"Vi hade det ju så trevligt, kom nu inte här och förstör..." Så kan jag känna när man från t.ex. Aletheia pratar om sann och falsk enhet. Någonstans ligger det ekumenikens väsen att göra vissa avkall på det egna och på så vis öka takhöjden. "Vi vill ju alla väl", eller "vi menar nog samma sak, men med olika ord" eller det viktiga är ju att man älskar Jesus" kan vara vanliga åsikter, då man menar sig öka tankefriheten. Enheten nås genom att slå en ring runt det befintliga, alla samfund som heter kristna, förutom givetvis mormoner och jehovas vittnen (eller?), med alla medlemmar med olika samstämmig tro. Skrapa inte på fasaden, blottlägg inga olikheter, vi får tycka olika och ingen skall behöva stå till svars. I själva verket dör diskussionen.
Jag undrar huruvida en bakomliggande tanke, i tillägg till konflikträdslan, är att det kvittar vad man tycker. Det är den materialistiska historieskrivningen. Skeenden påverkas av materiella förutsättningar och tankarna och idéerna efterhandskonstrueras. Enligt denna syn är arbetet vi utför, lokalerna vi befinner oss i och de strukturella systemen viktigare än hur vi formulerar vår tro, huruvida våra hjärtan är vända mot Gud och vi förlåter våra syskon.
Skrapar man på ytan finner man åsikter som inte samtidigt kan vara sanna. Postmodernisten menar kanske att det inte finns någon sanning eller att vi inte kan uppnå eller veta något om sanningen, att vi har diverse olika kristendomar och ingen kan säga om den ena är mer eller mindre sann än den andre. Mot detta bryts trosuppfattningen om den Gudomliga uppenbarelsen. Om Gud inte förmedlar sig, hur har vi då kunnat veta någonting? Och vilket värde har då ett sanningsanspråk som det som säger att vi inte kan veta något om sanningen. Frågan blir då vem som har rätt. Krig har bekämpats över detta. Kyrkan har hållit enheten högt. Så inte hos reformatorerna; passar det inte, sök inte en lösning, dela i mindre enheter, där ni har helt rätt och alla andra har fel. Det är dock svårt att tänka någon annan än Kristus som har helt rätt.
Får vi inte söka vår identitet i vår gemensamma strävan efter att finna sanningen?
Hur skall vi då förhålla oss till före detta ärkebiskopar som högaktas och uttrycker en tro på det eviga livet som ett uttryck för att Gud kanske minns oss. Som säger sig söka men inte verkar finna något av det som traditionen pekat ut för oss. Här testas ju verkligen min egen takhöjd och jag finner inget svar...
Magnus Malm skriver bl.a. i sin senaste bok, "Ett hjärta större än världen" om tre sätt att se på kyrkan, som gräns, som kärna eller som riktning.
Gränsen är väl svenska kyrkans huvudsakliga sätt att se på det och eftersom vi är en folkkyrka och medborgaren enligt socialliberal logik är ett vårdpaket flyttas gränsen; alla skall med - en lära som redan Origenes fick kritik för.
Min gamla själasörjare Bo Brander talade i en predikan om gränser och menade att "vi kan sänka ribban hur mycket vi vill, till två meter under marken, det kommer ändå vara högre. Jesus har ingen ribba, han går ut och söker människor." Som jag ser det bör gränsen inte vara mot människor och deras åsikter - det kan vi lämna åt Gud. Det handlar om att bedöma den frukt som blir för att kunna se vägen framåt, och var vi är på väg in i en återvändsgränd. Gränsen bör vara ett letande efter den Helige Andes verk. Detta trode vara biskoparnas uppgift, som det enheten ämbete de är.
En kärna har Kyrkan i Kristus, som vi bör söka och försöka förstå. Jag anser att vi måste vara öppna för Herren och hans verk, var vi än må finna det.
Vi måste dock förhålla oss till att det finns dålig frukt och det finns ett utanför Herrens verk. Det dogmatiska är på intet sätt allvarligare än det praktiska. Kanske kan man säga att det dogmatiska är att söka i först när det praktiska skorrar. När en kyrka inte längre manar till efterföljelse. När medlemsantalen sjunker drastiskt och samhället hon befinner sig i avkristnas i hög takt. När stora delar av medlemmarna mycket sällan deltar i någon religiös ritual. När debatten avstannat och det blir mycket lågt till tak. Då kanske något är ruttet i dogmatiken, då kanske det är dags för urskiljning.
Dialog och förståelse - då kan vi se vad som kan försonas, där kan vi se om det är samma Gud vi tillber. Det är inte alltid en så trevlig process. Kanske får vi alla möta att det vi håller hårt i hela tiden var fel.
