuvare än vin är kärleken, ljuvligt doftar Namnet och den smörjelse han ger. Han är åtråvärd och hon önskar bli tagen med, ryckt från den plats där hon är, det brådskar för hennes hjärta längtar. Svart är hon, svart som förbränt trä, svart som sot, svart som nyplöjd mark. Svart och skön, självklart trygg i den älskades ögon. Solen har bränt henne, men hon vill. Hon vill vara med honom. Hon bryr sig inte om det egna, den egna försörjningen, stoltheten, tryggheten. Den glädje det egna verket kan bringa är ingenting, intet att försvara. Det är inte hon själv som önskat vakta på detta. Hennes syskon grälar på henne, hur kan hon vara så oansvarig, så från sina sinnen? Hon har bestämt sig. Hon skall ge sig ut, hon skall lämna sitt allt och söka honom. Men det finns så många herdar där ute, hur skall hon finna den älskade?

onsdag 4 februari 2009

Hjärtslag


Kroppar kastas mot varandra, endimensionellt längs sin bana. En förväntad kollisions i annalkande. Men inte än. Nu: bara spänningen; förberedelsen; väntan som tröttat sinnet. Som hos soldaten som trycker i värnet.

Hjärtslag.

Innan signalen ljuder.

Hjärtslag.

tisdag 3 februari 2009

Funktionell struktur/Strukturerad funktion

När wikipedia skall förklara skillnaden mellan strukturalism och funktionalism (begreppen finns i fler diskurser och jag kan inte svara för alla) ställs följande upp:

En funktionalist som ska förklara varför dina ben rör på sig skulle fråga sig "varför har vi ben"? Och "hur hjälper benen oss att anpassa oss till vår miljö"?

En strukturalist skulle förklara varför dina ben rör på sig genom att undersöka hur musklerna, benen och hur hälsenan fungerar.

I kyrkan finns det funktion och struktur. Det finns ett pastorskap och det finns en pastor, det finns ett profetskap och "profeter", det finns biskopsskap och biskopar, Gudskunskap och teologer.

Skall jag tänka utifrån rollutveckling så utvecklas roller: likhet; särskilda förmågor/behov ger specialisering (funktion); rollen benämns och blir särskiljs; olikhet. Olikheten har en tröghet vilket innebär att även om specialiseringen inte finns kvar kan olikheten bestå. Det kan också gå i arv och liknande. I byråkratin (alltså Webers byråkrati) så erbjuds en struktur av roller som sedan skall fyllas. Detta görs mer eller mindre väl. Peters lag säger att den som kan hantera sin nivå blir befordrad varför alla kommer stanna i sin utveckling strax över sin kompetensnivå, eller på sin inkompetensnivå. Hur som helst det finns en diskrepans mellan roll och funktion. Det finns en tendens att hellre se till formell kompetens (roll) än faktisk kompetens (funktion), att se till ämbete (t.ex. präst) snarare än till funktion (lärare, herde, vad man nu säger att prästen skall göra). Strukturerna är inte kompatibla då de bygger mycket på in-/utgrupp, statusmarkörer osv. Strukturer blir generellt hotade av varandra.

Skall jag tänka kring historien tror jag att man i den tidiga Kyrkan, och i alla samfund då de är unga, har mer av ett funktionsfokus är ett struktrur/rollfokus. Strukturen förandligas. Samma sak går att se med sakramenten, dopet som från början var ett inträde i Kristi kropp, på ett konkret sätt hamnar allt längre och längre ifrån detta för att bli något närmast juridiskt, samtidigt kommer ett behov av en markering att man skall börja tro och leva med, konfirmationen, som sedan förandligas. Det kanske största problemet är när man bygger teologiska system för att låsa fast strukturerna. Påven blir något mer än bara en ledare för Kyrkan, det räcker inte med det. Och, är Påven de facto inte en ledare, är detta kanske inte så konstigt. Att man hittar på att han är det i någon sorts låtsasvärld ändå. Den formellt kompetente har papper på att han är kompetent, skulle verkligheten vara en annan har nog verkligheten fel, annars brakar allt samman.

Strukturen delar vi inte alla, där är vi plågsamt splittrade, men funktionen delar vi alla. Vi kanske kallar det olika saker, men i grunden har Kyrkan bara en struktur. Så får herden, ledaren, läraren, profeten, tröstaren, osv göra sitt verk bäst hon kan, trots de officiella strukturer som finns.

I den kyrka jag drömmer om, sammanfaller dessa. Eller åtminstone samspelar dynamiskt, dialektiskt. Där utgår vi från funktionen och rensar bort organisatoriskt slagg. Man säger att en byråkrati inte kan reformera sig själv. Men Kyrkan kan förnya sig, det är vår tro.

Tidigare inlägg om samma ämne.

måndag 2 februari 2009

Bilder från Bjärka-Säby

Summa: Många tankar har väckts. När Kyrkan kommer samman känns det självklart och enkelt på något sätt. Jag tänker att jag skall skriva något om strukturalism och funktionalism och samspelet däremellan men det får nog vänta till jag har lite mer tid. Syster Sofie, OP, predikade och Episcopus Lindcopensis Martinus Lind (han med uppkopplingen mot Herren Gud Sebaot) celebrerade under den avslutande mässan. Sr. Sofies predikan handlade om vikten av att ständigt gå över till andra sidan, till den andre, i Jesu efterföljd, att ta båten över till andra sidan, den förbjudna marken och möta mannen bland gravarna. Att se Gud på ryggen, kan översättas se Gud i den andre. Olikhet är en förutsättning för enhet. Sammansmältning är något annat. Vi är inte alla samma, i Maoistiska kostymer, vi är ett. Tänkvärt.

Per Mases
Gudsmodern, Herren och en liten bit av Matteusevangeliet i den övre salen.
Övre salen igen.
Ja...


Det blir inga bilder på människor och dylikt. De behåller jag själv.

söndag 1 februari 2009

Mättat


Så, nu är det mättat.

Ge mig lite fulkultur.

Jönssonligan..

Vad som helst..