Madame Guyon och lidande tjänare

Madame Guyon skriver i Andliga strömmar att själen en bit på den andliga vägen (efter ett trettiotal år som hon skriver, hrm..) så blir Kristuslikheten sådan som i Getsemane där lärjungarna somnar, som på korset där till och med Gud övergivit honom. De känslor av Gudsnärhet man tidigare fått klingar av, tungotalet avstannar, den kraft till fullkomlighet man fått kläs av en (moder Theresa upplevde inte Gud under många av sina sista år, endast tjänsten var kvar). Vännerna drivs bort, allt kläs av. Kristuslikhet, inte i det konungsliga utan i den lidande tjänarens gestalt. Något hos honom är så fruktansvärt att man vänder sig bort. Han blir lämnad ensam.

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. (Jes 53:2-9)

Men tänk vilket löfte den högste ger strax därefter, eller kanske mitt däri:

Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes 53:10-12)

Är inte detta en dårskap för världen så säg... :)

Kalla mig galen, men något i mig attraheras av detta. Jag kan liksom se det framför mig. Inte det att det är smutsen, eller förnedringen som sådan som lockar, jag är ingen person lämpad för lidande, men jag är förälskad i den Kristus jag finner där.

Boknörd?

Ytterligare ett test. Johanna G har också gjort det.

Två sorters makt

Kring år 30 möts två mäktiga män i Jerusalem. De står ansikte mot ansikte och följande konversation utspelar sig:

"Så du är judarnas konung?"

"Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?"

"Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?"

"Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag."

"Du är alltså kung?"

"Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst."

"Vad är sanning?"

Det är givetvis Jesus och Pilatus som möts. Två mäktiga män, men med väldigt olika maktbaser. Pilatus har samhällets lagar, militär makt, formell titel, statusmarkörer i kläder. Jesus har... något annat. Ja han är Guds son, men jag tror inte det är bara Jesus som detta gäller. Det är inte just det att han saknar världslig makt, det finns mängder av människor som dagligen trampas på just för att de kan trampas på. Det är annorlunda med Jesus. Det finns en respekt någonstans för någonting som går helt på tvärs. Jesus är fråntagen allt, all makt, men tycks ändå vara sitt eget centrum, tycks ändå bära en auktoritet. Han säger att han har sanningen. Som en man i trasor, en vettvilling från bergen som kommer ned och inte tar några hänsyn till den sociala pyramiden, till de formella teologiska utbildningarna, till risker. Som en medeltida narr. Men han behandlas inte som en narr. Pilatus har makt att tvinga, men Jesus tvingar inte, han vittnar för sanningen och den som vill kan höra. Pilatus kan förlora sin makt, vi kan se vad som händer när han försöker ta Jesu:

"Varifrån är du?"

-

"Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?"

"Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld."

Efter det svaret ville Pilatus frige honom.

Ett möte mellan två mäktiga män, en med riktig makt, oskiljbar från hans väsen, endast förgänglig ifall Jesus själv hade ändrat sig, en med makt som en klädnad och när den faller ingenting. Jesus är en stor människa, Pilatus kanske inte ovanligt liten men man växer oftast inte på den ledden särskilt mycket.

I den relativa världen så är det kvantiteten viktig. Det flest tycker är bäst. Så fort en person har sanningen kan han ha tusen motståndare. Kvantiteten förlorar sin betydelse.

Gud behöver inte antal. Han har valt att verka genom det minsta och bräckligaste genom hela historien. Hade Jesus ens kunnat haft en här? En översteprästtitel? En kungatitel? Vad hade då hänt, med hänsynslösheten och risktagandet? Med trovärdigheten?

Vad händer med vår trovärdighet?

Jag har några gånger i mitt liv mött människor med dylik ryggrad. Som står upprätt i medgång och motgång. Som säger sanningen oavsett konsekvenserna och som oundvikligt har fått bära dessa konsekvenser som ett sigill på deras ande.


Som tillägg

Wikipedia säger om Pilatus: Utombibliska källor ger en bild av Pilatus som en mycket våldsam och illa omtyckt ledare. Den judiske historikern Josefus skrev i detalj bl.a. om hur Pilatus sårade och retade judarna (se Ant. 18.35, 55-64, 85-89, 177, B.J. 2.169-177). Pilatus nämns dessutom dels av den judiske filosofen Filon av Alexandria (se Legatio ad Gaium 38), dels av den romerske historikern Tacitus (se Annals 15.44).

An die Freude

Jag ber om ursäkt till alla läsare för att jag har så smalt intressespann för tillfället. En sådan tur att det finns så många goda bloggar skriver om annat...


Glädje då.. Tillfredsställdhet till eufori. Det är inte det tillfälliga jag menar, det är glädje som en stabil egenskap, som en del i mitt vara. I en föränderlig värld är den plats där jag kan vara glad i motgång så väl som medgång de sällsamma stunder då jag gör min Faders vilja. Alltså inte i allmänna termer utan då Gud är verkligt nära och det finns ett specifikt uppdrag, en mening i det att en kvinna står och skäller på mig, att jag säger sanningen och får skit för det, att jag går fel och stannar upp och pratar med en sörjande person med följden att jag missar något jag borde. Då kan jag bära det med glädje för jag tjänar någon som är högre än mig själv och min kropp, någon som tar ansvar. Jag kan glädjas likt en hjälte som gläds åt att löpa sin bana (Ps 19:6).

Kan det vara så att friden, glädjen och rätten hänger samman? Att glädjen inte kan göra sitt intåg innan Fridsfursten står outmanad i våra liv, innan profetian är uppfylld;

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände. (Sak 9:10)

Men inte heller orättfärdigheten kan finnas. Den sanna glädjen kan inte finnas så länge det finns orättvisor, för Herrens Ande "[..] finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. (1 Kor 13:6)" Alltså orättvisor som jag är medveten om, eller delaktig i. T.ex. skulle en ovilja att dela med sig kunna vara ett sådant hinder även om jag i mitt sinne har en bild av att "jag har rätt till mitt, jag har ju tjänat ihop till det."

Jag känner ingen glädje om mina förväntningar är andra än det som sker. Högt ställda förväntningar är ett utmärkt sätt att bli besviken. Kanske är det till och med så att mina förväntningar gör att jag strävar emot något högre gott som vår Herre har tänk ut. Glädjen är alltså även här kopplad till följsamheten. Följsamhet kräver tillit-självkontroll-dumdristighet så att inga yttre hinder eller motstånd får stå i vägen. Följsamhet kräver en själ i jämvikt så att vi kan höra din röst, och det kräver att man lämnar även hoppet om egenviljan, alltså hoppet om att kunna styra mitt liv till det jag vill, som att skaffa familj, akademiska titlar, fina jobb, pengar, osv. vad jag nu kan tänkas vilja ha. För söker jag det finns det ingen plats att följa. Den vägen är åt andra hållet. Jag kanske får allt det andra på den vägen, men jag når aldrig den vägens mål på den breda vägen.

Det blir att satsa hela pengen på himlen. Ha skatten där vid målet. Ha hjärtat i himlen. Sänka ned rötterna i det eviga. Inte av denna värld, likväl i den. Då kan jag vara oberörd av klander, av opinioner, av beröm, av smärta. Glad i den Helige Ande, åt frälsningen, åt våra namn i Livets Bok, åt att Herren är med oss. Låt mig återkomma till detta när jag står där (eller när jag behöver korrigera något i mitt svammel).

Edit: Charlotte Therese har en gästbloggare som bloggar om samma sak.

Mot nya mål

Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. (Rom 14:17)

Jag stöter på glädje och evighetshopp var jag än vänder mig. Glädje i den Helige Ande.

Vi får se om detta är nästa mål att erövra.