Frid

Herre, du bestämmer min utgång och min ingång.

Ge mig frid,

endast detta,

och tag vad du vill.

Stelhet

Vad händer när religionen stelnar? När den blir ett hinder, ett mål i sig, en avgudabild? En liten liknelse för att förklara vad jag menar. Arbetarrörelsen var en dynamisk rörelse. Det var kamp och känslor. Konflikten mellan kapitalet och proletärerna. Ibland infann sig en känsla av att nu räcker det. "Det är strejk, det är strejk det är vägen för oss. De jävlarna skall få känna på, att det blir inga vinster och ingen profit..." som Knutna Nävar sjunger. Facket var något som man från arbetsgivarsida var rädd för. Ingen vill egentligen vara rädd, ingen vill vara arg (några vill, men det tillhör det mer patologiska), så vad händer. Man börjar formalisera konflikten. Strejken får sin gång, facken bjuds in i samverkansgrupper och arbetarrörelsen reduceras till en parad med trumpetfanfar och kokt korv med bröd. Så långt från sitt ursprung. Den formella paraden är död i den meningen att den är helt frikopplad från den känsla, den verklighet som gjorde den nödvändig från början.

Tänker vi på hur mycket sociala överenskommelser som finns i samband med bjudningar (man måste säga att det var gott och ta mer även om det inte var det, osv.) och andra sammanhang kan vi se att detta är något mänskligt. Det finns en formell värld där inget är äkta, inget är levande.

Så även i kyrkan. 2000 år har ackumulerat en massa formaliteter, biskopen är biskop efter val, inte för att han är en som går i apostlarnas efterföljd. Kyrkorådet representerar församlingen även om ingen av dem går i kyrkan. Ritualen följs även om få förstår dess innebörd, även bland kyrkans anställda. Det spelar egentligen ingen roll om du går till de pånyttfödda karismatiska församlingarna. Livets ord är ett gott exempel, det finns en tydlig form, vissa nyckelord man skall skratta efter, ställen att säga halleluja på även om man inte är så glad. Det levande är så skrämmande.. Varför? För att vi har ingen kontroll, i det levande finns tvivlen, i det levande utsätter vi oss för stunden, för våra egna infall, och - Gud förbjude - den Helige Ande. Vi kan dogmatisera Gud till oigenkännlighet. Rationalisera bort alla kantigheter i tron, alla utmaningar.

Om nu varje försök till förnyelse leder tillbaka in i stelhet måste lösningen vara en annan. Merton(?) talar om att rörelser är bäst i början, sedan blir de bara gamla. Fullkomnandet i Kyrkan handlar om föryngring. Om att återupptäcka, fascineras för samma saker som de första. Fylla, förstå och förnya.

Vi är Jesu lärjungar, inte lärjungarnas lärjungar.

Splittring...

Splittring... Plötsligt rämnar allt.

Sorgset mitt hjärta.

Jud 17-19

Men ni, mina kära, skall komma ihåg vad som förutsades av vår herre Jesu Kristi apostlar. De sade till er: "I den sista tiden skall det uppträda hädare som drivs av sina gudlösa begär." Det är just de som vållar splittring, dessa som är alltigenom jordiska, utan ande.

(Jag älskar er alla)

mist sin kraft...

I din vilja vågar jag önska, i din blick är blicken stadig.

Herre, vad ser de?

Dig, och en man som har mist sin kraft.

Obekvämt

Ibland blir jag i det närmaste förbannad på mig själv.

Jag sitter i skuggan och läser Den oemotståndliga revolutionen av Shane Claiborne. Jag kommer ha anledning att återkomma till denna underbara lilla bok senare, men måste bara ta upp en sak.
Jag har av och till brottats med en klosterkallelse under tiden sedan mitt möte med Gud - ni vet, lydnad, kyskhet, fattigdom... Med viss förvåning blev jag ledd till staden och församlingen jag för tillfället befinner mig i, ett medelklassyrke, i en medklasstad. Vad händer, jag börjar rationalisera, stelna. På Sleepaz blogg kan ni läsa mig försvara min rikedom, kommentar 1.

Det Shane skrivit, som får mig att tänka, är ett avsnitt där han gör upp med den lilla söta kärnfamiljen som den enda, kanske till och med som den önskvärda vägen. Jesus citeras, på ett så där närmast obehagligt sätt (Matt 19:11-12):

Han svarade: "Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."

Jag påminner mig om Origenes som tog detta bibelställe så bokstavligt att han kastrerade sig själv - hängivenhet, mina damer och herrar - jag kanske skall tillägga att han ångrade sig senare i livet.. Hur som helst, jag diskuterade detta med Doxology i veckan. Han citerade min stora förebild Dag Hammarskjöld (Vägmärken, sid 131):

Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?

Det finns en möjlighet i detta som jag inte vill se, att ensamheten skulle vara min väg. Jag antar att det enda som den som någon som avser att följa kan göra, är att hålla sig öppen och sluta försvara sig. Det finns inget som lättar på kraven. Helighet, allt därutöver är nåd.