Väglös

- Vad gör ni, frågade vandraren vägarbetarna.
- Vi tar ned skyltarna. Det är ändå ingen som beträder dessa stigar längre.

Han sneglade på den solblekta skylten där kommunen upplyst om att vägen inte vinterväghålles.

- Det är ju knappt en väg längre, snårigt och dant, dessutom är alla skyltar framgent bortplockade. Vägen är borttagen ur stadsplan och kartor. Vill du se sträckningen finns säkert gamla att tillgå på biblioteket. Varför ska du förresten gå här. Det finns ju massa vildmarksföreningar och pilgrimsleder som går på fina, nyröjda stigar.
- Men jag har ju ett mål, i slutet på denna väg.
- Då får du fortsätta på egen risk. Vi kan inte förväntas ta något ansvar.


"Härifrån är vägen väglös".

.

Seglen revade och batterierna surrade.
Styrmannen surrad till rors.
Allt är redo för helvetesnatten
- men det mojnar.

Fronten fortsatt tung,
Skeppet fortsatt ensamt.
Långt från trygg hamn
- långt från hem och härd.

Väntan kan döda.
Sätta en livbåt till sjöss
och styra in mot den fjärran stormen.
Mot död eller ära.

Suis

Utanför den plats där Johannes satt fängslad hade ett stort följe samlats som begrät hans olycka. Jag är du, sa de alla, jag är en del av ditt mod, ditt offer och ditt ställningstagande. Måhända kom jag inte ut till öknen. Måhända vågade jag aldrig kritisera och nog var det så att du var provocerande.

Jag menar man får ju förstå att makten blir irriterade, och tänk om alla skulle bete sig så.

Jag menar det har ju inte varit otydligt att det blir starka reaktioner och om man ger sig in i leken får man leken tåla.

Jag menar makten är ju inte mer än människor som säkert gör sitt bästa, den innehåller mängder med människor som alla har goda ambitioner och som blir orättvist kritiserade för något som de inte själva kan hjälpa.

Du kanske trodde att vi skulle komma att skydda dig, men våra pengar gör sig bättre i vård, skola och omsorg. Är du inte beredd att själv betala priset bör du kanske vara tyst.

#JeSuisJohn

Ljus

Så tog då oljan till sist slut i det gamla lampstället. Det kunde tyckas tråkigt men prästen gladde sig över att ett nytt, mer säkert, elektriskt, ljus kunde installeras i kyrkolokalen.  Det fina med ljuset, sa han, är att det får sin kraft från närmast obetydliga små ting, som sedan delas i ännu mindre beståndsdelar. Kraften distribuerades i tydligt utlagda och centralt planerade nät och var så mycket stabilare än den öppna flammande låga som så länge levt en tynande tillvaro i lokalen. I det envetna surrandet som lysrören gav ifrån sig såg han på sina rynkiga händer att han hade blivit gammal. Man såg in i alla hörn att här var i det närmaste tomt och rynkorna avslöjade att även de andra var gamla, bleka och glåmiga.

Måndag kväll

Förtöjningstampen rinner ansträngningslöst ned i vattnet. Fören bryter milda vågor.

I know we had a good run. We made the most of it, you and I. As we now part, we will remember the good times and keep the best parts in our hearts. You will not forget, nor will I. Go in peace.

Grand junction

Det sägs ibland att dagarna som passerade var livet. Dagarna som passerar är också efterföljelsen, i den lilla och ofullständiga bombasticitet, den tvivelsfyllda kamp eller den trotsigt motståndsfyllda flykt som den innebär.

Den som flyr utgör inget föredöme. Den som lyfter upp det unga, radikala, det annorlunda och aparta flyr. Din väg är här. Uppbrottet sker här och din väg ligger redan framför dig. Trasigt, ont och ofullständigt, varje steg mer skadande än läkande, men verkligt.

I'm looking at the man in the mirror, I'm asking him to change his ways, sjöng världsförbättraren Michael Jackson. Han sjöng också We are the world, och Heal the world - pekoraler ofta använda vid överspända tillställningar. Mannen som ville hela världen förgrep sig troligen på småpojkar. Var det världen som behövde förändras?

Var det i den stora drömmen, eller ligger det stora goda i det lilla att älska och vårda dem som är nära, som vägen var.

Apatisk

Det installeras biskop i någon annans kyrka. Jag nås av nyheter om politiker som fastslår dess teologi och en värdegrund som hänger som ett damoklessvärd över hela Guds församling. Klockorna kallar, men jag kan inte förmå mig. Apatisk i väntan på att mitt utvisningsbeslut ska verkställas.

Mor

"Nu slutar ni bråka!" Mamman ruskar tag i barnen och återställer på så vis ordningen. "Det spelar ingen roll vem som började, nu slutar ni!" Som en kattmamma läxar hon upp sin kull alla barnen ser vad de egentligen är, älskade syskon. Mamman har ett lagstadgat och samhälleligt bekräftat mandat att uppfostra sina barn. Hon har också ett informellt mandat givet av hennes större mognad, vishet och den godhet och trofasthet hon upprepat givit prov på. Hon älskar alla barn. Lika mycket. Hennes agerande styrs av principer av rätt och fel som är konsekventa och förutsägbara. Hon ger den äldre större ansvar, som sig bör, men ger också större frihet. Hon skyddar den yngre och har kärleksfullt överseende med dennes misstag.

Hur jag längtar efter en mor i vår kyrka. Någon värdig kräklan.

Anakoret

Så har tillvaron i svenska kyrkan då till sist blivit en anakoretisk kallelse. Ensamma är vi kallade ut i öknen för att i envig möta djävulen. Jag ser människors tro, men det är inte min tro. Jag ser människors vision av församling, av kyrka, av herdeskap, deras gestaltande av sakrament och vigningstjänster och ser att det är inte min kyrka. Jag kan ha tänkt som de, innan Gud tog sin rättmätiga plats i centrum och jag som den roterande jorden placerade mig i omlopp. Kopernikus fick lida för att vilja placera solen i centrum och lika provocerande tycks det vara att placera något på egots plats, hur självutplånande detta ego sedan än tycks vara.

Pekoral och patetik. Den allsmäktige Guden är så liten och lismande eller stor och ouppnåelig att man inte behöver bekymra sig. Inkarnation och rättfärdiggörelse lyser med sin frånvaro. Så samlas vi till en kärleksmåltid och mittemellan köruppvisningar och spektakel syns ett litet bord, en kalk och ett bröd. Ensam firar jag mässa mitt i kyrkans arena och kontaktyta. Där ska diakonal omsorg skapa efterföljare och lärjungar, och vi gläder oss över vår verksamhet där kyrkan för en gångs skull är full och över att förkunnelsen var så anpassad för ändamålet.

Johannes och hans mor såg upp emot honom, två individer, ensamma i världen. Han gav dem till varandra.

Fokus

Korsets passform är sällsynt dålig. Det tycks aldrig sätta sig, alltid fortsätta skava på något sätt. 

Som uniokulära cirklar som var för sig vandrar mina ögon över det utan att vilja förenas till en enda fullständig bild. Hur vredgas man över orättvisan utan att bli alltigenom vred. Hur älskar man och glömmer utan att göra våld på sig själv och förminska den andre. Ögonen söker sitt fokus men det står inte att finna. 

Beredelse

Den Helige Ande tycks alltid vara mer intresserad av mitt lyssnande än min otillräcklighet.

växt

I varje hjärta som bankar söker du efter det lilla goda frö, avbilden av dig, som blivit vårt arv. Hjärtats växt, törstig efter ljus, krokig som ett träd på en vindpinad ö. Likväl en växt. Likväl vid liv.

Nytt år

Nytt år. Inget mer hopp, på vilket besvikelsen kan byggas. Ingen mer dröm, som kan tas ifrån dig. Ingen mer kamp, som tär dig inifrån. Nytt år. Renare.

Näthat

Näthat är ett förrädiskt ord. Aftonbladet granskar hatet och skiten på nätet, i hätska ordalag och får mothugg och hot på ett sätt som givetvis är över gränsen. Man ropar på skydd och polisiära åtgärder för att säkra opinionsbildares möjlighet att verka. Hatsajter bör dock stängas ned, de sprider ju hat och bildar inte opinion.

Martin Jönsson, kulturchef på Svd skriver

De som nu spyr ur sig hat, hot, rasism och sexism talar ofta om att de värnar rätten att säga vad de vill och berätta ”det som inte får sägas”. Det är kvalificerat skitsnack. De är snarare yttrandefrihetens och alla andra friheters största fiender.

Är det definierat som hat, det man säger, är man yttrandefrihetens och andra friheters största fiende. Redan här har vi väl kommit till kärnan av den politiska korrektheten som i allt väsentligt avklär den ängsliga hållningen, övertron på definitionernas makt, den sociala ingenjörskonsten och intoleransen i toleransens namn. Det är beklämmande att Svd som i sin ledarstab har många som står upp för yttrandefriheten ger utrymme för dylika tankar. Näthat är blott en härskarteknik för att upprätthålla status quo, för att parafrasera den teoribildning som en gång gav oss Martin Jönsson och hans gelikar.

Parallellen till Helle Kleins drev mot diverse kyrkliga opinionsbildare är givetvis total.

Du skall följa mig

Mystikerna pratar om en andra naivitet. Barnaskapet hos Gud för den som växt i tron och sedan krupit in i moderlivet igen. Vägen dit är kantad av frestelser att agera. Sådant kan man känna i en svensk kyrka, i ett svenskt samhälle. Mästaren säger till Petrus: vad angår det dig, du skall följa mig. Kanhända det svåraste att ta till sig i Kristi frälsargärning, detta att han kunde stigit ned från korset och tillkallat legioner av änglar. Vad angår det mig, som del i en helhet, som förtroendevald. Vad angår det mig när dumheter hålls fram som gyllene kalvar.

Efterföljelsen är ingalunda inaktiv, distanserad eller kall, men den går inte i egen kraft. Den är själavårdande, och mer fokuserad på den egna bristen än broderns. Den vill och andas försoning, helighet och frid.

Du skall följa mig.

..och du mitt barn skall kallas den högstes profet...

Dop

Vår dotter döptes igår. Det är en stor sak i en liten förpackning. Något som i ett himmelskt perspektiv är fulländat men som får gro långsamt, mogna och förhoppningsvis nå full blomning här på jorden. Vår dotter var nyfiken på alla människor men blev sedan överväldigad och ledsen när många ville röra vid henne. När kvällen kom var hon trött och grinig. Gud träder verkligen in i förunderligt anspråkslösa boningar.

Nu får vi föräldrar hjälpa henne så gott vi kan i hennes växt. På trons krokiga väg. Många med goda föresatser har slagit sig för bröstet men misslyckats. Denna vår viktigaste missionsuppgift är i sanning en svår sak. Jag imponeras storligen av dem som gått före och som inte stått i vägen mellan Gud och sina barn.

Må Gud själv och hans kyrka hjälpa mig dithän.

Att stava mission

Det sägs att mission stavas dialog. Det sägs som om det inte blivit sagt på samma sätt sedan 70-talet, som att det sedan 70-talet burit frukt, som att sekulariseringen inte har någonting med kyrkans attityd att göra. Själv är jag ingen missionär. Har jag lyckats väcka intresse hos vänner så är det just för att jag inte missionerar, eller ens för dialog med andra, som inte så önskar, om tron. Likväl tycks det mig främmande hur dialogen (med denna ständiga andre) skall förmedla evangelium. Det är ju inte våra funderingar, vår fromhet, eller våra ljusbärare som primärt utgör kärnan i vår tro, utan Gud som genom sin Son Jesus Kristus vänder sig till var och en med djup upprättelse.

Banalt och åter banalt när detta evangelium övertrumfas av talet att vi alla är samma och att orden som vi har leder vilse. Visst är vår Herre radikalt gränsbrytande och kallar oss alla till detsamma i hans efterföljd, men likt mannen i Gergeza behöver många av oss börja vår efterföljelse med att gå hem till oss själva. Väl där kanske man ser att det inte är via majoritetens tyranni som Guds rike byggs utan genom Andens omformande av hjärtat. När solidariteten inte blir med stumma kollektiv, kränkta genom sinnrika idésystem, utan med individen. Med Stefan, inte arbetaren, med Abdi, inte somaliern, med Lena, inte kvinnan, och med Rita, inte den homosexuelle. Då inser man att Greve Knorring, nazisten Rickard och våldtäktsmannen Robert behöver precis lika mycket sympati, för människans avskildhet från Gud är oberoende av världslig status. Jesus kommer som bekant inte bara till fabrikerna i Malmö.

Skall jag stava mission på något sätt får det nog bli efterföljelse. Jag hoppas vår kyrkas mäktiga en dag förstår vad detta är.

Vilse

Han kommenderade alla hästar att dra själen upp ur leran, där hjulspåren nu inte längre gick att urskilja. Kampen lika ursinnig som tröstlös. Om den lille mannen visste att hans mål fanns i hjärtats mull kunde hans kamp kunnat få ett slut. Om han visste att hans vagn måste förgås...

På korset

Förlåt dem, de vet inte vad de gör. De vars törnekrans borrar sig in i hjärnan så att inga klara tankar kan tänkas. De som spikat dina händer och fötter så att du inget kan göra. Förlåt dem, fastän dina inälvor ber dig förgöra. Ty domen är inte din.

Törstig. Av vinstocken bara surt vin. Guds folks vedermödor har pressat fram en bitter galla att dricka. Denna är den enda dryck du ges. Du törstade efter gemenskap, du är ensam. Du törstade efter sanning, de har alla förrått dig. Du törstade efter barmhärtighet - Gud själv har övergett dig. Drick kalken som räcks åt dig. Ty makten är inte din.

Inget kvar. Du kan inget göra, dina armar är fastnaglade. Du har inget, flocken är skingrad och ingen lag är nedtecknad. Du kan fly, lämna för det bättre, utan hämnd att kompromitera din godhet, men gör det inte. Reducerad till ingenting. Det är fullbordat.

Fogat samman

Det Gud fogat samman får människor inte skilja på. Vi har ett gemensamt ansvar att stå tillsammans och bara gå dit vi båda kan tänka oss. Dit vi med gemensamma krafter kan önska och våga. Är detta sakramentalt? Ja förmodligen, Kristus och hans brud, Kyrka bara där de går tillsammans, alltid tillsammans trots att tusen okända män dagligen skändar. I samklang och frid bara i gemenskapen.

Elitistisk och utestängande? På den frågan svarar han: "Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas."