Spridda tankar

Ditt hjärta är friskt, min herre. Det är dina ben som är sjuka, själva skelettet som skulle bära upp dig sprider nu ut ett gift...

---

Att inte ha, inte äga, inte ens en känsla, inte en förståelse, inte helighet, knappt en pose, men ändå bära en förvissning och ett ja. Är det en döende tro eller börjar den leva. Flyger den bort eller blir den fri.

Tyst ja

Kärlek - du ordning i ett känslohav, du färdighet, du precision.
Kärlek - du stilla, du öppna, du mottagliga.
Kärlek - du tysta ja.

Klockren!

länk

Lösa tankar om syndafallet och humanisterna

Håller på och läser von Wrights "Humanismen som livshållning och andra essayer" (där begreppet filiströst redan använts vid ett flertal tillfällen). För v.Wr. är inte humanisten liktydig med scientisten och bulldozer-"upplysnings"mannen vilket är upplyftande. Humanisten kännetecknas istället av sin längtan till sanningen i alla dess former, samt sin kärlek till människan.

I den andra essayen, "Tre Myter", tar von Wright myten till hjälp för att klargöra något om människans förhållande till kunskapen. Den första myten är syndafallet där han huvudsakligen utgår ifrån bibeltexten och Miltons Paradise Lost (vilken jag inte läst).

Människan, i sitt naturstadium, är lycklig. Men i samband med att hon tar del av kunskapens träd, blir hon utkastad ur paradiset. Är det kunskap på gott och ont (dvs. kunskapen i sig, som sedan kan användas till gott eller ont), eller kunskap om gott och ont som är misshagligt i den Högstes ögon? Eller är det så att det var ett godtyckligt träd som Gud ville testa vår lydnad emot.

Hur vi förhåller oss till denna fråga kommer påverka mycket av vårt utlevande av den kristna tron. Är det kunskapen i sig själv som utgör problemet kommer vi gång efter annan lyfta fram hur tron är en dårskap för världen och sedan vandra på vid gott mod i denna dårskap. Är det kunskapen om gott och ont, alltså en moralisk medvetenhet, blir svaret ett annat. Hållningen att det var ett godtyckligt träd tycks mig för platt.

Den moraliska medvetenheten. Djuret som dödar är inte ont, det följer bara sina impulser. Vi kan förstå resonemanget. V.Wr. kallar det att leva bortom gott och ont (vilket måste vara en liten blinkning åt Nietzsche, och talar i ganska tydliga termer om vad en för långt dragen värderelativism leder till). Omedvetenheten som det paradisiska. Naturens grymhet värderingsfri så länge ingen har ett val. V.Wr. påtalar den inneboende dynamiken när detta bryts mot budet att vara fullkomliga. Det är intressant att lösningen blir den helt andra ändan, den totala medvetenheten i Kristus.

Eller är det så att syndafallet handlar om självtillräckligheten? Är inte det just humanismens (och vår tids) blinda fläck. Människan kan vara oändligt vis men kommer inte till sin rätt, blommar inte ut, förrän hon böjer sig inför Gud. Man kan tänka på det både i termer av gemenskap och djupast i Gudsskådande - theoria. I sökandet efter Gud är sanningskravet absolut.

Dogmatism är sanningens fiende enl. von Wright. Men dogmatism är inte liktydig mer religion per se. Han lyfter fram Tolstojs "brottning med en Gud han inte kan avvisa". Dogmer är inte med nödvändighet dogmatiska om de grundas i en erfarenhet. Tyvärr är det lättare att lägga sig till med en dogmatisk hållning än att göra dessa erfarenheter.

Hitta till Stockholm

Min kollega berättade om en kvinna på ett tidigare jobb som inte lämnade närområdet så ofta. Min kollega skulle åka till Stockholm (händelsen utspelar sig i Mölndal av alla ställen) och kvinnor kommenterar "men hur hittar du dit?" Ja, du. Hittar som man känner sin stad gör man uppenbarligen inte, man vet inte exakt hur alla vägar och svängar går utan måste på något sätt lita till något annat, till att något skall vara samma här som där, till en princip. Turligt nog finns både vägskyltar och en lagstiftning som är samma i Mölndal som i Stockholm. Det är lite av ett äventyr.

Det får mig att tänka på att c:a 10 % av befolkningen är mobil övriga lever sitt liv där de föddes (möjligen något år på en studieort). 90 % behöver inte läsa skyltarna för de hittar. 90 % kan klaga över "Stockholmare", eller "badjävlar" eller vad man nu kallar dem. De som inte är vi, som kommer hit och inte gör som vi. Som en av de mobila känns det tydligt. Man kommer till en stad vars sociala mönster fixerades i högstadiet eller gymnasiet. Man känner inte till de lokala sedvänjorna, hur man gör, jag "hittar inte" i de social koderna. Det finns dock en princip att vända sig till. Etikettsregler. Borgerlighet handlar väldigt mycket om etikettsregler, och faktum är att jag ofta känner mig mer hemma på en restaurang på kontinenten än det lokala gatuköket. På gatuköket upphör allmän väg. Den lilla gaffeln med taggar på ena sidan som envist går av inne i korven råder under andra lagar än de många på Nobelmiddagen, (kanske lite överdrivet, men ni fattar.)

Det är lite som (fri)murarna, medeltida murare som till skillnad från andra hantverkare var kringvandrande, uppsökande de arbetsplatser som fanns. En byggherre behövde snabbt kunna avgöra om det var en skicklig hantverkare eller en bedragare. Genom särskilda handslag och "hemligheter" kunde man lätt se vem som kunde vad.

Etiketten är ett socialt kontrakt som fyller en funktion. Allt för ofta har man dock en närsynt analys av det hela. I frihetens, utvecklingens eller modernitetens namn, bryter man ned. Dekonstruerar. "Inget skall få stå bara för att det är gammalt, nej, ut med det gamla, in med det nya."

Min tes är att varje sociala kontrakt som dekonstrueras måste omförhandlas vid varje tillfälle. För varje vägskylt som plockas ned måste en lokal praxis byggas upp, i det här äktenskapet betyder kvinna dethär, på den här skolan får man göra såhär. Är det frihet? Och hur skall man hitta till Stockholm?